stigstrombergsson

En uppdatering är på sin plats – det är ju söndag. Veckan som gick får vara ämnet jag om söndagskvällen tar mig an lite dag för dag.

Måndag var spänn-ande – med spänn-vidd. Donald T installerades som president och höll sitt ”linjetal” om hur han tänker sig USA på andras bekostnad ska växa ekonomiskt och territoriellt. Jag hörde honompå radion. På kvällen såg jag i SVT andra delen av Vetenskapens Världs program om intelligenta växter. Olika växter samverkar med varandra till gemensam nytta utan att vilja vara den greataste plantan i skogen. Svampar och tallar verkar faktiskt smartare än Trump som vill erövra Grönland.

Tisdag myglade jag ehuru pensionerad mig med på den på folkhögskolan av stiftet anordnade kontraktsdagen om idealitet och frivilligas möjligheter att bidra i församlingars liv och verksamhet. Närvarande var alla präster, musiker, diakoner, pedagoger och alla som är anställda för uppgifter i de fälten i kontraktet som sträcker sig från Bottenviken till gränsen mot Norge. Vettig dag i stort.

Onsdag – liksom de andra dagarna – pusslade jag en del med ett av de två 1000-bitars elände vi fick i julklapp. Jag har också läst en del – som jag inågot framtida inlägg kommer att återkomma till. På kvällen ledde jag Veckomässan i kyrkan efter jag i ungefär tre kvart pratat med två konfirmander som dykt upp tidigt.

Torsdag handlade vi.

Fredag efter jag varit till brädgården åt vi fisk.

Lördag kom barnbarnet Lisa med föräldrar på middag.

Idag, söndag, var vi i kyrkan, spikade en del i före detta bastun samt la pusslet färdigt.

.

Var detta egentligen en fantasifull vecka?

PS: Också annat – positivt – har hänt men det kan jag inte i nuläget blogga om. DS.

Troligen kan en och annan tycka jag är smal. Naturligtvis syftar jag inte på midjemått eller något sådant utan mer på det av alla mina funderingar och vardagsbestyr jag väljer att beblogga. Tendensen är ju – jag märker den själv – att mina inlägg isolerar sig till diverse kyrkligheter. Om den nära framtiden innebär förändringar i det avseendet håller jag osagt. Med det sagt är det klart att jag tycker att vapenvilan mellan Hamas och Israel är något positivt – fattas bara annat! – liksom att också presidentskiftet i USA skapar funderingar – inte minst vad gäller Grönland – och att Tidöpartiernas ”framfart” innebär bekymmer. Dock är det ett kyrkfenomen som ligger bakom detta inlägg med rubriken vagt och snålt.*

Jag såg en annons jag inte tyckte var helt optimalt formulerad. Texten i den löd i all sin korthet: Mässa är en gudstjänst där man får ta emot bröd och vin.

Jag tycker det är vagt uttryckt, alltför vagt. Som jag är inprogrammerad och som kyrkan lär borde det i stället ha stått ungefär Mässa är en gudstjänst där man får ta emot Kristus, hans kropp och blod. Min känsla är att det uttryckssättet var det naturliga i 1942 års Kyrkohandbok (och de ännu tidigare) såväl som i den förra från 1986. I den nu gällande – den från 2017 – är formuleringen bröd och vin vanligare, om än inte dominant. Stilla undrar jag Varför? Varför säga vagt det man kan beskriva precist? Varför undvika det konkreta?

Sannolikt finns det (krystade) tankar bakom hos dem som uttrycker saken vagt vare sig det är i Kyrkohandbok, tal eller annonsering. Jag vill inte gärna tro att det bara uttrycker tanketomhet men kan ana åtminstone när det gäller annonsering formas sådant ibland av folk utan teologisk kunskap och medvetenhet. Sådant kan jag överse med i tanken att ovetskap kan korrigeras med ut- och fortbildning.

Lite värre är om det handlar om att medvetet vilja framställs saken ”enkel” eller ”lättförståelig”. I så fall är det enligt min mening ändå otänkt. Det vagt sagda blir ju i alla normala fall inte enklare att förstå än det konkreta.

