stigstrombergsson

 VI ÄR HÄR!!

Vi – det är jag Tyra.

Och min lillebror Adrian.

Vi är hos farmor och farfar!

Vi kom igår.

På Annandagen.

På eftermiddagen.

Då blev vi 7 i maten.

Farmor, farfar, våran farbror, våra föräldrar och vi.

I morse kom en av våra fastrar.

Med sovtåg söderifrån.

Hon bor i Järvsö.

Vi har varit ute idag.

Farmor gick upp på vinden.

Hittade lådor med grejer.

Som hon (och farfar) gjömt fanns.

Massor med jox.

Så nu har vi mycket att göra.

Och många att göra det med.

Alltid någon som lyder.

I alla fall nästan.

Men ibland smiter dom.

Inte alla på en gång men alla nån gång.

Låser in sig på toa.

Undrar om magarna krånglar.

Eller om dom bara flyr.

Tyra, 4 och 5/6-dels år

Såhär skrev jag mycket tidigt i morse:

Om en ½timme bär det iväg. 06.00 är beräknad avresetid för att vara framme i Vidsel ½7, i god tid innan 07.00. Inget märkvärdigt i sig. Det är bara morgonen efter Ohågans natt.

Alla de många år jag inte haft församlingstjänst har jag för den dygnstid när Juldagsmorgon glimmar ställt väckarklockan på ca 6. Den tiden är alldeles lagom för att kunna hinna till Julottan om – och jag säger om – jag i denna arla morgonväckt fortfarande skulle ha lust. Oftast har nattens korthet och utetemperaturens ytterlighet gjort att jag ändå stannat hemma för att sova en och annan timme till – typ.

Vi kom hem vid 23-tiden igår och då fanns klappar kvar att öppna hemmavid. Inte många men några växelgåvor mellan madammen, yngste sonen och jag själv plus. Lejonparten av julklapparna hade öppnats och lämnats i Luleå till dem som bor där, inte minst de två yngsta. I sanning skall sägas att Tyra och Adrian inte lämnades lottlösa. Som enda småbarn i släktflocken fungerar de som magneter vad gäller garage, prinsessklänningar, filmer, böcker och allt möjligt annat leketyg. Den icke oansenliga hopen inte fullt så intressanta mjuka paket minskar inte volymen.

Apropå volym – alltså ljudsådan – behöver nämnas att när allt var avpapprat och lekandet dragits igång så kunde jag och barnbarnens morfar gemensamt konstatera att man vad gäller en del prylar strängt måste hävda devisen What happens in Björkis* stays in Björkis. Varför vi själva till de små köpt tockena ljudligheter är ett mysterium. Lika märkligt är att de som uppfunnit batterier med extra lång livslängd anses gett ett positivt bidragit till samhällsutvecklingen. Kvalificerat sinnesslött – möjligen begripligt bara ifall snillena i fråga levt i kemiskt ren småbarnsfri miljö.

Just där, på den platsen i dramat och precis med orden ren småbarnsfri miljö slutade jag skriva, sparade dokumentet och for till Vidsel. Nu är jag hemma igen och har ätit min andra frukost. Jag har tupplurat en dryg timme och fått mig kaffe i koppen och är med det hågad att skriva färdigt ohågans natt. Jagbörjade med den tilläggsinformation som första raden ger innan jag kom att kämpa med formuleringskonsten just här, på den här platsen i dramat och precis med orden jag nyss skrev – och nu skriver vidare från.

Att ansvara för Julotta är att ligga på ohåga timmarna innan. Att Julaftonskvällen blir lite sen och natten därmed kort är en sak som inte är så märkvärdig. Året bjuder på några sådana nätter. Det unika med innan-otte-natten är skräcken för försovning som gör att sömnen inte bara blir kort utan till råga på allt kvalitativt urusel – man ligger på ohåga. När jag vid 01.30-tiden stoppade om mig var tanken att med en god 4-timmars ha kraft att först komma i ordning och sedan klara morgonpasset med bilresor och allt. Efter tre timmars ohåga med ryckiga slummeromgångar gav jag upp. Och klev upp, fixade fäjset i den mån det nuförtiden låter sig göras, frukosterade och hann halvblogga innan resan till Vidsel gjordes i en bil som på grund av de rådande 27 minusgraderna bar sig både gnälligt och stelt åt**.

