stigstrombergsson

Jag finner, onekligen med viss förvåning, att det finns ett troget 30-tal unika IP-adresser som varje dygn kollar på min blogg fast där inte händer nåt. Märkligt. Det är samtidigt en lite smula uppmuntrande de perioder jag är bloggimproduktiv – som den senaste tiden. Eller så kanske det är en källa till bekymmer. Har folk inget liv – typ?

Det finns dock anledningar denna oktober till min nuvarande bloggtorka.

En sådan är anhopning av arbetsuppgifter. Här gäller det dock att missförstå saken rätt. Som pensionerad präst är min kalender mer tom än välfylld men visst vakanseri bland prällarna i lokalförsamlingen medförde Högmässa en söndag och två veckomässor var sin onsdagskväll. Det varken är eller verkar vara mycket, särskilt då onsdagarna sedan förr intecknats. Det var söndagen som tillkom. Ett fenomen jag noterat sedan jag genom pensioneringen fått färre uppgifter är att fokus och laddning ökar för de saker jag faktiskt har. Direkt förberedelsetid är inte mer men skvalpet i hjärnan inför dem är på något sätt intensivare.

En annan mer speciell uppgift tog också utrymme i hjärnvindlingarna – Torsdagsgruppen på folkhögskolan. Det är ett gäng om 60-70 personer som varje vecka mellan klockan 10 och 15 samlas för att inklusive lunch ta del av föreläsningar om olika saker och lyssna till olika aktörer som då medverkar. När jag var skolpräst där innebar det ett eller två inhopp per termin, i något mindre grad sedan jag slutade på folkan och blev församlingspräst. Pandemin pausade Torsdagsgruppen men nu var det dags igen.

Men om vad? När jag ser programmet finner jag personer med speciella kunskaper och erfarenheter de kan dela med sig av i en serie folkbildande föreläsningar. Jag har inget speciellt sådant att bidra med annat än jag är den jag är – präst som bott 45 år i Älvsbyn.

Vad ska jag prata om och göra? var en fråga jag ställde till några jag vet brukar vara med. Du vet mycket om öl svarade en som hört omtalas att jag surrat i den saken för säg 8 år sedan. Det är inte ens sant! förklarade jag innan tillägget Det har jag ju redan gjort. När jag uttryckte tanken Händelser som hänt och människor jag mött – med slopad censur och tystnadsplikt kontrade hans hustru – vi var arbetskamrater på 80-talet – med sitt Då kommer inte jag! I ett snack på Coop fick jag förslaget att prata om ateism och hur ihåliga de resonemangen är. Kändes lite inspirerande – faktiskt. Naturligtvis har jag träffat folk som är intelligenta och ateister men faktum är att jag aldrig hört dem resonera ens någotsånär välinformerat och intelligent när de uttrycker tankar om tro och religion. Jag funderade ett tag över att morra om kyrkans in-, av- och utveckling och hur folk i min generation – de flesta torsdagisar är i min ålder plus 5-10 år – som de facto är kyrkotillhöriga men väljer att hålla sig kyrkligt osynliga. Den idén skrinlade jag av två skäl. Det skulle bara verka grinigt och provocerande och det skulle vara att alltför intensivt studera tillvaron i backspegeln vilket är improduktivt då varken samtid eller framtid inte ligger åt det hållet.

Vad blev det då igår? Kanske återkommer jag i den saken.

Tillbaka till oktober och min bloggtorka.

Ett par stycken i famljeklanen fyller år denna månad och visst kalaserande ska därför ske. Det betyder rent praktiskt barnbarns-umgänge varje helg plus att nästan under en vecka möta lilla Lisa vid skoldagens slut då mannan på grund av studier var i Luleå. Allt sådant är både kul och OK. På Facebook såg jag dessutom för några dagar sedan en notering om att umgås med barnbarn gör att man får längre liv. Kanske är det en förklaring till att jag nu lite känner mig 300.

