stigstrombergsson

Idag har jag varit arbetsfri.

Eller kompensationsledig fast det formellt inte riktigt heter så.*

I snöyra!

Det började i natt. Det börjar nog närma sig 3 dm nu. Snö och blåst. Innebär regelbunden snöskottning, likt medicin 3-4 gånger dagligen.

Varför har ingen skottat? frågade jag i arg ton för en del år sedan i samma typ av snöstorm ett par av de hemmavarande barnen.

Det snöar ju! blev svaret.

Jamen hallå! tyckte jag. Just det! Man kan ju skotta undan ändå så att det inte blir så mycket!

Och svaret kom: Hörru pappa – att skotta medans det snöar är som att torka sig i arschlet innan man skitit färdigt.

Vad har det med Kyrkohandboken att göra?

Den har jag funderade över idag medans jag skottat snö och medans jag... – censur här!

Handboksarbetet är ju uppenbarligen inte klart även om en del inbillar sig det. I Kyrkomötet vek den opolitiska gruppen POSK ner sig för de etablerade politiska partiernas grupper för att få ett slut på hela den sak jag skrev om i förra inlägget. Se tydligt här: Den grupp som är kritisk mot att politikerna har makten och drev den saken i kyrkovalet tidigare i höst gjorde nu upp med samma makter och gav hjälp till nomenklaturan i den knipa den försatt sig i. Sossar, centerpartister, moderater och poskare bestämde sig för att anse Handboken färdig att antas men tillade i samma andedrag att man skall arbeta vidare med musiken – som då tydligen inte är färdig.

Sånt schackrande ogillar jag skarp! Trovärdighet noll!

Vad blir resultatet?

En Kyrkohandbok som inte kommer att ena Svenska kyrkan.

Och ett fortsatt arbete med olydnadstillägg. Folk som inte blev lyssnade till utan bara nedröstade i utskott kommer ju att agera såsom de vill – det många så kallat radikala och framåtsyftande så länge gjort.

För egen del blir det inte så mycket. Kyrkohandboken skall i sitt fargiga ofätdiga skick börja gälla från och med Pingst nästa år. Som jag nu tänker pensioneras jag tillsommaren. Ändå skall jag noga – jag har inte varit jättenoga – rannsaka formuleringar och om det blir aktuellt som emeritus använda det som är bra och stryka eller justera det jag anser vara teologiskt felaktigt.

Många – inte bara gamla gubbar – kommer att göra på samma sätt så det kommer alltså att fortsätta att vara kladdigt – om jag får använda dotterns kanske grova metafor.

Jag gick ut vid 16-tiden och grep mig an snödrevet. Sedan jag skottat mig ut från förstukvisten och avancerat till och med garaget fann jag att det snöat nya 1,5 cm på bron där jag börjat. Jag sopade av den och gick in. Om någon timme är det dags att gräva sig ut igen.

* Präster har ju rätt till 15 arbetsfria dagar utöver semester eftersom vi är i selen helgdagar och lätthelgdagar då annat folk är lediga. I år ville arbetsgivaren över hela linjen – inte som lokal och frivillig överenskommelse – ta bort dessa och lägga upp arbetstiden på annat vis. Tanken måste inte vara totalt fel men det mariga var att de präster som är anslutna till KyrkA i realiteten erbjöds en lönesänkning motsvarande ungefär en vecka. Att en yrkeskår och en fackförening accepterar lönesänkning är mycket ovanligt på arbetsmarknaden – lindrigt sagt. Därför har det inte blivit något nytt avtal i år och förhandlingar och medling står – vad det verkar – still. Det gamla avtalet tillämpas tills vidare.

Genom åren har jag och många kollegor jag känner inte varit så noga med att pressa fram dessa dagar och i passivt och kanske naivt låtit arbetsgivaren profitera på vår idealitet och vårt kallelsekänsla. Tack för sånt får man aldrig! När arbetsköparen då utan vidare spisning bara vill ta av oss löneproletärer de dagarna blev jag avtalsfundamentalist och tar ut alla. Idag var 15:e dagen.

Först lite glos- och grammatikfakta.

Med ordet rikskyrkan menar jag Svenska kyrkan på nationell nivå med Kyrkomöte, Centralstyrelse och Kyrkokansli. Vad gäller bankrutt tänker jag inte ekonomiskt. Med ?-tecknet menar jag att jag ställer frågan, inte att jag påstår.

Kyrkohandboken är ett j*vla skit, men nu har vi baxat den ända hit.*

Senare denna vecka kommer förslaget till ny Kyrkohandbok, manualen för hur gudstjänstlivet skall se ut, att debatteras och beslutas. Det skall ske i Kyrkomötet, den beslutsförsamling som valdes för fyra år sedan och nu samlas för sista gången.

