stigstrombergsson

Då andra säger att de arbetar hemifrån måste jag kunna säga något liknande och kungör med fasta tryckningar på mitt tangentbord:

Jag är pensionerad hemma!

Det är februari med sitt typiska smällkallt eller snöfall. Inga mellanlägen. Många klagar men så gör inte vi. Gnäll löser inget och saken går inte att ändra på hur man än anstränger sig. Det handlar om att – somman nu ofta säger – hålla i och hålla ut trots att det blir lite trist. Det mest spännande som hänt så här långt denna veckan var att snösvängen i sitt idoga arbete också på måndagsmorgonen klippt till vår brevlåda så densläppt från sitt stativ. Med hjälp av två nya skruvar  och mejsel fixade jag som den ½händige karl jag är det hela. Mitt-på-dagen-posten kunde levereras på vanligt vis.

Det blir mer TV än annars och då ganska mycket historiskt material, både dokumentärer och dramatiseringar. Nu räcker det! Inte fyra-avsnitts-serie till om seriemördare hur based on real events det än är! blev mitt och Primärhustruns omdöme efter ett par stycken. Andra serier – förutom Vetenskapens Värld – fick på nytt komma till heders, inte minst de ganska vanliga där psykiskt traumatiserade engelska poliser i trassliga personliga relationer och ihållande regn söker lösa fall och mysterier. Ett känt koncept som har sina poänger. Den svenska motsvarigheten Tunna blå linjen är inte heller dålig. Tvärtom. Den är riktigt bra – så här långt.

Den norska serien Atlantic Crossing – en fri dramatisering – ledde, tillsammans med historiska dokumentärer bland annat om slutskedet av Andra världskriget – till återbesök i bokhyllan för en omläsning av en bok. Min omläsning gick ganska fort. Nu läser min medpensionerade Primärhustru den men för första gången och därför mer noga. Om boken skrev jag i juli 2008 i inlägget den tredje vägens bloggeri – 4: läst under tiden som härmed till en del repriseras:

Mein lieber Reichskanzler – Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli av Staffan Thorsell införskaffades på centralen i Göteborg. Förfärligt intressant!! Handlar om hur den svenska regeringen (inte sällan splittrad), industrifamiljer, försvaret och kungahuset fiffelspelade både dubbelt och tredubbelt till förmån för Hitler-Tyskland. Och att alltsammans mörklades efter andra världskriget.

Det som skiljer boken från många andra som behandlat ämnet är att författaren kunnat få ta del av en hel del nytt material. Givetvis gäller inte det anteckningar och handlingar som till exempel det svenska försvaret och kungahuset hemligstämplade och som fortfarande hålls hemliga av dessa mörklerkrafter utan i stället tyskarnas noteringar till samma skeenden, anteckningar och arkiv. Dessa fördes 1945 till Sovjetunionen men har kommit fram i ljuset och blivit tillgängliga efter det mörka systemets upplösning. Alltsammans mycket intressant att läsa – särskilt i dessa FRA-tider.

Ikväll blir det dokumentär om Franska revolutionen och mellan varven petar jag då och då in gluttande av mer meningslös art – Star Trek Deep Space 9.

Faktiskt läser jag nu också en roman. Det är sällan jag läser skönlitteratur men den härär riktigt bra – based on real events.

Nu ska jag skotta snö. Klockan två är det tisdags-Tegnell på SVT2.

Flera dagar senare ser jag att förra blogginlägget upphittad häst & annat blev publicerat två gånger. Den svårbegripligheten får mig att undra: Varför? För klarhets skull slår jag fast att det inte var ett medvetet försök att kompensera för gleshet mellan inläggen. Nu är saken i alla fixad och dubletten har blivit den singlett som var avsedd.

Igår kväll – söndag – gav jag mig i kast med en annan svårbegriplighet. I de två ganska olika Facebookgrupperna Prästkollegor och Apostolicum ställde jag frågor med denna text:

Jag är inte ute efter en debatt men vill genom att fråga vidga mitt vetande kring en sak – Nattvardslivet i pandemitid. Vad jag – är emeritus med därtill hörande underskott i kyrklig överblick – i alla fall förstått har många församlingar "stängt" nattvardsbordet under varierad tid, några månader upp till ett år.

