stigstrombergsson

Jag tror naturligtvis inte ett ögonblick att de som ser att jag bloggat och kanske till och med läst det jag skrivit kommer ihåg aktstyckenas innehåll mer än maximalt 42,3 sekunder. Jag minns ju inte vad jag läst på andra bloggar. Det jag själv skrivit kommer jag ihåg lite bättre. Därför är det en poäng att göra text av sina tankar – faktiskt. Om det sedan är vettiga eller ovettiga saker spelar ingen roll.

Med mitt minne som utgångspunkt letade jag mig bakåt i bloggerihistorien och kom till slutet av förra Kyrkoåret. Då skrev jag den 21:a november lite klagande i blogginlägget böcker på vift om att det finns böcker jag lånat ut och som verkar ha försvunnit. I inlägget kom också dessa ärliga och självrannsakande ord: I någon kartong, i någon hylla eller någon annanstans i fastigheten kan det finnas någon enstaka lånad men inte återställd bok.

I förra blogginlägget nämnde jag att när jag letade en annan bok och fann den också hittade något helt annat – en bok som inte var min. jag hade ingen aning om att den fanns i en lite bakomställd hylla. Pinsamt. Men nu är den läst, den bok bloggkompisen tobbe lindahl troligen inte vet var han har den.

Som stjärnor i Herrens hand – Perspektiv på ordets ämbete är titeln på Bengt Birgerssons drygt 10 år gamla prästmötesavhandling för vad som kallas Missionsprovinsen. Den är en icke (ännu) av den officiella Svenska kyrkan accepterad skapelse. Man kan googla på saken. Jag nöjer mig med att här och nu beskriva Missionsprovinsen som en teologisk konservativ svensk-kyrklig rörelse som organiserar sig fritt med egna präster och biskopar.

Boken med ISBN-nummer 978-91-7271-060-3 är på knappt 200 sidor och ger en bra genomgång och sammanfattning av ett av den kristna kyrkans grundläggande kännetecken – ämbetet. Jesus gav sina 12 apostlar uppdraget att – med mina ord – fortsätta att vara Honom, att ”vikariera” för Honom tills dess Han kommer tillbaka. Det uppdraget eller ämbetet gav de 12 vidare till typ präster och biskopar. Typ. Hur detta syns i Nya testamentet blir hyfsat bra sammanställt i Som stjärnor i Herrens hand. Alla slutsatser författaren drar behöver man inte helt och fullt hålla med om men kartläggningen av både Nya testamentet och sedan den lutherska trosläran är bra.

Resonemanget om den postkonstantinska utmaningen är också bra, alltså den situation vi lever i nu. Alliansen mellan makten och Kyrkan som på 300-talet infördes av kejsar Konstantin är ju numera upplöst – eller skall åtminstone vara det. Det kallas också sekularisering och innebär att Kyrkan inte skall styra Makten och att Makten vare sig det rör sig om kungar, presidenter, parlament, oligarker eller andra krafter inte skall styra Kyrkan vare sig inifrån eller utifrån.

Som stjärnor i Herrens hand är en tänkvärd bok även om den innehåller en del omtuggningar och kanske en och annan uppfattning man inte delar. Jag ringde i alla fall upp ägaren. Har du den? var hans förvånade rop. Och jag lovade att han skall få tillbaka den.

Av förra inlägget kan man kanske ana en viss uppgivenhet kopplad till en bok jag håller på med. Sanningen att säga fixar jag inte mer än 10-12 sidor innan tröttheten slår till med en effekt som motsvarar en skiftnyckel i skallen. Naturligtvis får det mig inte att ge upp, bara att känna mig uppgiven. Boken skall forceras! Jag kan till nöds – verkligen till nöds! – godta att en bok lämnas efter runt 10 lästa sidor om det visar sig att den var ett ”felval”. Jag kan även acceptera att en bok lämnas halvläst om det bara är delar av innehållet som känns intressant och aktuellt för mina funderingar. Så var det till exempel med den jag berättade om i inlägget jag ger upp! den 12:e januari.