Ännu värre är om det månne handlar om reformert evangelikal teologi som medvetet eller omedvetet sipprat in? I evangelisk reformatorisk teologi – luthersk – är Kristus i Mässan på jorden reellt närvarande i med och under bröd och vin. Samma synsätt finns också hos katoliker och ortodoxer. I reformerta evangelikala sammanhang – till exempel största delen av så kallad svensk frikyrklighet men också andra mer föreningsformade sammanhang – bekänner man sig inte helt och fullt till denna kroppsliga realpresens utan ser Nattvarden mer symbolisk och andlig. Har den attityden med- eller omedvetet smugit sig in i Svenska kyrkan vänder jag mig mot det. Vill jag ha att göra med en symbolisk minnesmåltid går jag till en frikyrka. I Kyrkan ska Jesus närvaro uttryckas konkret och kroppsligt, inte vagt.

Orden man får ta emot bröd och vin tycker jag inte bara är något vagt utan också låter snålt. Blir jag bjuden hem till någon och det ställs fram bröd och vin blir det i all sin enkelhet naturligtvis inte Mässa. Det är ju bara bröd och vin. Om det bjuds på bröd och vin vill jag ha ost! Allt annat är snålt.

* Jag gissar också att en och annan kan tycka att jag är en knarrig gubbe som smågormar och aldrig är helt nöjd och belåten. Kanske ligger det något i det fast jag verkligen försöker undvika den fåran. På nätet har jag sett andra som i enveten knarrighet hittar fel och brister i allt – inte minst i kyrkliga ting. Sådan vill jag inte vara, ej heller bli.

I tidigare blogginlägg har jag nog avslöjat en del tankar som kan höra ihop med utveckling, förnyelse, tillväxt och fördjupning i och av en församling, den lokala såväl som andra. Jag menar då att det primärt är genom Gudstjänst och Undervisning och medveten genomtänkt Evangelisatione de sakerna sker.*

Som döpt, som kristen och som kyrkotillhörig (och dessutom även som pensionär fortfarande anförtrodd prästämbetet) är jag liksom alla andra kallad att dra mitt strå till stacken. Det betyder för mig lite olika saker. En sak – själva Saken – är att med församlingen fira gudstjänst fler sön- och helgdagar än jag låter bli och sedan framhärda i förbön för allt möjligt löst och fast. En annan sak är att söka dyka upp i olika vardagsaktiviter i församlingen, till exempel Messy Church, och odla kontakter. En tredje är att – då jag är präst med viss erfarenhet – ta emot förtroenden att hålla i en del saker främst i fältet Gudstjänst och Undervisning.

Med detta som bakgrund skrev jag tidigare i veckan bland annat på församlingens Facebook följande här kursiverade text:

Anhopningen av helger är över. Vuxna och elever vänder i veckan tillbaka till arbetsplatser och skolor. Första halvåret har börjat.

I Älvsby församling startar också i denna vecka och nästa vardagsverksamheten upp efter helgperioden. Ett par av de sakerna vill jag nämna nu.

Onsdagskvällar klockan 18.30 firas Veckomässa i Älvsby kyrka. Kanske oftare men åtminstone var annan gång (i vecka 3, 5, 7 osv, alltså veckor med udda nummer) blir det efter Mässan möjligt att bli kvar eller ansluta till ”Pratkväll i kyrkan”. Det är ett öppet samtal kring tro och liv utifrån vad de som är där vill dryfta.

Tisdagskvällar klockan 18.30 i veckor med udda nummer möts de som vill till Bibelstudier i Älvsby församlingsgård. De som mötts under hösten har resonerat om första delen av evangelisten Markus’ berättelse om Jesus och fortsätter med det under början av det nya året. Det går utmärkt att komma med även om man inte var med i höstas.

/Stig Strömbergsson, pensionerad präst/

I den ”annonseringen” blev det dock fel. Inom parentesen ovan skall det vara i vecka 2, 4, 6 osv, alltså veckor med jämna nummer. Om onsdagskvällen var vi ett och ett halvt dussin, alltså sju, i Veckomässan och sex kvar i ”Prat-kvällen”.

* Här kan vän av (Kyrko-)ordning lägga en fundering varför jag inte nämner Diakoni och Mission. Givetvis har jag inte glömt de sakerna. Vad gäller Mission är det enligt min mening inte ett eget moment i församlingens uppdrag att gå ut i världen och sprida tro på och tillit till den uppståndne. Mission är paraply-uppdraget som Gudstjänst, Undervisning och Diakoni är infogat i och uttryck för – inklusive det ofta bortglömda ordet Evangelisation.