Bilder är intressanta. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Ibland är det sant, ibland inte. Det finns en uppsjö av intetsägande bilder, särskilt då digitalakameror och tellefåner skapat massproduktion. I mappen Bilder i vår dator finns 8900 filer i 127 mappar, alla tagna mellan 2014 och ungefär 2020-21. Äldre digitala bilder har vi – både jag och Primärhustrun är roade av att fotografera – på en annan hårddisk. Vi har också en hel garderob full med äldre diabilder och framkallade kort från tiden före det digitala genombrottet. Att de alla skulle säga mer än 10 miljoner ord är knappast troligt. Ändå är bilder intressanta – tycker jag.

Här på min blogg försöker jag därför sätta en bild till varje inlägg – mer eller mindre genomtänkt. En allmänt sur och syrlig text kan prydas av bild på skivad citron, tycker jag att jag skrivit något giftigt kan jag använda en bild av en flugsvamp. Inlägg i kategorin Exe-geten bräker har alltid en bild av en get, Predikan mm en tecknad bild av en förkunnare och till skrivningar om Israel-Palestina ländernas flaggor – som exempel. En del bilder återkommer alltså men andra har använts bara vid enstaka tillfällen. På ett eller annat sätt är hela bildsättningen präglad av ett råd en journalist gav när han, jag och några andra skulle resa till Guatemala och El Salvador i början av 1990-talet: Vad vill du säga med bilden du tar? Vilken story får den? Det var ett bra råd – framför allt då film och framkallning var ganska dyra grejer på den tiden. Att göra den kopplingen mellan bild och vad den kan säga har påverkat mig en del, jag tror både mitt fotograferande och min story-telling.

Kan du inte rita upp det du tänkt har du inte tänkt färdigt! sa en ingenjör till sin hustru när hon kört fast i sin kamp för att framställa ett föredrag om vuxenpedagogik. Egentligen är det en variant på samma tanke. Hitta eller skapa en bild som illustrerar din tankegång. Både som präst och lärare har jag i den andan många gånger men inte alltid använt white-board eller annat bildskapande. Tanken skall kunna ge en bild – på ett eller annat ibland ganska krystat sätt.

En bild kan också skapa tankar. Det finns en prästkollega, nyligen pensionerad, som vad gäller bilder är ofantligt mer begåvad än jag. Lars Segerstedt är inte bara som jag en bildsnubblare som använder bilder. Han är en begåvad typ, en konstnär som skapar bilder – som väcker tankar. Den bild som pryder detta inlägg (och fanns med i förrförra och blir större om man klickar på den) är ett sånt exempel. Den drabbade mig i slutet av förra veckan via Facebook. Jag hade då förberett färdigt vad jag skulle säga med anledningen av Bibeltexten om bärarlaget som släpade sin förlamade kompis till Jesus – via omvägen att kvadda ett tak. Jag gjorde då inte om min predikan men fick fler tankar om bärarlaget förutom vad som kom med i inlägget bärarlaget 1.

Tanken som slog mig utifrån Segis bild med hålet och repen – han kallades Segis redan på KGF-tiden runt 1970 – var att när bärarlaget firat ner sin förlamade kompis till Jesus ser de inte längre vad som händer! Det är ju mörkt skumrask där nere i huset så de bländade uppe på det solgassade taket tappar kollen på skeendet.

Tanken som sedan grävde sig vidare i skallen är att vi, vare sig vi är medmänniskor, kristna eller rentav präster, är varandras och andras bärarlag fram till Jesus och tron på honom. Vi är och skall vara bärarlag.

Och: Vi får och behöver acceptera att vi inte har koll hela vägen. Vi får och behöver kanske till och med inse att Jesus gör något annorlunda med den ”vi burit” än vad vi tänkte när vi bar – i bön och på annat vis.

Mina tankar är inte på långa vägar färdigtänkta. Bilden kan mycket väl innebära tusen ord.

Dock stannar jag här. Kommentarsfältet är öppet.

Först av allt – och jag säger det tre gånger:

Jag sympatiserar inte för fem öre med Hamas!!

Jag sympatiserar inte för fem öre med Hamas!!

Jag sympatiserar inte för fem öre med Hamas!!

Med det trefaldiga utropet kanske en och annan så kallat ”Israel-vän” – inte ovanliga också i kristliga sammanhang – kan förmås att inte medvetet vrida mitt följande resonemang till att kalla mig antisemit, judehatare, terroristkramare eller något annat gräsligt. Att så görs kan man ofta se prov på om inte här på bloggen så till exempel i Facebook-trådar på tidningarna Dagen och Världen Idag. Väl vetandes risken ger jag mig i alla fall i kast med en fundering kring konflikens grammatik och vad den lätt gör med oss.