Den tunga lätta pocketbok jag kämpar med, men vars titel jag håller hemlig för dig noble Bloggläsius, är i all sin obegriplighet plöjd till två tredjedelar. Av ett helt annat skäl letade jag dock en annan bok med ett helt annorlunda innehåll. Jag fann den på ett ganska obskyrt och bortglömt ställe där också en annan intressant bara delläst volym befann sig. Pinsamt! Än mer pinsamt är att den inte ens är min! Det är en lånad bok som jag gissar att ägaren glömt att han lånat ut. Käckt och ordningsamt har han dock präntat sin autograf någon sida in. Jag försäkrar att han som också älskar böcker (och tycker sig har för många) skall få den i retur – sedan jag läst den.

Är den begriplig? Japp! Busenkel jämfört med den pocket som nu får vila en och annan dag. Teologi och lärofrågor kopplade till biskops-, präst- och diakoniämbetet är a piece of cake jämfört med vad som är skrivet av han som kallats världens smartaste svensk.

Vilka böcker handlar det om? kanske någon irriterat frågar.

Facebook gav mig en gång den ”diagnos” bilden visar. Då en del av min livsuppgift är att irritera väljer jag att inte besvara frågan nu. Böckerna är ju inte genomplöjda utan bara föremål för varvad läsning.

Det är jag inte! Alltså det som står i rubriken.

Inte ens i de mest självförhärligande ögonblicken tror jag att det är så. Gissar att jag som de flesta får nöja mig med att inte vara världens dummaste svensk. Det tror jag nämligen inte heller att jag är. Tvärtom! Det räcker oftast med att till exempel på Facebook läsa kommentarer till artiklar i tidningarna Dagen, Världen idag, Aftonbladet eller Expressen. Där nås jag av insikten att jag inte är världens dummaste, om än inte världens smartaste svensk.

Varför skriver jag nu detta?

Den frågan har två svar.

Det första enkla svaret är att det var en vecka sedan jag skrev något på min blogg.. Orsaken eller orsakerna till min passivitet är att inspirationen inte infunnit sig. Inget händer ju trots att jag har en massa så kallade kategorier jag skulle kunna sortera mitt svammel under. 

• Allmänt brukar jag använda för sånt av allmän karaktär typ väder, vind eller annat. Sånt är som det är utan uppseendeväckande inslag. Inget att skriva om alltså – förutom detta inlägg.
• Bloggpolicy förändras inte.
• Att Exe-geten bräker var det inte så länge sedan man kunde höra men inlägg av den typen förutsätter viss systematisk läsning eller ett Bibeltolkningsproblem att bita i.
• Farfar funderar ersattes för några år sedan av Farfar/morfar funderar. Där händer i och för sig en hel del saker. De två äldsta – snart 13 och 11 – var hos oss ett par dagar precis innan terminsstarten. Lille nyfödde August med storasyster Ava 4½ och mamma senare ett par andra dagar. Lisa 5½ i villaområdet invid tittar in ibland eller vi hos henne och att hon i lördags åkte skidtävling och om söndagsmorgonen klippte sitt eget hår kan nämnas men knappast källor till egna långa bloggningar.
• Folkhögskola är en gammal kategori. Regeringen med styrpartiet SD bekämpar tyvärr sådana och kanske borde jag gapa till lite mer i frågan utöver att på Facebook ”gilla” och kanske kommentera andras skriverier.
• Sånt jag brukar sortera in under Församling engagerar mig naturligtvis – kyrkliga ting lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Det är bara så tröttsamt just nu! Inget tydligt händer. Visst kan man reflektera bland annat över att så kallat kristen press berättat att 40% av antalet gudstjänstfirare före pandemin nu efter coviden inte längre finns med i olika verksamheter. Sådant är faktiskt värt en analys liksom vilka erfarenheter man gjort av de tre smittade åren. Egentligen tror jag det skulle vara viktigt. Som det nu förefaller vara blir pandemin någon sorts generalursäkt för brister i församlingarna lokalt, regionalt och nationellt.
• Lokalsamhället har fått ny politisk ledning efter nyår men det innebär så här långt inget speciellt.
• För kategorierna Nebogrubbel, Nygammalt och Politik händer inget jag ids blogga om.
• Text för Predikan mm kräver dels att jag har sådana uppgifter och dels att jag de gånger det ändå sker inte har handskrivna manus utan mer lättpublicerade ordbehandlingstexter.
• Predikaren 12:12 har förekommit efter jul men vad gäller Speciella resor och Studier finns inget att förtälja – än så länge.

