stigstrombergsson

Jag har varit präst sedan 1978 på sommaren. Det är lång tid. Visserligen har jag inte haft direkt uppdrag i församling hela tiden men ett antal år har det i alla fall blivit just i sådan befattning. Faktiskt så många att man som inte tänker sig att något nytt skall kunna hända.

Ändå – Plötsligt händer det! som det sägs i reklamen.

Som igår, en fredag i slutet av oktober, då det var på så vis att den dam som var anledningen till en av Begravningsgudstjänsterna – ”min” begravning – var 100+. Det har aldrig hänt mig förr. Men nu var det så. 103 närmare bestämt.

Jag kollade lite på nätet. Av pur nyfikenhet. Och fann att 1913 hände en hel del.

• Första långflygningen Frankrike-Nordafrika skedde.
• Första korsordet i en dagstidning publicerades – i USA.
• Henry Ford kickade igång sitt första löpande band.
• Motboken infördes i Sverige. Liksom tangon.
• Charlie Chaplin började spela in stumfilm.
• Första lagen om någon sorts pension antogs av Sveriges riksdag.

Så nog hade damen, förutom ett eget intressant liv, varit med om en hel del.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Den utges av den illustra sammanhanget Svenska exegetiska sällskapet vars medlemsmatrikel jag inte har tillgång till men ingår i. Mer prominenta tomtar än jag är olika Bibelforskare – nutida och mer vilande – som meriterat sig med avhandlingar, böcker och annat. Jag är bara en amatör med en gammal teologie kandidatexamen tagen i en urtida studieordning med tillägg av en magistergrad av snittet som gällde innan det system som nu råder vid universiteten genomfördes. Amatör-nörd alltså.

Tidigare i höst kom boken som i år har titeln Homeros och Bibeln – Homer and the Bible. Två språk redan i titeln. Som i samlingen av föredrag, artiklar och recensioner. Innehållet är varierat men gav denna gång mig en ny vinkling vad gäller väderstreck i Bibeln.

Såhär menar jag:

Nya testamentets böcker och värld har jag alltid associerat åt väst-nord-väst. Startpunkten var i det område som idag kallas Palestina/Israel och slutpunkten i Italien. Det grekiska språket evangelier, brev och annat är skrivet på är ett västspråk också när det är judar som skriver i sina semitiska miljöer. Väst-nord-väst alltså.

Gamla testamentet har på motsvarande sätt en del av sina dragningar i sydvästlig riktning till Egypten men framför allt i nordost till området i nuvarande Irak. I nordost talades andra semitiska språk som med politik och annat gjorde impulstagandet från det väderstrecket stark.

Årets Svensk exegetisk årsbok modifierar detta till en del vad gäller Gamla testamentets tid. I två artiklar påtalas väst-nord-västliga kontakter, likheter och influenser. Egentligen naturligt. Grekisk sjöfart gick ju också östvart, inte bara semitiska feniciers västerut. Och det gav impulser – typ.*

Sex andra artiklar behandlar olika teman. Mest intressant var en artikel om Jesus som arg djävulsutdrivare och en annan om Satan och demoner i tidig kristen litteratur. En del nya infallsvinklar – onekligen.**

De till antalet över 30 bokrecensionerna i slutet har jag inte läst i sin helhet. Allt är helt enkelt inte intressant. Något gäller verk på tyska som i mitt fall blir helt utan mening.

*  Om någon skulle vara intresserad är föredragens titlar:

Agamemnon and the Hebrew bible

A Respectable Gospel: The Passion ”According to Homer” in Eudocia´s Homerocentones.

**  Artiklarna var dessa:

A Tale of Cross-Dressers, Mothers, and Murderers: Gender and Power in Judges 4 and 5.

The Privilege of Taxation: Jewish Identity and The Half-shekel Temple Tax in the Talmud Yerushalmi

Are Judas the Galilean and the “Fourth Philosophy” Mere Concoctions? The Limits of Josephus’ Inventiveness

Jesus the Angry Exorcist: On the Connection Between Healing and Strong Emotions in the Gospels

Satan and Demons in the Apostolic Fathers: A Minority Report

Könsinkluderande språk i nästa svenska bibelöversättning.

Så är det!

