stigstrombergsson

Grundupplägget för när jag har helger med arbetsuppgifter är: Var annan.

Då jag har fredagar som varje vecka återkommande uppgiftsfria dag blir det så att var annan vecka får jag en tredagarspaus men var annat bara en kort andhämtning. Detta är helt OK.

Men var annan är som sagt ett grundupplägg. Då och då bryter speciella arbetsuppgifter eller annat rytmen så att det blir till att byta mellan helgerna. Även det är helt OK. Ibland kan också saker stöta till så att ett arbetsuppgiftsfritt veckoslut helt eller delvis de facto ”brinner inne” – permanent eller för ganska oöverskådlig tid framåt.

Helgen i månadsskiftet januari-februari var tre uppgiftsfria dagar.

Den 7:e-8:e var jag i selen med bland annat en Begravningsgudstjänst av en man jag hade som konfirmand på 1980-talet och en Högmässogudstjänst i Vidsel.

14:e-15:e skulle då enligt rytmen vara off duty men den Internationella dagen jag skrev om den 20:e  gjorde att lördagen togs i anspråk – planerat och känt sedan lång tid. Krasslig kollega – hon jag på bloggen brukar kalla Brunetten – innebar att även söndagen blev uppgiftsfri dag med Högmässogudstjänst i Älvsbyn på Fastlagssöndagen. I år var det dessutom så att just den söndagen var Pensionärernas dag, ett speciellt baluns med annons och möjlighet att anmäla sig till lunch efter gudstjänsten.

Nu torde någon undra: Vad har detta med rubriken visa konfirmander att göra?

Lugn! Bara lugn! På mitt omständliga, ordrika och långsamma sätt kommer jag att ta mig fram dit. Läs vara vidare!

Förra helgen den 21:a-22:a var en planerad i-sanning-i-selen-helg med alla konfirmander på övernattningsläger i Vidselskyrkans olika rum och krypin. Hela långa lördagen var jag där men annan krasslig kollega gav justeringen att Brunetten blev ensam präst kvar i söndagens gudstjänst med ungdomarna. Jag tog i stället över Blondinens förkunnelseuppdrag i gudstjänsten på EFS i Älvsbyn.

Men detta veckoslut är jag arbetsuppgiftsfri och såg fram mot tre goda sovmornar på raken. Den drömmen sprack redan på torsdagseftermiddagen då barnbarnens hulde fader telefonerade och undrade om farfar – alltså jag – hade möjligheten att om fredagen dyka upp och vara med Tyra som i hängigt skick hämtats hem från dagis. Japp!

Således före sju på morgonen bakom ratten för att göra nytta. Tösen var inte hängig alls men då hon är 5 – fyller 1 mars – kan hon tidvis vara en ganska lugn pysslande liten flicka. I tanken Farfar kommer! hade lillebrodern som snart blir 3 valt att göra det smickrande att också dumpa dagis. Att säga att han i friskt skick är stillsam vore att blåljuga. Kvalitetsfredag med barnbarn alltså. Värt en missad sovmorgon!

Kommen såhär långt i min text lägger jag in siffran 1 i rubriken. Återkommer.

Bilden? Sonens instruktioner till TV- och DVD- för att medge Barn-TV, Herrstafett mm.

Inom det så kallat ”kristna fältet” finns en genre böcker och småskrifter som jag inte går igång på alls. De varken triggar eller fascinerar mig. Men jag blir inte heller det minsta upprörd i negativ mening. Jag säger inte att allt är dåligt – fast en del är onekligen det – utan enbart att jag för det mesta själv bara är helt kallsinnig. Men jag vet att andra gillar genren helskarp och det må väl vara OK för deras del*.

Vad tänker jag då på för sorts böcker?

Svar: Typen personliga berättelser om hur man haft det i barn- och ungdomsår och därefter och hur man sedan – inte sällan i samband med en kris – kommit ut ur eller vidare fram från det gamla inkrökta man var i och så småningom funnit en ny hållning som med hela eller delar av det gamla bagaget i behåll ändå nu känns bättre och gör en gladare.

Men det är väl bra? kanske nu någon tänker.

Sånt kan väl vara intressant?

Tror du inte Stig att det kan vara lärorikt?

Ja, det kan så vara. Men smaken är som baken – bred. Ge mig en torr teologisk reflexion eller en samhällsorienterad debattbok eller en bibelvetenskaplig uppsats eller nåt liknande – då går jag igång! De flesta tycker sådana saker är nördiga långt ovanför toleransens överkant men jag tar hellre tio sådana än en självberättelseskrift av dussinkaraktär.

