stigstrombergsson

I förra inlägget skrev jag bland annat:

I teologiska ting anses jag av en del tämligen rigid...

Jag vet inte om det är sant – egentligen. Ser man till form – alltså hur jag försöker framställa och formulera saker är jag inte speciellt formfixerad. Jag måste inte för att känna mig trovärdig använda speciella nyckelord eller formuleringar typ försoning, rättfärdiggörelse, nåd, välsignelse och så vidare. Sakerna är oerhört viktiga – tro inget annat – men när det gäller formen för förkunnelse kan man göra rätt på många olika sätt. Eller fel.

Men vad är då min huvudsakliga teologi? Om jag nu har någon?

Jag har ritat min teologi! En naivistisk teckning! Klicka på den blir den större.

Över huvud taget är jag svag för att rita. Det var framför allt familjegudstjänsterna som i tidiga prästår satte mig på spåret men jag tror inspirationsroten nog låg längre tillbaka i tiden. I vart fall utvecklade jag i mina försök att illustrera Bibeltexter och tankegångar ett färgsystem för white-board som jag varit trogen i alla år. Jag har aldrig berättat det förrän nu men Rött står för Gud, Jesus och annat 100% bra, Svart står för den Onde och det onda medans Blått och Grönt är värdeneutrala färger.*

Jag har inte varit i gudstjänst idag. Jag erkänner!

Har haft uppdraget att ansvara de tre senaste helgerna och står inför tre till på raken. Dessutom var det kallt i morse. Svinkallt! Och strömlöst när vi vaknade för att se 3-milen. Just då jag var på väg ut i garaget för att hämta Trangia-köket för att kunna koka tevatten kom elektriciteten tillbaka och vi kunde vi se Stina Nilsson nypa ett silver och ryssarna efter många om och men slå tillbaka den tyska hockeyattacken.**

Förra söndagen använde jag min teckning. Den var inbladad i det gudstjänstblad – det som kallas agenda – som alla gudstjänstfirare får. Teckningen illustrerar min teologi. Den rigida delen. Alltså innehållet. Det som är sant, tillbörligt och riktigt vilken form förkunnelsen än har.

Jag hade gjort teckningen för ett annat sammanhang men fick sent på lördagskvällen för mig att använda den innan några kommentarer om det som var dagens egentliga text: Djävulen frestar Jesus. Just den händelsen är en episod i Jesushistorien och detta med episoder är lite av ett problem. Det kyrkliga året i sig plockar ut avsnitt ur sina ursprungliga sammanhang och sätter in dem i ett nytt. Det förstärker episodismen – nytt ord! Då många firar gudstjänst 1-2 gånger i månaden (max) blir det det därför lätt inslag utan varp – om man får ta en vävbild.

Jag visste att kören (20-25 personer plus anhörigsvans) skulle vara i kyrkan. Många men inte alla dessa firar då och då eller rentav ofta gudstjänst också när de inte skall ”medverka”. Denna dag gällde ju man ur huse och alla på plats.

Församlingens konfirmander har att fira minst två gudstjänster varje månad så gissningsvis skulle ett antal av de 50 vara där – 15 visade senare räkning.

En översikt kanske är på sin plats tänkte jag i den sena timman så alla fick teckningen. Jag hade en stor att peka på. Och förklarade:

• Högst upp en triangel. Vanlig symbol för Gud. Som naturligtvis inte är trekantig. Väl Treenig med triangel som en symbol.
• Gud blir människa. Pil ned till ett Kristusmonogram. P X fast det K R. Kristus. Så – på det sättet – älskade Gud världen att Gud blev människa. För att ställa sig på människornas sida. Jesus är Gud som människa. Eller Guds son. Samma sak. Observera den röda färgen. Och Joh 3:16 som jag citerade.
• I den röda bubblan exempel på vad Gud som människa gjorde. Från vänster till höger: Föddes och låg i en Krubba samtidigt som en Stjärna lyste. Åkte Båt och i sådana sammanhang stillade storm, gick på vatten och gjorde andra kärleksfulla märkliga ting typ botade sjuka, uppväckte döda, gav massor med folk mat ut ur nästan ingenting, förlät synder mm. Samlade Folk omkring sig och undervisade dem om Gud och ofta då i liknelser men även i klartext – samt valde ut 12 att tillsammans leda allt vidare. Bad natten före sin avrättning och tog då definitivt och slutgiltigt över på och in i sig själv alla människor skuld och gudsfrånvaro. Dog på Korset för hela mänskligheten. Uppstod och lämnade Grott-graven tom. Återvände till Fadern för att regera och alltid kunna vara överallt.
  Hela sviten är inbäddad i Joh 3:16. Guds sätt att älska världen tillbaka till sig.
• Det var inte bara då. Jesus skapade en fortsättning på sin kärlek – det blå. Den Kristna Kyrkan. Man berättade – jo, det är ett Öra! – om Jesus och de berättelserna skrevs ner och vi har Ordet, Bibeln. Guds Ande gavs och ges till var och en som döps – Dopet är inrättat av Jesus. Och Nattvarden/Mässan där Han själv i med och under bröd och vin ger sin kropp och sitt blod, sig själv.
• Han utger sig, offrar sig, fortfarande och på det sättet möter den stora blå gubben – jag/du – Honom. Så – på det sättet – älskar Gud dig. Johannes 3:16 igen. 
• Det är den kärlek som ger. Sådan kärlek pockar på gensvar, kärlek tillbaka. Vr kärlek till Gud är inte främst att tänka varma tankar om Gud. Inte ens att hemfalla till stämningsfullhet eller rentav entusiastiska lovsånger typ Gud e bra! Gud e bra! Gud e bra å ja e gla!
  Vägen för kärleksgensvaret är tydlig – observera det lätta färgbytet till orange.
  Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna.
  Medmänniskan är i fokus. Hon skall få vår Gudskärlek. Notera att det är 3:16 – samma siffror i Första Johannes brev som i Evangeliet. 1an anger bara en annan Bibelbok.
• Mellan Stjärnan/Krubban och Båten döptes Jesus. Det var en invigning till allt Han skulle göra. Efter dopet fastade han. Sedan utmanades han av Djävulen. Det handlade Evangelietexten om för en stund sedan. Och om den vill jag säga kort...

Men det, noble Bloggläsius, skriver jag inte om.

En liten sak till: 10 i 11 rasslade det i kyrkporten. Drygt 20 konfirmander plus deras ledare, alla hemmahörande i Luleå, välde in. De skall ha sin ”läsperiod” i sommar men hade från fredag kväll haft en första gemensam förträff på folkhögskolan. De valde att fira gudstjänst med vår församling. Summa blev vi 127 personer i kyrkan, 71 nattvardsgäster.

*  Riktigt lyckad kände jag mig den gång i slutet av 80-talet då en kyrkvärd frågade om detta var ett tänkt system. Hon hade sett och hört mig i farten ett antal familjegudstjänster och börjat fundera i de banorna.

**  Den efterföljande TV-gudstjänsten var också bra! Svenska kyrkan är oerhört internationell också hemma i folkhemmets miljonprogramsområden. Fint!

Nu är dom igång!

Bilden är bevis! (Klicka på den blir den större)

Den som kallas nuvarande komminister är jag.

Som blir 65 år ung till sommaren.

De i särklass flesta bloggläsiusar och bloggläsiusor liknar de i särklass flesta som lyssnar till predikan i söndagarnas gudstjänster – minns inte ett vitten. Det räcker att vid kyrkkaffet fråga om något i förkunnelsen man funderar över så kommer svaret: Det är liksom lite svårt att komma ihåg. Men bullarna är goda.

