stigstrombergsson

Det har gått mer än tio dar sedan jag sist la ut någon text eller bild här på min oansenliga blogg. Det kan synas vara ett tomrum men i sanning har dagarna inte varit tomma. Tvärtom! De har inte heller varit tankelösa. I funktionen Anteckningar i min mobil-tällefån finns utkast till två bloggposter. Kanske kommer bägge att hamna här. I serien envist och enträget kommer i alla fall vad det lider en femte och avrundande drapa men det kan dröja. Om jag gör allvar av förvisade till efs är mer osäkert. Det är ju generellt så att jag spontant kan börja skriva något som slår in i min skaller men sedan, när jag tänker vidare, blir alltsammans väldigt ordrikt med anknytningar både hit och dit. Inte nämnvärt läsvänligt, alltså. Kanske inte ens vänligt. Jag måste ju tänka på vad jag skriver så jag inte skriver vad jag tänker – för att travestera Nicke Lill-troll.

Före jul blev det ett par resor till Luleå samt turer på byn här hemma. Julklappar till främst barnbarn och barn var avsikten. Mellan mig och Primärhustrun blev det dock ransonerat ety vi tidigare gett varandra var sin ny dunjacka för sammalagt 7,5 tusenlappar. Det fick räcka!

Fredag kväll före 4:e Advent kom yngste sonen. Han fyller inte huset med buller och bång, spring och skubb. Lugnt. Mat för oss tre hos dottern med sin man och dotter – Lisa 7½ – i grannkvarteret.

På lördagen efter Luleåresa gick, om jag minns rätt, utspisningen åt andra hållet. Eller var det på söndagen?

Söndag var jag hur som helst kyrkvakt och tankar som gav rubriken förvisade till efs började slamra runt i hjärnkontoret och i tällefånen.

Måndag, dan före Doppare-dan small det. Äldsta dottern med Ava 6½ och August 2 kom. Barnens pappa skulle jobba natt mot Julafton och anlände först då. Kusinerna Lisa och Ava leker intensivt, ömsom hos Lisa, ibland ute och då och då hos mormor och morfar, alltså hos oss. Lille August rotar på med en massa bilar och annat vi har lagrat sedan de egna barnen var små. Buller i kåken.

Tisdag, själva Julafton, var de flesta av oss i Julbön i kyrkan klockan 11. Det är ett bra sätt att efter gröten på allvar starta dagen. Den samlingen får i stor utsträckning karaktären av Familjegudstjänst. Kollegan som var ansvarig hamnade i en kul dialog med barnhögen som samlats runt krubban.

Efter Julbönen hem till dottern där vi jul-fikade. Där anslöt Lisas farmor och farfar, den nattarbetande mågen och den äldre av våra söner med maka och svåger som julbesökt äldre släktingar tidigare på dagen. Barnbarnen där, Tyra 14 och Adrian 12, var med sina morföräldrar i Spanien. Inalles blev vi i alla fall 15 fikare i omgångar och Lisa med föräldrar och farföräldrar växlade sina paket där och då. Vi andra fick vara vittnen.

Innan Kalle på TV gick jag och Primärhustrun hem för att börja fixa julmaten. Så småningom anslöt de andra. Lisas farmor och farfar valde då att ta det lite lungt och for hem till sig. Det blir rejält positivt stimmigt när hela vårt gäng är samlade. Bara några minuter innan vi 13 skulle sätta oss till bords kom TVÅ tomtar, en gammal och en Nisse. Perfekt!

Med mat i alla magar kunde sedan klappar delades ut. Barn får mer än vuxna – helt rätt. Vad det led var det dags för nattningar. De tre i ”Vita huset” gick hem och de tre från Luleå återvände hem sent på kvällen. Vi var alltså bara sju i kåken.

Juldagens Julotta försov jag mig från.