Fast nu har jag läst en sådan bok – i alla fall. Naturligtvis var den intressant på sitt vis. Om man är dryga ½seklet gammal. Speciellt om man bor i Piteå älvdal.

Den lästa boken är Den smala vägen – en personlig berättelse om uppväxten i en väckelsebygd skriven av Ewa Rosendahl. Den smala vägen är smal. Bara 50 sidor. Och personlig om hennes egen erfarenhet av att på 1960-70-talen växa upp i ett sammanhang mycket tydlig präglad av den så kallade 50-tals-väckelsen med dess viktiga avgörelser, svartvita gränsdragningar mellan dem som tillhörde EFS och därmed var ”riktiga kristna” och sådana som inte var det och mycket annat som kan utmärka profilerade grupper. Och naturligtvis – om hur hon fann det hela för trångt och kom sig ut ur bubblan.

I regionen jag bebor har jag mött flera som delar hennes erfarenheter av ”baksidor” i väckelse- och frikyrkosammanhang. Brända på allt har en del lämnat allt. Jag har också mött folk som nästan krampaktigt förnekar ”baksidorna” då en omorientering bara skulle göra alltför ont. Och det är inte bara EFS. Det Ewa Rosendahl berättar om känner jag igen även från sammanhang i Svenska kyrkan men gör tillägget att tendenserna där inte var lika starka. Som ung och aktivt svenskkyrklig blev jag ju snarare av väckelse- och frikyrkofolk ibland hållen för att just inte vara en sådan där ”riktig kristen”. Ibland ansågs vi kyrkliga vara nästan lika hedniska som en katoliker. 

Och det är klart att fler tankar väcks och börjar mala om uppväxtkulturer i kretsar där man ansåg sig vara ”riktiga kristna”. Leder det till – detta är en provtanke – att man omedvetet håller beslut ”riktiga kristna” tar för riktiga beslut inte för att de besluten och vägvalen i sig var riktiga utan för att det var ”de riktiga” som fattade besluten? Och är det en omedveten riktighetskultur som leder till att folk möjligen ursäktar sig när det inte blev riktigt så riktigt som det borde blivit men avhåller sig från att på allvar be om ursäkt över det som blev fel? Just det fenomenet har mött både i olika kristna sammanhang och i politiska.

Den smala vägen blev därför en påminnelse som kan vara värd att läsa även om själva kategorin litteratur i mitt tycke är ganska platt och att just denna bok dessutom i sig inte är ett vidare bra exempel i genren.

*Fenomenet finns också i bloggvärlden.

I förra inlägget lät jag tankegångarna röra sig kring sådant jag var med om för mer än en vecka sedan – Internationella dagen. Sedan dess har en hel del hänt. Två helger med speciella händelser: För en vecka sedan Pensionärernas dag med konfirmanderna oväntat satta i fokus. Denna helg konfirmandläger där jag var med på lördagen samt idag en annan gudstjänst utan ungdomar men ändå med ”reklam” för dem. Återkommer kanske i saken. Behöver berätta något viktigt först.

Idag firade vi den äldre av sönerna – 27 år gammal. Han fyller år just idag. Förra veckan fyllde hans fästmö ett år mindre. Om en dryg vecka fyller deras dotter alias vårt barnbarn Tyra 5. Tre jubilarer i samma familj sammanfogat till ett familje- och släktkalas. Gissa vem av dem som fick flest presenter och mest uppmärksamhet.

Hon drog sig efter ett tag undan stojet och glammet för att på sitt rum arbeta lite med den nyinfådda Barbiegarderoben. Jag smög efter och fick en meningsfull stunds kvalitativ samvaro och intressant tankeutbyte. Blev noggrant informerad om vilka kläder som hörde till vilka dockor. Mysigt.

Kan man inte ana lite skepsis hos den lilla vad gäller farfars pysselförmåga?

Jag är arbetsfri idag – fredag. Och skrivnödig. Kring sådant jag tänkt över. Om allt är så övertänkt vette kissemissen. Skriveri blir det i alla fall*.