Ska en artist fortsätta att befinna sig på banan måste han eller hon leverera. Det gäller musiker, författare, politiker. Hela tiden ska denne eller denna skapa nytt material men också alltid vara beredd att ta fram gamla godingar. Sådant är artistens öde.

Mitt bloggande är knappast att betrakta som artisteri men ”reglerna” gäller i alla fall. Skrivlösa dagar ger få läsare. Ett 20-tal varje dag senaste veckan. Samtidigt visar kurvorna att dagar jag publicerar något tittar fler in – vad det nu kan tyda på. Och känslan kommer: Borde jag skriva mer för att tillfredsställa den så kallade läsekretsen?* Eller skall jag – som brukligt – nöja mig med en kreativitetsnivå som tillfredsställer mig själv?

En dryg veckas oblygt obloggande är dock i mesta laget. Mer får det inte bli.

Min kompis tobbe lindahl – länk långt nere till höger – var för drygt ett år sedan bloggtyst mer än en vecka. När orsaken undersöktes befann det sig så att det förelåg tvång, inte frivillighet. En vurpa med sin MC hade placerat honom i Landstingets ömma vård, faktiskt inte helt fjärran från att alldeles fått honom att ramla ur folkbokföringen.

Så är det nu inte för mig. Att jag varit tyst beror bara på att jag varit tyst. Inget allvarligt. Såvida inte tystnad från min sida skall räknas som ett allvarligt symptom på något. En del ser det nog så. Andra ser det som en tillgång. Troligen.

Nå – tyder tystnaden på stabilitet eller förändring? Privat och i arbete?

Det är inte så lätt att svara på. Förändring är ju något väldigt stabilt – typ.

Idag skall jag – nämner det som ett exempel – införskaffa nya vinterdäck till bilen. De flesta dubb på de gamla är antingen av, nednötta eller borta. Runt femtusen spänn kommer att fara. Är det en förändring? Eller ett med ganska långt tidsspann stabilt åtgärdspaket. Winter is coming sker ju varje år? Men i börsen blir det i alla fall ett jack. Just denna höst.

I mitt verkande som prällat är det i alla fall stabilt kaotiskt. Där är det enda konstanta just att det hela tiden ändras. Konfirmander har vi som vanligt. Sådana, liksom ungdomar i allmänhet, ges en stor uppmärksamhet i min ”tjänsteprofil” och i min egen prioritering. Men det är nya ungdomar hela tiden. Som skall fira nya gudstjänster och möta nya samlingar. Som förra året. Och året och åren dessförinnan. Konstant ändring.

Och precis som förra året är församlingens högsta beslutande organ – Kyrkofullmäktige – i färd med att anta ny budget och verksamhetsplan för året som kommer. Det är inget nytt.

Men det finns nyheter i det. Församlingens 4 prästtjänster planeras bli 3½. Kartan skall alltså ritas om en del.**

Tro inte att det är en neddragning! Tvärtom! Det handlar om en resursomfördelning. En pedagogtjänst med barn- och familjeprofil skapas. Det är bra!

Så – nu har artisten i alla fall levererat något denna arbetsuppgiftsfria måndagsmorgon. Och det kan bli mer. Framöver.

Bilden? Från en konsert med Bruce. Han kan leverera!

* Att kalla läsekretsen för fans vore att ta i. Och groupies lyser helt med sin frånvaro.

** Att vi hela förra höst-vinter-vår-säsongen i praktiken var 2 plus en del vikarieinhopp är liksom en annan sak. Det var ju verkligheten jag själv fanns i, rejält bekymmersskild från kartan politikerna skissar på.

Jag såg på TV. Igår. Liksom många andra dagar. Men den här gången var det ett gammalt avsnitt av Morden i Midsomer. Förunderligt egentligen att det bland alla kanaler man har finns så mycket svammel att tillflykten blir just gamla avsnitt av den serien.

Hela intrigen denna gång var några mord i samband med en bya-högtid. Det är fullt av sådana högtidligheter just i Midsomer. Utomhusfestligheter som utan någon som helst vettig anledning samlar hela socknen till obskyrt firande. I sammanhanget kommer alla dunkla drifter – avund, svek, otrohet, utpressning, hämnd, förskingring. Som leder till mord. Igår tre-fyra stycken.