Annandagen tog jag mig i storm och halka till kyrkan för Julhegens enda gudstjänst med Mässa. Gul trafikvarning var given och nattens storm, underkylt regn och plussgrader gjorde att jag försatte mig själv i stand-by-läge för att hoppa in om kollegan med musikermake inte skulle ta sig från Piteå. Jag var inte ett dugg ombedda att vara beredd, det är något helt självvalt.

Mågen åkte på Annandagen för ytterligare ett nattskift på Sunderby sjukhus och äldsta dottern for tredjedag Jul. Nu är vi tre i kåken och det är betydligt lugnochroare – som Tyra sa när hon var liten.

Idag, lördag, är det rentav slappt. Jag har kunnat skriva detta mer än tio dar sedan sist innan jag griper mig verket an och förbereder mig för morgondagens Högmässa och efterföljande Dopgudstjänst.

Läsa böcker gör jag gärna. Ofta flera ganska samtidigt. Naturligtvis sitter jag inte med två-tre uppslagna på en gång. Så extrem är jag inte men ofta kommer en bok in och pausar läsningen av en eller två andra i ungefär en halv månad.

I förrförra inlägget gav jag ett exempel på saken när jag nämnde att ett TV-program fick mig att ta fram och läsa om en bok om Maria Magdalenas evangelium och också boken Apokryferna till Nya testamentet (som jag inte nämnde då). Det avbröt halv-om-läsandet av en Bibelvetenskaplig doktorsavhandling som i sin tur avbrutit en bok om övre Norrlands historia.

Yngsta och nyaste prästkollegan här i byn tipsade för en tid sedan om ett webbinarium, alltså en fortbildning över skärm. Den skulle handla om hur folk som firar gudstjänst de facto upplever och erfar gudstjänsterna. Målgruppen för det hela var främst präster och kanske musiker med anställning. Sådana hade getts inloggningsmöjlighet. Jag är inte anställd men tänkte att om folk i Älvsby församling skulle delta kunde jag sitta med för att kika över axeln – typ. Dock ville inte arrangörerna – Stiftskansliet – att kollegier gemensamt skulle glo via storskärm. Man skulle det skulle vara individuellt för gruppindelningar och annat. Sammantaget innebar det att jag inte var med direktnär det webbades.

Kollegan är jämfört med mig av betydligt yngre årgång som bekvämt antecknar föreläsningar och annat med dator, inte med penna och block. Hennes förträffliga och begripliga anteckningar fick jag efteråt via e-post. På något vis blev jag då indirekt med och provocerades att besöka lokala Bibblan för att beställa ett fjärrlån. Den boken kom och skapade ännu ett bokavbrott i läshögen.

Nu är Kyrkbänksteologi – en studie av gudstjänstfirares liturgiska praktikers teologi genomläst. Det är en doktorsavhandling skriven av Elin Lockneus, aktiv präst i Härnösands stift. En påminnelse om lånetidens snara slut innebar att de ca 250 sidorna nog snarare blev genomskummade. Idag blev det därför dags att ta promenad för att lämna tillbaka den.

Per definition är doktorsavhandlingar kombinerat tråkiga och innehållsrika. Själva formatet avhandling är riktat in i och till den akademiska världen och forskningen där. Det är helt OK men betyder också att många sidor ägnas åt redovisning av områdets forskningsläge, teoretiska analysinstrument och metodfrågor – ofta lika torrt som att äta kex i en öken. Det som sedan beforskades och formulerades är vilka praktisk ganska omedvetna teologiska hållningar som gudstjänstfirare uttrycker genom vad de gör, sina praktiker. Saklig och torrt – men absolut inte ointressant.

Jag funderar mycket över hur gudstjänster fungerar för oss i bänken, inte bara för aktörer i koret och på orgelpallar. Som pensionär är jag ju själv bänkad betydligt oftare än att vara aktiv i koret och tycker mig därmed ha rätten att ur bänkens vinkel fundera både tyst och högt. Lockneus avhandling gav en del ved till mina tankebrasor men faktiskt mest i form av stora teoretiska klabbar, inte stickor som riktigt tänder min hjärna. Frågan om hur bänkfolk upplever tingen är dock viktig. Präster (och musiker), som sällan eller nästan aldrig firar gudstjänster de inte själva leder, behöver få det perspektivet. Avhandlingen kan för detta ge en del men framför allt är det eget kyrkbänksnötande i den egna församlingen som kan ge känslan av vad som funkar och inte.

