stigstrombergsson

I filmen om Ronja Rövardotter finns några lätt begåvade folkilskna kreatur: Vildvittrorna. Dessa rovgiriga kvinnofåglar jagar Ronja och Birk som tvingas att dyka ner i vattnet för att klara sig. Efter att ha simmat under vattnet gömmer de sig sedan bland växterna så att vittrorna inte ser dem. Och vittrorna uttrycker sina slutsatser i skriken Syns inte, finns inte. Syns inte, finns inte. Detta vore väl harmlöst om det inte var så att också andra instanser än vildvittror visar prov på samma begåvning – ser vi det inte så finns det inte. Det är till och med så att man möter ibland hållningen ungefär det vill vi inte se så det finns inte.

Vad föranleder att jag skriver detta?

För någon dag sedan – den 23 juli – fanns i TV4s kvällsnyheter ett inslag om konfirmations-verksamhet. Man redovisade att under de sista 10 åren så har antalet som deltar sjunkit med en tredjedel – från tre femtedelar till två femtedelar av dem i årskullen som tillhör Svenska kyrkan. Reportaget innehöll dessutom en presentation av en icke-religiös konfirmation arrangerad av förbundet Humanisterna.

Det bekymmersamma är givetvis inte att humanetikerna arrangerar något. Vid koll på deras hemsida visar det sig att det rör sig om ca 100 personer så det handlar om några på marginalen. Det är dessutom bättre att ungdomar genom en lägervecka (om än dyr) i ett sekulariserat sammanhang får möjlighet att dryfta frågor om etik, mening, självbild, värderingar osv än att de helt blir utan sådant. Att det sedan kallas konfirmation är ju i någon mening att använda en från kristna sammanhang stulen term men det kan jag bjuda på.

Det bekymmersamma är att ett brett krismedvetande kring konfirmationsverksamhetens utveckling verkar saknas i kyrkan på nationell, regionala och lokala nivåer. Visserligen skrivs om projekt, riktlinjer för arbetet bland konfirmander osv men den tredjedels- och femte-delsmatematik som jag nämnde nyss skriks inte ut. Det måste man få hjälp av TV4 att se. Och den utvecklingen är egentligen värd en haverikommission!

Att det finns många orsaker till utvecklingen är troligt.

Givetvis finns det icke kyrkliga faktorer på både nationell nivå och på lokala plan som spelar in. De är viktiga att kartlägga men näst intill omöjliga att göra något åt. Kyrkliga faktorer nationellt, regionalt och lokalt står det däremot i kyrkans makt att förändra – sedan man kartlagt dem.

En sådan faktor är till exempel att det finns många präster som tillåts att inte vilja ha konfirmander. För mig är det lika absurt som om en musiker inte vill spela eller ha en kör. Men icke för ty: Det finns dem – också unga – som säger att de inte vill. Och då hamnar den verksamheten ur fokus, faller bort från prioriteringarna även om den skickligt handhas av andra medarbetare i församlingarna. För det är – tyvärr – så att präst ger status. När präst inte är med blir saker lätt osynliga för styrelser, chefer, media, allmänhet. Och det som inte syns finns inte – på vildvittriska.

Här kan flera exempel på osynligheten redovisas. När det gäller de skrivna kriterierna för präster stiftet söker rekrytera under deras utbildning nämns beredskap att gå in i och/eller ha uppfattningar om en massa verksamheter. Gissa vad som inte nämns.

Och när Svenska kyrkan ger ut en nu officiell bönbok – detta läste jag för en tid sedan men minns inte var – så ingår ingen bör skriven för att bedjas av konfirmander eller fungera som förbön för dem.

De syns inte, finns inte - i vart fall snart! Och detta bekymrar mig.

Men för tydlighetens skull: Lokalt, här på orten satsar man materiella och personella resurser - också prästarbetstid - konfirmander och ungdomar. Och det är bra. Och deltagandet växer.

Nu kommer ett blogg-uppehåll att göras eftersom jag och delar av familjen reser bort på semester: fotbollscup i Umeå och fjällvandring. På återläsande alltså runt den 6 augusti. 