Denna gång var det en amatörernas författarfestival som var händelsernas orsak och miljö. Grannskapets mest lovande tänkbara framtida författardebutant skulle premieras. Vem det blev blir ju en bisak. Dock fick det mig att fundera om jag inte skulle börja författa. Alltså skriva nåt. Vettigt.

Då radar en massa frågeord – interrogativa pronomen heter det visst – upp sig.

• Hur? Det har jag nog en aning om. Ingen särskilt svår sak. Det handlar ju mest om att pekfingervalsa över ett tangentbord. Ingen match!
• När? Nu eller om ett par år när jag fyllt 65?
• Var? I förhyrd författarlya på Samos eller insnöad i fjällen? Eller hemma i bostaden? Här finns flera tänkbara alternativ.
• Varför? Det interrogativa pronominet finns, noble Bloggläsius, inget svar på. Eller kanske flera. Tjäna pengar – det är uteslutet! Uttrycka sig själv – vilket skitprat! Berätta just min historia – hur spännande är den på en skala? Högst tre personer skulle vara intresserade inklusive fru och fyra barn.
• Vad? Den stora svenska romanen – nää! Kunskapsrik faktabok – då måste man ju veta nåt. Fantasy – genren är dålig som den är i alla fall. Kyrklig satir – här finns onekligen stoff men så humorfri som den kyrkliga världen stundom är leder det bara till att folk som inte fattar anmäler till domkapitlet.

Så det blir nog inget författarskap. Inte nu.

Mer än ett och annat blogginlägg.

Och det ger inget Nobelpris – inte ännu i alla fall.

Jag har varit på begravning idag. Var inte själv officiant – så kallas den som leder en begravningsgudstjänst. Det var en annan präst. Jag gick på begravningen för att den döda var en god vän. Och arbetskamrat under de flesta åren jag hade mitt uppdrag vid Älvsby folkhögskola. Dessutom värdesätter jag hennes familj och släkt.

Det var för 1½ år sedan ungefär som Margot Lundström fick synfältsrubbningar. Orsaken var en elak hjärntumör. Hon behandlades, opererades och var föremål för massa förböner. Ett tag såg det kanske inte så mörkt ut – i alla fall för oss utanför den inre mer välinformerade familjekretsen. De sista månaderna var dock utgången given. I alla fall rent medicinsk. Endast ett mirakel hade kunnat vända saken. Miraklet uteblev. Så idag var det begravning.

Hon han fylla 60 år. Var maka, mamma,, mormor, farmor, svärmor, dotter, syster, svägerska, sonhustru och allt möjligt annat familjemässigt. Och en aktiv eldsjäl. Yrkesmässigt som lärare i främst Svenska för invandrare. Engagerad i ortens EFS-sammanhang. Som ung var hon och maken i sju år på missionsuppdrag i Etiopien och detta med mission var intakt och intensivt också här hemma.*

Då Margot blev så allvarligt sjuk och livet inte verkade stå att rädda – och inte gick att rädda – var och är det flera med mig som undrar om inte Gud helt tappat omdömet. Jag har frågat: Vad håller du på med? En så generös, engagerad, faktiskt god människa! Och vän! Och att familjen känt och ropat: Gud, Gud! Varför har du övergett oss? är fullt begripligt. Och riktigt att göra. Gud tål det! sa maken vid minnesstunden.

I kretsen av sina närmaste kom slutet. Mitt i den händelsen fanns ändå en atmosfär av Fader, i dina händer lämnar jag min Ande. Den tro Margot hade bar i livet och i döden. Liksom de anhörigas nu i hennes död. Tillförsikten att i Gud är vi trygga – också när kaos råder.

Så – Det är fullbordat! Margot Lundströms livsverk är fullbordat. I familj och släkt kan vi andra inte ersätta henne men hennes engagemangsmantel kan vi försöka axla. Är vi skyldiga att axla! För hennes skull men framför allt för deras skull som hon brann för – de som var längst ner i samhällets näringskedja och hackordning. Dem Jesus brann för.

Margot Lundström var uppskattad och varmt avhållen av många. 25 nationaliteter fanns i kyrkan under begravningsgudstjänsten. Allt som allt var vi ungefär 250 personer i kyrkan. Och vid minnesstunden serverades etiopisk mat – som ett stort gäng nysvenskar lagat och bjöd på.

