stigstrombergsson

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta var det första jag skrev ned på plats för drygt en vecka sedan.

Där är vi! Eller rättare sagt: Här är vi. I Macaronesien.

Jag hade aldrig hört det ordet innan jag började läsa lite om den plats Primärhustrun och skulle resa till denna höst och som vi nu befinner oss på . Polynesien, Mikronesien och Melanesiern hade jag hört talas om – alla samlingar av öar i Stilla Havet. Att Macaronesien fanns, dessutom i Atlanten, visste jag inte. Men nu vet jag det.

Azorerna, Kanarieöarna och Kap Verde bildar begreppet. Och vi befinner oss sedan några timmar på ön Sal i Kap-Verde-gruppen. Det är vi, vår packning och lilla läpptippen som är där. Den sistnämnde är familjens gamla lilla bärbara dator numera dödad vad gäller internetåtkomster. Den duger dock som skrivmaskin och befanns lämpligt att ta med för en veckas vistelse i sol och värme. Med snusdosor, skjortor och annat som lämpar sig lades den i väskan.

Det är ovisst hur mycket skriverier det kan bli frågan om. Jag är ju inte här för att skriva inlägg i kategorin Speciella resor. Jag är här för att bryta av hösten. Skriver jag blir något skrivet men inget blir bloggpublicerat förrän efter hemkomsten om en dryg vecka.

Klockar 05.00 i morse skramlade alarmet. Det var ändå något senare än vad som först var tänkt. Avgångstiden hade flyttats fram. Väl på Kallax – efter samåkning dit med andra resenärer – fortsatte senaremeddelanden komma. Runt 10.00 bar det i alla fall iväg och vid 17-tiden lokal tid landade vi på Sal. Vi kom oss till hotellet. Installerade oss och gick för att äta hummer och spagetti. Andra svenskar finns på plats och vi snackade länge med en kille från Skåne som gäststuderat i Korea – Syd-Korea.

Nu är det i alla fall sussadags strax före midnatt måndagen den 6 november 2017.