Förslaget har gått flera turer. I omgångar har det fått en massa stryk. Debatten har paradoxalt nog varit både högljudd och stum – hur det nu kan kombineras.

Vad det verkat har främst musikerna tagit sig ton med kritik långt upp i registret. De som knogat med saken – arbetsgrupper, styrgrupper, samordningsgrupper, revisionsgrupper, alla på Kyrkokansliet – har förhållit sig ganska döva. Anmärkningsvärt är att inga debattörer med liv och lust höjt sina röster till förmån för förslaget.  Högljutt och stumt.

De så kallat högkyrkliga – vad det numera egentligen är för tomtar – har riktat välgrundad och pregnant teologisk kritik mot delar av förslaget. Inga debattörer utanför Rikskyrkan, knappt ens där, har gått emot dem.  Högljutt och stumt.

Remissrundor är gjorda, utvärderade och redovisade, i stora delar i procent av svar på förformulerade spörsmål. Kyrkokanslifolket förefaller ha tolkat remisserna så att allt som inte uttryckligen fått underkänt ansetts bra. Igår kväll kom en ny sammanställning. Där hade man bara räknat som bra det som remisserna uttryckligen sagt var bra eller mycket bra. Inget utom den musikserie som redan finns i nuvarande Kyrkohandbok når 50% i tävlingsgrenen positiva omdömen – om jag fattat saken rätt.

En revisionsbyrå fick i uppdrag att gå igenom hur projektet med att arbeta fram en ny Kyrkohandbok genomförts. Granskningen gällde inte resultatet utan tillvägagångssättet. Rapporten som kostat en halv miljon kom förra veckan.

Byrån tar upp åtta punkter viktiga när det gäller att arbeta i projekt. Punkterna färgsattes av revisionsbyrån och är: Projektdirektiv, Projektplanering och metod, Projektorganisation – roller och ansvar, Praktiskt genomförande, Beställarens styrning och uppföljning, Hantering av remissinstansers kritik, Transparens ochKommunikation och förankring.

Grön färg hade betytt att ett område hanterats väl, gult står för behov av utveckling och rött att väsentlig förbättringspotential anses föreligga. Observera att ingen punkt fick grönt.**

Processen med att arbeta fram Kyrkohandboken har alltså varit dålig. Innehållet är mycket långt ifrån så accepterat som en Kyrkohandbok för Svenska kyrkan rimligen måste vara för att skapa enighet och, som det hette i förra veckans nummer av Kyrkans Tidning, liturgisk ordning – eller var det lydnad.

Kommer den att antas? Jag gissar det.

Prestigeförlusten för Kyrkomötet att underkänna både sig självt och centralbyråkratin är ett alldeles för beskt piller att svälja. De som sitter över och överst i organisationer brukar värja sig för sådan självkritik. Rätt skulle vara att riva upp, göra om och göra rätt. Skulle beslutet mot min förmodan bli så är det ändå försent. Ork och motivation att på nytt älta handbok är för svag. Tyvärr. Möjligen skulle vägvalet kunna fungera att behålla HB 1986 med en auktoritativ uppmaning att i tio år hålla sig till den med dess möjligheter. Möjligen.

Att både resultat och process vad gäller Handboken får underkänt förstärker än mer rikskyrkans förtroendemässiga bankruttighet. Handboksarbetet läggs nu till reseskandaler, tacogate, det tänkta stenbordet för fyra millar (som tack och lov inte blev av), arbets-givarorganisationens arrogans mot KyrkA och andra missbruk som på senare tid insmugit sig i kyrkan.

*  Formuleringen är en lätt omarbetad variant av början på den dikt den socialdemokratiske finansministern Kjell.Olof Feldt skrev den 21 december 1983. Mer om bakgrunden kan man läsa här.

**  Dag Sandahl ger på sin blogg ett bra referat av revisionsrapporten – se här.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den åttonde och sista bloggposten jag skrev då och där – faktiskt i min telefon under flygresan hem.

I ett blogginlägg för jättemånga inlägg sedan fanns ett bildcollage jag inbjöd läsekretsen att reflektera kring.* En av bilderna i montaget var den vidstående. Här är den dock roterad ett kvarts varv medurs. Så stämmer den bättre med den högfrekvent använda illustrationen i en av de böcker jag läste under semestern på den afrikanska ön Sal.

Boken ifråga är Omgiven av idioter. Hur man förstår dem som inte går att förstå av Thomas Eriksson.

För ganska länge sedan – i våras – kom en av de som arbetar på Stiftskansliet på besök till vårt arbetslag. Hon verkar på personalvårdssidan och ledde oss in i ett tänk kring olika personlighetsdrag och hur de samverkar och inte samverkar med varandra. Det blev – åtminstone för mig – mycket tydligt. I vår arbets-gemenskap finns röda, gula, gröna och blå typer. Jag kan, men kommer inte att göra det här, säga vilken färg flera i gänget har. Eller färger. De flesta har en dominant kulör med inslag av en annan och stänk av en tredje.