Bokens baksidestext lyder:

Vad händer egentligen, teologiskt, när en gudstjänstfirare slår sig ned i kyrkbänken på söndagsförmiddagen? Det finns knappt någon teologiskt forskning med fokus på dessa vanliga personers gudstjänstliv. Genom att se närmare på vad gudstjänstfirare faktiskt ägnar sig åt när de firar gudstjänst framträder i denna bok en gudstjänstteologi som är relationell, levande och i rörelse.

Forskningsstudien bygger på ett rikt fältstudiematerial från två församlingars gudstjänstliv i Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Detta material analyseras med praktikteorier samt teologiska teorier om kroppsligt kunnande, språklig artikulerande och visdom. Resultatet bidrar till en fördjupad kunskap om och ökat intresse för gudstjänstfirarnas liturgiska praktiker och deras teologi.

Kyrkbänksteologi är en avhandlig i praktiskt teologi, framlagd vid Enskida Högskolan Stockholm.

Idag har jag via Facebook fått besked att ett nytt bokavbrott är att vänta. Återkommer.

Om de principiella tankarna i England bakom deras koncept A Mission-shaped Church skrev jag tidigare främst i inlägget envist och enträget 2. Grundtanken är att Guds sändning-mission yttrar sig i Kyrkan som har att forma sina göranden och låtanden utifrån det uppdraget, den uppgiften och inte utifrån sig själv. På svenska och i svenska sammanhang duger för samma tanke syftesformuleringen i kyrkans regelverk Kyrkoordningen alldeles utmärkt: Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift. De är de former som i olika och nya sammanhang bäst tjänar detta syfte och uppdrag som ligger bakom A Mission-shaped Church.

Situationen i England med på många håll avfolkad landsbygd, stora städer och stadsdelar med ytterligt gles kyrklig närvaro, hög sekularisering och etnisk-kulturella olikheter har skapat en massa aspekter om former för A Mission-shaped Church, för en uppdrags-formad kyrka. Under paraplyet ryms flera olika saker: bildandet av kommuniteter, kollektivboende, nyplantering av församlingar, studentkyrka, bransch- och yrkesförsamlingar, pilgrimsrörelse, studiesatsningar, konst, musik och en massa annat. Bara fantasin sätter gränser – eller snarare brist på fantasi. Viktigt i allt detta är dock tydliga tankar att motorn inte främst skall vara kreativa människors påhittighet. Sådant spelar givetvis in men bön, gemensam bön och Den Helige Andes ledning ska styra vägval och former. De uppdrags-styrda formerna skall dessutom för att inte bli sakramentslösa bibehålla samband med kyrkoherdar och/eller stiftens biskopar.

Impulser i detta har kommit direkt till Sverige men också via Norge – så är min bild – och i våra trakter med nedslag i EFS. Klosterliknande kommuniteter och grupper för Tidegärd och liknande ”högkyrkliga” uttryck har denna ”lågkyrkliga” rörelse inte främst nappat på – så inte heller i kyrkoförsamlingarna i Piteå älvdal. Konceptet Messy Church har man dock gett sig i kast med på flera håll, också i Älvsbyn.

Messy Church - på svenska Rörig, rentav Stökig eller Kladdig kyrka – bygger på fri samvaro, måltid och olika pyssel eller sysselsättningar för dem som kommer samt en gemensam andakt eller kort enkel gudstjänst. Ska man vara petig borde det i Älvsbyn snarare heta Messy församlingsgård eller nåt sånt. Det är där man under hösten startat och hållit till – av praktiska skäl givetvis. Att arrangera om själva kyrkan för mat, umgänge och pyssel skulle vara råddigt och om man skulle flytta samling-andakt-minigudstjänst dit tappar man nog en del på vägen.