Lördag för snart en vecka sedan var jag till Boden. Så heter staden. Församlingen snedstreck pastoratet – de var noga med terminologin där – heter Överluleå. Den benämningen visar viktiga fakta. I tidernas morgon sträckte sig Lule socken från Bottenvikens fagra stränder upp till norska gränsen men vad det led bildades egna församlingar främst i lappmarken. På 1800-talet någon gång styckades övre delen av vad som var kvar av och blev Överluleå till skillnad mot Nederluleå med centrum i Gammelstad. Därifrån knoppades Råneå av liksom Domkyrkoförsamlingen som sedan delades när Örnäsets församling bildades. I den växte jag upp men nu har de två senaste delnings-resultaten rationaliserats ihop till ett nytt Domkyrko. Om det är vettigt vet jag inte, skeptisk som jag är till kyrklig stordrift på administrativa villkor.

Men nu var det till Boden jag for förra veckan. Till Luleå stifts Internationella dag. Vart annat år är det en sådan någonstans (centralt) i stiftet. De andra åren är det tre dagars Internationell konferens någon annanstans, inte sällan på ställen mer på den geografiska kanten. De åren är ju ännu bättre.

Internationella dagen/konferensen är alldeles utmärkta tillfällen att sträcka på svanhalsarna och kika över ankdammskanten. Då menar jag inte bara kanten till den oerhört lilla pöl en församling – och tidigare för mig: folkhögskolan – utgör. Hela Svenska kyrkan är ju med alla sina riktningar och tankegrupper ett antal ankdammar – ibland en ren ynkligt ankliga. Att möta personer och situationer från andra håll och kanter av världen ger då inspiration och nya impulser.

Tillsammans för livet var dagen övergripande tema, lånat från den bok jag för ett år sedan berättade om i blogginlägget 112 teser – hittas här**. Då dagen var kort hanns bara tre programpunkter med förutom måltid, inledningsgudstjänst och avslutande Mässa.

Tredje punkten var för oss som inte hade något årsmöte att gå på. Fri samvaro med varandra och (en del av) de internationella gästerna.

Andra punkten hade flera alternativ. Jag valde det seminarium som bar rubriken Befrielsens Ande: Mission från marginalerna. Presentationstexten löd:

Deltagande i Guds mission följer Jesu väg, han kom inte för att bli tjänad utan för att tjäna, han som störtar härskare från sina troner och upphöjer de ringa.

Under de senaste åren har Mellanösterns kristna fördrivits eller dödats. Många kommer som flyktingar till oss och finns med i våra församlingar. Vad har de med sig som kan bidra till befrielse och upprättelse för oss?

Med utgångspunkt i det arabiska ordet Musharaka, ”vara en del av”, delade Håkan Sandvik många intressanta och tänkvärda tankar och berättelser.

Första punkten var värst. För mig alltså. Så här stod det i reklamen:

Tillsammans för livet – Mångfald som utmaning för kyrkorna.

Med fokus på afrikanska kyrkor i Sverige vill Anne*** ge oss en bild av hur de ser sin roll i Sverige, hur de relaterar till de traditionella kyrkorna, framför allt Svenska kyrkan, deras erfarenheter av exklidering/inkludering, samverkan och motstånd. Och vilka utmaningar hon ser för våra alltmer mångkulturella/multietniska församlingar inom vår egen majoritetskyrka.

Passar typ som hand i handske med tanke på hur det är i Älvsbyn!

I ett (sinnes)svagt ögonblick hade jag låtit mig övertalas att tolka henne från engelska till svenska, detta i en situation där 80% av de 140 åhörarna kan engelska tillräckligt för att märka varje misstag. Inte helt problemfritt. Jag fick i förväg tillgång till hennes PåvverPåjnt med ganska akademisk engelsk text men det var hennes fria mer alldagliga språk jag skulle översätta. Två problem ställs man inför då: Man skall förstå själva Orden. Man skall förstå Saken orden handlar om. Inte hel lätt men med facit i hand väldigt lärorikt. Att se på något i förväg, förstå det som sägs och sedan säga det som sades är en effektiv inlärningsmetod.

Hennes föredrag var jättebra. Hur min tolkning var må andra bedöma.

Internationella frågor, problem och teologi är högeligen intressanta saker. Utanför våra lokala och nationella ankdammar händer mycket mer än vi kan ana. Våra problem blir fnuttiga i jämförelse. Vår svenska brist på fromhet, engagemang och andlighet känns riktigt genant.

Februari nästa år blir det en tredagars Internationell konferens – insha'Allah som araben säger.

Var den blir vet jag inte. Planerar att fara gör jag.