Det andra svaret på frågan Varför skriver jag om detta? är att jag är fullt upptagen med att läsa en bok jag inte begriper mycket av. Jag kommer att berätta om den vad det lider. Den är svår men får mig ändå inte att känna mig som världens dummaste – även om författaren har kallats världens smartaste svensk.

Hushållet fick/gav fler böcker i julklapp, fler än den jag berättade om i förra inlägget. Tillsammans hade vi beväpnat oss med en varukorg och lullat runt på Akademibokhandeln i Luleå och fyllt korgen. Böcker är bra klappar till barnen, till deras respektive, till barnbarnen och till oss själva. Vem som skulle få vad rådde det sedan viss förvirring kring under paketinslagningen i bostaden. Jag tror vi fick till det någotsånär. Nu har jag i alla fall läst ännu en vi valde tillsammans och som etiketterades som gåva till Primärhustrun från mig.

Redan från förr finns i hyllan ett par volymer av Karin Bojs. Jag har skrivit här om henne och Min europeiska FAMILJ de senaste 54000 åren och om Svenskarna och deras FÄDER. De två böckerna var klappvalda volymer julen 2016. I fjol var det dags för samma författares Europas MÖDRAR de senaste 43000 åren. Den boken har denna baksidestext:

Den moderna DNA-tekniken har revolutionerat arkeologin. Genom DNA-analyser kan forskare se hur människor rört sig under årtusendenas lopp. Det visar sig att vandringsmönstren skiljer sig en hel del mellan Europas fäder och mödrar. Vad säger det om forntidens könsroller och om vårt samhälle idag? När uppstod patriarkatet, och går det rentav att säga varför?

Karin Bojs söker efter svaren på dessa frågor i en berättelse som går från regnskogens schimpanser till Nordens sköldmör – via bland annat neandertal-sex, de första hundarna, den första metallen, de första tama hästarna och ett 5000 år gammalt incestfall på Irland.

Med tanke på att det var tredje boken av samma författare blir det på de 265 sidorna en och annan återupprepning av sånt som står i hennes tidigare böcker. Egendomligt skulle det vara om det inte var så. Den var i alla fall lättläst, intressant och klargörande. Ett enkelt sakfel i en helt ovidkommande sak – ett sådant fanns också i boken Prästerna – gjorde mig inte så förfärligt upprörd även om det var av den arten att man kunnat fixa det på korrekturnivå.

Det var najs med bojs i några timmar. Jag rekommenderar boken liksom hennes två tidigare.

I inlägget juljournal nämnde jag den att jag i julklapp fick samma bok i två paket. Det fattar alla är lite i överkant. En var köpt på Akademibokhandeln i Luleå, den andra beställd via nätet. Omständigt och besvärligt att byta – typ. Överflödsproblemet fick dock sin lösning på Annandagen då jag peppade en yngre kollega som köpte av mig den ena volymen. Nu har jag själv läst ut den andra – Prästerna skriven av Gunnar Wetterberg.