Jag har noterat annonseringar om Messy Church i andra församlingar och känt mig lite opositiv – norrländskt uttryck. Jag är ju mer inne på Massy Church med Nattvard i fokus som en motvikt till Mossig Church - om man får leka med orden. Även om jag fortfarande menar att Messy Församlingsgård absolut inte ska jämnställas med eller ersätts söndagens gudstjänst har jag omvärderat min attityd och tänkt en del.

Vid de två senaste Messy Church sjöng barnkören. Barnbarnet Lisa sjunger där. Klart att det drar. Bra med folk i oktober. Den senaste gången hade vi dock förhinder så jag frågade dagen efter henne och hennes moder hur det varit och gått. Modern tittade strängt på mig och sa med skarp röst: Ni måste bygga ut Församlingsgården! Riktningen på orden var väl inte helt rätt då jag varken tillhör det ”ni” som kan påverka saken - anställda och förtroendevalda - men innebörden var klar. Runt 140 personer hade mött upp. Det fick mig att tänka envist och enträget kring allt möjligt, inte minst på vilket eller vilka sätt Gud – vad det verkar – besvarar bön.

Just nu pågår det envetet och enträget en serie här på min anspråkslösa blogg. Det händer naturligtvis saker mellan dessa blogginlägg. Tro inget annat. Här kommer en liten veckorapport.

På måndag denna vecka deltog jag i en liten webb-konferens med den nomineringsgrupp Luleå stift har för att följa främst styrelsernas utseende och funktioner vid två folkhögskolor man inte riktigt verkar vilja vara huvudman för men ändå är knuten till. Vissa märkligheter tycker jag finns i sammanhanget. För ett och ett halvt år sedan nominerades jag av den gruppen och utsågs av stiftet till ordförande för Älvsby folkhögskola men har sedan dess inte hört ett muck om vad stiftsledning eller annat på Stiftskansliet tycker jag skall verka för – mer än att försöka vara nyttig för skolan rent allmänt.

En tripp till Luleå för att leta julklappar blev det på tisdag. I SVT sändes på kvällen i serien Världens historia ett program om huruvida Jesus var gift och hade barn med Maria från Magdala eller inte. Intressant upplägg. Först entusiastiskt om enstaka sena belägg om att det kunde vara så och i slutet lika entusiastiskt stadfästande att beläggen delvis handlar om falsarier. Den lilla boken Maria Magdalenas evangelium skriven av Paul Linjamaa plockades fram ur hyllan för pågående omläsning. För drygt fyra år sedan berättade jag om boken – här.

Onsdag var jag av Älvsby församling bjuden på jullunch på folkhögskolan vilket innebar trevliga kontakter och samtal åt bägge hållen. På kvällen celebrerade jag Veckomässan i Älvsby kyrka.

Torsdag gjorde jag faktiskt inget speciellt – mer än att tänka.

Alla dagar under veckan har Primärhustrun och jag glott på Julkalendern från Lill-Umans kommun. Från och till under dagarna har jag också inte alltför extatiskt funderat över utformningen av en gudstjänst som gick av stapeln i Älvsby kyrka Andra söndagen Advent.

Detta blev en varvad bloggning innan jag envetet och enträget knapprar vidare på vad som verkar bli en serie med den rubriken.

Jag slutade envist och enträget 2 med att det man kan kalla Church-shaped Mission är mycket vanligt och många gånger både utgår från och leder till en begränsande otänkthet. Jag lovade då att ge några exempel men innan vill jag betona att sakerna inte med nödvändighet måste ses som dåliga. De kan ha sin plats. Jag föreslår inte att allt skall upphöra men menar att man behöver vara vaken. Man kan så försjunka i kyrk-formade uppdrag att uppdrags-formade uppdrag hamnar på undantag.

