stigstrombergsson

I förrgår lördag vid tretiden publicerade jag i allmänna flödet på Facebook samt i vissa grupper denna text: Nu känner jag mig hyfsad förberedd inför Högmässan i morgon klockan 11 i Älvsby kyrka. Temat för söndagen är ”Trons kraft”. Vi möter Jesus när han på samma men också annorlunda vis kommer till oss som den gången när folk trängdes kring honom i Kafarnaum.

Igår söndag firades Gudstjänst med Nattvard – alltså en Högmässa.* Om den finns inte mycket att säga. Jag räknade inte exakt men gissar knappt 30 personer på plats.** Det var alltså ingen trängsel jämfört med händelsen som återgavs i dagens huvudtext – Markusevangeliet kapitel 2 verserna 1-12 – om när folk för att komma sig till Jesus var tvungna att hacka upp ett hål i taket för att fira ned en kompis. Med dem som var i kyrkan delade jag i alla fall det jag hade i mitt manus – och lite till. Här kommer det i lätt bearbetat skick.

Vi sjöng psalmerna 253, 53, 153 och 553 – det knasigaste psalmvalet under hela min ”karriär”. Är dessutom född 1953. Sedan, efter Bönen för barnen detta som Beredelse

Temat för den här söndagen är Trons kraft.

Det handlar alltså om tro – som har flera aspekter.

En av dem är att tro åstadkommer något – ger resultat. Det är en aspekt och i en av Bibeltexterna som ska läsas längre fram betonas den egenskapen hos tron. I hela kapitlet avsnittet är plockad ur (Hebreerbrevet 11) är fokus att människor genom tro åstadkommer saker – väl – värt att läsa hemma plus avrundningen i kapitel 12.

En som nämns är kvinnan Rachav. Dagens långa text ut Gamla testamentet (Josua 2:1-15) handlar om henne. Ändå får hon stå över idag trots att det för henne, liksom i dagarna, handlar om brutalt krig i Mellanöstern. På onsdag i Veckomässan och kanske i samtalet efteråt kan vi återvända till henne och dela funderingar med varandra.

Trons kraft, att tro åstadkommer något, är alltså temat – för egen tanke. Vad åstadkommer min tro? Vilken ”effekt” har den? Men inte bara individuellt – också gemensamt. Vad åstadkommer vår tro?

Är det klent med kraften? Gör min, din, vår tro någon skillnad för våra medmänniskor, för vårt samhälle, i vår församling? Eller blir tron bara en ego-tripp man har för sig själv – utan kraft.

Sånt funderar vi kring – och lagger med annat in i Bönen om förlåtelse.

Förkunnelsen anknöt till evangelietexten ur Markusevangeliet 2:1-12. Läs den!

Tre av de fyra Jesusberättelserna, evangelierna, berättar om den här händelsen – men en av dem utelämnas skadegörelsen på taket. Vad har den med tro att göra? Och med Trons kraft?

Här tänkte jag lämna Ordet fritt men avstod och fortsatte direkt med: Jag tänker tre saker.

Först: Det är massor med folk där. Alla är inriktade på Jesus. Nyfikna. Positiva. Negativa. Och de som bär på den lame mannen. Alla är inriktade på Jesus. Det är det första viktiga om tro – Jesus-riktningen.

Det är viktig. Helt avgörande. Det skiljer kristen tro från allmän reliositet, engagerad hygglighet, andliga funderingar och andra religioner. Kristen tro är Kristus-fixerad i första och avgörande hand. Annat kan vara bra men kommer fokus på Jesus bort blir det annan tro.

Det var det första. Och man kan fundera på sin tro, vilken riktning den har.

Vems tro som leder till resultatet kan man också fundera över. Inget sägs om den förlamade mannens tro eller vad han önskade. Om bärarna stod det När Jesus såg deras tro...

Bärarlagets tro spelade en viss roll – men vad de önskade för kompisen på båren är inte utsagt. Var det hälsa? Eller den förlåtelse Jesus ger?

