stigstrombergsson

Språk- och ordformuleringar är kluriga saker. Ofta i svenskan markeras genitiv, alltså ägande, med bokstaven s lagt till en sak eller en person. Det blir då stolens ben och Torbjörns blogg – språkligt en helt problemfri historia.

Lite marigare blir det om en sak eller person redan slutar med bokstaven s – typ Anders, Lars eller just ordet kompis i rubriken. Hur gör man då? Att sätta ytterligare ett s och skapa Anderss, Larss eller kompiss vore så utan snille och smak att Svenska Akademin aldrig skulle godta det. Ibland kan man dock i text se en apostrof ´, till och med apostrof plus ett s, som markör för geitiven – Anders´ eller Lars´s. Enligt min enkla polisiära uppfattning är allt sådant ett uttryck för en anglo-amerikansk imperialism som skadar hjältarnas och kämparnas språk både i hur vi snackar och framför allt hur vi skriver.

Rubriken min kompis problem skulle få en helt annan betydelse om det stod mitt kompis problem. En sådan satsbyggnad vore helt fel och missvisande. Man skulle misstänka så kallad sär-skrivning av de två sista orden och kanske tro att problemet var ett problem för mig, inte för min kompis.

Med detta fullständigt onödiga grammatikblaj i ryggen kan jag nu för dig, noble Bloggläsius, gå över till vad jag faktiskt avser berätta om min kompis problem. Kompisen ifråga är, klart uttryckt, medbloggaren tobbe lindahl vars skriverier man når via länk från min blogg – här. Givetvis blir det nu inte en fullständig och heltäckande redogörelse för alla av mig både kända och inte kända problem utan bara en sak – hans bloggande.

När hans problem startade torde vara lite oklart. Han menar att det var jag som i slutet av mars 2008 provocerade honom till att bli bloggskribent. Om det med det startade min kompis problem skall jag hålla osagt men vi har genom åren läst varandras bloggar och då och då också samtalat i levandes livet om saken. Ett sådant samtal var för lite drygt ett år sedan när vi böt humledrycker med varandra strax efter International Bye A Priest A Beer Day den 9:e september.* Vi pratade om bloggandet i allmänhet. Kanske lite småinspirerad av att jag de sista 100 dagarna innan jag pensionerades i serien p minus och ett nummer våren 2018 författade något varje dag – dessutom oftast men inte enbart Bibelinriktat – beslöt sig min kumpan att från och med sin 69:e födelsedag skriva ett blogginlägg varje dag till dess han skulle fylla 70. Det betyder ett helt år. Snacka om min kompis problem.**

Han har klarat det bra! Dagligen – oftare nattligen – har han levererat längre eller kortare noteringar om vad som hänt och vad han tänkt. Någon gång har det kärvat beroende på att publiseringsverktyget strejkat men det har han kompenserat med att dubblera dagen därpå. Att ett och annat inlägg rent innehållsligt kärvat är tämligen oundvikligt och något man bara får godta.

I nästa vecka är hans år slut och då förändras min kompis problem. Öga mot öga och i telefon har han velat byta tankar om och hur han kanske skulle fortsätta. Han har gett förslaget att jag skall göra på samma vis i ett år. Det lömska tilltaget är inte helt olikt att en narkoman gärna vill ha en och annan knarkarkompis har jag mött med orden: Glöm det! Han har också funderingar kring om vi två pensionerade 70-års-präster skulle växelskriva i något sorts systematik eller dialog. Den tanken är inte helt borti tok men jag tvekar. Risken är att det som nu är min kompis problem kanske skulle bli mitt kompis-problem. Jag tycker han skall komma till ett eget beslut om eventuell fortsättning eller nedtrappande – om det så innebär att han en gång i veckan med kritor och färgpennor ritar något han fotograferar av och sedan publicerar utan text – eller något annat.

* Tyvärr funkar inte IBAPABD något vidare. Förra året gav jag pilsnerdricka till 5-6 kollegor och en av dessa – kompisen – gav något i retur. I år gjorde jag på samma sätt men fick bara en – av mig själv.

** Hans blogg har och har hela tiden haft ungefär fyra gånger så många dagliga intittare än vad som dyker upp här hos mig. Det är inget problem vare sig för honom eller mig men lite förbryllande. Jag tycker inte att hans inlägg är ”bättre” än mina. Att vi skriver om lite olika saker spelar nog roll liksom att hans kontaktnät över både stiftsstaden, Norrbotten och i landet som helhet, dessutom också i utlandet, är större än mitt.