Först ett stort exempel. Det är nog övertydligt men kan hjälpa till att förtydliga tankegången. I Svenska kyrkans församlingar reserverar man utan tvekan tider, personella resurser och lokaler för att rymma de antal begravningsgudstjänster man av erfarenhet behöver. Så är vår kyrkas och våra församlingars struktur. Det är en följd av historien och följer en förväntan från ett stort (men vikande) antal människor. I Älvsby församling rör det sig om tre i veckan med möjlighet att skapa en eller två till om det skulle behövas. Det är OK och jag föreslår inte att det skall upphöra.

Men handen på hjärtat! Gav Jesus sina apostlar och sin Kyrka det uppdraget? Var det hans och Kyrkans Mission? Jesus verkar ju snarare motarbeta död-saken. Förutom att själv uppstå ur döden och i sin gärning avbryta och eliminera några begravningar säger han till någon: Låt de döda begrava sina döda.

Min slutsats blir att begravningar i stort är Church-shaped Mission, inte ett uttryck för Mission-shaped Church. Menar jag med det att kyrkan skall sätta ner foten och sluta att på det sättet möta människor i sorg och då gråta med dem som gråter? Nej! Men jag menar att man behöver vara skarp i tanken på vad som är vad, våga måla i svart och vitt men också inse att det finns gråskalor. På samma sätt kan man se på vigselgudstjänster oberoende om de är sär- eller samkönade.

Mycken vad man kan kalla stuprörsverksamhet kommer också ofta en o- eller halvtänkt kyrk-formnings-tanke. Att i ett arbetslag verka i stuprör är när olika personer och arbetsformer kör självständigt utan nämnvärd kontakt med varandra annat än på ett kollegium i veckan samt på kafferaster. Barn- och familjegrupper med sina ansvariga driver sitt arbete utan eller med svag koppling till gudstjänsterna som har sitt team som i sin tur inte är vävda åt andra hållet eller något annat. Det passar de kyrkliga strukturformerna att göra så. Administrativa boknings- och tidsprogram är i hög grad kontoriserade med OB och annat som lätt formar tankarna på vad man kan (och vill) ta på sig för uppdrag. Den kyrk-formningen medför ofta att en massa uppdrag på dagtid måndagar till fredagar men inte gemensamma saker på Herrens dag eller på kvällstid då skol- och yrkesverksamma faktiskt kan möta upp.

Ett tydligt exempel på detta är det slumpmässiga mötet jag och Primärhustrun för ett par veckor sedan fick med en webb-kalendarium i en grannförsamling – med en huvudkyrka och två distrikt. Det fanns där upp mot 40 punkter i ”utbudet”. Gudstjänster tror jag inte var med, inte heller konfirmander och ungdom och säkert annat. Tre-fyra av de publika grejerna var på vardagar mellan 15-18 riktade till barn i mellanstadieåldern. En sak – en kör – låg på kvällstid. Allt annat – och det var en massa olika saker – låg på personalens kontoriserade arbetstider och riktat till folk som kunde komma loss just på vardagar mellan 10 och 15 ungefär – alltså framför allt pensionärer. En troligen diakonal programpunkt i samlingen blev dessutom lite skojig genom denna formulering: 10.30 samling för Hälsopromenad – inställd på grund av sjukdom.

Min banala fråga blir: Är det inte så att Church-chaped Mission kraftigt dominerar över Mission-shaped Church?

Naturligtvis behöver bilden av stuprören korrigeras något. I många församlingar finns tankar hos arbetslag och ledning om att saker och ting ändå hör ihop och har samband med det mest centrala – söndagens gemensamma möte med Jesus i Ord och Sakrament. Sådana tankar finns och är ofta lite övergripande formulerade i inledningstexter i diverse policydokument och verksamhetsplaner men inte alltid konkretiserade för vart och ett av stuprören. Jag tror att det är av vikt att sånt i högre grad går från snack till verkstad – typ. I första inlägget i denna serie nämnde jag exemplet Bön för barnen i gudstjänsterna i Älvsby kyrka som jag ser som ett led i sammanvävningen.

Det blir ett fjärde inlägg. Troligen också ett femte.

Jag gissar att envist och enträget funderande från min sida får den effekten.