För att se längre än mig egen ankdammsnäsa räcker.

*  Detta kan synes gå på tvärs med barn-, ungdoms-, vuxen- och bloggarkompisen Torbjörn Lindahls hållning. Han ”bloggfastar” dvs på Askonsdagen placerade han tangentbordet i karantän för att återkomma till Påsk. Jag gör inte så. Skall under Fastan i stället blogga mer om både allvarligt och glatt. Accentuerar Faste-tiden på annat vis. Dolt.

**  Än mer rekommenderar jag för observant och förvånande studium den lilla skrift jag skrev om i det inlägget.

***  Anne Kubai är från Kenya (tror jag) och forskar vid Teologiska Fakulteten i Uppsala.

I förra inlägget skrev jag inte om det jag först tänkte skriva om. Inte ens om det jag skall skriva om nu. Kanske kommer det jag då tänkte skriva om i nästa inlägg. Eller då nästa. Eller inte alls.

Jag nämnde helt ovidkommande i första fotnoten årtalet 1906. När jag letade den exakta ordalydelsen till frasen Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik snubblade jag över samma årtal – i sanning ett bloggolistiskt sammanträffande av rang. Det var 1906 som Mark Twain för en bred allmänhet spred något han trodde var ett citat av den tidigare brittiske premiärministern Benjamin Disraeli (1804–1881): "There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics."

Jag gillar statistik!

Statistik säger hur det alltid är överallt.

Samtidigt som det aldrig är så någonstans.

Med statistik kan man visa nästan vad man vill.

Därför gjorde jag en liten undersökning.

För alla utombyslevande läsare skall först berättas att Älvsbyn är en ½liten ort mitt på gränsen mellan väderleksrapporternas Norra Norrlands Kustland och Norra Norrlands Inland. Kommunen har drygt 8000 innevånare. Av dessa bor ca 5000 i centralorten och det finns säg 600 utlandsfödda – på ett ungefär. Knappt 6½ 1000 tillhör Svenska kyrkan – om jag minns rätt.

För att få en bild av hur gudstjänstlivet ”till vardags” är och har varit i just Älvsby kyrka är snokade jag i sakristian fram den kalender som vaktmästaren löpande gör noteringar i om antalet närvarande personer. Jag noterade siffrorna för 11-gudstjänsterna under perioden 1:a söndagen i september till och med 4:e Advent under åren 2005-2014*.

Vad fann jag?

Inget! Och massor! 

	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013	2014
Brutto	1049	1103	977	1006	878	975	1024	1141	1076	1107
Snitt	66	69	57	59	58	57	64	71	71	69
Antal 100<	3	4	2	1	2	2	1	2	3	3
Antal <50	6	3	7	8	5	10	3	5	5	4
Median	60	60	53	53	64	39	57	72	68	60
Median HHN	41	37	34	46	39	30	38	33	29	31

Vad ser jag av detta?

Det ser ganska stabilt ut – faktiskt. Det finns en svacka 2008-2010 men man kan se en återhämtning från och med 2001 vad gäller Snitt- och Medianvärden – men inte vad gäller antalet kommunikanter alias nattvardsgäster. Men ändå ser det stabilt ut över en 10-årsperiod.

Den slutsatsen vore tokfalsk!

Det har varit långt ifrån stabilt!

Det har tvärtom blivit helt annorlunda!

På tio år. Om man tänker efter.

År 2005 var det mestadels kategorin Svenskfött äldre kyrkfolk som firade gudstjänst i Älvsby kyrka så som de gjort under många år av sitt liv. Grovt uppskattat slutar varje år säg 5 av dessa att fira gudstjänst i kyrkan. En del är begravda, andra med tiden så gamla att de inte längre tar sig upp för backen. Därför påstår jag att de år jag höstmäter i realiteten skett en ”naturlig avgång” på kanske 50 personer. Det syns inte om man bara har sifferstatistik. Statistik-ljuger man på ett annat sätt kan man lika gärna, kanske hellre, säga att siffrorna visar på ett markant ”tillflöde” av gudstjänstfirare. Och detta med start för ungefär fem år sedan. Jag tror på den tolkningen!

Vilket är i så fall ”tillflödet” som kompenserat ”den naturliga avgången”?

Jag ser två signifikanta grupper – som inom sig inte alls är homogena.

Nya svenskar och Flyktingar.