Ungefär 50 personer trotsade kylan och mötte upp till gudstjänst. Kör och O helga natt och allt. Glögg och pepparkakor efteråt. Sedan lite mildare vid hemfärden – bara minus 19 vid start, 14 i Tväråselet och 24 hemma i Älvsbyn. Växlande tunn molnighet står för variationerna.

På soffan somnade jag till Julotte-reprisen i TV och kom alltså att sova över ottan också detta år – med den märkliga varianten att det skedde efter jag själv predikat i en annan.

*  Stadsdelen Björkskatan där de bor talspråksförkortas Björkis på luliska.

**  Bilen sover ute med sladd i kontakten. Enorma mängder bråte i garaget tvingar fordonet att leva under sådana förhållanden.

• Nu dag innan dag innan Juldag.
• Fastigheten fylls av förberedelser.
• Gran klädd, mat lagad, mer lagas.
• Paket inslagna, mer saker att slå in.
• Julen förbereds i gärning och tanke.
• Familjeliv och arbetsuppdrag mixas.

I morgon på Julafton är jag i alla fall arbetsuppgiftsfri. Det betyder grötfrukost på tre man hand med madammen och yngste sonen innan vi som seden är tar oss till Älvsby kyrka där det är Samling runt krubban klockan 11. En kollega ansvarar för det som kan antas bli helgens mest välbesökta gudstjänst.

Efter ett ganska snabbt julfika bär det sedan iväg till Luleå för juleri med barnbarn och andra. Så har det varit ett antal år. Vi övernattar inte i stan utan reser hem på kvällen. I år blir det en ½ sen resa ty på Juldagen klockan 07.00 är det Julotta i Vidsels kyrkan. Jag förväntas predika då.

På Annandagen klockan 11.00 firas Högmässa i Älvsby kyrka som jag också fått förtroendet att förbereda och ha ansvar för. Senare den dagen kommen barnbarnen.

Av detta inser du säkerligen, noble Bloggläsius, att några alltför djupsinniga inlägg från mitt tangentbord inte är att vänta de närmaste 48 till 96 timmarna, kanske ännu längre bort i tiden. Bli hir det vill med det – jag önskar dig en riktigt

GOD OCH VÄLSIGNAD JUL!!

PS: Bilden visar en mosaik som finns på innergården till den Lutherska kyrkan i Betlehem, egenhändigt avfotograferad. DS.

Igår ett evigt rännande fram och tillbaka. Till fots. I efterlängtat intensivt snöfall.

Situationen jag berättade om i förra korta inlägget – den kring lille Adrian (med storasyster) – var fortfarande för handen. Denna dag var det farmodern som for till Luleå i akt och mening att vaktas av barnbarnen. Jag förblev i byn med ett par arbetsuppgifter, lite annat och planen att sedan ta 13.30-bussen genom snöstormen till residens- och stiftsstaden.

Arbetsuppgifterna var enkla: Ett uppdateringssamtal med översteprästen* kring församlingens Ungdomsprojekt** och sedan närvaro på pastorsexpeditionen under förmiddagen. Men sedan....

Situationen är den att döttrarna inte kommer att fira jul med oss utan dela högtiden var för sig med sina respektive livsledsagares familjer. Det betyder att presenter, paketer och annat måste fixas innan natten mellan dan före dopparedan och självaste D-dagen. Beställningar av sådant som skulle julpapperinslås var gjorda både här och där och vi väntade på SMS i olika telefoner om att försändelser skulle finnas att hämta. Igår var jag som var hemma i byn därför beväpnad med två mobiler – familjens privata och min arbetsmobbe.

På familjemobben fanns ett meddelande sedan dagen innan och på den andra kom ett strax efter 11. På spiken 12.00 spatserade jag från Församlingsgården ned till ICA för att hämta ut bägge försändelserna, ta hem dem, öppna, plocka ut, sortera samt papper- och snöreförse sådant som sedan med post från ICA skulle skickas till den yngre av flickorna och sådant som skulle tas med till den äldre som vi ämnade träffa på kvällen.

Jag fick ett paket. Det andra var redan igår utplockat av madammen. Med en låda i famnen traskade jag hem. Just när jag skulle sätta nyckeln i dörren ringde Tyra och Adrians farmor som jag varit i stadigt sällskap med i nästan 40 år och meddelade att hon på sin jobb-mobil*** fått meddelande att försändelse med fler julgåvor att dela upp fanns att hämta – denna gång på COOP.