Jag är röd. Starkt röd men också med inslag av blå och gul, helt ogrön. Röda typer ser långt, tänker snabbt, sätter upp mål och tutar och kör. Om en sak är populär eller känns bra spelar mindre roll. Att det bär åt rätt håll är det viktiga.

Nu fattar jag! sa kyrkoherden. Nu begriper jag hur du nästan ensamt i arbetslaget på ett envist sätt i tre år firat Veckomässa på onsdagar med bara en två kanske fyra fem deltagare. Du gör det för att du anser det rätt, inte populärt.**

En röd sätter alltså mål. Vad gäller vägarna till målet kan de modifieras bara riktningen är kvar. Om andra är med på tåget är faktiskt inte så noga.

En gul är härvidlag annorlunda. Han/hon vill likt den röde utveckling och förändring men ser sammanhållningens och glädjens väg som viktigast. Eller rättare sagt: sammanhållningens och glädjens vägar. Alla, eller åtminstone de flesta, ska vara involverade och också kunna uppleva det så. Styrkan hos den gule är flexibilitet och värme. Viss ryckighet kan det bli eftersom den gule vill att så många som möjligt ska vara glada, något som inte är viktigt för en röd.

Det är det inte heller för den blå som har stabilitet, ordning, struktur och perfektionism som ledmotiv. Vad folk tycker eller känner är inte noga bara det stämmer med plan, beslut och reglementen. En blå person blir därför i praktiken oftast en bevarare, ofantligt sällan en utvecklare.

De gröna, som är den vanligaste typen, sätter gemenskap och sammanhållning i främsta rummet. Förändringar vare sig av röd målmedveten sort eller gul med mer spontana åtgärder skapar, liksom de blås noggrannhet, mest oro som är något de gröna kraftigt ogillar. De blir liksom de blå därför tämligen konservativa – om än av helt olika anledningar.

Jag tycker sådana här saker är oerhört intressanta.

Vilka drag fungerar med andra? Vilka kombinationer blir näst intill omöjliga? Vad händer om alla i ett lag är likadana? Eller chefen är av en färg och medarbetare har andra kulörer?

Det personalkonsulenten gjorde gav viktiga impulser. Boken gav med många skratt mycket mer information. Jag tror nog att jag begriper mer av saker och ting – inklusive mig själv – och hur organisationer och lag fungerar eller inte. Var kommunikationen bryter samman är också lättare att förstå.

Köp den! Det är ju bara en pocket på 280 sidor. 53 spänn på adlibris.com.

Jag brukar här lägga med en boks baksidestext. Det går inte enär boken är utlånad. Det blir förlagets presentationstext på webben i stället. Den hittar du här.

*  Inlägget ifråga är flera tänkbara publicerat den sista juli detta år.

**  Detta var ju helt rätt! Tilläggas bör att vi nu är några som samverkar och att antalet kommunikanter är runt dussinet, mestadels andra än i söndagarnas Högmässor.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den sjunde bloggposten jag skrev – faktiskt i min telefon under flygresan hem.

Att semesterslappa blir att läsa. Vanligen brukar jag redan innan avresan från själva bostaden välja, vraka och våndas.

• Något i hyllan jag inte läst? Det mesta som går att solstolsläsa och som intresserar mig är läst. Inte napp där.
• Något Primärhustrun rekommenderar? Hon har en massa. Skönlitteratur dock. Och deckare. Jag brukar inte fiska i de genrevattnen även om jag måste erkänna att när det hänt har fångsten varit ätbar.
• Något i hyllan läst men kanske moget för omläsning? Sådant finns men är ofta i inbundet vikthögt skick. Näpp, inte napp.
• Något "teologiskt"? Här blir jag lite ambivalent. Loggar jag in på arbetsledighet om jag läser sånt som är nära knutet till "jobbet"? Klar fulfiskrisk.
• Något som gör att Exe-geten bräker? Här finns stora tunga fiskar i viken. I stim dessutom. Nya Testamentet på grekiska, ett översättningshjälpmedel och en kommentar blir sammantaget 2,5 kilo. Sådan last kan bara tas med när resan sker i eget fordon. Några fotokopierade sidor ur de två först nämnda firrarna plus en kommentar brukar dock komma med – för att i verkligheten inte läsas och bearbetas.

Denna gång var min ambition att det skulle funka, bräkandet alltså. Förutom Bibel endast fotokopior av Galaterbrevets grekiska text plus grammatiknyckelns aktuella sidor i en mapp och en bok, en kommentar, packades ned.

Pilutta dej!

Innan take-off från Lule Äjrpårrt kan man köpa pocketar. Jag handlade. Således (för)blev Exe-geten omjölkad också denna resa.

