tumme mitt i näven
Nu handlar det om intrång, intrång i fastigheten. Snickare, rörkrökare och lysmaskar kommer att avlösa varandra. Stora toan snedstreck badrummet skall byggas om.
Vi är inte några huspysslare av mått. Jag är inte en norrbottnisk man av den typ – jag tror det är Mikael Niemi som beskriver honom så – som får ett nervöst sammanbrott om han inte får hålla i ett hammarskaft och bygga om eller till något. Långt därifrån. Snarast finns väl tummen mitt ini näven – fast tapetsera är jag en fena på.
Vi köpte huset 1982 på sommaren. Det var då 6-7 år gammalt och dem vi inhandlade fastigheten av hade då de förvärvade densamma två år tidigare tapetserat om flera rum, dock inte alla. Inget av nöden att fixa var det frågan om just då.
Genom åren har vi dock arbetat oss runt i rum efter rum. Att olika skrymslen blev befolkade av olika barn pockade då och då på ny väggbeklädnad – för att inte tala om en av ungarnas benägenhet att klösa tapeter. Det blev förnyat utseende och vid något tillfälle på grund av fukt också nytt golv. Varvet fullbordades hösten 2013 då väggen mellan köket och vardagsrummet togs bort och nytt klickgolv lades över parketten i den sistnämnda lokalen som också fick nya tapeter.
När vi flyttade in hade toan uppe rent övergräsliga grönbladiga tapeter. Vad det led tog jag bort salladen – en demonteringshistoria i sig värd en betraktelse. Fragment av eländet blev dock kvar bakom det direktverkande elelementet som då fanns – kan beskådas å bilden. Med hjälp av min hulde fader klämdes en ny mer beige väggbeklädnad upp – syns också. Proffsigt blev det inte men som amatörjobb i våtutrymme var det helt OK med dåtida säkerhetsmått mätt. Golvet aktade vi oss noga för att ge oss i kast med då sådant inte ens då var något för lekfolk.
I dessa yttersta tider har också golvet blivit så slitet att det måste åtgärdas. I och med det blir det dags för totalförnyelse men med proffs som verkställare. Att leja folk är till största delen smart. Det braiga är att det blir välgjort av kunnigt folk och om något sedan skulle rackla behöver man inte gräma sig själv utan kan skylla eländet på andra. Dessutom går det hyfsat undan. Smärtan är att priset blir högre och att hemmet blivit en byggarbetsplats.
Men det går att leva med – och blogga om.
