biskopsvalshearing

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den femte bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.

Rubriken blev på grund av innehållet något avvikande, liksom insorteringskategorin. Valresultatet är i publicerande stund dessutom klart – en sak att (kanske) kommentera i ett annat inlägg. 


 

Rubriken på detta blogginlägg skulle lika gärna kunna vara macaronesien 05.

Jag befinner mig ju i skrivande stund fortfarande på ön Sal i Kap Verde, Afrika.

 

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag via ett svajigt internet kunnat ta del av hur tre av de fem som gick vidare som nominerade kandidater till biskopsstolen i Luleå sa i den 30-minuters-intervju de utsattes för. Senare lyssnade jag till de två återstående. Hur jag kommer att rösta på tisdag tänker jag inte berätta. Jag vet inte säkert. Hur jag röstade – mer adekvat eftersom detta publiceras efter första valomgången tänker jag inte heller tala om. Dock vill jag fundera lite över Fem i hearingen som det hetat om Enid Blyton skrivit saken.

 

De fem var bara SÅ förödande lika!

Och svarade bara SÅ prognosbart på de frågor de fick.

 

Först fick de redovisa sin favoritpsalm.

Lite olika bud kom. Inget upphetsande. Jag skulle möjligen valt samma som en av dem men troligast en helt annan. Min psalm börjar Än finns det en värld – jag kommer inte ihåg numret på rak arm – och ger frälsningshistorien i kompendie-format innan en slutsats för Kyrkan av idag.*

  

 

Man pratade Ledarskap och deras erfarenheter av dylika ting.

Viktigt. Och oviktigt. Numera leder ju en biskop praktiskt taget ingenting. Biskopen är – oberoende av person – ungefär lika maktlös som kungen. Ordförande i Stiftsstyrelse och Domkapitel men de facto utan annan makt än att på- och avkraga präster och diakoner.

 

Det var på 1990-talet abdikationen skedde. Minns jag rätt menade de dåvarande biskoparna att Ledning och Tillsyn inte kunde rymmas under samma hatt. Ganska märkligt drag egentligen. För kyrkoherdar går det ju bra. De leder eller åtminstone skall leda församlingen samtidigt som de skall utöva tillsyn så att allt fungerar enligt Kyrkoordningen.

 

Diakonin togs upp.

Jag gissar att en sjättedel av valmanskåren är diakoner. Lätt hänt att prästperspektivet blir för allenarådande. Det är ju präster som är valbara och en tredjedel av de röstande är präster. Att diakonin ges volym är därför bra. Ämnet leder också till svar som är självklara och konfliktfria. Alla ser ju utmaningarna, alla tycker ju det är viktigt, enighet råder.

 

Undrar om samma alla-är-trädda-på-ett-snöre-fenomen uppkommit om man valt att också fråga om hetare saker som gudstjänstlivets utseende, dopsedens fria fall, de accelererande utträdena eller olika evangelisationsstrategier. Intressant hade det varit.

 

Men en frågeställning kanske ändå hade lite bäring åt de hållen. Det redovisades att bara 6 procent av de kyrkotillhöriga menar att kyrkan tar tag i de livsfrågor de grubblar över med ett språk de ser som relevant och på platser eller i sammanhang där de befinner sig. Bara 6 procent – kommentarer?

Alla likadana igen med svar typ: Ja, det är ett problem. Här måste vi bli bättre! samt en del funderingar över vilka existentiella frågor det kan röra sig om.

 

Jag ser också problemen – tro inget annat! Men jag tycker samtidigt att det i kyrkan finns en tendens intill självskadebeteendets gräns att enbart se fel eller orsaker hos sig själv och att det finns behov att omorientera sig till vad folk tänker – tänker redan innan de kvalitativt möter kyrkan. Dessutom: den livsfråga man tror folk har är Duger jag? Jag synar det! Jag tycker de flesta människor tycker sig ju duga, trots allt.

 

Dessutom: själva anslaget blir lätt fel. Eller i alla fall ofullständigt. Det kan ju faktiskt vara så att folk, kyrkligt sett, tänker fel, inte hittat vad som är värt att tänka.

Dra en parallell med till exempel Miljöpartiet. Inför valet nästa höst dansar det på 4%-linjen. Tanken att 95% av folket tycker att Mp pratar om annat än vad den storamassan är intresserad av skulle väl knappast få partiet att börja fundera över att gå skarorna till mötes genom att halvera bensinpriset. Partiet har ju sin idé och kan frimodigt säga att just den behöver lanseras hårdare, inte lämnas eller nedtonas för vad folk tycker.

Eller nykterhetsrörelsen. Majoriteten av folket är inte intresserade av helnykterism men inte går IOGT-NTO därför över till att ge råd om vilket vin som passar bäst till pannkaka. Man envisas med att helt spola kröken.

Idéburna rörelser – och kyrkan är en sådan – värnar sina idéer utan i panik tona ner den till förmån för målgruppens redan befintliga bunt värderingar.

 

Varför skall vi döpa vårt barn?

Den frågan fick kandidaterna att besvara.

Trygghet, gåva, sammanhang blev svaren.

Flumvarning! Varför inte För att han/hon skall kopplas ihop med Jesus som är hopkopplingen med Gud. Så hade jag svarat.

 

  

Utmaning för Luleå stift?

Rekrytering sa folk. Som om det är biskop och stift som gör det. Visst – de spelar in genom att pröva kallelser folk får där de lever och vistas. Den avgörande punkten härvidlag är enligt min enkla mening är att församlingarna inte fungerar. De är inte de kallande och rekryterande sammanhang de skall vara – varken till lärjungaskap eller tjänst.

Men säger man till en åhörarskara elektorer – kyrkorådsfolk, diakoner och präster – att församlingarna där de beslutar och verkar i detta avseende är duktigt dysfunktionella – oväntade undantag finns – framstår man nog för systemkritisk för att få röster.

 

Samkönade äktenskap kom också upp.

Frågan måste upp – tydligen. Stefan Löfven spelade in den i kyrkovalsrörelsen och det är gissningsvis en fråga som lekmannaelektorerna därför tror är avgörande. Alla kandidaterna var positiva men ingen hade (ännu) vigt något sådant par. Att som S-partiet vilja tvinga alla präster till att viga ville ingen.

 

 

Jag är väl i skrivande stund i läget att två är bortsorterade. För mig alltså. En kommer jag att rösta på men där väger det vem när jag skriver. När du, noble Bloggläsius, läser detta har jag röstat.

 


*  Psalmen är nummer 62 i Psalmboken.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0