Den ena boken var Djävulens allians. Hitlers pakt med Stalin 1939-1941. Författaren är den brittiske historikern Roger Moorhouse vars lust att parallellställa Nazi-Tyskland och Sovjetunionen blir mycket tydlig. Visst finns det likheter – inget snack. Två totalitära system av synnerligen utstuderad art. Men jag tycker faktiskt att det finns en och annan skillnad också. Det var ju faktiskt Tyskland som angrep 1941.

Naturligtvis var bokens ca 340 sidor intressanta där jag halvlåg i min solstol på ön Sal – trots de många (ned)värderande ordvändningarna. Jag uppskattar en torrare saklighet – som Molotovs ungefär.

Baksidestexten lyder:

Den 23 augusti 1939 i Moskva.

När Nazitysklands och Sovjetunionens utrikesministrar, Joachim von Ribbentrop och Vjatjeslav Molotov, skrev under en icke-angreppspakt i Moskva slogs världen med häpnad. En knapp månad senare hade Nazityskland och Sovjetunionen anfallit och delat upp Polen mellan sig – andra världskriget var ett faktum.

I ett hemligt tilläggsavtal hade Hitler och Stalin delat upp Europa i två intressesfärer med syfte att återupprätta det forna tyska kejsardömets och Tsarrysslands gränser i Östeuropa. Pakten höll i nästan två år.

Än idag hävdar många att pakten enbart var ett sätt för Stalin att vinna tid innan Hitler invaderade Sovjetunionen. I ”Djävulens allians” skildrar historikern Roger Moorhouse det dramatiska spelet som föregick pakten och avslöjar i detalj hur de två diktatorerna tillsammans startade det världskrig som skulle kräva miljontals människoliv.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den sjätte bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.

Det blir alltid så att det jag avser hamna på bloggen i kategorin Speciella resor blir lite huller om bladder. När jag nu dryga timmen innan vi blir hämtade till flyget hem börjar på macaronesien 06 är bara macaronesien 00 publicerat.

Skrivet i lilla läpp-tippen finns macaronesien 01, macaronesien 02, macaronesien 03, macaronesien 04, biskopsvalshearing (alias maca-ronesien 05). Detta är alltså den sjätte texten, påbörjad avresedagens morgon.*

Kommer det också att bli macaronesien 07, macaronesien 08, macaronesien 09 och till och med macaronesien 10 om ditt och datt före, under och efter resan? Rentav ännu mer? Vem vet. Och om vad?

Två böcker har jag ju läst under tiden jag varit här. Hör redogörelser för dem hemma under Speciella resor eftersom jag läst dem här eller i kategorin Predikaren 12:12 där jag brukar berätta om böcker?

Via Facebook har jag utifrån vad som synts här försökt leverera en lite provokation kring gudstjänst och församling. Vilken kategori skall sådant sorteras in under om det blir ett blogginlägg av det?

Och var hör de tankar hemma som tänkts kring att jag är röd – menar inte solröd förutom näsans klara färg utan annat?

Detta är, noble Bloggläsius, de existentiella brottningar en stackars bloggare befinner sig i. Dessutom helt onödiga brottningar då eventuella läsare inte bryr sig ett skvatt om samband mellan olika inlägg, njuter av följetonger eller liknande. Jag läser själv dagligen ungefär 2½ blogg och kan för liv och pina inte alls erinra mig vad till exempel kompisen tobbe lindahl – kollas dagligen – surrade om i sitt förrförra inlägg. Många gånger minns jag inte ens hans senaste. Då de flesta bloggläsare gissningsvis är av samma skrot och korn som jag är det tillfälliga läsupplevelser man söker  inte sammanhängande och inflätade historier typ Leo Tolstojs trevolymsroman Krig och fred.

Varför skriver jag just nu detta? Egentligen?

Enkelt svar: Något ska man ju göra för att få tiden att gå!

Om en stund ska vi lämna rummet och transporteras till flygplatsen Benito anlade. Flygtiden därifrån till Luleå sägs vara 7½ timme. Sedan bil hem. Tidsförskjutningar på detta gör att vi kommer hem – om Gud vill och Herren dröjer – någon gång vid ett-tiden natt mot tisdag.

Att då publicera blogginlägg låter sig inte göras. Det måste bli pö om pö. Bilder att beledsaga texten med skall också väljas ut och redigeras en smula. Dessutom kommer annat att hända som skapar blogginlägg som tränger sig in bland alla macaronesien med siffra.

*  Siffernumreringen anger alltså skrivordningen! Publiceringsordningen kan mycket väl bli en annan. Till höger om det du läser listas hyfsat färska blogginlägg. Den kan komma att se konstig ut.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den femte bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.

Rubriken blev på grund av innehållet något avvikande, liksom insorteringskategorin. Valresultatet är i publicerande stund dessutom klart – en sak att (kanske) kommentera i ett annat inlägg. 

