stigstrombergsson

Nu är dom igång!

Bilden är bevis! (Klicka på den blir den större)

Den som kallas nuvarande komminister är jag.

Som blir 65 år ung till sommaren.

De i särklass flesta bloggläsiusar och bloggläsiusor liknar de i särklass flesta som lyssnar till predikan i söndagarnas gudstjänster – minns inte ett vitten. Det räcker att vid kyrkkaffet fråga om något i förkunnelsen man funderar över så kommer svaret: Det är liksom lite svårt att komma ihåg. Men bullarna är goda.

Att då någon skall minnas vad jag härstädes knapprade ned den 4 januari i år, i inlägget semestertorsdag är med detta i tanke naturligtvis en alldeles orimlig förväntan. Inte ens i mina mest febersjuka drömmar inbillar jag mig att någon minns den berättelse jag då gav om hur denna vår skulle läggas upp vad gäller arbete och tjänstgöringsdagar. Givetvis kan man titta tillbaka på inlägget ifråga men man kan också ta del av denna sammanfattning:

• Det finns 40 semesterdagar kvar från tidigare år.
• I tjänst första halvåret 2018 ger 16 dagar till. Summa 56.
• Som alla andra har jag i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar/vecka – 52.
• 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. 181 minus 52 minus 56 lika med 73.

Hur i detta göra bästa möjliga nytta? På lång och kort sikt?

När den andre komministern dessutom blir föräldraledig?

En lösning skulle kunna vara att jag på eget initiativ backar från semesterönskemålen. Visst är jag en ganska snäll typ som vill hjälpa till att lösa krångliga lägen – något jag också många gånger varit med om att göra – men inte denna gång. I grunden är det ju arbetsgivarens sak. Och arbetsledningens. Inte min. Så det gjorde jag inte.

En annan utväg hade varit att arbetsgivare och arbetsledning sagt: Stig. Vi kan inte bevilja dig semesteruttaget som du önskat. Tyvärr. Du får ta det till sommaren och kanske då gå i pension när semesterdagarna är slut. Eller ta det i pengar.

Skulle man gjort så – och detta sade jag tydligt – vore det i princip helt OK. Så är regelverket. Rätt till semester har jag men när semestern skall tas ut bestämmer jag inte själv. Jag kan bara önska. Kan önskemål inte tillgodoses är det bara att tindra med ögonen och simma in i kaklet utan att bli butter, bitter, arg eller inåtvänd. Men jag erbjöd det inte själv.

Jag beviljades semesterdagarna. Frågorna återkom:

Hur i detta göra bästa möjliga nytta? På lång och kort sikt?

När den andre komministern dessutom blir föräldraledig?

Kör gudstjänster – tre helger av fyra! Och begravningar! Ta time-out för Bibelstudier och andra undervisningssammanhang! Inga nya påfund! Låt den präst vi delar med EFS ta hand om alla drygt 50 konfirmanderna och ungdomsgruppen tillsammans med den nyanställda på pedagogtjänsten och ungdomsledaren! Ställ in veckomässan!

Det blev inte chefens linje fast det onekligen ”löst” det akuta dilemmat.

Kör gudstjänster – tre helger av fyra! Och Bibelstudier och andra undervisningssammanhang! Kör Samos-resan för vuxna!* Vikariera för den föräldraledige bland konfirmanderna – inklusive lägren – och i ungdomsgruppen! Fortsätt med veckomässan! Begravningarna får vi lösa på annat vis.

Det blev chefens bud. Också i detta läge bygger det församling på lång sikt.

Naturligtvis är jag flexibel. I teologiska ting anses jag av en del tämligen rigid men när det kommer till att ta på sig en dag, byta en arbetsuppgift, göra ett inhopp ställer jag mig inte omöjlig. Framför allt när man inte i panik låter akutläg gå ut över långsiktigt församlings-byggande arbete – som jag lämnar till sommaren då någon skall ta vid som det stod i annonsen.

Det är ett framåtsyftande ihärdigt arbetslag den prästkollegan kommer att ingå i. Ett gäng som kavlar upp nävarna och spottar i ärmarna, som tar i och inte är rädda för att det som behöver göras. Kyrkorådet är seriöst. Det är delvis nytt och därmed lätt oprövat – mandatperioden har ju just börjat. Såvitt jag bedömer det finns nu mindre traditionalistisk försiktighetsstyrd räddhåga än förr samtidigt som en del erfarenhet kan saknas.

Om du som läst detta blogginlägg är präst och är av den kalibern att du vill ingå i den anda jag försökt beskriva:SÖK!

Känner du någon av den sorten: Uppmana den att söka! – även om du gissningsvis inte vill bli av med en sådan från din församling).

*  Se blogginlägget det verkar bli av. Knappt 20 kommer att fara.