Nu frågorna:

Har man eller inte AKTIVT verkat för att människor enskilt eller hushållsvis skall få nattvard genom något som påminner om "Sjukkommunion"?

Om så – hur? Utfall?

Om inte – varför?

Så här långt strax före lunchtid på måndag har några responser kommit på Prästkollegor. Jag har avidentifierat dem både vad gäller personnamn och ort:

• Ja, med nuvarande begränsningar erbjuder vi enskild nattvard efter mässan på söndag, dvs "drop-in" kl 11-12, med kort bibelord, syndabekännelsen, avlösning, kommunion, välsignelse och sändningsord. Kommunikanterna går så fram en och en till högaltaret där prästen väntar. Knäfallet är placerat ca 3 meter från högaltaret, för att hålla avståndet.
• I X-ort har vi öppen kyrka varje söndag (drop in) men för den som vill ha nattvard firar vi mässa kl 12, 12.30 osv så länge det behövs. Till detta får folk anmäla sig.
• I pastorat X har vi enkla mässor med föranmälan sedan en tid. Max 8 personer.
• I X-ort har vi öppen kyrka med möjlighet att ta emot enskild nattvard. Det går också att som vanligt boka tid för sjukkommunion.
• Vårt nattvardsbord är öppet så till vida att nattvarden och den välsignelse och försoning det ger nu kan djupna i våra liv när vi av Gud utmanas att tänka större än bara tillfällen och antal gånger.
• När det gäller nattvard är det bara enskild som gäller hos oss. Du frågade om utfallet... tja vi blir inte nersprugna....
• Flera korta mässor i rad istället för en varje torsdag kväll. Mkt uppskattat med varierande antal deltagare.
• Varje söndag erbjuder vi möjlighet till enskild kommunion i en av pastoratets kyrka. Nämnas bör att vi är ett litet pastorat.

I gruppen Apostolicum är en del mer mångordiga. Jag hittar följande:

• Vi har firat mässa på det sätt som varit möjligt under pandemin, med föranmälan och många mässor. Oftast blir det 3 mässor på en söndag. Är tacksam över att vi aldrig behövt stänga helt.
• Allt var stängt med möjlighet till enskild Kommunion fr. o. m. domssöndagen. 24/1 började man med två korta Mässor med Max 8 besökare exklusive de som har en funktion per söndag: 10 och 11. Dessa korta Mässor tar ungefär 20-25 minuter. Kyrkorna har öppet en timme på måndag kväll, tisdag förmiddag och onsdag eftermiddag med präst på plats och möjlighet till enskild Kommunion. Vet ej hur frekvent besökta dessa är, men 3-6 har kommit på de korta Mässorna på söndagen.
• Sedan mitten av januari firar vi i X streamad mässa med förlängd kommunion efteråt, varje söndag. Askonsdagen firades tre mässor. Vi får bara vara 8 inalles på våra mässor, men där två eller tre samlas...
• X har varje söndag något vi kallar "Förlängd kommunion". Under en timme efter mässan kan de som följt mässan via livestream komma till kyrkan och enskilt ta emot kommunionen. Närvarande vid själva mässan är Max 8. För att fler skulle få möjlighet att närvara firades på Askonsdagen 5 "fullsatta" askonsdagsmässor.
• Vi har uppmanat till enskild kommunion (den möjligheten ger vi alltid) men något fler har önskat det under året. Vi har också påmint om det i församlingsblad, gudstjänstbrev, utskick osv. Vi har firat enskild kommunion i sakristian, på terasser, i vardagsrum – lite överallt. Nu firar vi mässa med 8 deltagare 4 ggr i veckan och förlängd och enskild kommunion för alla som vill på söndagar efter webbsänd mässa. Hembesök med enskild mässa fortfarande för alla som önskar det. Jag är präst i X.
• Vi har firat mässa i snitt 1-2 gånger per vecka o minst en gång varannan vecka under hela pandemin, var vi än befunnit oss i landet. Ibland anmälan i grupper om max 8, ibland små mässor hemma typ sjukkommunion. Ganska ofta utomhus. Inga problem alls men ingen trycker det på en utan man måste fråga efter det själv.
• Följer.
• Dito
• Delfråga två: varför inte, eller?