Det är första gruppen som tillkommit. Kommunen har de senaste åren tagit emot många. Flera av dem stannar och förblir regelbundna, ofta söndagliga, gudstjänstfirare år efter år. De är personer som många gånger inte förstår vår svenska gudstjänst rent språkligt men som ändå kommer för att be och vara i Guds hus. 25-30% en ”normalsöndag” tillhör gruppen som i många fall är ortodoxa eller katolska kristna och därför avstår från att ta emot Kristus i bröd och vin men som när de ser andra göra det istället ber i sin bänk, tänder ljus mm. Därför har inte medianvärdet för antalet nattvardsgäster stigit på samma sätt som ”brutto”-siffran.

Konfirmanderna.

Det är den andra gruppen som blivit fler de senaste 4 åren och som dessutom fått ett ökat ”kyrkogångsbeting” jämfört med förr. Den gruppen är också runt 25-30% en ”normalsöndag”. Att de under sin konfasäsong skall delta två gudstjänster i månaden ”drar upp” vissa siffror. Men inte alla. Under hösten har vi inte i veckosamlingarna ännu tagit upp Nattvarden ordentligt och därför rekommenderar vi dem att vänta med att ”gå fram” när vi firar Mässa – men de får om de vill.

Man kan alltså uppfatta siffror både som om allt är stabilt som själva urberget och att situationen inte kräver några anpassningar eller förändringar. Man kan tuffa på som vanligt. Men samtidigt visar samma siffror att ingenting är som det förr var och att det därför kan finnas behov av stora och omfattande modifieringar – egentligen.

Håll med om att statistik är kul!

*  Ett av åren tog jag inte med 4:e Advent som då var Julafton med sin i jämförelse med ”vanliga söndagar” ofantligt högnärvariga Samling vid krubban. Detta samt ”fel” av typen utebliven notering eller liknande som finns är ungefärligt jämt fördelade. Jag bedömer att de inte spelar någon avgörande roll.

I förra veckan redovisade Kyrkans Tidning en statistisk prognos. Den sa att 2026 kommer 50%linjen att brytas igenom uppifrån och att bara halva befolkningen då tillhör Svenska kyrkan. Orsakerna är flera. Utträden fler än inträden men framför allt en annan sak: Äldre årgångar har hög kyrkotillhörighet och dör. De ersätts i befolkningen av nya människor som inte genom dopet tas in i kyrkan. Skillnaden mellan döda och döpta är den största faktorn – men som sagt inte den enda.

Ärkebiskopen* talar i saken men ger mitt i aktivitetsförslagen – flera hyfsat vettiga – ändå inte intrycket att de ledande kretsarna de kyrkliga hierarkierna är speciellt bekymrade. Nog så sorglösa faktiskt.

Men i och för sig är inte heller jag bekymrat.

Över tillhörighetssiffrorna alltså.

Missförstå mig rätt!

Naturligtvis är det ett rejält situations- och tankeskifte när det för en kyrka av Svenska kyrkans typ med självbilden att vara allas inte längre är allas utan reduceras till en minoritets. Och visst får det ekonomiska följder. Detta skall inte förtigas. Men det mest allvarliga med sviktande doptal är till syvende och sist inte världsliga frågor som tillhörighet med tillhörande kassaklirr – eller brist på.

På Bibelns grund säger nämligen Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära:

Om dopet lära de**, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd. De fördöma vederdöparna, som förkasta barndopet och påstå, att barnen bli frälsta utan dop.

Utifrån detta blir det något helt annat som står på spel, som borde skapa kriskommissioner, aktionskommandon, militant evangelism eller vad som helst. Det är med ett gammalt ord själva ”salighetssaken” det handlar om. Det gäller människors hopkoppling med Gud – i tiden och evigheten.

Som lösning på dopbristen tror jag inte ett dugg på de så kallade drop-in-dopen man tar till här och var. Långt därifrån. När det kommer till vigslar kan jag till nöds köpa ett drop-in-arrangemang. Men inte vad gäller dopet. Det är ett Sakrament som behöver långt mer seriös hantering av kontakter, upplysning, folkbildning, medvetna vägval gjorda av dem som döps eller deras vårdnadshavare osv.

Något exakt recept för läget har jag inte! I alla fall inte något som skulle kunna vara ett kvickfix. Men jag ä helt övertygad om att något annat behövs än ett halvtröstande ”allt står väl till” – något det inte gör.