Att då någon skall minnas vad jag härstädes knapprade ned den 4 januari i år, i inlägget semestertorsdag är med detta i tanke naturligtvis en alldeles orimlig förväntan. Inte ens i mina mest febersjuka drömmar inbillar jag mig att någon minns den berättelse jag då gav om hur denna vår skulle läggas upp vad gäller arbete och tjänstgöringsdagar. Givetvis kan man titta tillbaka på inlägget ifråga men man kan också ta del av denna sammanfattning:

• Det finns 40 semesterdagar kvar från tidigare år.
• I tjänst första halvåret 2018 ger 16 dagar till. Summa 56.
• Som alla andra har jag i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar/vecka – 52.
• 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. 181 minus 52 minus 56 lika med 73.

Hur i detta göra bästa möjliga nytta? På lång och kort sikt?

När den andre komministern dessutom blir föräldraledig?

En lösning skulle kunna vara att jag på eget initiativ backar från semesterönskemålen. Visst är jag en ganska snäll typ som vill hjälpa till att lösa krångliga lägen – något jag också många gånger varit med om att göra – men inte denna gång. I grunden är det ju arbetsgivarens sak. Och arbetsledningens. Inte min. Så det gjorde jag inte.

En annan utväg hade varit att arbetsgivare och arbetsledning sagt: Stig. Vi kan inte bevilja dig semesteruttaget som du önskat. Tyvärr. Du får ta det till sommaren och kanske då gå i pension när semesterdagarna är slut. Eller ta det i pengar.

Skulle man gjort så – och detta sade jag tydligt – vore det i princip helt OK. Så är regelverket. Rätt till semester har jag men när semestern skall tas ut bestämmer jag inte själv. Jag kan bara önska. Kan önskemål inte tillgodoses är det bara att tindra med ögonen och simma in i kaklet utan att bli butter, bitter, arg eller inåtvänd. Men jag erbjöd det inte själv.

Jag beviljades semesterdagarna. Frågorna återkom:

Hur i detta göra bästa möjliga nytta? På lång och kort sikt?

När den andre komministern dessutom blir föräldraledig?

Kör gudstjänster – tre helger av fyra! Och begravningar! Ta time-out för Bibelstudier och andra undervisningssammanhang! Inga nya påfund! Låt den präst vi delar med EFS ta hand om alla drygt 50 konfirmanderna och ungdomsgruppen tillsammans med den nyanställda på pedagogtjänsten och ungdomsledaren! Ställ in veckomässan!

Det blev inte chefens linje fast det onekligen ”löst” det akuta dilemmat.

Kör gudstjänster – tre helger av fyra! Och Bibelstudier och andra undervisningssammanhang! Kör Samos-resan för vuxna!* Vikariera för den föräldraledige bland konfirmanderna – inklusive lägren – och i ungdomsgruppen! Fortsätt med veckomässan! Begravningarna får vi lösa på annat vis.

Det blev chefens bud. Också i detta läge bygger det församling på lång sikt.

Naturligtvis är jag flexibel. I teologiska ting anses jag av en del tämligen rigid men när det kommer till att ta på sig en dag, byta en arbetsuppgift, göra ett inhopp ställer jag mig inte omöjlig. Framför allt när man inte i panik låter akutläg gå ut över långsiktigt församlings-byggande arbete – som jag lämnar till sommaren då någon skall ta vid som det stod i annonsen.

Det är ett framåtsyftande ihärdigt arbetslag den prästkollegan kommer att ingå i. Ett gäng som kavlar upp nävarna och spottar i ärmarna, som tar i och inte är rädda för att det som behöver göras. Kyrkorådet är seriöst. Det är delvis nytt och därmed lätt oprövat – mandatperioden har ju just börjat. Såvitt jag bedömer det finns nu mindre traditionalistisk försiktighetsstyrd räddhåga än förr samtidigt som en del erfarenhet kan saknas.

Om du som läst detta blogginlägg är präst och är av den kalibern att du vill ingå i den anda jag försökt beskriva:SÖK!

Känner du någon av den sorten: Uppmana den att söka! – även om du gissningsvis inte vill bli av med en sådan från din församling).