Men hon gillade inte att bli lovsjungen i alla tonarter – hur välmotiverat det än kan vara. Men hon gillade att man visade på Jesus. På hans kärlek, på hans med-lidande med världen.

Kulmen på Jesus med-lidande är att han delar vårt rop Gud, Gud! Varför har du övergett oss? Han är med och ger oss trygghet med sitt Fader, i dina händer lämnar jag min Ande. Till sist proklamerar han om det som behövs för att vi skall kunna vara hos och med Gud: Det är fullbordat!

Så – låt på hennes begravningsdag min minnesblogg om Margot Lundström placera dina tankar, noble Bloggläsius, hos Honom som följde henne i livet, delat hennes död och ger henne del i sin uppståndelse. Det är att hedra Margots minne!

Vila i frid, min vän!

Vi fortsätter verket!

*  Med mission menar jag här, liksom hon gjorde, inte endast att berätta om Jesus för att folk skall börja tro. Mission är mer än så – vilket hon underströk både i ord och gärning. Ett kommande blogginlägg kanske handlar om sådana saker.

**  Särskrivningen med-lidande är mycket medveten! Jesus känner inte bara medlidande. Han med-lider, lider med, människorna också in i döden. Jesus-replikerna hittar man i Markus evangelium kapitel 15 vers 34, lätt dialektalt annorlunda i Matteus 27:46. Den andra formuleringen finns i Lukas 23:46 och den tredje i Johannes 19:30. Läs sammanhangen.

Jag hittar ingen bättre rubrik.

I alla fall inte när jag börjar skriva detta blogginlägg.

Alltså tar jag till knepet att återanvända något – plus en siffra.

Egna tankar och andras skulle kunna stå där i stället. Men det låter ju inte spännande alls. Men egentligen är det intressant att se hur någons tankar medvetet eller omedvetet till en del eller i helhet uppfattas, omformas och vidareutvecklas av någon annan. Alltså i princip. Om sända budskap och argument och deras reaktioner.

Söndagskvällens partiledardebatt i SVT var i det perspektivet en riktigt jäklig historia. Ingen – säger och skriver INGEN – gav sig i kast med att försöka förstå vad någon annan faktiskt sa. Än mindre svara på någon annans frågor eller utmaningar och sakligt bemöta den andra. Ingen argumentation! Bara en åttarösterskamp i slagdängig agitation.

Jag tröttnade på spektaklet och satte mig vid en gammal dator för att spela ett DOS-baserat spel från jag vet inte när innan den brittiska deckaren Happy Valley – som i sanning inte är någon Lycklig dal. Visst hade jag kunnat skriva på min blogg igår kväll men gjorde inte så. Veckan och helgen hade pumpat det mesta ur skallen så det fick bli Havets vargar.

Veckan hade fyllts av både ditt och datt. Inte minst många ungdomar. Och därför många funderingar och en del kommer nog att hemsöka denna bloggs läsare vad det lider. Nu nöjer jag mig med helgen som innebar fem gudstjänster med förkunnelse om vad Gud gjort för oss människor genom att bli människan Jesus.

Två Dopgudstjänster. I sådana pratar jag alltid sanningen: För att upprätta kontakt med oss människor valde Gud att bli människa och göra det Jesus gjorde – främst att dö och uppstå. Just det är Guds sätt att skapa förutsättningen för kontakt och harmoni mellan sig själv och oss – en kontakt och harmoni som alltså inte är självklar. Som kopplingssätt till Jesus ger Jesus att vi skall döpas och tro. Alltså – med dopet skapas hos en okopplad en koppling till Jesus som är Kopplingen till Gud.

En Vigselgudstjänst. I mina vigseltal berättar jag alltid vad kärlek är – något man gör. Och visar på ett exempel. Exemplet! Läser och utvecklar Efesierbrevet kapitel 5, början av vers 2: Lev i kärlek, såsom Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull. Det gjorde Jesus genom att vara till för andra, offra sig för andra. En passionerad göra-kärlek. Så filmen Passion of Christ är en kärleksmodell – faktiskt. Ha den lidelse för varandra som är beredd att lida – vilket alla hoppas ni ska slippa! Grattis!

Efter dessa tre tillfällen med prat för summa 90 personer om vad Gud i Jesus gjort för oss bar det iväg till Luleå. Farfar hade uppdrag!