Rubriken på detta blogginlägg skulle lika gärna kunna vara macaronesien 05.

Jag befinner mig ju i skrivande stund fortfarande på ön Sal i Kap Verde, Afrika.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag via ett svajigt internet kunnat ta del av hur tre av de fem som gick vidare som nominerade kandidater till biskopsstolen i Luleå sa i den 30-minuters-intervju de utsattes för. Senare lyssnade jag till de två återstående. Hur jag kommer att rösta på tisdag tänker jag inte berätta. Jag vet inte säkert. Hur jag röstade – mer adekvat eftersom detta publiceras efter första valomgången tänker jag inte heller tala om. Dock vill jag fundera lite över Fem i hearingen som det hetat om Enid Blyton skrivit saken.

De fem var bara SÅ förödande lika!

Och svarade bara SÅ prognosbart på de frågor de fick.

Först fick de redovisa sin favoritpsalm.

Lite olika bud kom. Inget upphetsande. Jag skulle möjligen valt samma som en av dem men troligast en helt annan. Min psalm börjar Än finns det en värld – jag kommer inte ihåg numret på rak arm – och ger frälsningshistorien i kompendie-format innan en slutsats för Kyrkan av idag.*

Man pratade Ledarskap och deras erfarenheter av dylika ting.

Viktigt. Och oviktigt. Numera leder ju en biskop praktiskt taget ingenting. Biskopen är – oberoende av person – ungefär lika maktlös som kungen. Ordförande i Stiftsstyrelse och Domkapitel men de facto utan annan makt än att på- och avkraga präster och diakoner.

Det var på 1990-talet abdikationen skedde. Minns jag rätt menade de dåvarande biskoparna att Ledning och Tillsyn inte kunde rymmas under samma hatt. Ganska märkligt drag egentligen. För kyrkoherdar går det ju bra. De leder eller åtminstone skall leda församlingen samtidigt som de skall utöva tillsyn så att allt fungerar enligt Kyrkoordningen.

Diakonin togs upp.

Jag gissar att en sjättedel av valmanskåren är diakoner. Lätt hänt att prästperspektivet blir för allenarådande. Det är ju präster som är valbara och en tredjedel av de röstande är präster. Att diakonin ges volym är därför bra. Ämnet leder också till svar som är självklara och konfliktfria. Alla ser ju utmaningarna, alla tycker ju det är viktigt, enighet råder.

Undrar om samma alla-är-trädda-på-ett-snöre-fenomen uppkommit om man valt att också fråga om hetare saker som gudstjänstlivets utseende, dopsedens fria fall, de accelererande utträdena eller olika evangelisationsstrategier. Intressant hade det varit.

Men en frågeställning kanske ändå hade lite bäring åt de hållen. Det redovisades att bara 6 procent av de kyrkotillhöriga menar att kyrkan tar tag i de livsfrågor de grubblar över med ett språk de ser som relevant och på platser eller i sammanhang där de befinner sig. Bara 6 procent – kommentarer?

Alla likadana igen med svar typ: Ja, det är ett problem. Här måste vi bli bättre! samt en del funderingar över vilka existentiella frågor det kan röra sig om.

Jag ser också problemen – tro inget annat! Men jag tycker samtidigt att det i kyrkan finns en tendens intill självskadebeteendets gräns att enbart se fel eller orsaker hos sig själv och att det finns behov att omorientera sig till vad folk tänker – tänker redan innan de kvalitativt möter kyrkan. Dessutom: den livsfråga man tror folk har är Duger jag? Jag synar det! Jag tycker de flesta människor tycker sig ju duga, trots allt.

Dessutom: själva anslaget blir lätt fel. Eller i alla fall ofullständigt. Det kan ju faktiskt vara så att folk, kyrkligt sett, tänker fel, inte hittat vad som är värt att tänka.

Dra en parallell med till exempel Miljöpartiet. Inför valet nästa höst dansar det på 4%-linjen. Tanken att 95% av folket tycker att Mp pratar om annat än vad den storamassan är intresserad av skulle väl knappast få partiet att börja fundera över att gå skarorna till mötes genom att halvera bensinpriset. Partiet har ju sin idé och kan frimodigt säga att just den behöver lanseras hårdare, inte lämnas eller nedtonas för vad folk tycker.

Eller nykterhetsrörelsen. Majoriteten av folket är inte intresserade av helnykterism men inte går IOGT-NTO därför över till att ge råd om vilket vin som passar bäst till pannkaka. Man envisas med att helt spola kröken.

Idéburna rörelser – och kyrkan är en sådan – värnar sina idéer utan i panik tona ner den till förmån för målgruppens redan befintliga bunt värderingar.

Varför skall vi döpa vårt barn?

Den frågan fick kandidaterna att besvara.