Det var ungefär femton timmar sedan jag ställde frågan så det är för tidigt att säga något bestämt om "resultatet" eller eventuella skillnader mellan grupperna. Påfallande är dock att de som svarat är folk som i rådande pandemiläge valt att inom ramarna för Folkhälso-myndighetens anvisningar valt att fortsätta vara "dukare". Med olika slags påhittigheter – i mina ögon positiva sådana – har man sökt skapa möjlighet för folk att fira Mässa, vara "brukare".

Kanske kommer det – eller så kommer det inte – svar från "avstängare" som valt att inte erbjuda Mässa den sista tiden, kanske rentav nästan hela sista året. Sådana finns men deras vägval syns inte (än så länge) utan avslöjas indirekt av ett par personer som inte vill framträda i gruppernas läsbara flöden. I stället valde de att genom lite längre texter i Messenger anförtro mig sina bekymmer. Naturligtvis bevarar jag dessa förtroenden och kopierar inte här vad de skrivit.

Men det säger jag: Jag blir upprörd!

• Jag blir upprörd över själva saken att stänga av sakramentserbjudanden i uppåt ett år. Och jag funderar över om de bakomliggande orsakerna hos vissa ledningspersoner är en olust att fullgöra Kyrkans och prästers uppdrag. Så var det sagt!
• Men jag blir också upprörd – även om det bara (än så länge) är två exempel – över den omilda behandlingen av personal som kan skönjas i de två för mig i övrigt okända "avstängarsammanhangen".
• Och jag funderar verkligen på hur länge underställda präster (och emeritusar) som vill mer skall vara lydiga mot lokala kyrkliga överheters påbud att blockera Nådenmedlet.

Antaglingen städar vi för sällan eller för dåligt eller bägge delarna.

Det var några veckor sedan barnbarnet Ava 2½ år med sin mamma gästade huset.

Jag lovar: Vi HAR städat sedan dess!

Efter-barnbarns-städning betyder först en direkt hopkrattningen av leksaker och annat samt en omedelbar uppsugning av pappersflisor, damm, pärlor, glitter och småjox. Kloka och visa utifrån tidigare erfarenheter kvarstår dock alltid tanken Vi kan ha missat något.*

Två Corona disciplinerade vuxna skapar måttliga mängder dammråttor i hörnen. Då och då behöver dessa i alla fall jagas och så skedde idag. Primärhustrun är ute i ett medmänskligt uppdrag och jag beslöt mig för att göra 14-dagars-dammsugningen. Jag hittade en häst! Under kökssoffan låg den förrymda kusen ingen saknat eller frågat efter.

Det är Askonsdag idag, dagen efter Fet-tisdagen då semlans smak, utseende, konsistens och iglufsande om inte dominerar så i alla fall påtagligt finns med i varje dagstidning, nyhetssändning och pratprogram. Jag åt en på kvällen efter det digitala gruppsamtalet i den öppna Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21. Den gruppen har nu ca 35 medlemmar. Likt alla grupper på Facebook är inte alla direkt-aktiva med att skriva då och då eller när man en gång i veckan öppnar direktkontakt via nätet. Hur som helt var vi 9 upp- och samman-kopplade igår kväll mellan ½7 och 8.

Sedan åt jag årets (förhoppningsvis) enda semla.

Askonsdagen, noble Bloggläsius, inleder Fastan – perioden som gör att julen inte varar fram till påska. Om och vad man personligen gör av det må vara upp till den enskilde.

