stigstrombergsson

Den 11:e skrev jag om mina julklappslekar. Det var onsdag mitt på dagen.

Nu är det söndag sent på dagen. Troligen kväll när det jag skriver publiceras. Eller kanske efter midnatt mot måndag.

Onsdagar är skickelsedigra historier. Och långa. 08.00 startar det med morgonbön i Församlingsgårdens andaktsrum. Ungefär en gång i månaden byts morgonbönen mot Mässa i kyrkan. Så var det i veckan med en av kollegorna som celebrant. Efteråt kollegium och diverse planeringar fram till lunch ungefär.

Efter lunch tog en av konfirmandledarkollegorna ett återfall i feber, huvudvärk och hosta. Hon – här på bloggen stundom kallad Brunetten – var tänkt att tillsammans med pedagogen fara till Vidsel för att ha konfirmanderna där. Nu fick peddisen åka själv medan jag blev kvar i Byn* med planeringar och förberedelser för resten av dagen. Det blev ett litet tidshål där, lagom till att publicera det om tisdagskvällen författade blogginlägget 1830-1920.

Klockan 18.30 firades Mässa i kyrkan men nu med mig som celebrant. Så är det de allra flesta onsdagskvällar. Ingen vaktmästare, kyrkvärd eller musiker är med. Jag fungerar i alla befattningarna. Eller nästan alla. Tända ljus, flytta stolar, fixa till och plocka ihop tycker jag är mysigt vaktmästeri. Likaså kyrkvärdssysslan att hälsa på och möta dem som kommer. Musikbiten kvackar jag dock inte i, något alla ser som en källa till överflödande tacksamhet.

Veckomässan på onsdagarna är (ännu) oupptäckt av de många. Mässfall har det dock aldrig varit men knappast mer än tio någon gång. Hur som helst ett tillfälle till bön och del i Kristus själv, hans kropp och blod.

Kyrkans Unga samlas sedan på kvällen. Där gör vi en så kallad runda där alla får säga något samt svara på en slumpmässigt framtagen fråga som har med tro, attityder och värderingar att göra. Alldeles ”rena i munnen” är de inte di där tonåringarna. Inte heller lågmälda. Kontrasten till den ”runda” som ryms inom personalkollegiet på morgonen är i det närmaste total.

Märkligt nog – detta har jag upplevt flera gånger – upplever jag att tröttheten jag känner sisådär runt 16-30-17.00, då en full arbetsdag skulle kunna anses avklarad, under kvällen efterhand byts till en väldigt positiv känsla. När ungdomarna dragit iväg är det nästan euforiskt men inte av att det är över. Nej! Det är samvaron som är så positiv. Och kontakten. Öppenheten. Spärrlösheten. Förtroenden.

Då onsdagen i realiteten är 1½ dag tänkte jag göra bara ½ på torsdagen. Den blev ett par tre timmar längre. Skriv- och förberedelsearbete tog mer tid jag trodd. Men jag fick klart fyra A4 Verksamhetsberättelse för 2014 vad gäller det så kallade Ungdomsprojektets utveckling inklusive hur ekonomin varit det första
året. Jag hann ävenledes göra en PåvverPåjnt om Barnkonsekvensanalysen samt börja förbereda lördagens insats vid Internationella konferensen – som jag nog berättar om senare.

Torsdagskvällen var jag arbetsuppgiftsfri så det fick bära iväg till Luleå. På konsert. Det blir så då och då när  andan faller över madammen i mitt liv. Hon lyssnar på mycket musik. Är intresserad. Fixar då och då biljetter till något som jag inte har den blekaste aning om – även om jag nog hade hört talas om Bruce Springsteen innan vi för några år sedan var på en av hans konserter i Göteborg. Torsdagskvällen var det First Aid Kit – se bilden. Kul. Bra musik. Men framför allt bra att göra något tillsammans.

Fredag-Lördag-Söndag återkommer jag till.

* Det är så vi i dagligt tal kallar Älvsbyn, kommunens och församlingens centralort.