stigstrombergsson

Så långt uppehåll hade jag inte tänkt det skulle bli.

Den bloggpaus jag aviserade den 4:e kom att fortsätta ända till nu torsdag kväll den 11:e. Telefoninlägget söndag från Gävle räknar jag inte som ett blogginlägg i egentlig mening med någon sorts åsikt eller tyckeri. Det gav ju bara en enkel information om att jag var på vift förra helgen.

Det är intressant att vara på vift – ur flera aspekter. Rent privat var det jättekul att visitera dottern i hennes och sambons nya och på allvar egna hem. Förhyrda lägenheter i den tidigare vistelseorten Björkliden var väl helt OK men det kändes liksom att de var inkvarterade där, inte boende. Nu bor de. Mer permanent. I hus. Att besöka dem var den primära anledningen till att åka sovtåg.

Väl där besökte vi om lördagen en Advents- och Julmarknad. Det var inte någon krims-och-krams-historia med loppis och lotterier utan ett rejält snäpp seriösare. Lokalt hantverk, ortens syltkokningsresultat och regionens olika specialiteter vad gäller vantar och korv och mycket annat. Massor med folk i rörelse. Utomhus, i smärre utrymmen och i en stor hall där det var nästan läskigt trångt.

Mitt i folkvimlet kom jag att fundera på något helt annat än besöket hos älskade familjemedlemmar och utställda hant- och bakverk. Jag lade märke till att mitt i högen av försäljare fanns Rädda barnen med ett bord med information och möjlighet att ge stöd till drabbade medmänniskor. Sådant gillar jag. När mycket folk är i farten skall ideella organisationer också vara där och göra sig synliga.

Jag såg inte Svenska kyrkan!

Kanske fanns de någonstans i vimlet men jag såg inget. Jag har en ganska god näsa för kyrklig information så när jag inte hittar någon sådan brukar det för det mesta bero på att det inte finns något att hitta – tyvärr. Och jag såg inget om Adventstidens och de kommande helgernas gudstjänster. Förutom en affisch om en konsert med inträde en kväll under 4:e-Advent-helgen.

Fotvandrandes genom samhället såg jag inte heller någonstans något anslag om (eventuell) gudstjänst i Järvsö kyrka just den söndag vi var där. Jag tvingades dra slutsatsen att det gick inte att veta något om man inte tillhörde dem som redan visste – typ.

Jag vet var jag själv aktivt skall söka information – församlingens hemsida – så riktigt gräsligt för egen del blev det ju inte. Väl hemma hos jäntan gick jag till webben* och fann att det inte skulle vara någon gudstjänst alls i Järvsö stora kyrka den 2:a Advent. Den var sammanlyst till EFS – men utan adressangivelse. Men med ett telefonnummer erbjöds jag att förbeställa taxi till gudstjänsten.

Jag tror inte att man i detta avseende är värre i Järvsö än på annat håll. Det jag inte såg fast jag tittade aktualiserar något jag tror är en ganska vanlig hållning i kyrkliga arbetslag: Vi tror att den interninformation vi själva och en liten grupp rejält invigda har också finns hos en bredare allmänhet. Så är det inte!

Kanske nu någon säger: Men kyrkan finns ju alltid där! Mitt i byn!

Rätt! Så är det på många håll. Inget snack om saken. Kyrkan kan synas på kilometerhåll – som virke om den är av trä, som stenar om den är byggd av det materialet. Men att det finns liv i och bland stenarna syns inte – inte ens om man tittar där mycket folk samlas.

Prova, käre Bloggläsius, att göra ”spaningar” av detta slag!

Håll när du är på främmande ort ögonen öppna och notera vilken kyrklig information som ramlar över dig utan att du aktivt snokar. Gör samma sak där du själv bor! Beväpna dig – särskilt om du är kyrkanställd och/eller kyrkaktiv vilket jag gissar att flera av er Bloggläsiusar är – med någon sorts ”allmänhetens seende” för att få blick för i vilken omfattning det du verkar för och engagerar dig i faktiskt går att se.

Gör så och jag gissar att då bli också för dig osynligheten synlig.

*  Likt många yngre prenumererar de inte på någon lokaltidning med de av tradition i sådana publikationer införda Predikoturerna.