Hela huvva tjocka släkten på barnbarnens pappas sida skulle på sånggruppen Kents avskedskonsert. Då de smås mormor hade 50-årspaty var det farfar – alltså jag – som drog vinstlotten att vaktas av Tyra och Adrian. Det innebar upplockning hos mormor och morfar, resa till lördagsgodisinköpsställe för att sedan njuta i bostaden. Väl använd tid.

Då knytena slocknat vid 9-tiden gav jag mig i kast med att skriva vad jag ville ha sagt i söndagens två Högmässor. Det var klart strax före midnatt. Runt ½1 blev jag avlöst och satte mig koffeinladdad bakom ratten för en timmes mörkerkörning – primärhustrun var kvar i stan.

Mitt manus för förkunnelsen igår är detta – lätt bearbetat för bloggen.

PREDIKAN Matt 15:29-31

2 årg Evangelium Tacksägelsedagen

Älvsby och Vidsels kyrkor 2016

Psalmer Älvsbyn: 168, 11:1-2+4, 38, 776, körmedverkan

Psalmer Vidsel: 1:1-3, 65, 393, 1:8-9, körmedverkan

I början av gudstjänsten: Beredelseord

Vad Tacksägelsedagen handlar om är givet – att Tacka. Vara tacksam.

Psalmerna är tack-sånger. Bibeltexterna vi ska höra handlar om det. Bönerna. Och det jag skall säga. Och främst sedan – Nattvarden. Eller Mässan. Eller – ett speciellt ord: eukaristi. Som betyder Tacksägelse.

I mina prat kommer jag att prata om tacksamhet på tre sätt – tror jag. Tre synvinklar. En nu.

1. Tacksam när allt går bra. De rikas tacksamhet. Våran

En trappa ner där barnen har sin samling – det är i Älvsbyn – och inte störs av vårt vuxenprat tror jag dom kommer att prata om att vara tacksamma, nöjda, just när man har det bra.

De får höra en berättelse i Bibeln om en man som har det så. En rik man. Bonde. Det går så bra för honom att han måste bygga större förråd. Mer utrymme. För att rymma allt. Och han blir så nöjd. Belåten. Och det är ju inte svårt. Att vara nöjd, belåten, tacksam. När livet går lätt.

Men inte ens då är alla tacksamma.

Också när det går som mest väl gnäller en del. Vi.

Gnäller på sig själva, på andra, på Gud. Är otacksamma mitt i framgången.

Den otacksamheten ska vi strax bekänna i bönen om förlåtelse.

Girigheten, snålheten, självupptagenheten. Som tar bort uppmärksamheten från Gud. Som blir liksom en annan Gud. Och annat. Strax. Men innan en parentes.

När livet går lätt är det bra att öva sig i att vara tacksam. Faktiskt.

Då är man bättre rustad när livet vänder – som det ju gör.

Inte så att man är skyddad från olyckor, lidande, sjukdom. Men det blir kanske inte riktigt lika kompakt svart – om man är övad i att vara tacksam – inte för allt – men kanske kunna göra det, försöka göra det i allt.

Men nu bekänner vi otacksamheterna. Och annat som blivit fel.

Längre fram i gudstjänsten: Textläsning: Matteus 15:29-31

Jag sa att jag skulle prata om tacksamhet ur tre vinklar. Nu den andra.

2. Tacksam för ingripande, för befrielse.

Förra söndagen handlade ett av Bibelavsnitten som lästes om ett krig i himlen. Mellan änglar. Ett inbördeskrig i Guds värld.

En ängel som heter Mikael och änglar med honom slogs mot Djävulen och hans änglar. Och körde ut dem. Till jorden. Där vi människor fått liv av Gud.

Och där – alltså här – fortsätter kriget, inbördeskriget mellan gott och ont. Om oss, med oss, i oss och för oss.

Det är därför det ser ut som det gör – i vår värld.

Lidande, krig, bombningar i Aleppo, taggtråd som stänger gränser, våld, förtryck, lögn, svek, egoism, sjukdomar och död.

Det är för att Fan är lös! Ett vulgärt uttryckt men sant.

Det är för att den onde tagit plats – och fått plats – i och hos oss.