Nu tar jag bilen! tänkte jag.

Njööö! Njööö! Njööö! sa den när jag vred nyckeln i tändningslåset.

Njööö! Njööö! fortsatte den innan den tystnade med ett stilla njöö....! Som om den ville säga:

Hur kan du din tokfrans tro att jag skall starta när du låtit mig stå kall och snötäckt i mer än två veckor. Det är ju vinter – knäpphärvel!

Således promenad till COOP.

Ganska små grejer i försändelsen. Ryggan räcker! tänkte jag men fick i kooperativabutiken ett paket i omfång en åttondels kubikmeter*****. Viktmässigt dock inte betungande. Det var bara att ta kartongen i famnen och kånka hem den för uppackning, sortering, inslagning, skrivning av ett rim, nedstuvning av en grupp presenter i en annan kartong och en annan grupp klappar i en påse nedstoppad i ryggsäcken tillsammans med en bok tänkt för egen läsning efter avresa från Busstationen.

Till fots tillbaka till ICA där kartongen skulle postas. Bara 45 minuter efter att alla andra försändelser hämtats för dagen men på grund av det dryga ½-timmesglappet leverans garanterad först den 29:e. Kanske före jul, men bara kanske.

Med allt detta gjort så till den senare bussen 15.15. I den somnade jag redan innan jag fick fram boken jag tänkte läsa i under resan. Men en sak hann jag fundera över:

Ska det inte vara den där rackarns tomten som distribuerar julklappar?

Framställs han inte alltid flinande så i all lansering?

Skulle den löken göra rätt för traktamentet behövde jag inte ränna som en fis i en glasburk!

Framme i stan möttes jag av madammen. Vi tog en fika. Med ytterligare några julklappsinköp vikarierade vi så än en gång för den oförtjänt populäre tomten. Och vi gjorde det på helt egen bekostnad – snacka om dåligt avtal!

Sedan på kvällen följde middag hos äldsta dottern med liten klapputdelning.

Dagen avslutades med resa hem. I full snöstorm. Vinterns första. Halvljus hela vägen Inte 10 bilar på 6½ mil. Spårande körning. Snöskottning hemma.

ÄNTLIGEN VITT!!

*  Mitt smeknamn på Kyrkoherden.

**  Kring detta kan man här läsa mer och ladda ner pdf-filer.

***  Varför meddelandet kom på den telefonen är det ingen av oss som förstår.

****  Inte den hustrun hade tagit till stan utan den gamla Volvon jag ännu inte lyckats sälja och nog avser att skrota efter nyår.

*****  50x50x50 cm mest innehållande viktlös bubbelplast.

Igår var det tredje söndagen i Advent.

Jag ”predikade” två gånger – eller gjorde något som de inte nämnvärt kräsna kanske nog kallar för ”predikade”. Jag tycker ”förkunnade” är ett bättre ord som anger vad det är frågan om: Att med start i Guds Ord – vanligen ett speciellt textavsnitt – och en samlad menighets situation söka koppla samman bägge de sakerna. Att ”förkunna” blir då som jag tänker främst söka få fram det Gud kan tänkas ha på hjärtat. En form för detta kan vara att ”predika” dvs hålla ett förberett muntligt monologanförande. ”Predikan” blir så tänkt ett möjligt pedagogiskt sätt att lösa uppdraget – inte nödvändigtvis ett dåligt sätt men inte heller ett självklart. Drama, bild, samtal är exempel på andra sätt.

På EFS klockan 11 blev det ”predikan klassisk stil”. Jag pratade utifrån ett skrivet manus. Länge och väl. Grundligt och vidlyftigt. Var i ensamt majestät en ropande röst om man får anspela på honom som dagens Bibelberättelse handlade om – i vart fall i förkunnelsen.  Drygt 50 gudstjänstvana med övat sitt- och lyssnarläder var på plats.

Familjegudstjänsten i Älvsby kyrka 16.00 hade en helt annan karaktär – utifrån samma Bibelberättelse i Matteus kapitel 11 verserna 2-11. Ungefär lika många gudstjänstfirare men av helt annat slag. Ungefär 10 barn, utlandsfödda eller födda här av utlandsfödda föräldrar – som då också fanns med. Och ett tiotal konfirmander. Och en del andra som inte så ofta firar gudstjänst och som nog inte riktigt räknar sig som ”kyrkfolk” – en sort det bara var en handfull av.  Helt och fashinerande annorlunda.