*  Se blogginlägget det verkar bli av. Knappt 20 kommer att fara.

Min pappa hette Torsten – i familj och släkt kallades han ofta Totte. Lite förvirrande var det då min morbror Thorfrid benämndes på samma sätt. Mina farbröder Knut och Karl blev på samma vis Knutte och Kalle och min kompis Torbjörn blir ofta Tobbe – vars blogg jag länkar till långt nere i högerspalten.

Sånt är inte smeknamn. Det är bara uttalsvarianter på vad folk faktiskt heter. Riktiga smeknamn behöver inte alls ha någon som helst ljudlikhet med namnet utan kan vara rena ersättningsord. Hattifnatten är ett sådant. Förutom några mystiska figurer i Mumindalen var det vad jag när han var väldigt liten kallade vårt tredje barn – gossen Jonatan alias Jonte. För trettio år sedan innebar hans födelse att jag blev trebarnsförälder. En stor dag.

För att fira honom lite i stillhet gjorde vi ikväll en resa fram och tillbaka till Luleå. Käkade tillsammans med honom, hans två barn alias våra barnbarn, hans fru och hennes föräldrar. Kärnfamiljsmöte med andra ord. Storkalas blir det nästa helg då Tyra fyller 8. Då blir det baluns med presenter och klenoder till henne, hennes far – som alltså fyller idag – och hennes hulda moder som fyllde sitt för några dagar sedan. Ikväll var det som sagt mer i stillhet – typ.

Trettio år går fort. Under det ögonblicket har den lilla hattifnatten blivit en både vuxen och klok man som hedrar fader och moder på alla vis.

Det var en vecka sedan jag skrev sist.

Det blir liksom långt mellan blogginläggen.

Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker.

Det blev i alla fall då nämnt att lilla Lisa, 8 månader, med mamma anslöt nere i Övik för att vara några dagar hos mormor och morfar dvs oss.

Det är nu så att den veckan gått och att hon igår med mamma och mormor farit till Järvsö.

Det hon lämnat kvar hos morfar dvs jag är en skön känsla efter en rolig vecka och en förkylning.

Det är så det kan gå när det snoras på! som det gamla babyordspråket lyder.

Det var fyllda dagar i övrigt också.

Det kom syskon till Lisas mamma till huset hela helgen.

Det var då för morfar på söndag gudstjänst, dop, sorgehussamtal och en gudstjänst till i Vidsel innan en arbetsfri måndag.

Det blev Lisa-lek på tisdag morgon innan eftermiddagens förberedelser och dopsamtal som följdes av Bibelstudium på kvällen.

Det var personalkollegium på onsdag morgon före eftermiddagen med konfirmander och kvällens Askonsdagsmässa innan ungdomsgruppen och sedan förberedelser hemma när andra sov.

Det blev göra också på den vanligtvis arbetsuppgiftsfria torsdagen – Begravningsgudstjänst och konfirmander i Vidsel.

Det var också den dagen lilla Lisa med mamma och mormor for.

Det är fredag nu och morfar är förkyld.

Det finns blogginlägg med kvalitet.

Det här inlägget är inte ett sådant.

Det är bara bilden på babyn med kunskapstörst som lyfter.

Jag är på väg till Umeå. Med tåg en onsdagskväll i februari. Efter en humle-läsk i restaurangvagnen kan ju en bloggtext skrivas – att bli publicerad i morgon eller övermorgon då jag kommit hem.

Ragnhild Hägglund var min moster. Mammas yngsta syster född hösten 1929. Mamma var 4 år äldre och näst yngst av fem levande, sex födda, barn. Invid är en del av dödsannonsen.

Mamma liksom pappa har varit borta i flera år nu. Liksom mina övriga mostrar, morbröder, farbröder och fastrar. Mina svärföräldrar är också döda. Nu är Ragnhild som den sista i den generationen också död och jag är på väg till begravning. Den blir i morgon 13.00 i Arnäs kyrka norr om Örnsköldsvik. 