Den författaren är minsann en mångsysslare – historiker, tidigare diplomat, panelsvarare i TV-programmet Fråga Lund och en massa annat. Han är dock inte teolog – även solen har fläckar! – men han är kunnig och beläst. I sin bok om präster levererar han på drygt 400 sidor faktiskt en bra och intressant svensk kyrko- och idéhistoria. Han skriver inte för fackmänniskor typ andra akademiker. Inte heller borrar han forskningsmässigt i någon liten detalj. Han målar med breda drag och det blir fullt läsbart för var och en som är något så när historiskt intresserad. Baksidestexten är rättvisande och lyder:

Gud är ofta underskattad i nutida historieskrivning. Tron har färgat människornas göranden och låtanden i alla tider. I mer än tusen har den tolkas och förmedlats av prästerna. De var landets första intellektuella – kungarnas hjälpredor, bildningens män i byarna.

Gunnar Wetterberg följer samspelet mellan församlingarna och deras herdar genom århundradena. Maktspråk varvas med innerlighet, tron formar människornas liv och vardag. Varför slog kristendomen igenom? Hur kunde kyrkan överleva Gustav Vasas plundringar? Vad betydde prästfruarna för kulturspridningen? Och var stod kyrkan i 1900-talets stora strider?

Det var en bra julklapp (som jag valde själv) väl värd att läsa och äga.

Uppgivenhet drabbar sällan mig. Envishet och kanske viss kreativitet gör att jag oftast tar mig igenom motgångar av skilda slag. Så långt livet fört mig har det för det mesta funkat. Ett viktigt skäl torde vara att de motgångar jag mött inte varit speciellt allvarliga typ obotlig sjukdom, olyckshändelser eller liknande. Jag har gått på pumpen i mindre ting och för det mesta kunnat hantera mina uppgivenheter.*

En sådan liten pump som får mig att sucka jag ger upp! är en i och för sig intressant bok som dock blir tämligen obegriplig och kanske lite på sidan om vad jag dagligen och stundligen funderar kring. Jag fick korn på den via ett kort program i TV-kanalen Axess där Bibelforskaren Natalie Lantz berättade om sin forskning. Du kan, noble Bloggläsius, se programmet genom att klicka här. Den 15:e december förra året hintade jag om saken i inlägget nördbok och axess. Med en generad rodnad på kinden erkänner jag nu en månad senare: jag ger upp!

Den är svår boken – alltså doktorsavhandlingen The Hypertemple in Mind – Experiencing Temple Space in Ezekiel, The Temple Scroll and Mishnah Middot. Riktigt knepig. Jag ger mig inte in i att försöka på lätt svenska återberätta vad (jag tror) den försöker beskriva. Tror inte jag har en susning i att göra den rättvisa. Är man riktigt nyfiken kan man på engelska läsa om boken här.

Men ändå... Det är ju intressant att det i profeten Hesekiels bok finns en vision av ett nytt tempel. Profeten befann sig ju inte i Jerusalem som ju var tempelplatsen. Han var i Babylonien och tillhörde dem som i första vågen deporterats i det som kallas Den babyloniska fångenskapen. De som tog del av hans text var hans landsmän också i exil fjärran från Jerusalem. Med tiden kom en andra våg deporterade och de mötte hans text med sina erfarenheter av att sedan Jerusalem intagits det inte ens längre fanns något tempel alls. Har jag fattat det rätt sysslar avhandlingen med vad som händer i huvudet på folk som får ta del av en text som så att säga inte stämmer med vad de tycker vara ”den verkliga världen”. Blir det en ?annan värld” i huvudet då? Och kan en sådan ”tankevärld” befolkas och rymma en verklighet – alltså i detta fall att Gud och människa faktiskt kan mötas i ”tankevärlden” och att ett sådant virtuellt möte kan vara ett genuint möte?

Ungefär på sidan 100 av 270 kommer min suck – jag ger upp! Då har jag också fått besked från bibblan att de vill ha tillbaka boken eller att jag ska komma in för att få lånetiden förlängd. Jag skall gå dit idag eller i morgon och låta dem returnera avhandlingen (som jag av den släta ryggen förstår inte lånats av någon annan före mig) till Umeå Universitetsbibliotek. En fantastisk service att för bara några kronor kunna fjärrlåna sånt som ett kommunbibliotek rimligen inte kan ha i egna hyllor.