Den terrorattack Hamas gjorde mot Israel för 1½ vecka sedan var vettlös och i alla stycken värd att fördöma. Det är nästan alla eniga om – också jag. Sedan dess har jag ofta hört uttrycket att Israel som ett svar på det angreppet gör si och så – flygbombar, blockerar, stänger av och nu förbereder en markoffensiv för vilken man vill att en miljon människor skall flytta på sig så att de inte skall vara i vägen och komma i kläm. Detta benämns i radio och TV vara ett svar. Jag kan begripa att Israeler och andra känner så.

Det luriga är att orden ett svar på något vis ger åtgärderna legitimitet – alla åtgärder. Min stilla undran är att den konflikens grammatik både lurar oss, trubbar av oss och får oss att göra skillnad på folk. Vad skulle hända om man beskrev Hamas angrepp som ett svar på blockad, ockupation och att bosättare på Västbanken och soldater dödat runt 200 palestinier bara sedan nyår, i tusental om man ser över tid. Skulle raketerna och angreppet också mot civila på något sätt kännas mer legitimt om man i konflikens grammatik beskrev också det som ett svar?

Stödet för Israel är internationellt och starkt. Den svenska regeringen är en i hopen och beslutade direkt att frysa allt utvecklingsbistånd till främst Västbanken. Krafter i regerings-underlaget vill också ta tillbaka erkännandet av Palestina som stat och acceptera Israels annektering av östra Jerusalem genom att flytta den svenska ambassaden dit – som USA och en och annan bananrepublik gjort. I min lilla hjärna dyker tanken upp att folkrätten vi alla står bakom så lätt flyger sin kos och att avsaknaden av kritik mot Israels ockupation, blockad och terrorbeskjutning tyder på att man lurats av konflikens grammatik.

I förrgår lördag vid tretiden publicerade jag i allmänna flödet på Facebook samt i vissa grupper denna text: Nu känner jag mig hyfsad förberedd inför Högmässan i morgon klockan 11 i Älvsby kyrka. Temat för söndagen är ”Trons kraft”. Vi möter Jesus när han på samma men också annorlunda vis kommer till oss som den gången när folk trängdes kring honom i Kafarnaum.

Igår söndag firades Gudstjänst med Nattvard – alltså en Högmässa.* Om den finns inte mycket att säga. Jag räknade inte exakt men gissar knappt 30 personer på plats.** Det var alltså ingen trängsel jämfört med händelsen som återgavs i dagens huvudtext – Markusevangeliet kapitel 2 verserna 1-12 – om när folk för att komma sig till Jesus var tvungna att hacka upp ett hål i taket för att fira ned en kompis. Med dem som var i kyrkan delade jag i alla fall det jag hade i mitt manus – och lite till. Här kommer det i lätt bearbetat skick.

Vi sjöng psalmerna 253, 53, 153 och 553 – det knasigaste psalmvalet under hela min ”karriär”. Är dessutom född 1953. Sedan, efter Bönen för barnen detta som Beredelse

Temat för den här söndagen är Trons kraft.

Det handlar alltså om tro – som har flera aspekter.

En av dem är att tro åstadkommer något – ger resultat. Det är en aspekt och i en av Bibeltexterna som ska läsas längre fram betonas den egenskapen hos tron. I hela kapitlet avsnittet är plockad ur (Hebreerbrevet 11) är fokus att människor genom tro åstadkommer saker – väl – värt att läsa hemma plus avrundningen i kapitel 12.

En som nämns är kvinnan Rachav. Dagens långa text ut Gamla testamentet (Josua 2:1-15) handlar om henne. Ändå får hon stå över idag trots att det för henne, liksom i dagarna, handlar om brutalt krig i Mellanöstern. På onsdag i Veckomässan och kanske i samtalet efteråt kan vi återvända till henne och dela funderingar med varandra.

Trons kraft, att tro åstadkommer något, är alltså temat – för egen tanke. Vad åstadkommer min tro? Vilken ”effekt” har den? Men inte bara individuellt – också gemensamt. Vad åstadkommer vår tro?