Trygghet, gåva, sammanhang blev svaren.

Flumvarning! Varför inte För att han/hon skall kopplas ihop med Jesus som är hopkopplingen med Gud. Så hade jag svarat.

Utmaning för Luleå stift?

Rekrytering sa folk. Som om det är biskop och stift som gör det. Visst – de spelar in genom att pröva kallelser folk får där de lever och vistas. Den avgörande punkten härvidlag är enligt min enkla mening är att församlingarna inte fungerar. De är inte de kallande och rekryterande sammanhang de skall vara – varken till lärjungaskap eller tjänst.

Men säger man till en åhörarskara elektorer – kyrkorådsfolk, diakoner och präster – att församlingarna där de beslutar och verkar i detta avseende är duktigt dysfunktionella – oväntade undantag finns – framstår man nog för systemkritisk för att få röster.

Samkönade äktenskap kom också upp.

Frågan måste upp – tydligen. Stefan Löfven spelade in den i kyrkovalsrörelsen och det är gissningsvis en fråga som lekmannaelektorerna därför tror är avgörande. Alla kandidaterna var positiva men ingen hade (ännu) vigt något sådant par. Att som S-partiet vilja tvinga alla präster till att viga ville ingen.

Jag är väl i skrivande stund i läget att två är bortsorterade. För mig alltså. En kommer jag att rösta på men där väger det vem när jag skriver. När du, noble Bloggläsius, läser detta har jag röstat.

*  Psalmen är nummer 62 i Psalmboken.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den fjärde bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.

Matchen slutade med svensk seger 1-0.

Det ska vara första gången för allt. Första kvällen här var det hummer. Ikväll en fotbollsmatch spelad inför huttrande publik på Friends Arena i Stockholm av mig betittad i Afrika. Det är surrealistiskt. Och kul. En massa svenskar glada på samma plats utomlands.

I förra inlägget nämnde jag ön Sals huvudord Espargos. Den har att tacka Mussolini för sin existens. Under mellankrigstiden köpte han – egentligen Italien – rätten att bygga ett flygfält på den nästan helt obefolkade nästanökenön. Italienskt flyg behövde en tank- och mellanlandningsplats på väg till och från Sydamerika. Afrikanska fastlandet innehöll då nästan helt brittiska och franska kolonier och jag gissar att det var en orsak till att den portugisiska kolonin framstod som ett bättre alternativ.

Flygplatsen startade befolkningstillväxten men visst hade det funnits folk och verksamhet tidigare på Kap Verde. När portugiserna upptäckte öarna var de obebodda men blev ganska snart ett centrum för deras och andras slavhandel. Några slavar blev kvar främst som husslavar och saltutvinnare. Tillsammans med kolonialmaktens folk – mestadels män – blev de kapverdianer.

Igår besökte vi en saltgruva som började med slavdrift men fortsatte också på 1800-talet även sedan slaveriet formellt (men knappast reellt) upphörde. Nu är den i det närmaste nedlagd. Gruvan var en krater där varmt vatten kom in underifrån, dunstade och gav tonnavis med NatriumClorid per vecka. Exporten gick – det var som sagt 1800-tal – till Brasilien. Nu utvinns bara små mängder för inhemskt bruk.

I en saltdamm gick det att bada. Inte dyka! På marginalen nästan lika salt som Döda havet.

Sådant och annat intressant fick vi del av när vi igår följde med på en dag runt ön. Intressant geologi med speciella effekter typ ett ljusfenomen som ser ut som ett öga, lokalt tillverkad sprit, utsikter, hägringar likt den man kan se på stora ökenbilden i förra inlägget, prat med guide och medresenärer. Sådana dagsturer rekommenderas för de ger en in- och överblick där man är. Guideskan, en ung svensk tjej som kärleket tagit till Kap Verde, var mycket kunnig!

Tockena där dagsturer tar på krafterna samtidigt som man får inspiration att titta vidare på något och/eller återbesöka en plats. Drabbade av sådant promenixade vi idag längs med stranden till en annan del av samma strand 5 km bort. Och sedan tillbaka. Solande på promenadens målplats missbedömde vi där vi låg en vågs vågade vågrörelse. Svallande resultat. Lokal översvämning. Allt vi hade med oss blöt- och sanddrabbat. Allt kunde dock i den höga värmen och starka solen torkåtgärdas på plats innan lössandshalvmilahemvandringen kunde påbörjas och genomföras. Boksidorna närmast den jag var på blev dock rejält vattenskadade i den lilla tsunamin jag nämnde.

Ganska trött och definitivt solmätt är jag/vi i alla fall.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den tredje bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan. 

Förra bloggposten skrev jag onsdag kväll.

Nu är det fredag sen eftermiddag.

Varför skriver jag inte tätare?

Men snälla nån!

Det finns väl annat att göra och fundera över!

