margot lundström rip

Jag har varit på begravning idag. Var inte själv officiant – så kallas den som leder en begravningsgudstjänst. Det var en annan präst. Jag gick på begravningen för att den döda var en god vän. Och arbetskamrat under de flesta åren jag hade mitt uppdrag vid Älvsby folkhögskola. Dessutom värdesätter jag hennes familj och släkt.

 

Det var för 1½ år sedan ungefär som Margot Lundström fick synfältsrubbningar. Orsaken var en elak hjärntumör. Hon behandlades, opererades och var föremål för massa förböner. Ett tag såg det kanske inte så mörkt ut – i alla fall för oss utanför den inre mer välinformerade familjekretsen. De sista månaderna var dock utgången given. I alla fall rent medicinsk. Endast ett mirakel hade kunnat vända saken. Miraklet uteblev. Så idag var det begravning.

 

Hon han fylla 60 år. Var maka, mamma,, mormor, farmor, svärmor, dotter, syster, svägerska, sonhustru och allt möjligt annat familjemässigt. Och en aktiv eldsjäl. Yrkesmässigt som lärare i främst Svenska för invandrare. Engagerad i ortens EFS-sammanhang. Som ung var hon och maken i sju år på missionsuppdrag i Etiopien och detta med mission var intakt och intensivt också här hemma.*

 

Då Margot blev så allvarligt sjuk och livet inte verkade stå att rädda – och inte gick att rädda – var och är det flera med mig som undrar om inte Gud helt tappat omdömet. Jag har frågat: Vad håller du på med? En så generös, engagerad, faktiskt god människa! Och vän! Och att familjen känt och ropat: Gud, Gud! Varför har du övergett oss? är fullt begripligt. Och riktigt att göra. Gud tål det! sa maken vid minnesstunden.

 

I kretsen av sina närmaste kom slutet. Mitt i den händelsen fanns ändå en atmosfär av Fader, i dina händer lämnar jag min Ande. Den tro Margot hade bar i livet och i döden. Liksom de anhörigas nu i hennes död. Tillförsikten att i Gud är vi trygga – också när kaos råder.

 

Så – Det är fullbordat! Margot Lundströms livsverk är fullbordat. I familj och släkt kan vi andra inte ersätta henne men hennes engagemangsmantel kan vi försöka axla. Är vi skyldiga att axla! För hennes skull men framför allt för deras skull som hon brann för – de som var längst ner i samhällets näringskedja och hackordning. Dem Jesus brann för.

 

Margot Lundström var uppskattad och varmt avhållen av många. 25 nationaliteter fanns i kyrkan under begravningsgudstjänsten. Allt som allt var vi ungefär 250 personer i kyrkan. Och vid minnesstunden serverades etiopisk mat – som ett stort gäng nysvenskar lagat och bjöd på.

Men hon gillade inte att bli lovsjungen i alla tonarter – hur välmotiverat det än kan vara. Men hon gillade att man visade på Jesus. På hans kärlek, på hans med-lidande med världen.

Kulmen på Jesus med-lidande är att han delar vårt rop Gud, Gud! Varför har du övergett oss? Han är med och ger oss trygghet med sitt Fader, i dina händer lämnar jag min Ande. Till sist proklamerar han om det som behövs för att vi skall kunna vara hos och med Gud: Det är fullbordat!

 

Så – låt på hennes begravningsdag min minnesblogg om Margot Lundström placera dina tankar, noble Bloggläsius, hos Honom som följde henne i livet, delat hennes död och ger henne del i sin uppståndelse. Det är att hedra Margots minne!

 

Vila i frid, min vän!

Vi fortsätter verket!

 


*  Med mission menar jag här, liksom hon gjorde, inte endast att berätta om Jesus för att folk skall börja tro. Mission är mer än så – vilket hon underströk både i ord och gärning. Ett kommande blogginlägg kanske handlar om sådana saker.

**  Särskrivningen med-lidande är mycket medveten! Jesus känner inte bara medlidande. Han med-lider, lider med, människorna också in i döden. Jesus-replikerna hittar man i Markus evangelium kapitel 15 vers 34, lätt dialektalt annorlunda i Matteus 27:46. Den andra formuleringen finns i Lukas 23:46 och den tredje i Johannes 19:30. Läs sammanhangen.


Kommentarer
Postat av: Ingela

Tack för ett fint minnes-inlägg om Margot. Vi var vänner sedan studietiden och höll fortlöpande kontakt - om än gles tidvis. Jag förstår att du kände Margot väl eftersom du beskriver henne så fint. Jag visste inget om att hon var borta förrän förra helgen. Hade mina vägar förbi Älvsbyn och gjorde som jag brukar vid sådana tillfällen; ringde för att höra om det passade att jag kom förbi. Jag fick givetvis inte tag på min vän, men så småningom fick jag tag på Sture som berättade vad som hänt. Trots att vi setts sporadiskt de senaste åren så blev jag så ledsen. Just som du beskriver: Hur kan vi måsta förlora en av de bästa? Men vi får lov att leva vidare ändå, och göra så gott vi kan, i alla bemärkelser.

2017-08-15 @ 17:38:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0