Länkar till en del av det sagda:
http://tv4.se/nyheter/478627.html

http://www.humanisterna.se/

http://www.svenskakyrkan.se/ArticlePages/200606/12/20060612112759_svksfo394/20060612112759_svksfo394.dbp.asp (klicka till pdf-fil)

Stigs kommentar:
Detta verkar vara resebrev 4. Ett oläsbart brev kom den 13 juli och skapade bara att datorn Outlook - alltså e-post-programmet - hängde sig. Den 15:e kom en läsbar variant som återges här. Madde skriver:

---

Hej igen!

Det verkar som om många av er har haft problem med att läsa mitt senaste nyhetsbrev. Därför sänder jag det en gång till inklistrat i ett mail. Jag vill också ta tillfället i akt och berätta att jag mår bra. I Betlehem märker vi inte så mycket av det hemska som händer på Gaza och i norra Israel/Libanon. Dock kan vi notera en ökad militär närvaro samt en noggrannare säkerhets-kontroll vid checkpointen och på vägen till Jerusalem. Naturligtvis är emellertid alla människor vi möter väldigt oroliga och det är inte enkelt att vara sänd till att sprida hopp i en sådan här deprimerande situation.

 I tro på Ljuset som en gång besegrade mörkret

"De bröt upp från Betel, och strax före Efrata var tiden inne för Rakel att föda. Förlossningen blev svår, men när det var som svårast sade barnmorskan till henne: "Var lugn, också denna gång får du en son." Hon var nu döende, och när livet höll på att fly gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin. Så dog Rakel och blev begravd vid vägen till Efrata, det nuvarande Betlehem. Jakob reste en sten över hennes grav; denna Rakels gravsten står där än i dag." (1 Mos 35:16-20)
Rakels grav har i alla tider ansetts vara en helig plats för såväl muslimer, kristna, som judar, då Rakel betraktas som en viktig förmoder för dem alla. Därför har graven fram till den senaste intifadan varit öppen för människor som tillhör samtliga dessa tre monoteistiska religioner. Företrädare för judendomen anser emellertid att det judiska folket har en särskild relation till Rakel, då hon var gift med Jakob, som senare fick namnet Israel.

Annektering av Betlehemkvarter till Jerusalem

Idag är Rakels grav omringad av en 1,3 km lång och 12 meter hög betongmur i ett led att annektera hela området till Jerusalem. När den andra intifadan startade 2001 stängde den israeliska försvarsmakten av huvudvägen mellan Jerusalem och Betlehem och ockuperade ett flertal byggnader runt Rakels grav. En militäranläggning byggdes kring graven och endast judar och turister tillåts idag besöka den.
Juliette Bannoura, som arbetar på ARIJ (Applied Research Institute Jerusalem) berättar att planer på att bygga en religiös judisk skola på området har funnits redan sedan 2002. Projektet finansieras av amerikanska judar. Dess ledare Miriam Adani antydde i februari 2005, i en artikel i Jerusalem Post, att segregationsplanen i norra Betlehem var "det första steget mot grundandet av en judisk församling runt Rakels grav."
Annekterandet av Rakels grav till Jerusalem är en del av den israeliska regeringens plan, "the Jerusalem envelope", som går ut på att på palestinsk mark runt Jerusalem utöka bosättningen Har Adar så att den omsluter bosättningarna Giv?at Ze?ev och Ma?ale Adumim och sedan sträcker sig söderut på Västbanken mot bosättningen Gush Etzion.