*  Skall man då hon är kvinna anpassa titulaturen? Ärkebiskoppan med två eller ett p kan fungera. Stavningen Ärkebiskofen kanske också är rimlig då sammansatt p och h i 1906 års stavningsreform blev f i alla svenska ord utom sophink och aphus.

**  I Augsburgska bekännelsen syftar ordet De på Våra kyrkor, alltså ungefär reformatorerna. Texten om Dopet är Artikel IX.

Den 11:e skrev jag om mina julklappslekar. Det var onsdag mitt på dagen.

Nu är det söndag sent på dagen. Troligen kväll när det jag skriver publiceras. Eller kanske efter midnatt mot måndag.

Onsdagar är skickelsedigra historier. Och långa. 08.00 startar det med morgonbön i Församlingsgårdens andaktsrum. Ungefär en gång i månaden byts morgonbönen mot Mässa i kyrkan. Så var det i veckan med en av kollegorna som celebrant. Efteråt kollegium och diverse planeringar fram till lunch ungefär.

Efter lunch tog en av konfirmandledarkollegorna ett återfall i feber, huvudvärk och hosta. Hon – här på bloggen stundom kallad Brunetten – var tänkt att tillsammans med pedagogen fara till Vidsel för att ha konfirmanderna där. Nu fick peddisen åka själv medan jag blev kvar i Byn* med planeringar och förberedelser för resten av dagen. Det blev ett litet tidshål där, lagom till att publicera det om tisdagskvällen författade blogginlägget 1830-1920.

Klockan 18.30 firades Mässa i kyrkan men nu med mig som celebrant. Så är det de allra flesta onsdagskvällar. Ingen vaktmästare, kyrkvärd eller musiker är med. Jag fungerar i alla befattningarna. Eller nästan alla. Tända ljus, flytta stolar, fixa till och plocka ihop tycker jag är mysigt vaktmästeri. Likaså kyrkvärdssysslan att hälsa på och möta dem som kommer. Musikbiten kvackar jag dock inte i, något alla ser som en källa till överflödande tacksamhet.

Veckomässan på onsdagarna är (ännu) oupptäckt av de många. Mässfall har det dock aldrig varit men knappast mer än tio någon gång. Hur som helst ett tillfälle till bön och del i Kristus själv, hans kropp och blod.

Kyrkans Unga samlas sedan på kvällen. Där gör vi en så kallad runda där alla får säga något samt svara på en slumpmässigt framtagen fråga som har med tro, attityder och värderingar att göra. Alldeles ”rena i munnen” är de inte di där tonåringarna. Inte heller lågmälda. Kontrasten till den ”runda” som ryms inom personalkollegiet på morgonen är i det närmaste total.

Märkligt nog – detta har jag upplevt flera gånger – upplever jag att tröttheten jag känner sisådär runt 16-30-17.00, då en full arbetsdag skulle kunna anses avklarad, under kvällen efterhand byts till en väldigt positiv känsla. När ungdomarna dragit iväg är det nästan euforiskt men inte av att det är över. Nej! Det är samvaron som är så positiv. Och kontakten. Öppenheten. Spärrlösheten. Förtroenden.

Då onsdagen i realiteten är 1½ dag tänkte jag göra bara ½ på torsdagen. Den blev ett par tre timmar längre. Skriv- och förberedelsearbete tog mer tid jag trodd. Men jag fick klart fyra A4 Verksamhetsberättelse för 2014 vad gäller det så kallade Ungdomsprojektets utveckling inklusive hur ekonomin varit det första
året. Jag hann ävenledes göra en PåvverPåjnt om Barnkonsekvensanalysen samt börja förbereda lördagens insats vid Internationella konferensen – som jag nog berättar om senare.

Torsdagskvällen var jag arbetsuppgiftsfri så det fick bära iväg till Luleå. På konsert. Det blir så då och då när  andan faller över madammen i mitt liv. Hon lyssnar på mycket musik. Är intresserad. Fixar då och då biljetter till något som jag inte har den blekaste aning om – även om jag nog hade hört talas om Bruce Springsteen innan vi för några år sedan var på en av hans konserter i Göteborg. Torsdagskvällen var det First Aid Kit – se bilden. Kul. Bra musik. Men framför allt bra att göra något tillsammans.

Fredag-Lördag-Söndag återkommer jag till.

* Det är så vi i dagligt tal kallar Älvsbyn, kommunens och församlingens centralort.

Efter jul skall man leka med sina julklappar!

Fattas bara annat!

Så har jag gjort!