Den lilla bilden ovan är white-board-tavlan så den såg ut när gudstjänsten var slut. Klicka på den blir den större. Nedanstående stora bild är mitt ”manus” i skannad form.

Det är Luciamorgon nu.

Klockan sju var det Lucia-gudstjänst i Älvsby kyrka.

Jo, jag kallar det gudstjänst – även om det inte var annonserat så.

Älvsbyns Lucia som kröntes i förrgår kväll var där med sina tärnor. Och kören Nya toner. Och runt 60 ytterligare. Och jag som fick prata en del. Om Lucia från Syracusa och att Ljuset lyser i mörkret och att mörkret har inte besegrat det*. Sångerna och pratet gjorde att åtminstone ambitionen var mer gudstjänst än ljus-mys. Mellan sju på morgonen och fem minuter i kvart i åtta**.

Sedan till arbetsrummet i Församlingsgården!

Efter slutförberedelsen för begravningsgudstjänsten klockan tio kollade jag bloggen och fann att åtta IP-adresser tittat in före nio. Märkligt. Det fanns ju inget att läsa. Har folk inget liv? Eller sömnbehov?

I morgon är det tredje Advent. Med två gudstjänster för egen del. På EFS i Älvsbyn klockan elva – med nattvard. Och Familjegudstjänst klockan fyra på eftermiddagen – med grötmiddag efteråt. Två helt olika förkunnelseuppdrag att förbereda i eftermiddag.

Tipsa gärna i kommentarer om tänkbart innehåll.

Kul att va präst!

*  Johannesevangeliet kapitel 1 vers 5.

**  Här ett tillägg senare på dagen.

Så långt uppehåll hade jag inte tänkt det skulle bli.

Den bloggpaus jag aviserade den 4:e kom att fortsätta ända till nu torsdag kväll den 11:e. Telefoninlägget söndag från Gävle räknar jag inte som ett blogginlägg i egentlig mening med någon sorts åsikt eller tyckeri. Det gav ju bara en enkel information om att jag var på vift förra helgen.

Det är intressant att vara på vift – ur flera aspekter. Rent privat var det jättekul att visitera dottern i hennes och sambons nya och på allvar egna hem. Förhyrda lägenheter i den tidigare vistelseorten Björkliden var väl helt OK men det kändes liksom att de var inkvarterade där, inte boende. Nu bor de. Mer permanent. I hus. Att besöka dem var den primära anledningen till att åka sovtåg.

Väl där besökte vi om lördagen en Advents- och Julmarknad. Det var inte någon krims-och-krams-historia med loppis och lotterier utan ett rejält snäpp seriösare. Lokalt hantverk, ortens syltkokningsresultat och regionens olika specialiteter vad gäller vantar och korv och mycket annat. Massor med folk i rörelse. Utomhus, i smärre utrymmen och i en stor hall där det var nästan läskigt trångt.

Mitt i folkvimlet kom jag att fundera på något helt annat än besöket hos älskade familjemedlemmar och utställda hant- och bakverk. Jag lade märke till att mitt i högen av försäljare fanns Rädda barnen med ett bord med information och möjlighet att ge stöd till drabbade medmänniskor. Sådant gillar jag. När mycket folk är i farten skall ideella organisationer också vara där och göra sig synliga.

Jag såg inte Svenska kyrkan!

Kanske fanns de någonstans i vimlet men jag såg inget. Jag har en ganska god näsa för kyrklig information så när jag inte hittar någon sådan brukar det för det mesta bero på att det inte finns något att hitta – tyvärr. Och jag såg inget om Adventstidens och de kommande helgernas gudstjänster. Förutom en affisch om en konsert med inträde en kväll under 4:e-Advent-helgen.

Fotvandrandes genom samhället såg jag inte heller någonstans något anslag om (eventuell) gudstjänst i Järvsö kyrka just den söndag vi var där. Jag tvingades dra slutsatsen att det gick inte att veta något om man inte tillhörde dem som redan visste – typ.