Är det klent med kraften? Gör min, din, vår tro någon skillnad för våra medmänniskor, för vårt samhälle, i vår församling? Eller blir tron bara en ego-tripp man har för sig själv – utan kraft.

Sånt funderar vi kring – och lagger med annat in i Bönen om förlåtelse.

Förkunnelsen anknöt till evangelietexten ur Markusevangeliet 2:1-12. Läs den!

Tre av de fyra Jesusberättelserna, evangelierna, berättar om den här händelsen – men en av dem utelämnas skadegörelsen på taket. Vad har den med tro att göra? Och med Trons kraft?

Här tänkte jag lämna Ordet fritt men avstod och fortsatte direkt med: Jag tänker tre saker.

Först: Det är massor med folk där. Alla är inriktade på Jesus. Nyfikna. Positiva. Negativa. Och de som bär på den lame mannen. Alla är inriktade på Jesus. Det är det första viktiga om tro – Jesus-riktningen.

Det är viktig. Helt avgörande. Det skiljer kristen tro från allmän reliositet, engagerad hygglighet, andliga funderingar och andra religioner. Kristen tro är Kristus-fixerad i första och avgörande hand. Annat kan vara bra men kommer fokus på Jesus bort blir det annan tro.

Det var det första. Och man kan fundera på sin tro, vilken riktning den har.

Vems tro som leder till resultatet kan man också fundera över. Inget sägs om den förlamade mannens tro eller vad han önskade. Om bärarna stod det När Jesus såg deras tro...

Bärarlagets tro spelade en viss roll – men vad de önskade för kompisen på båren är inte utsagt. Var det hälsa? Eller den förlåtelse Jesus ger?

Hur som helst är bärarlag viktiga, alltså att andra Jesus-centrerade bär människor till Jesus, till tro på Jesus. Genom att bära i bön och bära fram kontakt. Att släppa tron som ego.tripp och i stället vara varandras och andras bärare är den andra viktiga saken jag tänker utifrån den här texten. Trons kraft bryter fram då vi bär varandra och andra.

Jag sa jag hade tre tankar. Nu kommer den tredje: Jesus ger förlåtelsen först! Det är viktigt – alltså förlåtelsen.

Vi tänker ofta att tro är åsikter eller engagemang – nog är sånt med.

Vi tänker ofta att tro handlar om kultur, värderingar, livsstil – nog är det med.

Men i Bibeln är det förlåtelsen från Gud som står i centrum.

Det är det första första nödvändiga och innehållet i det kristna budskapet, i den kristna tron. I Lukas berättelse får lärjungarna efter Jesus uppstått från de döda en arbetsorder: ...syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta.

Under det locket finns ett innehåll: Förlåtelsen från Gud behövs! Den behövs vare sig man upplever det eller inte. Därför ger Jesus den. Och den är möjlig tack vare Jesus liv, död och uppståndelse.

Det var motståndare på plats den dagen. Som kom med invändningar men inte kring att det behövs förlåtelse. Det tycker också motståndarna. Inte heller att det är Gud som ger förlåtelse. Det är självklart för dem. Därför invänder de mot att Jesus ger det bara Gud kan ge. Det som gör dem kritiska är att Jesus gör sig till Gud.

Och med det kommer en fjärde sak kopplad till Trons kraft.

Med vad som händer under det sönderhackade taket visar Jesus vem han är och den Trons kraft som kommer ur det – och varför han är fokus. Att Jesus är Gud som människa – eller Guds son som man ofta säger – är den helt avgörande punkten. Hela Bibeln och allt i kristen tro cirkulerar mer eller mindre tydligt runt den saken – som planeterna runt solen, typ.

Och Jesus bevisar sin makt att förlåta genom att bota den lame.

Idag, här och nu, är Jesus i det här huset. Inte synlig på det sättet som i Kafarnaum – men är här i alla fall. I Ordet och i Mässan, Nattvarden; är han här – med sin förlåtelse.

Här är inte trångt. Det behövs inte att någon hackar sönder tak eller väggar för att kunna ta sig in. Möjligen beror den glesheten på att vi som samlas brister i Trons kraft. Den bristen vill Gud/Jesus bota. Därför är han här för att genom Ordet ge oss förlåtelsen och i Nattvarden ge oss egen kropp och sitt blod. Amen.