Familjs hotell blev vakttorn

Redan 1996 tog den israeliska militären över den strategiskt högst byggnaden i området kring Rakels grav, nämligen familjen Nassars åtta våningar höga hotell. Fram till år 2000 kunde de driva restaurangen, "men vem vill komma och äta i ett hus ockuperat av den israeliska militären?", säger den fd restaurangchefen George Nassar uppgivet.
Idag är restaurangen i det närmaste sönderslagen. På de få borden står halvtomma spritflaskor och jag förmodar krasst att den andra halvan befinner sig i soldaternas magar. George och hans mamma Carmen bor fortfarande kvar i huset, men Carmens andra barn samt barnbarn har tvingats flytta. "Soldaterna gör allt för att vi ska försvinna härifrån", berättar Carmen. "Ofta kommer de in i lägenheten mitt i natten och slår oss eller skjuter omkring sig. Var ska vi leva och vad ska vi leva av? Allting har tagits ifrån oss." Familjen Nassar tvingas dessutom att betala för den el- och det vatten som soldaterna förbrukar.

Spökstad runt graven

Ett 40-tal affärer i kvarteren kring Rakels grav har tvingats att slå igen. En del ligger strax utanför muren som omger graven och en del fanns innanför muren. Det som förr var en av Betlehems huvudgator har nu förvandlats till en spökstad. I ett rött litet hus innanför murarna driver Khalil emellertid fortfarande ett café. Det känns absurt att dricka sitt arabiska kaffe, och istället för att blicka ut över den fd pilgrimsvägen från Jerusalem till Betlehem, blicka ut över en grå betongmur.
Förutom jag och min kollega har Khalil en gäst till idag. Liksom vi tog han sig in genom det hål som fortfarande finns i muren. Men hur många dagar till kommer den öppningen att finnas? Palestinska arbetare i desperat behov av bröd på bordet är i full gång med att slutföra det bygge, som innebär ytterligare en förlust av land till Israel.
Ett fåtal familjer bor fortfarande kvar i sina hus som helt har avskärmats av muren. En av dessa är familjen Anastas. Deras hus är omringat av muren på två sidor och en mur på husets tredje sida är under konstruktion. Det är mot samtliga dessa sidor som lägenheten har fönster. "Vi kommer inte att få någon sol. Vi kommer att dö här", säger Claire Anastas. "Det är inte så farligt för mig, jag har levt, men mina barn, de har precis börjat sina liv", fortsätter Claire gråtande. Alla fyra barnen har psykiska problem, men familjen har inte råd att ge dem den hjälp de behöver. "Vi har förlorat allt", berättar Claire, "vår affärsverksamhet på bottenvåningen, vår psykiska hälsa, våra grannar, vår trädgård, vår framtid?" "Vi lever i en grav mamma", sa Claires åttaårige son en dag. "Vad kommer härnäst mamma?"

Besök vid graven

Från Jerusalem går speciella bussar till Rakels grav. Dessa tar sig in i Betlehem genom en särskild port i muren, som endast leder till gravområdet. När jag försöker gå ombord på en av dessa bussar för att med egna ögon kunna se den grav, som orsakat så mycket problem för alla som bor runt kring den, säger en passagerare aggressivt att bussen bara är till för judar. Den muslimske busschauffören försäkrar mig om att så inte är fallet, men råder mig att besöka graven till fots. Så jag bestämmer mig för att ta vägen genom hålet i muren. Kommendören för Rakels gravområde släpper in mig i den synagoga som byggts över graven. Vi har ett långt samtal om nödvändigheten att bygga en mur kring en helig plats och därmed utestänga den för en hel befolkningsgrupp som också håller den för helig. Argumenten är desamma som alltid: säkerhet. "Palestinierna skulle döda oss här annars. Och dessutom?", fortsätter han, "så ger murbygget de fattiga palestinierna arbetstillfällen". Som om muren skulle vara något sorts välgörenhetsprojekt och inte den stöld av land som fallet med Rakels grav tydligt visar att det är?
Vid ingången till graven finns två gamla tvagningsanordningar från ottomansk tid. Några av de arabiska inskriptionerna är överspacklade. Ännu ett tydigt tecken på att det syskon som delar samma fader inte längre får finnas i familjen.
Sorgsen går jag in till kvinnosidan och ber om försoning för en splittrad familj, för syskonkärlek bland Abrahams barn. I mina tårar möter jag Rakels tårar från då. "Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer." (Jer 31:15)
När jag frågar vilka som är Rakels barn, svarar mig mannen med korkskruvslockar och svart kippa att det är bara judar som är Rakels barn. Jag tänker att det är i denna självvalda isolering som segregationen och förtrycket börjar. Då spelar det ingen roll hur högt kristna och muslimer ropar: "Rakel är faktiskt vår mamma också!"
/Madeleine Dahl, ekumenisk följeslagare i Betlehem/ 

