stigstrombergsson

Igår ett evigt rännande fram och tillbaka. Till fots. I efterlängtat intensivt snöfall.

Situationen jag berättade om i förra korta inlägget – den kring lille Adrian (med storasyster) – var fortfarande för handen. Denna dag var det farmodern som for till Luleå i akt och mening att vaktas av barnbarnen. Jag förblev i byn med ett par arbetsuppgifter, lite annat och planen att sedan ta 13.30-bussen genom snöstormen till residens- och stiftsstaden.

Arbetsuppgifterna var enkla: Ett uppdateringssamtal med översteprästen* kring församlingens Ungdomsprojekt** och sedan närvaro på pastorsexpeditionen under förmiddagen. Men sedan....

Situationen är den att döttrarna inte kommer att fira jul med oss utan dela högtiden var för sig med sina respektive livsledsagares familjer. Det betyder att presenter, paketer och annat måste fixas innan natten mellan dan före dopparedan och självaste D-dagen. Beställningar av sådant som skulle julpapperinslås var gjorda både här och där och vi väntade på SMS i olika telefoner om att försändelser skulle finnas att hämta. Igår var jag som var hemma i byn därför beväpnad med två mobiler – familjens privata och min arbetsmobbe.

På familjemobben fanns ett meddelande sedan dagen innan och på den andra kom ett strax efter 11. På spiken 12.00 spatserade jag från Församlingsgården ned till ICA för att hämta ut bägge försändelserna, ta hem dem, öppna, plocka ut, sortera samt papper- och snöreförse sådant som sedan med post från ICA skulle skickas till den yngre av flickorna och sådant som skulle tas med till den äldre som vi ämnade träffa på kvällen.

Jag fick ett paket. Det andra var redan igår utplockat av madammen. Med en låda i famnen traskade jag hem. Just när jag skulle sätta nyckeln i dörren ringde Tyra och Adrians farmor som jag varit i stadigt sällskap med i nästan 40 år och meddelade att hon på sin jobb-mobil*** fått meddelande att försändelse med fler julgåvor att dela upp fanns att hämta – denna gång på COOP.

Nu tar jag bilen! tänkte jag.

Njööö! Njööö! Njööö! sa den när jag vred nyckeln i tändningslåset.

Njööö! Njööö! fortsatte den innan den tystnade med ett stilla njöö....! Som om den ville säga:

Hur kan du din tokfrans tro att jag skall starta när du låtit mig stå kall och snötäckt i mer än två veckor. Det är ju vinter – knäpphärvel!

Således promenad till COOP.

Ganska små grejer i försändelsen. Ryggan räcker! tänkte jag men fick i kooperativabutiken ett paket i omfång en åttondels kubikmeter*****. Viktmässigt dock inte betungande. Det var bara att ta kartongen i famnen och kånka hem den för uppackning, sortering, inslagning, skrivning av ett rim, nedstuvning av en grupp presenter i en annan kartong och en annan grupp klappar i en påse nedstoppad i ryggsäcken tillsammans med en bok tänkt för egen läsning efter avresa från Busstationen.

Till fots tillbaka till ICA där kartongen skulle postas. Bara 45 minuter efter att alla andra försändelser hämtats för dagen men på grund av det dryga ½-timmesglappet leverans garanterad först den 29:e. Kanske före jul, men bara kanske.

Med allt detta gjort så till den senare bussen 15.15. I den somnade jag redan innan jag fick fram boken jag tänkte läsa i under resan. Men en sak hann jag fundera över:

Ska det inte vara den där rackarns tomten som distribuerar julklappar?

Framställs han inte alltid flinande så i all lansering?

Skulle den löken göra rätt för traktamentet behövde jag inte ränna som en fis i en glasburk!

Framme i stan möttes jag av madammen. Vi tog en fika. Med ytterligare några julklappsinköp vikarierade vi så än en gång för den oförtjänt populäre tomten. Och vi gjorde det på helt egen bekostnad – snacka om dåligt avtal!

Sedan på kvällen följde middag hos äldsta dottern med liten klapputdelning.

Dagen avslutades med resa hem. I full snöstorm. Vinterns första. Halvljus hela vägen Inte 10 bilar på 6½ mil. Spårande körning. Snöskottning hemma.

ÄNTLIGEN VITT!!

*  Mitt smeknamn på Kyrkoherden.

**  Kring detta kan man här läsa mer och ladda ner pdf-filer.

***  Varför meddelandet kom på den telefonen är det ingen av oss som förstår.

****  Inte den hustrun hade tagit till stan utan den gamla Volvon jag ännu inte lyckats sälja och nog avser att skrota efter nyår.

*****  50x50x50 cm mest innehållande viktlös bubbelplast.