OBS! Nu är det INTE så att de som lider, de som drabbas, är ondare eller mer djävulska än andra. Så är det INTE. Ofta är det snarast tvärt om. Ondskan som finns för att fan är lös slår blint. Drabbar hyggliga och ohyggliga. Goda och onda. Liksom välstånd, hälsa och lycka. Slår också blint.

I Bibeltexten jag läste – när ni stod – är det drabbade människor man tar till Jesus – lama, blinda, lytta, stumma och andra. Och Jesus botade dem.

Jesus ingrep. Befriade. Arbetade mot det onda.

Och folket prisade, tackade, Gud. För det de fick, det Jesus gjorde.

De var tacksamma för befrielsen. Ganska självklart egentligen.

Jesus botade många. Det finns det många berättelser om.

Men inte alla. Och inte för gott. För de som Jesus botat dog ju i alla fall så småningom. Och de tre döda han uppväckte lever ju inte än – de dog.

Så utrensningen av det onda – det som Jesus gjorde – var inte total. Då.

Men han visade vem han var – eller rättare sagt VEM HAN ÄR.

Han är Gud som människa!

För att befria människorna.

Från det onda, från den onde.

Dels gjorde han det genom att bota där och då. Som i avsnittet.

Men framför allt gjorde han det på ett annat sätt.

Där och då för att totalbota alla – också oss här och nu.

Det sätt han då använde...

de som gått mycket i kyrkan har hört detta flera gånger och har man inte gått mycket men kommer att göra det får man höra det ofta. Det är ju så viktigt!

Det sätt han då använde... för att totalbota alla – också oss här och nu – var – detta svårt men viktigt!

Att i Guds ögon dra in i sig själv alla människors ondska och lidande.

Och dö av det. Och sedan uppstå från de döda.

För att att människor – du och jag – ska få leva fria från ondskans totala makt, få förlåtelse och evigt Liv. Det Livet kallas Bibeln också Guds rike och hans rättfärdighet

Det är den stora anledningen att vara tacksam!

Tacksam inte bara när det går bra – det jag pratade om i början.

Tacksamma inte ens bara när vi upplever Guds befrielse, ingripande – det jag nyss sa.

3. Utan framför allt tacksamma för Ingriparen, Befriaren.

Och det var min tredje synvinkel. Tacksam för Gud själv. För Jesus själv..

Allra först i gudstjänsten nämnde jag ordet eukaristi, att det är ett namn på Nattvarden och att det betyder tacksägelse.

Om en stund – det skall bli körsång och psalmsång innan – ska vi fira det. Det som är ett av Guds/Jesus sätt att komma till oss med sin befrielse, med sig själv. Till den som vill. Och behöver.

I lite bröd och lite vin har Jesus lovat att vara och ge sig själv.

Hur det går till kan jag inte exakt förklara. Bara att det går till. Han har ju lovat.

Där – här – kan vi söka honom. Och hitta honom.

I Älvsbyn: Där nere får barnen lära sig en minnesvers. Vi lär oss samma uppmaning.

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

Sammantaget i kyrkorna var det ca 130 personer av olika sorter som mer eller mindre uppmärksamt firade gudstjänst. Idag måndag morgon läser jag här på en kompis blogg om gudstjänsten – och hur hans tankar gått vidare i saken.

Det var för en knapp vecka sedan jag hörde av mig senast här på bloggen. Det är nu söndag eftermiddag Den Helige Mikaels dag och då kan det väl vara dags igen.

I all sin drastiskhet – nyuppfunnet ord? – syftar rubriken inte på vad jag i hela detta inlägg korteligen vill förtälja. Ingalunda! Det var bara en tanke som slog mig när jag i det vackra höstvädret spatserade hem från Högmässan i Älvsby kyrka.

En av de texter som lästes i den av kollegan ledda gudstjänsten var berättelsen ur Uppenbarelseboken om hur ärkeängeln Mikael, himlens ÖB, med sina änglastyrkor gav sig i strid med djävulen och hans anhang. the bad guys vräktes ut ur himlen, ut ur Gudsnärheten. Enligt texten härjar de numera i världen.

Sådant kan naturligtvis av liberala teologer allergiska mot Bibelns konkreta påståenden beskrivas som poetiskt eller mytologiskt språk för kampen mellan gott och ont och människans existentiella vilsenhet eller något liknande. Sådana slapptankar tycker jag blir luddiga. Bomber över Aleppo och mycket annat visar att det folkligt oborstade konkreta uttryckssättet är mer sant: Fan är lös!