• Man kan ta bort något ur sitt dagliga liv. Det behöver inte vara varken stort, livsfarligt eller obehagligt utan bara under en dryg månad avstå något fullt tillåtet. Att fasta är att med vilja och vana besluta sig för något. En del gör godis-stopp, andra äter mer vegetariskt, tittar mindre på TV eller avstår något annat. Det är upp till var och en.
• Man kan också lägga till något som kan vara till nytta för andra och för en själv. Promenad med intitt och en stunds Bibelläsning och bön i en kyrka kan vara en sak.** Eller samma sak men utan promenaden. Man kan om inte dagligen så i alla fall säg två gånger veckligen till exempel skriva ett brev – man gjorde sådant förra årtusendet! – eller på annat sätt kontakta någon man tänker skulle ha glädje av det. Eller läsa och bilda sig kring hur tillvaron ser ut bortanför den egna nästippens aktionsradie.
• Fasta kan vara Ta bort och Lägga till – ungefär som Vax on, vax off i första Karate-Kid-filmen – en träning och övning i beslutsamhet och i att vända sig till Gud och medmänniskorna.

Hur Fastetiden kommer till uttryck i församlingarnas liv blir nog i dessa Covid-tider annorlunda än andra år. Tyger och annat i i kyrkorna kommer i alla fall att gå i violett. Flexibla altartavlor stängs – bilden är från Älvsby kyrka. Naturligtvis skall det också finnas information och utmaningar till solidaritet och insamlingar. På många håll blir det nog även live-sända eller inspelade sändningar med regelbunden läsning av Jesus lidandes-historia – i år som evangelisten Markus berttar den från och med sitt kapitel 14. Förhoppningsvis riggas tydliga tillfällen till Covid-säkra möjligheter till Nattvard,  samtal och bikt, enskilt eller i hushållsbubblor.

Fastan – liksom allt i kristen tro och Kyrka – bygger på detta:

• Guds mest bastanta insats för oss människor var att bli människan Jesus.
• Jesus mest bastanta insats för oss människor var hans lidande, död och uppståndelse.
• Jesus nutida insats för oss människor är att tala genom sitt Ord och i Mässans bröd och vin kroppsligen komma till och in i oss.
• Församlingarnas mest bastanta insats och skyldighet är att präster och arbetslag (med den stora räkenskapsdagen för ögonen) gör detta tillgängligt för människor!

 _______________

* Vill du, noble Bloggläsius, se ett tidigare tillfälle rekommenderar jag inlägget kanske bakom... där jag beskriver samma fenomen.

** Rimligen finns i kyrkorum Biblar på många olika rotvälskor men också svenska. Annars finns det så kallade appar med hela Biblar och läs-plans-tips att plocka in i sin telefon. För bön finns appen Tidegärden. Jag rekommenderar den någon eller några gånger per dag.

En kommentar, inte en av flera utan kommentar-en, till förra bloggposten tipsade om ämnet i rubriken. Saken definierades också som fantomsmärtan när ens "hatobjekt" lämnat ämbetet. Tacksam för respons på min önskan om tips att beblogga och för att stå för det jag lovat griper jag tangentbordet och levererar.

På Wikipedia kan jag läsa om det som ligger fördolt i ordet trumpstinens:

Abstinens (substantiv, härleds ur lat abstiner verb i neutrum) betyder i sin översättning 'avhållsamhet'. Det avser avhållsamhet från till exempel njutningsmedel och sexuell aktivitet. Som medicinsk term innebär det att en person upphör att använda läkemedel, alkohol, tobak eller narkotika.

I svenska språket förekommer vardagligt ordet abstinens i begreppet 'abstinensbesvär'. Abstinensbesvär syftar till 'det besvär en person som bryter en inrotad vana upplever'. (…) Normalt syftar man på avhållsamhet från någon beroendeframkallande drog, exempelvis alkohol (...), nikotin, bensodiazepiner eller opiater, när man talar om abstinens. I dessa fall är abstinenssymptomen ofta högst påtagliga såväl fysiskt som psykiskt, eftersom den abstinente personen har dragit på sig ett kemiskt beroende genom bruket av sin drog.