Flitigt!

Men julen är en marig högtid vad gäller klapperiet. Jag har ju ungefär vad jag behöver och vill jag ha något skaffar jag det själv. Typiskt för 60-plusare. Litet intill minimalt utrymme för hustru och vuxna barn och andra att hitta presenter.

Böcker blir lösningen.

Uttalat önskade böcker, näst intill ”beställda”.

Ett par av dem jag fick har nu jag lekt ut.

Skönlitteratur läser jag oerhört lite och brukar inte heller skriva om här på bloggen under kategorin Predikaren 12:12. Samhälls-, debatt- och facklitteratur är vad jag mest tuggar i mig och spottar kommentarer kring.

Vad är då en så kallat ”historisk roman”? Historia? Skönlitteratur?

Wolf Hall av Hilary Mantel – var på Skavlan i fredags – var en sådan julklapp. 650 sidor om Thomas Cromwell i Henrik VIII:s England. Intressant. Den har jag lekt med men skriver inte om.

Sveriges historia 1830-1920 har jag just färdigklämt. Det är volym 6 av 8 i Norstedts stora verk. Tidigare hade jag köpt och läst band 1-5 och i julas hade madammen och barnen synkroniserat sina klockor vilket försett mig med volymerna 6. 7 och 8*.

På baksidan kan man läsa:

Tiden från 1830 till 1920 präglades av framstegstro. Samhället skulle förbättras genom politiska och ekonomiska landvinningar. Men vandringen mot demokrati blev inte rak och enkel. Motsättningarna och intressekonflikterna var tidvis starka, eftersom många tävlade om att sätta agendan för framtiden. Utgången i kampen var aldrig given på förhand.

Konflikterna var många. En kamp stod mellan kungamakt och folkmakt. Dessutom måste motsättningarna i fattigfrågan lösas, liksom kampen mellan arbetare och arbetsgivare i det framväxande industrisamhället. Andra stötestenar under perioden var bildningsfrågan, statskyrkans plats i samhället och den framväxande feminismen. Alla dessa konflikter lyftes fram och dryftades öppet i ett Sverige som i allt högre grad kom att präglas av massmedia och nya kommunikationsmöjligheter.

Boken beskriver också hur Sverige blev en småstat, omgiven av starkare makter. Motsättningar mellan Ryssland, Storbritannien och så småningom även Tyskland gjorde det viktigt för svenska politiker att manövrera sig fram till en realistisk position i Östersjöområdet. Utrikespolitiken var mer omstridd än vad eftervärlden ofta velat tro. En viktig del av konflikten gällde unionen Sverige-Norge (1814-1905).

Jättenoga har jag inte läst riktigt alla de 650 sidorna.

Den första delen om det långsamma letandet efter kompromisser på politiska konflikter som på sikt ledde till framväxten av en kompromisskultur för inre konsolidering var jag ganska noga med. Likaså avsnittet om de ekonomiska framstegen och fördelningskonflikterna, befolkningens förändringar vad gäller storlek, tillväxt och förvärvsarbete i spåren av industrialisering och urbanisering. I tredje biten om det kulturella formandet av Sverige med vetenskap och konst finns en del korta avsnitt jag nästintill hoppade över.

Alltsammans i alla fall väldigt lärorikt!

*  Vill man läsa om de tidigare banden kan man börja här om volym 5. I den bloggposten finns också länkar till vad jag skrivit om band 1-4.

Är tiden inne att påbörja en ny bibelöversättning?

Frågan finns på baksidanav en liten bok på ca 80 sidor Svenska Bibelsällskapet just gett ut: När tiden var inne – Provöversättning av Lukasevangeliet 9-19 och Galaterbrevet. Efter att ha läst förordet, avsnittet om översättningsteoretiska förutsättningar – ett alltid högintressant ämne – och det mesta av det provöversatta tycker jag inte det. Faktiskt. Inte ännu.

Varför?

Såhär står det på Svenska Bibelsällskapets hemsida:

(…)

Sedan millennieskiftet är det Bibelsällskapets ansvar att se till att det finns en aktuell översättning som står på vetenskaplig grund och är skriven på god idiomatisk svenska.

(…)

Skälen att göra en ny översättning är framför allt att användningen av det svenska språket förändras, att bibelforskningen gör framsteg och inte minst att översättningsteoretiska förutsättningar och ideal skiftar.