Vad gäller att utöva Diakoni kan tilläggas att det inte skall ske för att, alltså i avsikten, att de som tar del av den skall bli kristna. Sådan baktank måste hållas i schack. Diakoni utövar man inte för att rekrytera utan för att man är rekryterad.

Det börjar verkligen bli dags att avrunda och avsluta serien blogginlägg med envist och enträget som rubrik. Tillsammans med ett försök till resonemang om A Mission-shaped Church i England och nedslag av detta hemma i Sverige har envist och enträget vad gäller böner och bönesvar rent lokalt skvalpat i min hjärna.

När det gäller de böner – såväl som andra böner – för barn och unga som envist och enträget betts i Älvsby kyrka de senaste åren är min Bibellogik enkel – och kanske i mångas ögon naiv. Jag tar min utgångspunkt i Johannes första brev där det står: Om vi ber om något efter hans – Guds – vilja vet vi att han hör oss. Jag tänker då att rimligen vill Gud att människor skall komma till tro och växa i tro. Bön envist och enträget för den saken och i den riktningen är alltså rätt. Johannes fortsätter sedan med om vi vet att han hör oss vet vi också att vi får det vi ber om i vår bön. Det blir alltså att envist och enträget bara be och lika envist och enträget vänta på bönesvaret och fortsätta att be.

Nu har jag i min tanke hela tiden haft att föreställningen att bönesvaret skulle bli ett insipprade av ungdomar, unga vuxna och familjer i söndagarnas gudstjänster. Där förkunnas Ordet och dukas Bordet – helst alltid. Jag har också strävat och verkat för de sakerna genom att tjata om söndaglig Mässa med en ”trallvänlig” liturgi och förkunnelse med tydligt angeläget innehåll och tilltal.*

Bönesvaret har uteblivit – så här långt. Eller tagit andra riktningar än den jag har tänkt. Det skulle då inte vara första gången i världshistorien Gud gör så. Jag undrar om inte till exempel Messy Church i vår församling blev ett sätt Gud besvarat de söndagliga bönerna för barn och unga. I denna series förra inlägg slutade jag med rapporten att vid senaste Messy Church mötte 140-150 personer upp – och då inte främst av den sort som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk. Är barnkörens tillväxt och det stigande antalet konfirmander och ett och annat välbesökt event andra bönesvar?

Alltsammans är glädjande, våldsamt glädjande, att utvecklingen gått så under hösten. När man värderar och resonerar om saken finner man att det är en massa ”nya människor” man säger att det gäller att vidareutveckla kontakterna med. Idealet är ju att Messy Church skall kunna leda vidare in i vad jag kallar Massy Church – och då givetvis omforma söndagarnas gudstjänster.

Vad behövs för det? Vad kan göras?

Att vi som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk – jag repeterar min kategorisering – möter upp där och när ”nya människor” möts är viktigt och riktigt. Inte då för att ta över och modifiera utan för att vara kontakter.

Att välbesökta sammanhang får hela arbetslagets gemensamma uppmärksamhet är viktigt. Jag tycker att ALLA som har pedagogiska och diakonala uppdrag så väl som ALLA präster och musiker skall få arbetsförlagd tid till de fredagar det är Messy Church – för att knyta och återknyta kontakter samt stöka i allt praktiskt.

I flera år har man enviskt och enträget bett för barn och unga. När nu Gud besvarar bönen på sitt sätt är det viktigt att man lika envist och enträget går in i och samverkar i det Gud gör – och fortsätter att be för och om en evangeliserande församling som växer och fördjupas.

Med de orden avrundar jag denna tnkeserie. Det tidigare delarna hittar man här, här, här och här.

* Huruvida jag själv som församlingspräst som pensionär förmått leva upp till dessa mina egna önskemål är dock en sak jag näppeligen själv kan bedöma. Andra må värdera.

Ibland har dessa mina tankar mött viss tröghet, rentav motstånd. Främst har det då varit några som gjort och gör sig till (oombedda) ombud för andra agerat för att vissa söndagar skall vara Nattvardslösa. För mig är det en obegriplig snål hållning. Bara för att en del (kanske) inte vill skall Bordet inte dukas så att de som vill kan få ta emot Jesus kropp och blod. Det är dessutom inkonsekvet. Tanken att (kanske) inte alla vill utsätta sig för predikan för inte med sig önskemål om och införande av en prediko-fri söndag i månaden. Att psalmer och kyrklig musik (kanske) inte gillas av alla leder inte heller till några omsorgskännandes önskan om en söndag i månaden utan takt och ton.