stigstrombergsson

De två-tre senast inläggen har haft kyrka och sånt som innehåll. Det innan rörde sig om annat. Nu kommer ett annat om annat som hänt, timat och skett i mitt stillsamma liv.

Det har varit en massa sport på TV. EM i friidrott, Junior-VM i hockey, EM i snabb-badning i bassäng. Dessutom har lilla Lisas kvartersfotbollslag återupptagit träningen efter sommaruppehållet. Kalla det träning låter kanske ambitiöst när det rör sig om lek med boll och klungspring runt kula. De små är ju bara fem år gamla. Men söta!

Kalas har det åxå varit. I två tre dagar senaste veckoslut. Primärhustrun har fyllt år. Denna gång på en måndag vilket medförde att av hänsyn till det arbetande och skolande folket partajblev lite i förtid. Fullt hus under helgen men själva födelsedagen avnjöts i måndagen avslappade stillhet.

Tisdag – det var igår – bar det sig inte bättre än att mer bär blev burna från skog och mark via rensgaller till påsar i frysen. 20 liter blåbär till – drygt. Och vi hade redan mycket. Nu måste en del påsar logeras i barnens frysar för att bereda plats för lingon som snart är på gång (och som vi har ganska mycket kvar av från förra hösten).

Så frågan kryper fram. Varför plocka mer bär när det redan är frysfullt? Svaret är sammansatt.

• Fint väder för några sköna timmar med kaffe och dopp i skogen. Samtidigt ro att fundera kring annat (att kanske blogga om).
• Fina bär – och många!
• Allemansrätten som om den inte används säkert några fanatiska marknadsliberaler kommer att vilja ta bort för att placera blåbärsris och lingonröda tuvor i privata händer – och till detta kräva att regeringen ska ingripa om det blir ett dåligt bärår.

Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, fattar ironin i sista punkten. Den påminner lite om el- och strömdiskussionen där marknaden som många omhuldar gör att volt och ampere är dyrt för marknadsliberalerna, inte bara något att tjäna aktieutdelning på. Den påminner också om ”valdebattens” tjat om fastighetsskatten. Inget stort parti har på sitt program att sådan skall införas men en del andra partier slår blå dunster i ögonen på folk genom ett tjatigt hittepå i saken.

För vår del finns dock den saken minus ett s. Grannen som bor i andra halvan av vårt parhus har en dotter och ibland är han kattvakt åt hennes två kissemissar. De två djuren finns alltså i närheten och rymmer ibland över till oss så att vi får dubbel fastighetskatt.

Den frågan ställdes när jag jag kom hem från kyrkan efter gudstjänsten jag för en dryg vecka ”hoppat in i” för då temporärt men inte allvarligt sjuk kollega. Behovet av min insats hade hon spytt upp under lördagen. Sådant kan gå rask över men framåt kvällen bleb saken definitivt klar. Utflykt med Lisa och hennes mormor till barnets kusin och Höslaget i Avan hade då tagit hela dagen fram till 22. Väckarklockan fick ställas för sen, eller om man så vill tidig, förberedelse. 07.00 skramlade alarmet för morgonbestyr, frukost och att sätta samman tankar inför 11.00. Tur man är lite van.

Hur var det? var en fråga som hemmafolket sedan ställde. Svar på det har jag svårt att själv ge men att säga Nattvardslös kunde jag. Kom det några? var nästa frågeställning med svaret 19 – varav 4 så kallad kyrkobetjäning, alltså kyrkvärd, musiker, vaktmästare och prälle. Och då kom frågan som fick bli rubriken för denna bloggpost – vad beror det på?

Tänk om jag visste svaret! Eller snarare svaren på sådana frågor.

Tänk om jag exakt kunde ange orsaken eller buketten orsaker till att endast 7-8 svenskfödda just den söndagen valde att utan något sorts kontrakt eller bindning fira gudstjänst i Svenska kyrkan samtidigt som majoriteten av den svanska medelklassen valde att låta bli. Kunde jag definiera sånt säkert och exakt finge jag kanske en medalj men ändå något – förutom kanske evig ovänskap från folk med ansvar för helheterna.

Så vad berodde det på? Var det semestertiderna? Eller Corona-sviter?

Och är det på samma eller liknande sätt på andra ställen?

Jag upprepar ofta och ställer regelbundet sådana frågor. Och får dem.

Nu ser jag fram emot – men hoppas nog för mycket – att kommentarsfältet fylls med anledningar. Det är då en poäng att sortera tankarna i fyra fält. Det finns lokala och generella, kyrkliga såväl som allmänna faktorer. Kanske spelar sånt man beslutat och gjort in liksom vad som inte dryftats eller gjorts. Eventuellt betyder rent personkopplade ting en del.