Men jag går miste om nåt – givetvis. Lantz går ju vidare och presenterar ett par andra texter med tempel-visioner. En är de så kallade Tempelrullen som man med en massa andra döda-havs-rullar hittade i Qumran. Den är skriven efter Hesekiel när man byggt ett nytt tempel i Jerusalem och skissar på något sorts alternativ till den korumperade helgedomen där. En tredje text är en rabbinsk tempelbeskrivning från 200-talet efter Kristus. Då d fanns et absolut inte något tempel i den ”verkliga världen”.

Dessa två texter analyserar Lantz med samma tanke – att de tankebilder texterna skapar blir en virtuell verklighet man mentalt kan röra sig i. I alla fall tror jag det är så. Jag har inte läst allt och inte fattat allt jag läst. Jag har bara nått slutpunkten: jag ger upp!

* Ett undantag torde vara den serie händelser och ickehändelser, ord och ickeord, som under 2012 och 2013 gjorde att jag drog mig tillbaka från tjänsten som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola och tog ett vikariat i Älvsby församling - som vad det led övergick i tills-vidare-anställning. Situationerna då på folkhögskolan har jag inte bloggat om vare sig när det hände eller senare. Lite skvalpar det runt i huvudet sådar 10 år senare som en del av tankarna bakom förra blogginlägget.

Det var på nyårsafton jag i inlägget snärlig 2023? började grubbla om ett par av mina dilemman vad gäller eventuella framtida blogginlägg. Dessa mina dilemman är tvinnade i varandra. Att detta nu går att läsa betyder inte att frågan om jag skall fortsätta skriva lett till beslut. Den saken är fortfarande öppen men jag gissar att jag kommer att fortsätta sprätta ur mig texter i de kategorier jag brukat sortera dem i.

Frågan om snärlig är dock kvar, alltså om balanspunkterna eller ribborna mellan och för ärlig och snäll. Ofta är det inget problem alls. Skriver jag till exempel om våra barnbarn och korar dem till världens bästa ungar är det både att vara snäll och vara absolut toyalt ärlig. Ingen motsats. Inget dilemma.

Skriver jag om en bok blir det inte heller någon nämnvärd konflikt. Är boken bra rekommenderar jag den. Skulle den vara dålig är jag ärlig utan att parera för att vara snäll mot författaren. På samma vis blir det om jag skriver om politik eller liknande saker. Där finns inte heller någon relation eller närhet till partiledare och liknande och vara ärlig kan dominera helt och att vara snäll blir bara att inte vara medvetet grov och elak.

Det är när saker, verksamheter och folk är närmare som dilemmat ärlig och snäll blir aktuellt. Hur balanserat snärlig jag tycker mig kunna vara skapar en viss men varierad grad av självcensur. Att jag hellre i offentlig text och tal ger ros än ris tyder nog på att jag mest låter snäll råda men för att vara ärlig tillstår jag att jag i tankarna inte sällan samtidigt är irriterad, kritisk, missnöjd och rentav sur.

Kring vad?

Själv tänker jag på ting jag här på min personliga blogg hållit tillbaka och håller tillbaka. Måhända kanske någon annan också funderar inte bara kring det jag skrivit och skriver om utan också vad som inte kommit med. Det jag kan säga är att en och annan nog bör känna lättnad utifrån hur snärlig jag så här långt har varit, hur jag balanserat och var jag lagt mina ribbor.

Detta inlägg är ännu inte alltför långt. Att höja ribban för ärlig och sänka den för snäll kring olika saker både säg 5-10-15-20 år tillbaka såväl som i nutid skulle förlänga det en hel del. Därför går jag inte konkret vidare i sådant, i alla fall inte nu. I stället utlyser jag om inte en tävling så i alla fall en möjlighet att genom kommentarer gissa vad jag självcensurerat både i närtid och med några års tillbakablickar. Jag inbjuder alltså dig, noble Bloggläsius, att tycka till och/eller i detalj gissa vad jag tigit och tiger om.