Varje år dyker en Julkalender upp på SVT. Varje år dyker också en ”debatt” om den upp, inte minst i kommentarsfält på vad man kallar sociala medier.

Igår och idag har jag följt inlägg i några sådana debatter. Jag kan inte låta bli att bli förvånad – fast jag är 70+ så inte mycket förvånar mig.

Jag har sett exempel på mental kristallsjuka på ett par ställen, främst hos några som kommenterar i de ”kristliga” tidningarna Dagen och Världen Idag. Där finns folk som ser kristaller och gissningsvis alla blänkande stenar som något ockult och alltigenom jävligt.

Att kalendern också ger exempel på samisk kultur provocerade fram en del ytterst rasistiska och okunniga kommentarer på Facebook till Svensk Dumtid – förlåt Damtidnings artikel om programmet.

Jag såg också, men minns inte riktigt var, en del som spydde galla över den vänstervridning och klimatalarmism de menade sig kunna se utifrån att en av huvudaktörerna hade flätor och kunde tyckas påminna om en ung Greta Thunberg.

Jag å min sida tycker Julkalendern är kul. Avsnitt 6 där en korkad kändis-svealänning blir rädd för en enligt hans mening köttätande rov-ren var obetalbart. Extra rolig för mig är att jag bor i Lill-Uman, alltså Älvsbyn, där mycket spelats in. Jag ser välbekanta miljöer och ortsbor som statister.

Det är en bra julkalender på svt.

Troligen kommer det inte att räcka med bara ett inlägg till med rubriken envist och enträget. Jag har en massa tankar som med fria associationer härvar ihop sig med det jag skrev om i förra inlägget.

En utvikning kan vara att en stund se över Nordsjöns stormiga vatten och notera saker och ting från England. Den engelska kyrkan – Church of England alias den Anglikanska kyrkan – påminner på många sätt om Svenska kyrkan. Bägge är ländernas så kallat ”historiska kyrkor”. Hos oss tog kyrkan som Romersk-katolsk form i och med kristnade som startade på 1000-talet och sedan pågick i en lång process. I England var det på samma vis men starten var tidigare, redan på 400-talet. Reformationen på 1500-talet gjorde att – av skilda anledningar – banden med påven bröts och gudstjänster började firas på folkspråken och att kungarna blev kyrkliga överhuvuden.

Att Kyrkan etablerades så långt tillbaka innebar att den fick ett landsbygdsutseende. Alla bodde ju och verkade på landsbygden. Det kan man se på flera sätt. I Västergötland kan man på någon plats från ett kyrktorn se – har det sagts – sju andra kyrktorn. I England finns i serierna Morden i Midsomer och Grantchester i varje by en ofta ruffig kyrka och ibland med en mer eller knasig präst. Den etablerade gamla lantliga kyrkan är ett mönster i bägge länderna men med en tydlig skillnad: Den engelska kyrkan har inte på långa vägar samma ekonomi som svenska församlingar. Givetvis finns också en del andra skillnader men de förbigår jag nu.

Den industriella revolutionen som påbörjade inflyttningen till städerna kom tidigare i England än hos oss men effekterna blev i stort liknande. Landsbygden glesfolkades och städerna växte fort. Kyrkostrukturen hängde inte med. Situationen blev avfolkade landsbygdsförsamlingar och nya städer och stadsdelar nästan utan kyrklig närvaro. Till detta kom sekularisering plus mycket annat.

Från vår vänförsamling utanför Norwitch har vi i Älvsbyn fått ett intressant material med DVD-skiva och arbetsbok – Leading your Church into Growth – lokal. Jag uppfattar det som ETT exempel på nytänkande i England, ett nytänkande med nu ganska 30-40 år på nacken – som jag fattat det. Det är inte alls säkert att den beskrivning jag nu ger av A Mission-shaped Church – fritt översätt En uppdrags-formad kyrka – blir helt rätt i kronologi eller betoningar. Snarare blir det hur jag kom i kontakt med saken, vilka intryck jag fått och hur det får mig att tänka idag. Hur jag ser det hänga ihop med böneresonemanget i förra inlägget skall jag berätta vad det lider. Först gör jag en viktig utvikning om teologi och synsätt.