Stället vi är på till exempel.

Bilder ovan visar visar att vi är i en öken. Eller nästan. Skulle ön Sal få 20 mm regn mindre i årsgenomsnitt vore ön en öken. Gränsen går vid 240 mm/år. På Sal vräker hela 260 mm ner. Det känns ju skönt. Att inte vara på en ö som är en öken. Skulle kännas som ganska mycket en självmotsägelse.

Det bor ungefär 15000 fasta på ön – och sjuttielva milliarder baddj*vlar som plaskar i havet, vältrar sig i pooler (vi gör dock inte så av religiösa skäl ), duschar, käkar och som det heter rekreerar efter en dålig sommar hemma i Sverige och annorstans.

Ön är alltså nästan öken och saknar vatten!

Det finns ingen vattentäkt alls!

Hur kan då folk fungera?

Förklara det den som kan.

Jag kan!

Dricksvatten importeras! Det inhandlas i dunkar eller flaskor. I alla fall vi turister gör så. Kranvatten ska ej drickas! Men i kokt skick lär det gå. De fastboende gör så. Kanske till och med i okokt skick.

Många i lokalbefolkningen saknar vatten ur kran men kan likt kvinnan vid Sykars brunn i Johannesevangeliet hämta sitt behov i allmänna blå anläggningar. Det vattnet, liksom kran-, pool-, dusch och spolapåtoavatten är avsaltat havsvatten. Ibland räcker det inte åt alla. Vår guide igår berättade att det hänt att huvudorten Espargos fått vatten avstängts några dagar så att det skall räcka för de turistiska All-Inclusive-hotellens bekvämligheter.

Ungefär som på Västbanken! inflikade jag i samtalet.

Där stängs ibland vattnet av för de fastboende palestinierna till förmån för de nyinträngande israeliska bosättningarnas behov av konstbevattning och simbassänger.

Ska jag vara riktigt ärlig ger sådant här vår sköna semester en portion besk bismak. Ön har inget näringsliv utom en flygplats och den växande turismen. Befolkningen av olika svart-bruna nyanser arbetar för låga löner som betjänter åt oss vita turist-kolonisatörer. Visst ger turismen inkomster men de stora All-Inclusive-hotellen suger som på många andra håll musten ur lokala restauranger och pensionat. Dessutom ägs hotellen av portugisiska, spanska och italienska företag som gärna skapar slutna ekonomiska system och tar vinsterna härifrån. Bara en bråkdel av turistinkomsterna blir kvar på orten vars – i detta fall – mycket känsliga miljö och ekosystem förstörs.

Vi har inte All-Inclusive även om själva hotellet är ett sådant. Vi har Bed-and-Breakfast. Det betyder att vi, för att hålla svälten borta, behöver lämna vår segregerade turistiska bosättning och fraternisera med dem som bor och lever här. Dels är det kul, dels blir maten bättre, dels kommer vi utanför ghettot, dels göder vi inte enbart storbolagen.*

Igår, torsdag, deltog vi ett speciellt researrangörsarrangemang – en heldagsrundtur på Sal. Tillsammans med andra och med guide. Den ska jag berätta om men inte nu. Nu ska vi ut på stan – solen går strax ned – och hitta oss ett ställe där det går att se Sverige-Italien i fotboll. Helt utlandsrest kan man ju inte vara. 

*  Jag förstår fuller väl att All-Inclusive har sina poänger. För barnfamiljer passar det perfekt att ha allt på ett ställe och garanterat krubb som ungar gillar. För stora sällskap likaså – det kan ju vara ganska marigt att samordna viljor. När vi på försommaren åker med 30-talet tonåringar till den grekiska ön Samos, tidigare år till Kushadasi i Turkiet, blir det ekonomiskt jämlikt och gör att alla äter. Finns funktionshinder är idén också bra. Men för oss två rörliga strävsamma ungdomar 60+ känns det fantasilöst.

Lite surrealistiskt är det. Eller kanske surrelastiskt, alltså surr-elastskt.

I alla fall, först och till att börja med denna onsdagskväll på ön Sal i Republiken Kap Verde i Macaronesien: Jag är på semester!

Fast det är inte säkert att jag just idag har en semesterdag. Det kan lika gärna vara en av de upp till 15 extra fridagar som präster hitintills har som kompensation för tjänstgöring när det är helg. Inte då söndagar utan alla extra helgdagar och helgdagsaftnar som trillar in under ett år. Vad jag fattat vill arbetsköparorganisationen utan någon motprestation ta väck de dagarna – alltså ser jag till att ta ut dem!

Vi, Primärhustrun och jag, kom ner på måndag kväll, inte alltför sent. Vi fick vårt hotellrum och spankulerade sedan ut för att hitta ett mathak. Kite-surfande skåning blev enligt slumpen bordsgranne. Intressant samtal.

