stigstrombergsson

Såhär skrev jag mycket tidigt i morse:

Om en ½timme bär det iväg. 06.00 är beräknad avresetid för att vara framme i Vidsel ½7, i god tid innan 07.00. Inget märkvärdigt i sig. Det är bara morgonen efter Ohågans natt.

Alla de många år jag inte haft församlingstjänst har jag för den dygnstid när Juldagsmorgon glimmar ställt väckarklockan på ca 6. Den tiden är alldeles lagom för att kunna hinna till Julottan om – och jag säger om – jag i denna arla morgonväckt fortfarande skulle ha lust. Oftast har nattens korthet och utetemperaturens ytterlighet gjort att jag ändå stannat hemma för att sova en och annan timme till – typ.

Vi kom hem vid 23-tiden igår och då fanns klappar kvar att öppna hemmavid. Inte många men några växelgåvor mellan madammen, yngste sonen och jag själv plus. Lejonparten av julklapparna hade öppnats och lämnats i Luleå till dem som bor där, inte minst de två yngsta. I sanning skall sägas att Tyra och Adrian inte lämnades lottlösa. Som enda småbarn i släktflocken fungerar de som magneter vad gäller garage, prinsessklänningar, filmer, böcker och allt möjligt annat leketyg. Den icke oansenliga hopen inte fullt så intressanta mjuka paket minskar inte volymen.

Apropå volym – alltså ljudsådan – behöver nämnas att när allt var avpapprat och lekandet dragits igång så kunde jag och barnbarnens morfar gemensamt konstatera att man vad gäller en del prylar strängt måste hävda devisen What happens in Björkis* stays in Björkis. Varför vi själva till de små köpt tockena ljudligheter är ett mysterium. Lika märkligt är att de som uppfunnit batterier med extra lång livslängd anses gett ett positivt bidragit till samhällsutvecklingen. Kvalificerat sinnesslött – möjligen begripligt bara ifall snillena i fråga levt i kemiskt ren småbarnsfri miljö.

Just där, på den platsen i dramat och precis med orden ren småbarnsfri miljö slutade jag skriva, sparade dokumentet och for till Vidsel. Nu är jag hemma igen och har ätit min andra frukost. Jag har tupplurat en dryg timme och fått mig kaffe i koppen och är med det hågad att skriva färdigt ohågans natt. Jagbörjade med den tilläggsinformation som första raden ger innan jag kom att kämpa med formuleringskonsten just här, på den här platsen i dramat och precis med orden jag nyss skrev – och nu skriver vidare från.

Att ansvara för Julotta är att ligga på ohåga timmarna innan. Att Julaftonskvällen blir lite sen och natten därmed kort är en sak som inte är så märkvärdig. Året bjuder på några sådana nätter. Det unika med innan-otte-natten är skräcken för försovning som gör att sömnen inte bara blir kort utan till råga på allt kvalitativt urusel – man ligger på ohåga. När jag vid 01.30-tiden stoppade om mig var tanken att med en god 4-timmars ha kraft att först komma i ordning och sedan klara morgonpasset med bilresor och allt. Efter tre timmars ohåga med ryckiga slummeromgångar gav jag upp. Och klev upp, fixade fäjset i den mån det nuförtiden låter sig göras, frukosterade och hann halvblogga innan resan till Vidsel gjordes i en bil som på grund av de rådande 27 minusgraderna bar sig både gnälligt och stelt åt**.

Ungefär 50 personer trotsade kylan och mötte upp till gudstjänst. Kör och O helga natt och allt. Glögg och pepparkakor efteråt. Sedan lite mildare vid hemfärden – bara minus 19 vid start, 14 i Tväråselet och 24 hemma i Älvsbyn. Växlande tunn molnighet står för variationerna.

På soffan somnade jag till Julotte-reprisen i TV och kom alltså att sova över ottan också detta år – med den märkliga varianten att det skedde efter jag själv predikat i en annan.

*  Stadsdelen Björkskatan där de bor talspråksförkortas Björkis på luliska.

**  Bilen sover ute med sladd i kontakten. Enorma mängder bråte i garaget tvingar fordonet att leva under sådana förhållanden.