Nog om detta.

Sistlidna vecka har varit fylld av allehanda uppgifter, verksamheter och kvaliteter.

• Redan förra söndagen kunde vi konstatera att söndagsskolesatsningen Skatten i samband med gudstjänsten i Älvsby kyrka fungerar väl. Så också idag.
• Konfirmanderna både i Vidsel på tisdag och Älvsbyn på onsdag blev fler – det var ju deras andra vecka.
• Bibelstudiegruppen som höststartade om på tisdagskvällen samlade 16 personer.
• I Veckomässan på onsdagskvällen var vi 10 och på Kyrkans Unga efteråt nästan lika många.
• Efter dessa två heldagar med råge ut på kvällskvisten firade jag den arbetsuppgiftsfria torsdagen med att sova ofantligt mycket längre än jag brukar göra och sedan i isoleringens tystnad fundera över hur röd-gul-blå-gröna människor förstår och relaterar till varandra.*
• Om fredagen hämtade jag ut två totalt genomnördiga fjärrlåneböcker innan en Begravningsgudstjänst av en 90+ing vi lärde känna redan från början av vårt boende här i Älvsbyn. Han var då yngre än vi är nu. Med åren blir det ju lite fler begravningar där man känner den som dött. Ibland blir det att leda dessa begravningsgudstjänster och ibland, när kollega är som det heter officiant, att gå på begravningen.
• Lördag var arbetsuppgiftsfri fylld av arbete. Annat och kroppsligt. Äldsta dottern – som liten kallad Snuppan – med make har köpt hus och det var dags för flyttning. Inställelse två trappor upp på Mjölkudden i Luleå 09.00 för att bära, lyfta, konka, köra, lyfta igen och hålla på. Alltsammans skulle ju till ungdomarnas förvärvade villa i Unbyn 3,5 mil från stan. När sjuttielva kartonger stuvats i bilen och vi kom in på möblerna tog vi fikapaus i den nedburna soffan – som bilden visar.
• Kvällsfödelsedagsfika blev det också! Flytterskans yngste lillebror fyller kvartssekel på tisdag. Andra köromgången var han med i flyttbestyren och efteråt firade vi honom. Hemma runt midnatt.
• Idag råder kroppsömhet främst i armar och axelpartier. Märkbar.

Har du inget djupare att skriva om?

Inga tankar än ovanstående uppräkning?

Du skulle bara veta, noble Bloggläsius! Du skulle bara veta!

Men inte nu. Kanske sen.

Men du kan ju titta här.** 

Detta var bara ett livsteckensuppdateringsinlägg.

Jag gillar sammansatta ord.

* För en tid sedan hade vi en personaldag där vi under ledning av en av stiftets personalkonsulenter funderade på hur vi i arbetslaget är och fungerar med varandra, vilka typer vi är osv. Jag har varit med om många sådana sittningar under mina 38 yrkesverksamma år i kyrk- och lärarbranschen. Har till och med hållit i sådana utbildningar. Och det blir alltid mer att fundera över även om olika modeller ofta bara blir snarlika sätt att beskriva det. Den här gången hamnade man i eller mellan färger som fick motsvara olika typer. Korteligen kan det sammanfattas så att de röda driver utveckling framåt, de blå håller ordning, de gula tar hand om folk när de kommer i kläm och de gröna ser till att det inte går för fort. Jag är röd – främst.

**  Filmsnutten gjordes inför projektet Krafttag Konfirmation i Västerås stift. De sökte i alla väderstreck exempel på goda ting. Stiftskansliet i Luleå rekommenderade vårt vidarearbete efter konfirmationen, kallat K2. Västeråsarna gjorde en massa filmer som man kan hitta på deras hemsida – vi blev film 3.

En av bristerna i vår berättelse är att vi glömde nämna att vårt konfirmandarbete är ganska gammaldags med samlingar varje vecka och ett högt kyrkogångsbeting i ”vanliga gudstjänster”. När jag sett några av de andra filmerna får jag intrycket att man på de andra platserna oftast samlas på veckoslut och läger och har ett speciellt, ofta nedbantat eller rentav kanske uteblivet gudstjänstfirande. Vi har valt en annan väg – som också fungerar.