Ragnhild mötte kärleken i mans form relativt sent i livet. Minns jag rätt gifte sig hon och Olle 1978-9. Hon fick aldrig själv bli mamma. V...

Här blev jag avbruten i mitt tumknapprande på telefonen. En annan resenär – kvinna från Taiwan – bad mig om hjälp att ringa ett svenskt telefonsamtal. Sedan samtalade vi nästan ända fram till Umeå.

Väl där fann jag mitt hotell och nattviloplats. Nu är det torsdag förmiddag och om en timme kommer kusiner från Skellefteå för att plocka upp mig.

Jag fortsätter om Ragnhild.

...i syskonbarn blev hennes barn. Gott öga till oss alla. Och till våra respektive och våra barn. Till och med våra barnbarn.

Hon höll reda på födelsedagar, förmedlade händelse- och sjukdomsnyheter och var släktens sambandscentral.

Klockan ett blir det begravning. Mina kusiner har bett mig vara officiant. Jag fick det förtroendet också när deras föräldrar begravdes.* Helt OK.

Min moster blev 88 år. Det är mer vemodigt än knipande sorg. Tomt - typ. En förebedjare på jorden har avslutat sitt uppdrag. Eller flyttat det. Ingen tror väl att hon till förmån för oss andra lägger av att tjata på Jesus bara för att hon får Honom inom räckhåll.

Nu är det fredag närjag fortsätter att skriva lite på detta inlägg – hemma. Och kan bildsätta det.

Det var alltså begravning igår. Fler än vi trodde mötte upp vilket var kul – i den mån en begravning är kul. Jag liftade alltså med kusiner från Umeå till Arnäs. Inte i tid till begravningen men väl till minnesstunden anslöt yngre av döttrarna som är lilla Lisas manna, bjuden till ett dop i Älvsbyn nu på söndag. Pappan var tvungen att vara hemma och jobba så lilla Lisas mamma valde uppresedag från Järvsö den dag lilla Lisas morfar – det är jag – var i trakterna runt Övik. Tillsammans åkte vi hem efter begravningen.

När min moster fyllde 80 bjöd hon sina syskonbarn med respektive på kalas i Skellefteå. Och naturligtvis poserade hon för avbildning mitt i karlahögen. Klicka på bilden blir den större.

Egentligen är vi sju kusiner men de två äldsta bor i södra Sverige och kunde inte ansluta vare sig igår eller på 80-årskalaset. Två brödrapar i Skellefteå och jag finns på bilden. Från vänster är vi Ainas söner Martin och Krister Johansson, jubilaren själv, jag som är son till Ingegerd, Thorfrids två yngsta Mats och Thommy Östlund. De två sydboende Thorfrods-pojkarna Per-Olof och Jan-Erik var som sagt inte med. Jag är yngst. Mats, som var krasslig och inte kunde vara med på begravningen, är hela 48 timmar äldre.

Nu har alltså Ragnhild som den sista i sin generation flyttat vidare. R.I.P. 

*  Lite "släktpräst" alltså för den sidan av klanen. Vid begravningen av Ragnhilds make Olle agerade dock den lokala prästen. Hon fanns på orten och hade en relation till min moster och det tycker också jag var "en bättre lösning".

Detta blogginlägg skulle ävenledes kunna ha rubriken den gångna helgen 2. Jag valde dock mycket folk i farten enär det var ingångstanken i den förkunnelse jag stod för i Älvsby kyrka om söndagen kl 11 och sedan, efter en Dopgudstjänst kl 13, i vissa delar på äldreboendet Fluxen. Ca 75 personer firade gudstjänsten i kyrkan, 15 på Fluxen.