Den första bilden skall jag återkomma till i ett kommande inlägg.

* Man har valt att att byta beteckningen utifrån tanken att folk inte vet vad Högmässa är. Min enkla tanke är att det man valt inte är nämnvärt mer begripligt för dem som inte är bekanta med det kyrkliga. Hur som helst är jag tacksam över att man inte (ännu) valt beteckningen möte.

** Jag tycker inte om att bedöma andra människor men måste tyvärr erkänna att jag ibland i svartsynta ögonblick ändå hemfaller åt det. Jag funderar då över varför de församlingsanställda praktiskt taget aldrig firar gudstjänst i sin församling – om de inte har som tydligt tjänsteuppdrag att vara där. På samma vis är det med dem som är valda att finnas i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Med undantag av 3-4 främst borgerliga ledamöter förefaller man – om man inte råkar ha något representativt officiellt uppdrag – att medvetet och konsekvent bojkotta gudstjänster. Ett tag tänkte jag att det var ”mina” gudstjänster som var under blockad vilket skulle kunna tänkas vara begripligt. Så är det inte! Då jag väljer att fira gudstjänter andra präster leder ser jag att anställda och förtroendevalda bojkottar rubbet. Skulle vara intressant att få reda på varför.

...eller inget.

Det är en ren smaksak hur man betecknar sina dagar, i klartext den knappa vecka som gått sedan jag senast skrev något här på min blogg. Jag ger ett axplock.

Lille August kom till morfar och mormor i fredags!

Det är en skickelsediger händelse. Gossen som är tio månader kryper och blir därför inte alls kvar på den plats där han placeras. Grinden som hindrar trapptumling är därför åter på plats. Han låter hela tiden men det är ofta svårt att förstå vad han menar. Hans mamma, vår förstfödda, var givetvis också med, dock inte storasyster och barnens pappa. De två var på resa till kungliga huvudkommunen.

Näsan snorade igen!

Det är ingen stor händelse på höstkanten. Barn och barnbarn drar med sig sånt. Ett ihärdigt tipp-dropp satte sig mer på humöret än på tillståndet i övrigt. Jag/vi drabbades till exempel inte av feber, inte heller av något i luftvägarna.

Skylten sattes upp!

Jag var förbi på folkhögskolan och påminde om att det nu är oktober. Skylten kom upp måndag efter lunch. Nu på torsdag är tillvaron vit.

Kommande bloggprojekt?

OBServera frågetecknet i den mellanrubriken. Det är kompisen jag skrev om i förra inlägget som har en och annan tanke som inte är helt tanklös. Jag funderar själv kring saken lite fram och tillbaka. Jag har inte beslutat mig för något – än.

Utrikesministern har rätt!

Till och med moderata utrikesministrar kan ha det. Terroristklassade Hamas urskillningslösa attack med massakrer är något värt att klandra. Hans ord om att Israel har både rätt och skyldighet att värna sina medborgare är korrekta – liksom hans tillägg inom folkrättens ramar. I det stycket finns det anledning att nu höja ögonbrynen. Hamas bryr sig inte om folkrätten men har inte en susning i världsrymden att föra ett uthålligt krig mot det välbeväpnade Israel. Israel har de resurserna och som erkänd stat skyldighet att följa folkrätten – vilket man generellt är dålig på. Belägringar av den typ man nu genomför – el, gas, vatten, mat, bränsle – mot Gaza är absolut inte folkrättsligt OK.

Någon ”lösning” på problemet ser jag inte, i alla fall ingen snabb. Roten till det hela är naturligtvis ockupationen och världssamfundets oförmåga och ovilja att pressa fram stopp för bosättningarnas tillväxt och etablera den tvåstatslösning som beslutades för 30 år sedan.

Våren planeras.

