Syns inte, finns inte? (?)
I filmen om Ronja Rövardotter finns några lätt begåvade folkilskna kreatur: Vildvittrorna. Dessa rovgiriga kvinnofåglar jagar Ronja och Birk som tvingas att dyka ner i vattnet för att klara sig. Efter att ha simmat under vattnet gömmer de sig sedan bland växterna så att vittrorna inte ser dem. Och vittrorna uttrycker sina slutsatser i skriken Syns inte, finns inte. Syns inte, finns inte. Detta vore väl harmlöst om det inte var så att också andra instanser än vildvittror visar prov på samma begåvning – ser vi det inte så finns det inte. Det är till och med så att man möter ibland hållningen ungefär det vill vi inte se så det finns inte.
Vad föranleder att jag skriver detta?
För någon dag sedan – den 23 juli – fanns i TV4s kvällsnyheter ett inslag om konfirmations-verksamhet. Man redovisade att under de sista 10 åren så har antalet som deltar sjunkit med en tredjedel – från tre femtedelar till två femtedelar av dem i årskullen som tillhör Svenska kyrkan. Reportaget innehöll dessutom en presentation av en icke-religiös konfirmation arrangerad av förbundet Humanisterna.
Det bekymmersamma är givetvis inte att humanetikerna arrangerar något. Vid koll på deras hemsida visar det sig att det rör sig om ca 100 personer så det handlar om några på marginalen. Det är dessutom bättre att ungdomar genom en lägervecka (om än dyr) i ett sekulariserat sammanhang får möjlighet att dryfta frågor om etik, mening, självbild, värderingar osv än att de helt blir utan sådant. Att det sedan kallas konfirmation är ju i någon mening att använda en från kristna sammanhang stulen term men det kan jag bjuda på.
Det bekymmersamma är att ett brett krismedvetande kring konfirmationsverksamhetens utveckling verkar saknas i kyrkan på nationell, regionala och lokala nivåer. Visserligen skrivs om projekt, riktlinjer för arbetet bland konfirmander osv men den tredjedels- och femte-delsmatematik som jag nämnde nyss skriks inte ut. Det måste man få hjälp av TV4 att se. Och den utvecklingen är egentligen värd en haverikommission!
Att det finns många orsaker till utvecklingen är troligt.
Givetvis finns det icke kyrkliga faktorer på både nationell nivå och på lokala plan som spelar in. De är viktiga att kartlägga men näst intill omöjliga att göra något åt. Kyrkliga faktorer nationellt, regionalt och lokalt står det däremot i kyrkans makt att förändra – sedan man kartlagt dem.
En sådan faktor är till exempel att det finns många präster som tillåts att inte vilja ha konfirmander. För mig är det lika absurt som om en musiker inte vill spela eller ha en kör. Men icke för ty: Det finns dem – också unga – som säger att de inte vill. Och då hamnar den verksamheten ur fokus, faller bort från prioriteringarna även om den skickligt handhas av andra medarbetare i församlingarna. För det är – tyvärr – så att präst ger status. När präst inte är med blir saker lätt osynliga för styrelser, chefer, media, allmänhet. Och det som inte syns finns inte – på vildvittriska.
Här kan flera exempel på osynligheten redovisas. När det gäller de skrivna kriterierna för präster stiftet söker rekrytera under deras utbildning nämns beredskap att gå in i och/eller ha uppfattningar om en massa verksamheter. Gissa vad som inte nämns.
Och när Svenska kyrkan ger ut en nu officiell bönbok – detta läste jag för en tid sedan men minns inte var – så ingår ingen bör skriven för att bedjas av konfirmander eller fungera som förbön för dem.
De syns inte, finns inte - i vart fall snart! Och detta bekymrar mig.
Nu kommer ett blogg-uppehåll att göras eftersom jag och delar av familjen reser bort på semester: fotbollscup i Umeå och fjällvandring. På återläsande alltså runt den 6 augusti.
Länkar till en del av det sagda:
http://tv4.se/nyheter/478627.html
http://www.svenskakyrkan.se/ArticlePages/200606/12/20060612112759_svksfo394/20060612112759_svksfo394.dbp.asp (klicka till pdf-fil)
Delar helt din åsikt att det är för lätt för prästerskapet att välja bort konfirmander. Särskilt som konfirmandarbetet är så viktigt för kyrk-oordningen (som gärna hänvisas till i andra rättighets- och skyldighetssammanhang).
Å andra sidan kanske det börjar vara dags för oss att fundera på vad vi gör av den stora procent ungdomar som faktiskt väljer bort konfirmationen. Vad kan kyrkan göra för dem, tro? Det är en lika stor utmaning som att höja konfirmandstatistiken.