Jag vet var jag själv aktivt skall söka information – församlingens hemsida – så riktigt gräsligt för egen del blev det ju inte. Väl hemma hos jäntan gick jag till webben* och fann att det inte skulle vara någon gudstjänst alls i Järvsö stora kyrka den 2:a Advent. Den var sammanlyst till EFS – men utan adressangivelse. Men med ett telefonnummer erbjöds jag att förbeställa taxi till gudstjänsten.

Jag tror inte att man i detta avseende är värre i Järvsö än på annat håll. Det jag inte såg fast jag tittade aktualiserar något jag tror är en ganska vanlig hållning i kyrkliga arbetslag: Vi tror att den interninformation vi själva och en liten grupp rejält invigda har också finns hos en bredare allmänhet. Så är det inte!

Kanske nu någon säger: Men kyrkan finns ju alltid där! Mitt i byn!

Rätt! Så är det på många håll. Inget snack om saken. Kyrkan kan synas på kilometerhåll – som virke om den är av trä, som stenar om den är byggd av det materialet. Men att det finns liv i och bland stenarna syns inte – inte ens om man tittar där mycket folk samlas.

Prova, käre Bloggläsius, att göra ”spaningar” av detta slag!

Håll när du är på främmande ort ögonen öppna och notera vilken kyrklig information som ramlar över dig utan att du aktivt snokar. Gör samma sak där du själv bor! Beväpna dig – särskilt om du är kyrkanställd och/eller kyrkaktiv vilket jag gissar att flera av er Bloggläsiusar är – med någon sorts ”allmänhetens seende” för att få blick för i vilken omfattning det du verkar för och engagerar dig i faktiskt går att se.

Gör så och jag gissar att då bli också för dig osynligheten synlig.

*  Likt många yngre prenumererar de inte på någon lokaltidning med de av tradition i sådana publikationer införda Predikoturerna.

Att ta bloggpaus när så mycket händer och fötter kan kanske anses mindre lämpligt. Ändå blir det det det blir frågan om alldenstund – underbart gammalt ord – de kommande dagarnas id och skubb inte medger det tidsuttag inläggsskrivande tarvar. Det betyder inte att tankar saknas kring saker som:

• den svenska regeringskrisen och det stundande extravalet i slutet av mars nästa år
• hur gudstjänstlivet och annat kyrkligt utvecklas och går av stapeln både lokalt och annorstans
• den ”rättning höger” som avskedet av två politiska mittenministrar i israeliska regeringen innebär och nyvalet där veckan innan vi i Sverige ska rösta
• Luleå hockeys för närvarande inte alltför lysande läge
• vattnets betydelse för sjöfarten sett i ett Bibliskt perspektiv
• att barnbarnen är ett stort glädjeämne för sin farfar – alltså mig
• vädret med än så länge alltför lite snö
• två böcker jag nu läser – hamnar i kategorin Exe-geten bräker
• mycket mycket annat

Det finns mycket att blogga om – men tid saknas närmaste tiden.

Återkommer till veckan – om Herren dröjer.

En av kollegorna har inte varit i tjänst under en ganska stor del av hösten. Vikarie plockades in till en del och en viss omplanering blev nödvändig för oss andra. Den gjordes så att jag för min del under november konsekvent skulle ha fredag och lördag som uppgiftsfria dagar men vara i selen varje söndag. Kändes helt OK för min del även om jag såg att lördagarna nog skulle behöva innehålla viss förberedelsetid. Att alltsammans handlade om huvudgudstjänster i en och samma kyrka gjorde att det faktiskt blev ett ganska kul förkunnelsebeting. För mig alltså. Möjligen nog så enformigt för de stackars gudstjänstfirarna. Vad vet jag.

Sedan en förkylning några dagar däckat en av de andra fick den sista tidens veckoslut följande utseende:

• Lördag 25/10: Tre dop.
• Söndag 26/10: Högmässa Vidsel
• Söndag 2/11: Högmässa Älvsbyn, sedan gudstjänst på ett äldreboende.
• Lördag 8/11: Dop – inhopp för den förkylde.
• Söndag 9/11: Högmässa Älvsbyn.
• Söndag 16/11: Gudstjänst med Mässa Älvsby EFS. Familjegudstjänst Älvsbyn senare på dagen.
• Söndag 23/11: Kommenterad Högmässa Älvsbyn. Temagudstjänst Älvsbyn på kvällen.
• Söndag 30/11: Högmässogudstjänst Älvsbyn, sedan gudstjänst på ett äldreboende.

Men kommande helg är jag ”predikoledig”.