Mitt manus innehöll ungefär detta:

PREDIKAN Lukasevangeliet kapitel 2 verserna 22-40

1 årg Evangelium på Kyndelsmässodagen. Älvsby kyrka och Fluxen 2018. Psalmer: 37, körsång i stället för Gradualpsalm, 231, 259. ”Gospelprojektet” deltar i kyrkan

Beredelse:

I en av dagens texter – 1 Johannes brev 1:7 – står: Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Om vi är med Gud, hos Gud leder det till att vi är hos varandra och andra – är i Ljuset.

Om vi avstår Gud, varandra och andra leder det till och tyder på att vi är i Mörkret.

Johannes tänker så. Ljus-Mörker, Vitt-Svart, Liv-Död. Kategorisk.

Vad präglar ljuset, är själva skenet? ...blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. Alltså Förlåtelsen!

Förlåtelsen flyttar från Mörker till Ljus, från o-Gud till Gud. Därför är just  Förlåtelsen det glada budskapet, på grekiska Ευανγγείον, på engelska Gospel. Och där börjar vi -med att bekänna Mörkret och få förlåtelse. Vi ber.

Textläsning: Lukasevangeliet kapitel 2 verserna 22-40

Mycket folk i farten

Det var Josef och Maria – ”Julens folk”.

Därför är det idag sista dagen Julen 2017 – 40 dagar efter födelsen. Ljusdagen. Kyndelsmässodagen. Candel, kandelaber.

Där var De två gamla – ”Väntans folk”

Och Centralpersonen – Jesus.

1. Först: De två gamla – ”Väntans folk”

Han, Symeon: Väntat på att Gud skulle ingripa för sitt folk, för sin värld.

Hon, Hanna: Nu 84, änka sedan hon var under 25, kanske i 60 år. Valt att inte gifta om sig utan vigt sitt liv till att vänta. Nunna – typ.

Kören sjöng Hold on! och Pray on! Det hade präglat deras liv

Deras väntan var – detta är viktigt – aktiv.

De söker. De söker sig till där Gud och Guds-löften koncentrerar sig. Till templet. De söker sig dit. De leds dit. Av Anden, av Gud.

Så är det Alltid när människor söker och leds. Det sammanfaller. Det är till och med så att när människor söker Gud är det en följd av att Gud söker dem, vill leda.

En del säger Jag är en sökare och menar det.

Andra säger samma sak men mer som en ursäkt för att inte gå in i saken på allvar. Deras Jag är en sökare betyder i praktiken mer Jag är en sittare. Och den som sitter – bildligt talat – blir ju inte ledd någonstans.

Men den som söker – och det är som sagt en följd av att han eller hon är sökt – och rör på sig i tanken, vanor, handlingar blir förd av Gud till där Gud och Guds-löften koncentrerar sig.

För Symeon och Hanna var det templet, bönen, berättelserna, de dåtida offren som underhöll folkets och individernas relation med Gud (och som Josef och Maria nu skulle genomföra). Där väntade de på folkets Befriare, på De goda Nyheterna.

Hur väntar du? Vi? Som sökare? Som aktiva sökare? Som sittare? Det är en fråga för idag.

2. Då kommer ungdomarna. Josef och Maria – ”Julens folk”.

Tonårsmamman och hennes make – ung eller äldre. Med babyn.

Symeon fattar! Liksom Hanna.

Inte att föräldrarna är grejen. Men barnet. Det avgörande barnet. Svaret på Guds löften. Befriaren från Gud. Eller mer traditionellt religiöst sagt: Världens frälsare.

Världens Frälsare är allas Frälsare.

Hela världens! Därför är det amerikansk musik i gudstjänsten. Musik som kommer från slavar som förts dit från Afrika – stolan jag har på mig idag är från Ghana. Amerika, Afrika, i Sverige. Världens Frälsare.

Din också Maria! säger Symeon. Till och med du som mött ängel och varit gravid med Guds Son behöver söka-vänta-ledas och ta ställning.

Inte ens Maria – Josef tilltalas inte – får en gräddfil. Det är tänkvärt.

Alla är intänkta. Alla är inbjudna. Alla är erbjudna. Alla har fått invitation from Calvary, inbjudan från Golgota som kören sjöng. Och Alla är var och en.