Även andra vanor som inte inbegriper tillförsel av kemiska substanser kan vara så inrotade att de kan ses som ett beroende, och där sålunda abstinensbesvär i olika former förekommer vid avhållsamhet. Hit hör exempelvis spelberoende och tvångsmässig promiskuitet men på senare tid har även shoppingberoende blivit ett stort problem, som för många är svårt att avstå från. De abstinenssymptom som uppträder i dessa fall är av psykologisk karaktär, men en form av kemiskt beroende finns också, i det avseendet att de signalsystem i hjärnan som aktiveras vid ett beteende (ständig shopping, spel- eller sexmissbruk) vid avhållsamhet blir understimulerade. Även om det handlar om endogena substanser ej tillförda utifrån, utan producerade i kroppen är det att likna vid ett kemiskt beroende av till exempel droger eller nikotin. Alla abstinenssymtom går över med tiden.

Trump-beroende har jag inte känt, lika lite som jag under sommaren utvecklar mygg- och knottstinens. Jag konstaterat att det plågsamma finns men låter mig inte påverkas nämnvärt mer än att vara tacksam över att säsongen är slut.

Behovet att hata och måsta hata någon eller något är inte heller speciellt starkt hos mig. Jag kan ogilla grejer och folk och vara kritisk men att släppa det till hat ids jag inte. I åsiktsyttringar, samtal och debatter är saklighet med eventuella skarpa ord bättre hatiskhet med nedsättande och elaka glosor. Visst kan jag känna mig frestad att i blogginlägg och kommentarsserier på till exempel Facebook publicera nedsättande ordlekar om vissa politikers eller andras namn eller hur de agerar men det ger ju faktiskt inget. Jag avhåller mig från sådant.

Trump saknar jag inte alls! Hans sätt att dra sig bort från resten av världen för att sätta först sig själv och sedan USA som främst på planeten har varit dåligt. Utan att idealisera USA och dess politik är landet ändå för viktigt för att vara borta från allt annat. Den nye presidenten verkar vilja återställa det klassiska – att fungera med andra.

Stulen dom!

I sammanhanget funderar jag om vi inte nu råkat ut för och behöver göra plakat med den texten. Trump fälldes ju inte i riksrätten. Inte tillräckligt många republikaner visade ryggrad utan kröp undan och valde att stötta honom som flera av dem innerst hoppas skall vara en (pinsam) föredetting. Jag vet inte om partiet har en så kallad inpiskare i kongressen – tror inte det – som klatschade fram detta. Det är väl snarare att en del av väljarna – men inte alla! – som röstade på Trump fungerat som ”påpiskare”. Pick-upp-gänget med karbiner och sydstatsflaggor stämmer inte med ”städade republikaner” men då politikerna behöver deras röster i andra val gör man ett simpelt taktiskt offer och ”friar” Capotol-stormarnas stora idol. Allt för att säkra sig själva.

Klicka på bilden blir den större.

Jag tycker det är kul att skriva.

Gillar att försöka uttrycka en och annan mening om något eller bara kommentera något som är mer eller mindre betydelsefullt. Själva skrivandet roar mig men fungerar långt ifrån som en födkrok.

Jag är ingen författare som skriver längre sammanhängande alster. Inte heller är jag journalist som följer och bevakar saker eller gräver fram mygel, slapphet eller annat. Jag skulle kunna vara debattör men blir inte det då ingen debatterar med mig. Som informatör blir det också dåligt då jag ju inte informerar om något speciellt, i alla fall inte på ett systematiskt vis. Jag är bara en harmlös bloggare road av att skriva.

De sista dryga två månaderna har skivklådan resulterat i 20 bloggposter, här angivna med datum och kategori:*  

1. är jag reputerlig? (2021-02-09) [Allmänt]
2. efterklok lärpenning (2021-02-05) [Studier]
3. min lojalitetskänsla pressas (2021-02-01) [Församling]
4. några flingor (2021-01-27) [Allmänt]
5. beskylla andra (2021-01-26) [Allmänt]
6. pilot-markus 3 (2021-01-21) [Exe-geten bräker]
7. litet får stor plats (2021-01-19) [Församling]
8. pilot-markus 2 (2021-01-15) [Exe-geten bräker]
9. vårtermin nu? (2021-01-12) [Församling]
10. positiva smittor? (2021-01-10) [Predikaren 12:12]
11. pilot-markus (2021-01-07) [Exe-geten bräker]
12. utrunnen sand? (2021-01-06) [Församling]
13. kanske bakom... (2021-01-01) [Allmänt]
14. vilken kyrka 1 (2020-12-28) [Församling]
15. fördelning 12-6 (2020-12-28) [Predikaren 12:12]
16. nöd och död (2020-12-25) [Predikaren 12:12]
17. äkta lästal (2020-12-22) [Farfar/morfar funderar]
18. kritiskt läge 1 (2020-12-17) [Exe-geten bräker]
19. sjiitväder! (2020-12-11) [Allmänt]
20. digitalt fokusskifte? (2020-12-08) [Församling]