Detta veckoslut har OAS-rörelsen arrangerat sommarkonferens i Boden.
Det gjorde man också förra sommaren.
Detta har förorsakat en del rassel och gny från visst kyrkopolitiskt håll.

Så var det också förra sommaren men i år uppmärksammades det i mycket mindre utsträckning. Media har helt enkelt inte - hitintills i vart fall - nappat på Bodens sosse-kvinnors försök att med OAS-mötet som förevändning inbilla folk i allmänhet och bodensare i synnerhet att en och annan nej-sägare till kvinnliga präster - sådana förekommer inom OAS-rörelsens hank och stör - är den stora diskrimineringsfaktorn för kvinnliga präster i Svenska kyrkan. På http://www.kuriren.nu/ kan man om man skriver on OAS-rörelsen i sök-rutan se vad som skrevs förra sommaren och vad som noterats i år. Skillnaden är tydlig.
Vill man se vad rörelsen står för och vill fungerar länken http://www.oasrorelsen.se/ utmärkt.

Denna rörelse är alltså politiskt inte korrekt. Av samtal med förtroendevalda och anställda på olika nivåer i kyrkan har jag erfarit att OAS är något man inte vill kopplas ihop med. Jag har också erfarit att människor som är aktiva i OAS-rörelsen bemöts med misstänksamhet och att ledande kyrkliga företrädare inte vill (eller vågar) finnas med i sammanhanget.

Igår for jag till Boden för att vara med ett tag vid detta politiskt inkorrekta sammanhang och med egna ögon och öron samt ett öppet sinne ta del av det som är så skumt och farligt.
Vad mötte jag? Vad såg jag? Vad hörde jag? Vilka var där?

Jag såg gissningsvis 600 personer som på sin fritid och för sina egna pengar var med. De som brukar delta i kyrkliga konferenser när de har lön, arvode samt resa och logi betalt saknades (givetvis?)*.

Jag konstaterade att det var människor ur alla möjliga kristna sammanhang. Det var folk från Svenska kyrkan, EFS, baptister, Laestadiander, högkyrkliga, lågkyrkliga osv. Fast inte så många kommunalkyrkliga.

Jag fick delta i en Högmässa som uppfyllde mitt ideal - lätt på foten. Den innehöll allt och leddes enkelt och  levande av personer som var vänner med liturgin. Ordet, Bönen och Måltiden stod i centrum - inte personerna, inte ens den gamle biskopen Gärtner - 82 år.

Jag hörde den bästa förkunnelsen på år och dag - centralt om den kristna trons elementa. Gärtner predikade Jesus enkelt och med en varm glimt i ögat. Seminarieledaren jag tidigare mött drev i sina samtalsinlägg samma sak.

Jag såg att det fanns platser i rummet för bikt, förbön, samtal osv och i själva gudstjänsten möjlighet till förbön med smörjelse med olja. Jag såg också barn, ungdomar och familjer i parti och minut och jag såg att de fick plats i gudstjänsten.

Såg jag bara?? Nej! Jag fick ju delta och gladde mig i detta med hull och hår.
De som känner mig vet att jag har en hel del av bägge delarna.

Vad är det som är så gräsligt med denna rörelse?
Inte katten vet jag! Jag konstaterar att den motsvarar den andlighet som fanns i ungdoms- och gymnasiströrelsen på den tiden jag fanns i de sammanhangen. Då ansågs det som något gott, nu som något skumt. Varför?

Var det elitistiskt? Icke! Grundtonen kan sägas vara samma som psalmen 720 i psalmboken. Den psalmen handlar inte om någon kristen elit utan om ett folk ledda av honom som lever efter det att han dött för alla.