I förra inlägget snärlig 2023? aviserade jag den sista december tankar på att jag i och med utgången av 2022 skulle bli en avgången bloggare. Denna tankegång skapade inget mediapådrag likt vad som hänt om kungen abdikerat eller så. Det kom ett par vädjanden om att fortsätta på Facebook – jag nämner där att jag bloggat – men i övrigt inget. Å andra sidan kom inga Äntligen! eller Så skönt! eller Det har jag tyckt länge! Ändå är inget av detta orsaken till att jag nu i januari detta nya år faktiskt befinner mig vid tangentbordet och skriver det jag nu skriver. Det är nog mest motviljan mot lösa trådar som leder till seå 87/2022.

I förförra inlägget oenkelt att fatta jag skrev jag den 29:e december: Boken som kom är dock inget för trångskallar vare sig före, under eller efter jul. Jag har nu hunnit till sidan 202 och återkommer i saken när jag bökat mig igenom de drygt 200 sidor som är kvar.

Nu är det bökat! 420 sidor av Svensk Exegetisk Årsbok – som jag brukar kalla Nördboken. I år är underrubriken Bibeln i politiken – The Bible in Politics. Den saken hade jag inleningsvis missuppfattat. Jag trodde det skulle handla om Politik i Bibeln och berätta för mig hur man genom att vetenskapligt nagelfara Bibeltexter visa på politiska spel bakom till exempel israeliternas uttåg genom Röda havet, intrigerna vid kung Davids hov och statskuppen som satte Salomo som hans efterträdare och en massa annat. Så fel jag hade! De 17 artiklarna gräver inte främst, nästan inte alls, i de sakerna. Det vore om inte helt omöjligt så i alla fall saftigt anakronistiskt. Med det fina ordet syftar jag på att blanda tider och med vår tids uppdelning mellan religiösa ting och samhällssaker – vi gör ju den uppdelningen! – skruva sönder det som i källmaterialet är EN sak. Det är värt att betänka att folk under lejonparten av mänsklighetens historia överallt där människor funnits och finns inte har man delat världen i skilda andliga och sekulära områden. Det är de sista 200 åren som man i en begränsad västeuropeisk miljö tankemässigt sökt separera tingen så att samhällssaker som är gemensamma och religion som så kallad privatsak avgränsats från varandra. Möjligen funkar det hyfsat för oss – vi är ju barn av vår tid – men uppdelningen funkar inte om man med vår tids brillor glor på gångna tider.

Nu handlade Nördboken inte om Politik i Bibeln utan tvärtom: Hur Bibel och Bibelargumentation påverkar och påverkat politik. Det är ett ganska nytt forskningsfält som ligger under det man med ett fint ord kallar receptionshistoria. De 7 huvudartiklarna tar upp sånt i hyfsat aktuell tid – Bibelargument och tolkning i England och Tyskland under Första världskriget, tankar kring Den barmhärtige samariern som argument för både generös och restriktiv svensk asylpolitik, vissa amerikanska evangelikalers framfart i Trump-anda osv. Naturligtvis intressat och inte lite avslöjande. Jesus red på en åsna men helt klart är att det – här syftar jag inte på forskarna i Nördboken utan på dem de beforskat – finns nutida åsnor som försöker rida på Jesus.

Bland de 10 andra artiklarna behandlas också en del andra spridda ämnen av ganska smala karaktärer. Det är ju all vetenskaps villkor att nörda in på någon detalj i något sammanhang. De 23 recensionerna visar samma spretighet och helt klart finns det många böcker jag inte tänker köpa – men kanske fjärrlåna via lokala biblioteket. Från den inrättningen har jag redan en som jag nu skall försöka ge mig på. Den 15 december nämnde jag den i bloggningen nördbok och axess.

Så till något helt annat för bloggläsare som också är fäjsbåckare. Klickar man här möter man barnbarnet Lisa när hon reagerar på att hon senare idag med föräldrar blir middagsbjudna. Mormor och morfar skall koka palt.