Det finns viktig teologi i saken! Viktig teologisk bakgrund om vad mission-sändning-uppdrag är.

Ofta tänker man att mission är något en kyrka eller församling gör, bedriver och tar initiativ till. I någon mån kan det vara rätt men det missar lätt en fundamental punkt: Det är inte Kyrkan som har en mission. Det är Missionen som har en Kyrka – och är ett led i Guds Mission.

Grundviktig är tanken att Gud har en Mission. Det är Gud som innerst inne och ytterst ute sänder. Enligt Bibeln är det riktningen. Människan sändes för att förvalta skapelsen. Noak sändes ut i timmerskogen för att skaffa material till arken. Abraham gavs uppdraget att bli en stamfar för oräkneliga människor. Moses sändes av Gud för att befria folket ut ur slaveriet. Gud sände kungar och profeter för att leda, tillrättavisa och förmana folk. Gud sände till och med folk och händelser som straff. Så långt Gamla testamentet.

Den tanken lever kvar också i det Nya där Hebreerbrevets författare skriver: Många gånger och påmånga sätt talade Gud – missionerade – i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat genom sin son... (Hebr 1:1-2). Paulus skriver i Galaterbrevet Men när tiden var inne sände Gud sin son för att göra något (Gal 4:4). Johannes skriver Så älskade Gud världen att han gav – sände-offrade – sin son. (Joh 3:16). Det är alltså Guds initiativ hela vägen! Det är Gud som sänder!

Till sina lärjungar – som sedan grundade församlingar och Kyrkan som sådan – säger Jesus: Som Fadern har sänt mig sänder jag er… (Joh 20:22).

Utifrån detta och mycket annat är det alltså Guds mission-sändning-uppdrag som får och skapar en Kyrka. Uppdraget ska forma kyrkan, inte kyrkan så som den råkar se ut forma sitt uppdrag. Det handlar om Mission-shaped Church, inte en massa Church-shaped Mission.

Jag tror det är viktigt att fokusera på den tank jag nu redovisat. A Church-shaped Mission är mycket vanligt både i smått och stort och blir lätt en begränsande otänkthet. I ytterligare ett kommande inlagg ska jag ge exempel och envist och enträget tänka vidare.

Det finns många traditioner i slutet av året. Adventstiden med ljus, stjärnor och allt möjligt annat – som för många tjuvstartat redan efter Allhelgona – är en del. Första söndagen i Advent blir det i kyrkliga sammanhang extra tydligt. Folk som regelbundet deltar i gudstjänster går då lite man ur huse.* Körer mannar reling och det blir högtidligt och pampigt värre med både deras sånger och de psalmer som hör till.

I Älvsby kyrka var det också en gudstjänst med Nattvard gemensamt för församlingen och det lokala EFS. Den traditionella Kyrkokören pausar dock sin medverkan i år. Barnkören fick rycka in med sångare i koret och syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, kusiner i bänkarna.

Klart jag gillar barnkör! Det har jag alltid gjort. Fattas bara annat. Inte har mitt gillande blivit mindre av att barnbarnet Lisa blivit barnkorist. De nio barnen sjöng bland annat en 25 år gammal låt som blivit en svensk klassiker väl värd att komma med i en eventuell framtida så kallad kulturkanon.

Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är.

Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här.

Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårt bord

när vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.

Barnens budskap – särskilt det rödfetstilta – av slöjar att i kyrkan är budskapet anti-sd i advent fjärran från deras prat om asylstopp och ivriga återdeporteringsvurm. Min slutsats blir att SD är osvensk så det smäller i Advent – och hela året.

* Som jag upplever det är det så att folk som sällan eller nästan aldrig går i kyrkan numera inte som förr ändå kom till exempel Första söndagen i Advent. I tidigare årsklasser var detta vanligare.