* Detta kan jag säga alldenstund jag varit präst i snart 30 år och genom stifts- och folkhögskoletjänst fått en tämligen stor personkännedom vad gäller kyrk-Norrbotten också utanför Älvsbyn.

Det börjar som bli ett inlägg i veckan på denna blogg. Lite av semestertorka alltså. Men ändå händer saker av större eller mindre vikt för en själv och världen i stort. Vi börjar bakifrån.

Måndag 10 juli: Regn!! För första gången på jag vet inte när. Och svalare. Bra för bären.

Söndag 9 juli - på kvällen: FotbollsVM (äntligen) slut. Det har varit kul men börjat stiga en åt huvudet. Slutbilden blir ändå att nåt också farit in i skallen på fransmannen Zidane. Värmen och ansträngningen gjorde att han förväxlade en italiens bröstvårta med bollen och nickade till - och jag menar inte att han somnade. Italien vann. Frankrike fick silver och värdlandet brons. Nu laddar vi för EM om två år och för Sydafrika två år senare.

Söndag 9 juli - på dagen: Yngste gossen konfirmerades i Älvsby kyrka tillsammans med 34 andra. Ansvariga i församlingen planerar redan i samverkan med folkhögskolan återsamling med läger och fortsatta kontakter till hösten.

Lördag 8 juli: Hetta och bad.

Fredag 7 juli: Örnsköldsvik tur och retur för begravning. Mosterns make hade avlidit hastigt den 20:e förra månaden och skulle följas till sitt sista vilorum. Startade 05.30, plockade upp en kusin i Byske och mötte fyra till i Lund utanför Skellefteå (min mammas uppväxtplats). Start dörifrån, begravning kl 11, minnesstund och resa hem - framme 21.30. Mostern, som har sina syskonbarn som sina barn, är nu den sista vihar kvar av den generationen på min mammas sida - och livet går vidare.

Och en sak till: I kväll är det Morden i Midsomer - engelsk deckare. Jummi!!

Igår knåpade jag på ett inlägg  - veckans? - på bloggen. Jag skrev både snillrikt och tänkvärt och hade tagit med länkar kors och tvärs på internet. Och efter en stunds arbete när jag skulle publicera det hela fastnade ingenting. I stället frågade datoreländet om jag ville skaffa mig en blogg. Och så det var ajöss med det jag skrivit. Nu trycker jag på Spara & publicera - knappen efter varje mening och jag har kollat att det hela verkar funka nu.

Jag försöker givetvis inte rekonstruera gårdagens text. Bloggar skall ju vara aktuella.
Så kvällens inlägg skrivs i väntans tider på kvartsfinalen i fotbollsVM: Tyskland mot Italien. I morgon är det Purtugal mot Frankrike. Således har alla Sydamerikaner fått resa hem. England, Holland, Ukraina, Spanien likaså. Samt många andra förståss.
Det är alltså fyra lag kvar - alla europeiska. Och 3½ lag kommer från den katolska delen av kontinenten där idrottsmän mycket väl kan göra korstecken innan och efter de presterat något. Som ett offentligt uttryck för tro och livshållning?? Eller??

Egentligen är detta fashinerande på något sätt. Religionen syns på fotbollsarenan.
I Sverige får den inte ens synas i kyrkan. Allt enligt regler från skolverket som givetvis inte har något med kyrkan att göra (fast detta och liknande saker har jag berört i de tidigare inläggen om skolan låter präst delta och resultatmässigt blurr). En ny lågpunktsnivå i religionsfobisk politiker-fundamentalism samt en mikrodebatt om detta kan man ta del av på nedanstående länkar.

http://www.nsd.se/artikel.aspx?artid=26451&arkiv=False
http://www.nsd.se/artikel.aspx?artid=26745&arkiv=False

Nu är det femton minuter till matchen Tyskland-Italien. Skönt att Sverige inte är med. Nu kan man avslappnat vänta på avsläppet eller vad det nu heter när matchen börjar.