Jag publicerade inte utkastet till texten ovan och i stället blev den kvar i telefonen under veckan. Igår var det söndag och jag var då också i farten i samma kyrka men denna gång enligt i förväg uppgjord planering. Den här gången var det Gudstjänst med Nattvard, alltså vad som förr brukade kallas Högmässa. 24-25 personer var på plats och av dessa 3-4 nyboende troligen födda i annat land. Inte så stort fall framt men i alla fall ett litet. En söndag är inget bevis men det det finns ett mönster: Nattvardslösa gudstjänster samlar färre än när Mässa firas! Varför man då envisas med att stympa gudstjänster och o-duka nattvardsbordet är ett mysterium styrning och ledning noggrant avstår från att förklara. I stället – så är det berättat för mig – har man reagerat med ilska om saken förs på tal och någon föreslagit det i kristna församlingar självklara – söndaglig Mässa! Också om detta kan man ställa rubrikens fråga vad beror det på?

Nå – hur blev gudstjänsten igår? Förutom det rent kvantitativa?

En ny musiker hade valt psalmerna – enligt överenskommelse. Vi har aldrig samarbetat förr men den starten blev kul. Söndagens tema var Nådens gåvor och naturligtvis pratade jag om det i förkunnelsen. Först om nåd i Beredelsen innan syndabekännelsen och sedan i vad som kallas predikan om gåvor i allmänhet och Guds gåvor i synnerhet. Fast kanske inte gåvor i flertal. Jesus är ju Nådegåvan framför alla andra och till alla och det Gud i Jesus bar med sig var förlåtelse och öppen port till Gud. I den vevan underkände jag bilden som pryder detta blogginlägg. Porten till Gud är ju inte ”ovan molnen” och efter livet – som karikatyren ger vid handen. Jesus förlät människor på jorden, gav nåd till dem han mötte, dog och uppstod för världen samt gav sin Kyrka uppdraget att göra samma sak. Det betyder att porten till Gud är på jorden här och nu – genom Förlåtelsen, Dopet och Nattvarden.

För att på rätt sätt ta emot detta blogginlägg är det en poäng att ha läst det förra. Inläggen hör ihop. Det syns på rubriken och att de har samma bild(er) som illustration. Skillnaden är att det nu handlar om de 20% jag tidigare nämnde och att jag nu berör en ganska aktuell men inte nämnvärt aktualiserad speciell sak.

I brevlådan ramlade för någon vecka sedan Boken om HOPP – NT. Om leksaker på gården eller annat avslöjade att det fanns barn i kåken eller lägenheten kom Boken om HOPP – för barn med. Jag bad om en sådan också eftersom jag har barnbarn som då och då är i fastigheten – och att jag var nyfiken. Med den förstnämnda följde litet blad med kontaktuppgifter för de olika kristna gemenskaperna i kommunen.

Var detta bra eller dåligt? Finns det några 20% som skulle kunnat vara annorlunda – och kanske bättre? Jag svarar i tur och ordning.

När man läser en bok eller ser en film – en roman, deckare, nästan vad som helst – är upplägget samma. Det startar med en dramatisk upptakt och avslutas med en lika dramatisk final. Mellan dessa vitala delar finns en transportsträcka av mer eller mindre trist-saklig art. Allra sist kan det finnas en cliff-hänger som syftar på närsta bok/avsnitt.

Detta upplägg är helt OK för romaner men jag tycker inte det ger rätt fokus när det gäller Bibelspridning – faktiskt. Boken om HOPP – NT börjar med ca 80 klatschigt färglagda sidor med personliga berättelser med ganska likartad gång typ För mig var livet alldeles åt helvete eller åtminstone tomt och torrt men sen fanna jag Jesus i frikyrklig miljö och då fixade sig allt – brottslighet, drogberoende, cancer, andra sjukdomar, att jag var med i en annan kyrka, ångest och vadsomhelst. Bokens avslutande 70 sidor är av samma slag.

Så är början och slutet och jag misstänker att flera som börjar bläddra i den och läser en del kan reagera på flåshurtigheten och lägger den åt sidan innan man kommer fram till det väsentliga man ville sprida – själva Bibeltexten. Jag är 20% kritiskt till att i bokspridning ha sådana ”vittnesbörd” – en genre som inte imponerar på mig – och har man med sånt kan man samla dem i ett tillägg efter det centrala samt välja mer ”normala” kristna erfarenheter. Kristen tro bygger ju inte på att Jesus fixar allt och att man kan tjäna på att bli/vara kristen. Kristen tro bygger på att det är sant att han uppstod från de döda – punkt!