Som du ser, noble Bloggläsius, finns ingen röd tråd annat än mellan några av inläggen typ pilot-markus. För ett par dar sedan gav jag mig i kast med ett vilken kyrka 2 men körde fast. Den bloggposten finns i halvfärdigt skick i datorn. Jag drabbades av total skrivtorka, känner att engagemang i saker tynar och att jag saknar sådant som retar eller lockar mig till att roa mig med att skriva.

Så snälla! Jag känner mig som bilden visar.

Provocera mig! Reta upp mig! Utmana mig!

Ge mig åtminstone nåt tips att skriva om!

* Vad de olika kategorierna står för berättar jag i gamla presenterade inlägg i kategorin Bloggpolicy.

Det ordet – reputerlig – hade jag innan igår inte en aning om att det fanns. På annan plats i cyberymden nämndes jag utan namn som en välrenommerad prästman. Det var i denna text av Dag Sandahl och kom sig av att någon – inte jag! – försörjt honom med innehållet i en ”diskussion” i Facebookgruppen Prästkollegor utifrån en tidigare text från hans tangentbord som jag länkat till där – denna.

Jag skall inte här kommentera och värdera kommentarstråden i Prästkollegor mer än att säga att utfall och tonfall blev helt annat än vad jag, måhända naivt, trodde det skulle bli. Personangrepp på och psykologiserat nonsens kring Dags första text jag länkat till var tydligen mer intressant än det sakliga innehållet i hela texten. I Prästkollegor har jag framfört min häpnad över detta men väljer att inte här plåga dig, noble Bloggläsius, vidare med saken mer än att säga att Dags referat i sin andra text, här den första länken, stämmer ganska bra.

Att jag beskrevs som prästman väckte ingen undran. Om jag förtjänar epitetet välrenommerad kan jag själv inte avgöra. På skoj valde jag att leta synonymer till ordet och internet levererade då bland annat reputerlig. Kul ord! Om jag skall sätta det i mitt CV vette katten men lite piffigt är det att till en förvånad allmänhet kunna säga: Det finns faktiskt en och annan som anser mig reputerlig.

Ibland brukar jag som ett försök att få till ett så kallat bevingat ord klämma till med Ingen är så klok som den efterkloke. Jag som tror det är så måste samtidigt erkänna att ibland funkar det inte på mig. Trots insikter gör jag om samma grej i alla fall. Dock kommer jag numera ibland på lönlösheten tidigare än förr.

Vad är orsaken till denna fundering?

Svar: Hebreiska språket!

I ett huj klev nu om inte alla så i alla fall många Bloggläsiusar och Bloggläsiusor av detta blogginlägg. Jag förstår att Sånt kan jag bara inte läsa om! är ett rimligt sätt att reagera. Naturligvis tar jag ingen hänsyn till det utan fortsätter funderingen över hur märkligt dum och korkad jag är – i alla fall i vissa stycken. Det kanske intresserar en del.

Jag läste hebreiska i min prästutbildning men det var inte frågan om det moderna språk som talas i Israel idag. På tapeten var det gamla och redan på Jesus tid ur vardagslivet försvunna språk de flesta böcker är skrivna på i det vi kallar Bibelns Gamla testamente. Jag och mina kurskumpaner behövde därför inte lära oss att konstruera en enda mening utan bara med hjälp av kunskaper, ordböcker och grammatik försöka klura ut vad det står i vad man kallar Grundtexterna.*

Det var först en halv termins råplugg av språket. Sedan obligatoriskt på min tid en halv termin till för att nå det som hette Ett betyg i Vetus. Då läste man och översatte partier av hebreisk text, studerade böcker om det texterna handlade om och gjorde smärre skriftliga analys uppgifter. Varför jag sedan fortsatte vet jag inte men det blev en halv termin till för Två betyg. Då ingick bland annat 50 av Psaltarens 150 psalmer. Med det i ryggen ryckte jag sommaren 1975 in i lumpen, muckade därifrån våren därpå och pluggade vidare för betyg i andra ämnen för att prästvigas 1978.