Det verkar lite paradoxalt men är ända ett faktum den oktoberdag då gräsmattan blivit vit (för första gången denna höst). Tre präster+ har fast anställning i Älvsby församling. Plustecknet betyder att man också använder sig av ett par löshästar – en EFS-präst främst vid begravningar och lilla jag för en och annan gudstjänst. Från och med nyår går dock en av komministrarna till annat uppdrag. Det betyder att jag fått frågan om att höja min medverkan en del. Jag har svarat på förfrågan ungefär på detta vis:

• Jag tar gudstjänster de angivna datumen – Högmässa 21/1, 17/3, 28/3 (Skärtorsdag), 21/4 och 26/5.
• Vad gäller Bibelstudium är tisdagar 18.30 udda veckor bäst med start vecka 3 till och med vecka 21..
• Veckomässor onsdagar 18.30 med eftersnack, ovangelieträffar eller vad det ska kallas blir då lämpligast jämna veckor med start vecka 2 till och med vecka 22. Då ges möjligheten för eventuellt intresserade att möta ett vuxensammanhang för tankebyten varje vecka.

Det blir alltså lite av ett återfall i utökad insats.

Så nu var det bloggat igen...

Språk- och ordformuleringar är kluriga saker. Ofta i svenskan markeras genitiv, alltså ägande, med bokstaven s lagt till en sak eller en person. Det blir då stolens ben och Torbjörns blogg – språkligt en helt problemfri historia.

Lite marigare blir det om en sak eller person redan slutar med bokstaven s – typ Anders, Lars eller just ordet kompis i rubriken. Hur gör man då? Att sätta ytterligare ett s och skapa Anderss, Larss eller kompiss vore så utan snille och smak att Svenska Akademin aldrig skulle godta det. Ibland kan man dock i text se en apostrof ´, till och med apostrof plus ett s, som markör för geitiven – Anders´ eller Lars´s. Enligt min enkla polisiära uppfattning är allt sådant ett uttryck för en anglo-amerikansk imperialism som skadar hjältarnas och kämparnas språk både i hur vi snackar och framför allt hur vi skriver.

Rubriken min kompis problem skulle få en helt annan betydelse om det stod mitt kompis problem. En sådan satsbyggnad vore helt fel och missvisande. Man skulle misstänka så kallad sär-skrivning av de två sista orden och kanske tro att problemet var ett problem för mig, inte för min kompis.

Med detta fullständigt onödiga grammatikblaj i ryggen kan jag nu för dig, noble Bloggläsius, gå över till vad jag faktiskt avser berätta om min kompis problem. Kompisen ifråga är, klart uttryckt, medbloggaren tobbe lindahl vars skriverier man når via länk från min blogg – här. Givetvis blir det nu inte en fullständig och heltäckande redogörelse för alla av mig både kända och inte kända problem utan bara en sak – hans bloggande.

När hans problem startade torde vara lite oklart. Han menar att det var jag som i slutet av mars 2008 provocerade honom till att bli bloggskribent. Om det med det startade min kompis problem skall jag hålla osagt men vi har genom åren läst varandras bloggar och då och då också samtalat i levandes livet om saken. Ett sådant samtal var för lite drygt ett år sedan när vi böt humledrycker med varandra strax efter International Bye A Priest A Beer Day den 9:e september.* Vi pratade om bloggandet i allmänhet. Kanske lite småinspirerad av att jag de sista 100 dagarna innan jag pensionerades i serien p minus och ett nummer våren 2018 författade något varje dag – dessutom oftast men inte enbart Bibelinriktat – beslöt sig min kumpan att från och med sin 69:e födelsedag skriva ett blogginlägg varje dag till dess han skulle fylla 70. Det betyder ett helt år. Snacka om min kompis problem.**

Han har klarat det bra! Dagligen – oftare nattligen – har han levererat längre eller kortare noteringar om vad som hänt och vad han tänkt. Någon gång har det kärvat beroende på att publiseringsverktyget strejkat men det har han kompenserat med att dubblera dagen därpå. Att ett och annat inlägg rent innehållsligt kärvat är tämligen oundvikligt och något man bara får godta.

I nästa vecka är hans år slut och då förändras min kompis problem. Öga mot öga och i telefon har han velat byta tankar om och hur han kanske skulle fortsätta. Han har gett förslaget att jag skall göra på samma vis i ett år. Det lömska tilltaget är inte helt olikt att en narkoman gärna vill ha en och annan knarkarkompis har jag mött med orden: Glöm det! Han har också funderingar kring om vi två pensionerade 70-års-präster skulle växelskriva i något sorts systematik eller dialog. Den tanken är inte helt borti tok men jag tvekar. Risken är att det som nu är min kompis problem kanske skulle bli mitt kompis-problem. Jag tycker han skall komma till ett eget beslut om eventuell fortsättning eller nedtrappande – om det så innebär att han en gång i veckan med kritor och färgpennor ritar något han fotograferar av och sedan publicerar utan text – eller något annat.