I Boken om HOPP – NT finns mellan de kolorerade avsnitten en text till Nya testamentet i sin helhet. Den klagar jag naturligtvis inte över mer än att fundera över varför man valt att använda en reviderad variant av Svenska Folkbibeln-98 och inte den som finns i Bibel 2000. Skillnaden mellan översättningarna är inte speciellt stor. Vissa formuleringar skiljer sig men i sak är de likvärdiga. I Svenska kyrkan används Bibel 2000 så jag har aldrig funnit anledning att lusläsa Folkbibeln och fast jag är intresserad har jag aldrig mött någon debatt kring de olika varianterna – alltså någon debatt i sak där man menar att där eller där är någon av översättningarna helt borti tok. Det jag dock tycker mig genom åren ha sett är att rörelser och personer som delvis bygger sin identitet på att inte vara som de flesta gärna ”folkbiblar” – observera verbet. Motiven för detta kan jag inte slå fast men kan ana att de med detta känner sig mer kristna eller profilerade än till exempel Svenska kyrkan – men det är bara en aning, inte mer. Naturligtvis är det i alla lägen bättre att man läser Folkbibeln än att inte läsa Bibeln alls.

Den andra boken är riktad till barn som själva kan läsa och gillar att läsa serier, alltså ungar i mellanstadieåldern. Naturligtvis kan vuxna också läsa den för egen del och för yngre barn. Boken om HOPP – för barn är bra! Jesus-berättelsen plus lite till i serietidningsstil. Givetvis förenklat men ger kunskap om vad som hände och vad Jesus sa. Helt OK!

Det medskickade bladet med kontaktuppgifter är det väl inget fel på – i sig. Tanken att människor skall kunna kontakta är ju fin men kanske – här kommer 20% igen! – kunde församlingarna gjort mer för att möta och stimulera det intresse man hoppas att bokspridningen skulle medföra. En lista över tider, platser och stunder för Bibelprat, en tema-lördag i månaden under hösten eller annat skulle inte ha gjort ont. Intrycket hos brevlådornas ägare blir lätt Här har du en käck Bibel. Ring om det är nåt! Så är det för vilken reklam som helst och jag kan tycka man kunde ansträngt sig mer kring denna viktiga sak.

Jag gillar böcker. Primärhustrun gillar åxå böcker. Vi har många om både ditt och datt. Att läsa blir man inte dummare av. Snarare påkopplad. Dessutom är en god bok avkopplande. Inkopplad på detta ämne och uppkopplad mot cyberrymden kommer nu ett par stilla betraktelser kring sprida god bok. Först dock en del preciseringar.

Först: Bibeln är en god bok.

Klart jag tycker så. Fattas bara annat. Den är en avgörande del i vår historia och kultur och bör finnas i varje hem och då naturligtvis läsas – om inte annat så för allmänbildningens skull. Massor i språk, musik, konst, annan litteratur, stadsplaner och ho vet allt anknyter till personer och händelser i denna goda bok – förutom den betydelse den har för tro, liv, livsåskådning, kyrka, etik och annat.

Sedan: Bokspridning är en bra idé.

Så också läskunnighet. Värt att veta att bägge sakerna byggdes upp av kyrkan som med start främst på 1700-talet aktivt jobbade på att alla skulle kunna läsa i bok och ha god litteratur att läsa. Ingen annan samhällskraft fanns som tog på sig det pedagogiska projektet som in emot år 1800 i princip utrotat analfabetismen. Mycket fanns inte att läsa då förutom sådant som skulle ha betydelse för att komma till tro och med den till himmelen. Det var poängen. Biblar var då dyra och inte var mans egendom. Katekeser att lära sig utantill från blev steget man tog och på dem följde annan kristlig litteratur så att på 1800-talet bokspridning blivit en arbetsform för både kyrka och väckelserörelser – förutom att folkskolan startade i kyrklig regi på 1840-talet. Böcker blev och är viktiga ting och jag tror stenhårt på metoden sprida god bok och tror det så till den milda grad att jag till och med själv satte samman INGEN BOKBOK – som näst ingen haft intresse för.

En sak till: 80% är 80%, inte 0.

Jag finner detta matematiska samband värt att nämna. Då och då har jag genom livet mött folk som reagerar som om 80 var 0 när det gäller många skilda saker ganska oberoende av vilka. Ett par exempel kanske förtydligar vad jag menar.