Alla blir betrodda att välja – nya val och gång på gång.

Det är en frihet – att få ledas, kunna vara aktiva.

Det är ett ansvar – att inte bli en sittare.

3. Jesus är Centralpersonen – naturligtvis.

Jag är världens ljus sa han som vuxen.

Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus fortsatte han. Inte nödvändigtvis ett ljust liv. Men Livets ljus.

Symeons ord – som har blivit daglig aftonbön i den kristna Kyrkans regelbundna böneliv, det som kallas Tidegärden – berättar vem Jesus är:

• Frälsningen för alla – befrielse från skuld, död, dom och helvete.
• Ljus för hedningarna – Bibelns beteckning för alla icke-judar.
• Härlighet –  Gudsgemenskap – för judarna, förberedelsens folk.

Detta – Frälsning, Ljus, Härlighet – är inte uppdelande och separata saker. Det är samma sak sagt tre gånger. De är de goda beskeden. Evangelium. Det är The Gospel.

Summa: Symeon och Hanna leddes alltså av Gud dit där Gud och Guds-löften var koncentrerade – templet. Där mötte de Honom som ÄR Gud och Guds-löften koncentrerade. De fann det det sökte.

Var finns Gud och Guds-löften koncentrerade idag? I Jesus – naturligtvis.

Var finns Jesus idag? Överallt – naturligtvis. Och speciellt – naturligtvis.

För att göra vårt sökande enkelt ger Gud Led-stänger att hålla i – typ.

• Ordet – samlat i Bibeln.
• Dopet – som förenar oss med Jesus.
• Bordet – Mässan där Jesus kommer ännu närmare än för Symeon. Han fick bara hålla Jesus i famnen, vi får ta in Honom i oss själva. Mun-vägen. Men av någon anledning inte idag.
• Bönen – egen och gemensam.
• Gemenskap/tjänst till nytta för Gud och andra.

Där ges Världens ljus chansen att lysa starkast. Och tända oss som ljus i världen.

Detta blogginlägg skulle ävenledes kunna ha rubriken den gångna helgen 1. Jag valde dock glitter och glamour enär det var temat för en fest jag och primärhustrun var bjudna till om lördagskvällen.

Vi blir inte bjudna på fest ofta – utanför våra egna barns och barnbarns födelsedagspartyn. Vi bjuder inte på kalas i nämnvärd omfattning utanför den kretsen så det jämnar ut sig. Men nu var vi likväl bjudna.

Kyrkoherden i Älvsby församlings pastorat fyller 50 längre fram i vår. Huruvida hon är helt extatiskt lycklig över den saken skall hållas osagt men det är i alla fall ett faktum. Hennes man fyllde 50 i höstas. Det betyder:

100-årskalas! Med temat glitter och glamour.

Som vi var bjudna till.

Alla som känner mig vet att jag inte i nämnvärd omfattning är glittrande eller glamorös. Det har som aldrig varit min fluga. Men det fick det då bli. En fluga, alltså. För 45 spänn. Inte ens en 50-öring per år de fyllde. Så var det kravet uppfyllt.

Jag skulle vara toastmaster tillsammans med den maskerade betydligt betydligt mer glamorösa kvinnan som syns på bilden – som i övrigt också visar den ena jubilaren. Vi skulle hålla ordning på de ca 40 gästerna, fördela talare, sångare, kåsörer, gratulanter. Samt hålla en tidsplan.

Det var inte svårt. Folk var glada. Både de ur kyrkoherdens yrkesmässiga kontaktnät och de ur kapten Bergmans troppar. Han är officer. Det fanns en del andra – inte minst en massa respektive men också andra vänner – som inte direkt tillhörde dessa två världar Kyrkan och Försvaret.

Kalaset hölls i en mäss på A-någonting i Boden. Siffran har ramlat ur minnet. För länge sedan när jag i närheten lumpade på I19 hette det ställe vi nu var på S3 – där faktiskt min pappa gjorde sin lump en gång i tidernas morgon. Kapten Bergman hör till detta A-någonting vilket jag gissar var ett villkor för tillträde till mässen.