1982-83 måste jag ha drabbats av något läskigt – enligt gamla anteckningar. Jag började då om att analysera en del Psaltarpsalmer jag jobbat med under uppsalatiden men nu också med ta in den grekiska översättningen – gjord före Jesus tid – som de första kristna använde.** Jag måste ha köpt mitt ex av den grekiska översättningen i början av 80-talet eftersom jag har märkt det med mitt namn och det telefonnummer vi hade då. Jag malde i alla fall igenom 16 psalmer innan jag gav upp. Orsakerna till kapitulationen har jag förträngt men den kan ha samband med att våren 1983 föddes vårt första barn och att jag sedan under hösten var ensam präst på fyra tjänster. Den situationen tog Älvsbyborna ingen nämnvärd hänsyn till utan fortsatte att dö och födas i en hastighet av ungefär 100 om året. Dessutom var det varje vecka gudstjänster, konfirmander och annat.***

1995-96 slog det till igen! Hur det kan komma sig är mer än jag begriper. Det var mitt i övergången – om jag minns rätt – då jag lämnade Stiftskansliet och började på folkhögskolan. Fastighetens barnhög var då fyra stycken – födda 83, 84, 88 och 91 – och att jag bara kom på tanken att i det läget fräscha upp hebreiskan är ju bara så befängd. I alla fall startade jag med Psaltaren från början. Efter psalm 16 tog det stopp. Insikten slog till som kraften av en skiftnyckel i pannan: Repetera, rentav ny- eller återintroducera, hebreiska genom poesi är en utomordentligt korkad idé. Språk arbetar man sig in i genom enkel prosatext och meningar som Far är rar och Mor är en orm eller hur det nu stod i första ABC-boken i småskolan.

I januari 2007 färdigställde jag ett annat studiearbete och blev Teologie Magister – i Nya testamentets Bibelvetenskap. Under kategorin Studier finns inte många inlägg men en del av dem handlar om saken. Hösten året därpå – skrev också om det i Studier – provade jag hebreiskan på nytt men nu som distanskurs på ½fart vid Göteborgs univeritet. Fick inte till det trots ett skitbra material och lysande distanspedagogik – men jag försökte i alla fall.

Nu kommer det: Trots dessa återkommande misslyckanden och surt förvärvade insikter tog jag mig ändå före att efter Jul på nytt angripa Psaltarens hebreiska och grekiska texter. Kan någon förklara varför!? Det är ju så dumt! Men jag har redan nu, vis av erfarenheten att språk inte repeteras med djupdykningar i poetisk text, valt att skita i projektet. Inte i Psaltaren, naturligtvis. Översättningen i Bibel 2000, Tidegärden med samma text samt en svensk översättning av grekiska texten och omläsning av en del böcker om Psaltaren räcker väl.

Lite efterklok lärpenning om att lära och inte lära sig finns trots allt.

* Jag läste under samma villkor också grekiska. Då gällde det Nya testamentet.

** Då det enligt storyn var 70 personer som översatte kallas den Septuaginta, förkortas LXX som är 70 med romerska siffror.

*** Ett och annat bistånd kom från kollegor i grannförsamlingarna men i allt väsentligt var jag ensam. Ny kyrkoherde anlände första kvartalet 1984 och då blev vi i alla fall två. Två blev också barnaskaran i oktober 84, ett par veckor efter det att herden fått sin första hjärtinfarkt. Då var jag återigen i ensamt majestät. En emeriti från Blekingen – av vår äldsta kallad Fajjbjoj Imjaj – blev ett välkommet stöd från Advent inemot Påsk då herden återkom. Sommaren efter fick han sin andra infarkt men då var laget förstärkt med två nyprästvigda. Möjligen är dessa erfarenheter en delförklaring till att jag ibland har svårt att riktigt leva mig in i när präster  på Facebook och annars klagar över att de "har så mycket" med att led gudstjänst var annan helg och (kanske) är listade för något en kväll i veckan.