Tanken att det skall finnas en Bibel på god idiomatisk svenska och på vetenskaplig grund är god och självklar. Givetvis. Personligen tycker jag att NT81 som ingår i Bibel 2000 fortfarande fungerar så.

Det vetenskapliga läget med handskrifter och sådant har inte radikalt förändrats även om förståelsen av vissa detaljer nu kan vara större än på 1970-talet. Vad gäller målspråket – alltså svenskan – lägger jag väl in brasklappen att jag själv som individ kanske inte riktigt har kläm på exakt hur det i alla stycken förändrats de sista 35 åren. Vardagsspråket man har i 30-årsåldern bär man ju i huvudsak med sig också vid dubbel ålder.

Jag har inte gjort någon genomgående analys relaterad till den grekiska grundtexten utan bara jämfört försöksballongen med den text vi vanligen använder. Jag lägger då inte märke till några större genomgående skillnader. Jag kan själv  inte riktigt bedöma grekiskans olika språknivåer och finesser men facklitteraturen berättar att Lukas är en god stilist som formulerar sig ganska litterärt. Vill man klassa in honom skulle man kunna säga att han använder sig av ”VI-stil”, alltså den språknivå man finner i Kooperativa Förbundets tidskrift VI eller i tidningar som Svenska Dagladet eller Dagens Nyheter. Bibel 2000 återspeglar det på ett bra sätt men i provöversättningen blir Lukasavsnitten grammatiskt något – men inte konsekvent – enklare och drar snarare mot en mer kvällstidningsenkel pratighet lik den evangelisten Markus använder. Lite ”skrift-dramatik” går därmed förlorad.

På liknande sätt upplever jag att man hyvlat av språket så att en del av den ilska Paulus uttrycker i Galaterbrevet planas av. Dramatiken och upprördheten minskar.

Att arbete pågår och tankemöda används är viktigt – inte minst de översättningsteoretiska resonemangen. Visst finns en och annan detalj där jag tycker provet har sina poänger men generellt tycker jag just nu inte tiden är inne. Ännu.

Nu handlar det om intrång, intrång i fastigheten. Snickare, rörkrökare och lysmaskar kommer att avlösa varandra. Stora toan snedstreck badrummet skall byggas om.

Vi är inte några huspysslare av mått. Jag är inte en norrbottnisk man av den typ – jag tror det är Mikael Niemi som beskriver honom så – som får ett nervöst sammanbrott om han inte får hålla i ett hammarskaft och bygga om eller till något. Långt därifrån. Snarast finns väl tummen mitt ini näven – fast tapetsera är jag en fena på.

Vi köpte huset 1982 på sommaren. Det var då 6-7 år gammalt och dem vi inhandlade fastigheten av hade då de förvärvade densamma två år tidigare tapetserat om flera rum, dock inte alla. Inget av nöden att fixa var det frågan om just då.

Genom åren har vi dock arbetat oss runt i rum efter rum. Att olika skrymslen blev befolkade av olika barn pockade då och då på ny väggbeklädnad – för att inte tala om en av ungarnas benägenhet att klösa tapeter. Det blev förnyat utseende och vid något tillfälle på grund av fukt också nytt golv. Varvet fullbordades hösten 2013 då väggen mellan köket och vardagsrummet togs bort och nytt klickgolv lades över parketten i den sistnämnda lokalen som också fick nya tapeter.

När vi flyttade in hade toan uppe rent övergräsliga grönbladiga tapeter. Vad det led tog jag bort salladen – en demonteringshistoria i sig värd en betraktelse. Fragment av eländet blev dock kvar bakom det direktverkande elelementet som då fanns – kan beskådas å bilden. Med hjälp av min hulde fader klämdes en ny mer beige väggbeklädnad upp – syns också. Proffsigt blev det inte men som amatörjobb i våtutrymme var det helt OK med dåtida säkerhetsmått mätt. Golvet aktade vi oss noga för att ge oss i kast med då sådant inte ens då var något för lekfolk.

I dessa yttersta tider har också golvet blivit så slitet att det måste åtgärdas. I och med det blir det  dags för totalförnyelse men med proffs som verkställare. Att leja folk är till största delen smart. Det braiga är att det blir välgjort av kunnigt folk och om något sedan skulle rackla behöver man inte gräma sig själv utan kan skylla eländet på andra. Dessutom går det hyfsat undan. Smärtan är att priset blir högre och att hemmet blivit en byggarbetsplats.

Men det går att leva med – och blogga om.