Försvaret är ett traditionsbärande sammanhang. Liksom Kyrkan. Så till exempel fanns på övervåningen porträtt av en massa tidigare förbandschefer. Många! I kyrkan är det på samma vis. Kyrkoherdar blir efter de slutat ”hängda i sakristian”. Inte bokstavligen – även om det en och annan gång kanske varit befogat – utan det handlar det också där om porträtt. Fotografier mest, inte målningar.

Jag gick runt och tittade. Lite småfascinerad. Tog som lite av ett återfall. Jag tillhör ju de årsklasser av svenska män fått viss militär inblick. För mig var det 1975-76 med 10 månaders blod svett och bårar och sedan ett par repmöten.*

Men det är lite skillnad på dem som är hängda i sakristian och de som dinglar på mässen. Kyrkoherdar ser oftast både seriösa och allvarliga ut men verkar vara glada galenpannor jämfört med utse utseendet hos skaran av Kronans bistra blickande befäl.

Sedan visade kalaset att officerare av idag ingalunda är de hela vägen upp tillknäppta typer som porträtten yrkeskåren. Tvärtom. Kyrksidan är ju – och det vet jag ju sedan förr – inte heller alltid så seriös och allvarlig som många fördomsfulla ofta tror. Människor i reella livet är något annat än porträtt och mediala schabloner.

Jag höll ett litet tal om 1967 och 1968, de år kalasisterna såg dagens ljus. Jag tog hjälp av Wikipedia för att få en lista över händelser. Inte då filmer, musik, idrott och andra särintressen utan mer allmänhistoria och lite kuriosa.

Listorna blir långa och publiceras inte här.

De är intressanta och känns lite otäcka.

1967 tog en militärjunta makten i Grekland, Sverige vann för första gången herrdubbeln i VM i bordtennis, Biafra förklarade sig självständigt från Nigeria och Sexdagarskriget ägde rum mellan Israel-och Egypten-Jordanien-Syrien – har effekt än idag. Det var svåra raskravaller USA. Sverige införde högertrafik och Disneyfilmen Djungelboken hade världspremiär. Världens första hjärttransplantation gjordes på ett sjukhus i Kapstaden och Julia Roberts föddes.

1968 började med FNL:s och Nordvietnams Têt-offensiv som inte vände själva kriget men väl den amerikanska hemmaopinionen. Sveriges utbildningsminister Olof Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör mot USA:s bombkrig vilket fick USA att ta hem sin Sverige-ambassadör. Martin Luther King blev ihjälskjuten liksom Robert Kennedy. Tjeckoslovakiens nya regering och kommunistpartiets ledare Alexander Dubcek lovade demokratiseringar vilket medförde att Warszawapaktens styrkor invaderade. Paris-studenterna revolterade och revolterna spred sig. Kyrkornas världsråd höll generalförsamling i Uppsala och Postnummersystemet infördes. Det var Olympiska spel i Grenoble och Mexico City. Sveriges första pizzeria öppnades och ”Alternativt julfirande” såg dagen ljus. Kvinnoorganisationen Grupp 8 bildades. Den franska politikern Marine Le Pen är årsbarn med min kyrkoherde – say no more.

Vad var det för otäckt med det där?

Det är ju intressanta händelser rent historiskt? Som fått effekter och följder.

Det otäcka är att jag minns det!

Och om jag minns det som hände för 50 år sedan – hur ung är jag då nu?

Man är på ett kalas för några man känner sig jämnårig med och minns aktivt de år de föddes – hur mycket glitter och glamour ligger i det?

* Jag skrev inte fel där! Det skall vara bårar. Jag lumpade som kompanisjukvårdare för vad som åtminstone då kallades Norrlandsskyttekompani. Där och då var det bårar. Också blod både i utbildning och praktik.