I slutet av förra årtusendet fanns i Sverige en teolog tillika biskop som hette Bo Giertz. Han skrev en massa böcker, bland annat kommentar till egen översättning av hela Nya testamentet. Det blev han hedersdoktor för på den tiden ett hedersdoktorat endast betydde akademisk kvalitet och omfång, inte popularitet eller maktposition. Strax efter millennieskiftet korade Kyrkans tidning honom till 1900-talets mest betydelsefulla kyrkliga person men inte för att man höll med honom om allt, bara det mesta – typ 80%. Men nu kommer det: För många är de 20% man inte håller med om – han tyckte inte det var rätt att införa kvinnliga präster – tillräckligt för att rata allt och avfärda honom helt och fullt. Jag tycker sånt är dumt och vittnar om ett totalitärt sinne.

I praktiskt samarbete kan samma 80=0-tanke förekomma. Någon i en grupp kläcker en idé eller kommer med ett förslag. I stort tycker andra det är bra men någon eller några menar att det kan förbättras ytterligare – 15-20% typ. Ibland händer då att idémakaren helt lackar ur och reagerar som om han eller hon är helt ratad. Sådana arbetsgrupper och gemenskaper tystnar då lätt och tappar dynamik. Man vill ju inte förarga eller såra den som ofta utan att se och egentligen vilja det.på ett totalitärt sätt kräver allt.

Med detta skrivet och sagt har jag lagt en grund för en åsiktsyttring kring sprida god bok, en Bibelspridning till hushållen i hela Norrland och därmed även Älvsbyn. Bibel är en god bok. Bokspridning är en bra idé. 80% är 80%, inte 0. Minns detta inför framtida blogginlägg.

Det har gått två veckor sedan jag skrev sist här i mitt anspråkslösa försök att vara en så kallat influenser i cyberrymden. Trägna intittare har det i alla fall varit. Dryga dussinet varje dag. Om de upplevt lättnad eller känt saknad då jag inte berättat något nytt eller levererat någon åsikt vet jag inte. Jag har ett par länkade bloggkompisar som vid var sitt tillfälle något eller några år tillbaka bloggtystnade utan att ange att så skulle ske. Jag tog då efter ett par veckor kontakt med anhöriga. Den vägen fick jag vet att den ene – tobbe lindahl – hållit på att med sin motorcykel krascha sig till de sälla jaktmarkerna och befann sig på sjukhus. För den andre – johnny lestander – hade ett fall från ett tak resulterat i intensivvård och att han nästan alldeles ramlat ur folkbokföringen. Mot sådan bakgrund är det kanske dags för en smula tangentbordsknapprande då jag inte unnar mina medmänniskor att njuta av min tystnad och glömma att jag finns.

Jag har klippt gräset en gång sedan sist och på samma sneda sätt som jag berättade om i förra inlägget. Det kanske är värt att notera men kan knappast anses som sned-reseri. Däremot kom det resenärer och vi reste en del själva, Primärhustrun och jag. En speciell resa med känt folk och till känt mål – släkt i Björkliden.

Det började med att en av hustruns bröder med fru och deras ene son med familj kom med tåget. Plus sex personer i kåken. Efter några dagar tuffade de vidare till Björkliden. Då kom barnbarnen Tyra och Adrian och efter ett par dygn for vi till samma ställe men gjorde övernattningspaus i Kiruna. Jag hade innan varit till äldsta dottern för bilbyte. Deras Audi-combi skulle för alla planerade eskapader vara mer lämplig än vår lilla Volvo. Kul med en road-trip med de två i deras fasters ena bil.

Då Tyra och Adrian åkte upp tillsammans med oss fanns plats i deras bil för pappans kusin med fru. De kom till Luleå med tåg och blev bilpassagerare därifrån till fjälls. Vår yngste åkte med lilla Lisa och hennes föräldrar till samma mål dit också lilla Ava med moder tog tåget. Andra från södern inkomna släktingar kom med flyg och bilden visar resultatet – nästan alla ur hustruns grundfamilj med utväxter och tillägg. Orsaken till alltsammans var att madammens andra bror fyllt 70 och av det skapades firandet i Björkis med en massa logistik, olika stugor och skilda ankomst- och avgångstider. Klart rasande resei!

Söndag kväll för en dryg vecka sedan var jag i alla fall hemma. För andra var det också så men en del från Schwärje hade varierande avgångar både måndag och tisdag och en del blev kvar i fjällen än mer eller for till Norge. Nu är det mesta släktknutna reseraseriet hur som helst avklingande (för denna gång).