* Tyvärr funkar inte IBAPABD något vidare. Förra året gav jag pilsnerdricka till 5-6 kollegor och en av dessa – kompisen – gav något i retur. I år gjorde jag på samma sätt men fick bara en – av mig själv.

** Hans blogg har och har hela tiden haft ungefär fyra gånger så många dagliga intittare än vad som dyker upp här hos mig. Det är inget problem vare sig för honom eller mig men lite förbryllande. Jag tycker inte att hans inlägg är ”bättre” än mina. Att vi skriver om lite olika saker spelar nog roll liksom att hans kontaktnät över både stiftsstaden, Norrbotten och i landet som helhet, dessutom också i utlandet, är större än mitt.

Ibland kan man från vissa ”kristliga” aktörer med politiska högervridningar ta del av en förfasning över att både samhälle och kyrka skulle blivit lidande och kommit att nu försmäkta av vad man kallar 68-rörelsen. Jag delar inte deras ”analys” som jag många gånger uppfattar vara betänkligt foliehattig och stundom har drag av rena konspirationsteorier som bara söker en enkel annan syndabock för sånt man ogillar.

Jag var 15 år 1968. Det betyder att jag var för ung för att vara med i vad som hände det året med studentprotester i Frankrike, kårhusockupation och annat. Den så kallade nya vänstern som debuterade efter det året föll inte alls de etablerade liberala och socialistiska partierna - Centerpartiet, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Vänster-Partiet Kommunisterna – på läppen. Den nya vänstern blev i stället rent politiskt en ganska sekteristisk historia med en massa bokstavskombinationer.

Mer på bredden slog dock en del liberala frihetsideal med tiden djupare rötter också i de nämnda partierna – protester mot USA i Indokina, ökad internationell solidaritet med vad man kallade U-länder, feminism, ändrad acceptans för olika samlevnadsformer, ändrad och friare sexualmoral, viss drogliberalism, mode och en hel del annat.* Bara Moderaterna och Kristdemokraterna behöll ända fram till de senaste 30-20-10 åren i viss mån vad man brukar kalla värdekonservativsm men också de partierna har 68tiserats till individualism och liberala idéer. Att detta, som en del inte minst ”kristliga” högerkrafter hävdar, är en stor isolerad sossekomplott är en tokförenkling fullt i klass med att invandring och generös asylpolitik är roten till allt som inte funkar inklusive att man har mossa i gräsmattan.

Jag har ett par dagar varit på Strömbäcks folkhögskola strax söder om Umeå. Vi som var där var rektorer, ordföranden och skolpräster från de 17(?) folkhögskolor i landet som är knutna till Svenska kyrkan och till EFS. Bland annat fick jag då kunskap om 68-rörelsen men ur en helt annan men icke oväsentlig vinkling – egentligen en annan samhällsförändrande 68-rörelse.

Den första folkhögskolan grundades i Sverige 1868, en sak som mycket väl kan ses som något av en startpunkt för utvecklingen av folkrörelser, folkbildning, studieförbund, demokratiutveckling och mycket annat. Tyvärr är nu också den 68-rörelsen nu satt under hot då Tidö-gängets någotsånär anständiga borgerliga partier vill hålla Sverigedemokraterna på gott humör.

Bedrövligt!

* På sociala meder – Facebook – hittade jag för en tid sedan en hälsning till dagens unga. Hälsningen var bilden i detta blogginlägg och följande text: Your grandma wore very short mini skirts, thin panties, high boots, and no bra. She listened to Led Zeppelin, The Beatles, Janis Joplin, and Rolling Stones. She rode on motorcycles and fast cars. She smoked tobacco and other things. She drank gin-tonics, whiskey, and whatever. She came home at 4 am and left for work in the morning. Know that you will never be as cool as your grandma. Excuse me but someone had to say it!