Tisdagen innebar sol och atlantbad. Andra gången i mitt liv jag bebadar den vattensamlingen. Förra gången var uppe vid Lofoten då jag kunde beslå alla geografer med lögn, de som brukar påstå att Golfströmmen är varm. Där är det svammel! Men här nere i Kap Verde är vattnet varmt.

Onsdagen har förlupit i samma stil men med ett surrealistiskt tillägg via Internet. Igår hölls en så kallade hearing av dem som nominerades till biskopsvalet. I kväll har jag lyssnat på 30 minuter vardera med tre av de fem. Det är en surrealistisk sak – att befinna sig mitt mellan Kräftans vändkrets och Ekvatorn och ta del av vad som sades igår i Luleå strax söder om Norra Polcirkeln.

Jag har alltså lyssnat till tre av fem. Imorgon de andra två. På tisdag val.

Vem jag röstar på har jag ännu inte beslutat. En av dem jag lyssnat till blir det inte. Så långt är jag klar. Det kan bli en av de andra två – eller någon av dem jag hör i morgon.

Duktiga är de i alla fall vad gäller vad de säger. Surriga – typ. Men i några fall riktigt suddiga i tankegången. Ordet surr-elastiskt är det ord jag just nu tycker perfekt beskriver det hela.

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta var det första jag skrev ned på plats för drygt en vecka sedan.

Där är vi! Eller rättare sagt: Här är vi. I Macaronesien.

Jag hade aldrig hört det ordet innan jag började läsa lite om den plats Primärhustrun och skulle resa till denna höst och som vi nu befinner oss på . Polynesien, Mikronesien och Melanesiern hade jag hört talas om – alla samlingar av öar i Stilla Havet. Att Macaronesien fanns, dessutom i Atlanten, visste jag inte. Men nu vet jag det.

Azorerna, Kanarieöarna och Kap Verde bildar begreppet. Och vi befinner oss sedan några timmar på ön Sal i Kap-Verde-gruppen. Det är vi, vår packning och lilla läpptippen som är där. Den sistnämnde är familjens gamla lilla bärbara dator numera dödad vad gäller internetåtkomster. Den duger dock som skrivmaskin och befanns lämpligt att ta med för en veckas vistelse i sol och värme. Med snusdosor, skjortor och annat som lämpar sig lades den i väskan.

Det är ovisst hur mycket skriverier det kan bli frågan om. Jag är ju inte här för att skriva inlägg i kategorin Speciella resor. Jag är här för att bryta av hösten. Skriver jag blir något skrivet men inget blir bloggpublicerat förrän efter hemkomsten om en dryg vecka.

Klockar 05.00 i morse skramlade alarmet. Det var ändå något senare än vad som först var tänkt. Avgångstiden hade flyttats fram. Väl på Kallax – efter samåkning dit med andra resenärer – fortsatte senaremeddelanden komma. Runt 10.00 bar det i alla fall iväg och vid 17-tiden lokal tid landade vi på Sal. Vi kom oss till hotellet. Installerade oss och gick för att äta hummer och spagetti. Andra svenskar finns på plats och vi snackade länge med en kille från Skåne som gäststuderat i Korea – Syd-Korea.

Nu är det i alla fall sussadags strax före midnatt måndagen den 6 november 2017.

Nu är det löst!

Alla beslut tagna!

Och du, noble Bloggläsius, undrar säkert:

Om vaddå?

Vem du ska rösta på i biskopsvalet?

Om Stiftsstyrelsens tilltag egentligen är något som borde överklagas – att vad det verkar, ha startat förhandsröstningen innan nomineringsprocessen av biskopsvalskandidater avslutas?*

Om när du nästa år tänker pensionera dig och lämna din tjänst.

Om vaddå?

Inget av ovanstående!

Det är packning det gäller. Alltså bland annat vilka grejer, vilka böcker, vilken dator som eventuellt skall få följa med på en ledigveckoresa resan till södra Macaronesien. Startar i morgon.

Det kan därför bli si och så med bloggande den närmsta tiden. Kanske bara något från telefonen – om macronesisk infrastruktur tillåter sådant. Och om jag tar mig tid. Och ids.

PS. Vårt hus är ställt under bevakning av reslig man med hund. DS.

*  I så fall absolut inte av mig! Skulle det ändå göras av någon blir effekten maximalt den att valprocessen går i stå, stiftsstyrelsefolket ser ledsna ut i ansiktet och anmälaren blir högt eller tyst korad till rättshaverist – även om han eller hon skulle ha och få rätt. System fungera så. Dessutom antar jag att eventuella inkomna förhandsröster så få att de inte spelat någon roll alls för utgången av nomineringsprocessen.

Idag kom den in – det jag berättade om i förrförra och förrförrförra inlägget.

I kyrkans tidning kan den läsas här.