Hur som helst är bärarlag viktiga, alltså att andra Jesus-centrerade bär människor till Jesus, till tro på Jesus. Genom att bära i bön och bära fram kontakt. Att släppa tron som ego.tripp och i stället vara varandras och andras bärare är den andra viktiga saken jag tänker utifrån den här texten. Trons kraft bryter fram då vi bär varandra och andra.

Jag sa jag hade tre tankar. Nu kommer den tredje: Jesus ger förlåtelsen först! Det är viktigt – alltså förlåtelsen.

Vi tänker ofta att tro är åsikter eller engagemang – nog är sånt med.

Vi tänker ofta att tro handlar om kultur, värderingar, livsstil – nog är det med.

Men i Bibeln är det förlåtelsen från Gud som står i centrum.

Det är det första första nödvändiga och innehållet i det kristna budskapet, i den kristna tron. I Lukas berättelse får lärjungarna efter Jesus uppstått från de döda en arbetsorder: ...syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta.

Under det locket finns ett innehåll: Förlåtelsen från Gud behövs! Den behövs vare sig man upplever det eller inte. Därför ger Jesus den. Och den är möjlig tack vare Jesus liv, död och uppståndelse.

Det var motståndare på plats den dagen. Som kom med invändningar men inte kring att det behövs förlåtelse. Det tycker också motståndarna. Inte heller att det är Gud som ger förlåtelse. Det är självklart för dem. Därför invänder de mot att Jesus ger det bara Gud kan ge. Det som gör dem kritiska är att Jesus gör sig till Gud.

Och med det kommer en fjärde sak kopplad till Trons kraft.

Med vad som händer under det sönderhackade taket visar Jesus vem han är och den Trons kraft som kommer ur det – och varför han är fokus. Att Jesus är Gud som människa – eller Guds son som man ofta säger – är den helt avgörande punkten. Hela Bibeln och allt i kristen tro cirkulerar mer eller mindre tydligt runt den saken – som planeterna runt solen, typ.

Och Jesus bevisar sin makt att förlåta genom att bota den lame.

Idag, här och nu, är Jesus i det här huset. Inte synlig på det sättet som i Kafarnaum – men är här i alla fall. I Ordet och i Mässan, Nattvarden; är han här – med sin förlåtelse.

Här är inte trångt. Det behövs inte att någon hackar sönder tak eller väggar för att kunna ta sig in. Möjligen beror den glesheten på att vi som samlas brister i Trons kraft. Den bristen vill Gud/Jesus bota. Därför är han här för att genom Ordet ge oss förlåtelsen och i Nattvarden ge oss egen kropp och sitt blod. Amen.

Den första bilden skall jag återkomma till i ett kommande inlägg.

* Man har valt att att byta beteckningen utifrån tanken att folk inte vet vad Högmässa är. Min enkla tanke är att det man valt inte är nämnvärt mer begripligt för dem som inte är bekanta med det kyrkliga. Hur som helst är jag tacksam över att man inte (ännu) valt beteckningen möte.

** Jag tycker inte om att bedöma andra människor men måste tyvärr erkänna att jag ibland i svartsynta ögonblick ändå hemfaller åt det. Jag funderar då över varför de församlingsanställda praktiskt taget aldrig firar gudstjänst i sin församling – om de inte har som tydligt tjänsteuppdrag att vara där. På samma vis är det med dem som är valda att finnas i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Med undantag av 3-4 främst borgerliga ledamöter förefaller man – om man inte råkar ha något representativt officiellt uppdrag – att medvetet och konsekvent bojkotta gudstjänster. Ett tag tänkte jag att det var ”mina” gudstjänster som var under blockad vilket skulle kunna tänkas vara begripligt. Så är det inte! Då jag väljer att fira gudstjänter andra präster leder ser jag att anställda och förtroendevalda bojkottar rubbet. Skulle vara intressant att få reda på varför.