Om någon tror att det är lätt som en plätt och enkelt som en fläskpannkaka att vara pensionerad vill jag bara meddela att det inte är så. Om det är bara i mig själv eller om det ligger i själva systemet är inte heller enkelt att diagnostisera. Som präst är jag vigd till ämbete eller uppdrag. Det liknar den äktenskapliga vigningen vid Primärhustrun, är en grej till livets slut som innebär lojalitet och trohet i vått och torrt. Som präst är jag därför, även utan anställning, skyldig och hågad att vara lojal mot Kyrkan som sådan, hennes sätt att agera, andra präster osv.

Men vad är det att vara lojal – i Kyrkan och andra sammanhang? Då och då har jag också här på min blogg filosoferat kring saken och menar nu som förr att lojalitet har flera nivåer – att agera, att yttra och att anse. Dessa nivåer är mer eller mindre önskvärda för olika människor. Att tydligt agera mot vägval och beslut anser jag och de flesta vara illojalt. När det kommer till att yttra en och annan annan mening blir jag mer kluven men tillämpar en viss grad av självcensur. Skulle någon kräva attjag måste anse alla saker på samma sätt som folk som har anseende är jag inte med alls. Lojalitet innebär inte åsiktskonformitet!

Det är på de två sistnämnda nivåerna jag upplever att min lojalitetskänsla pressas. I förrgår – trots att lilla Ava 2½ år var på besök – skrev jag något som kanske skulle bli en bloggtext. Med det ovanstående som ”förord” väljer jag att yttra vad jag anser – med rubrik och allt. Kommentarsfältet är öppet!

28 jan + presstid?

Den 28:e kom ortens lokala annonsblad i brevlådan. Exakt vilken tid reklamalpapiret har mellan sitt manusstopp och vårt brevlådedopp vet jag inte men gissar på i alla fall några dagar. Bilden som blir större om man klickar på den är en del av en annons från kommunen.

Betänketiden i kommunhuset och perioden av vånda där måste hur som helst uppfattas som relativt kort. Jag minns inte datum exakt men det var ganska nyligen Folkhälsomyndigheten proklamerade undantag från åttapersonersregeln för folk födda 2005 och senare. Man inte bara tillät utan också uppmuntrade att barn och unga skulle kunna återuppta idrott och fritidsaktiviteter om lokala smittspridningslägen inte satte käppar i hjulen. Arrangörer och lokalägare har att lokalt ta beslut utifrån sina lägen, inte uniformt utifrån centrala myndigheter belägna i Fjollträsk.

Vilken utsikt har man från kommunhuset?

Man vet hur sporthallar och andra lokaler ser ut. Man vet att kommunen de senaste veckorna har – som man mäter – 25-30 smittade per 100000 innevånare. Man vet också att kommunen har mindre än en tiondel av den statistiska befolkningen man räknar på. Man vet att det innebär 2-3 smittade, inte fler.* Man vet att detta är i praktiken ingenting och med den vyn över byn grönljusar man för diverse fritidsaktiviteter för folk som går i grundskolan – typ.

För många år sedan – det var innan jag och Primärhustrun blev Älvsbybor – flyttade kommunförvaltningen från gamla Tingshuset in i delar av sina nuvarande lokaler. Letar man idag längs Tingshusgatan hittar man inte förvaltningen utan i stället Älvsby församlingsgård med tillhörande Pastorsexpedition och diverse tjänsterum.** Därifrån har man ju också utsikt – men vilken?

Vad jag förstått avser Älvsby församling ATT INTE till fysiska träffar söka samla dem som är födda 2005 och senare. Jag har i alla fall inte på hemsida eller Facebook sett notiser om något sådant. Inte heller har tillfälliga samtal med en del inblandade personer visat tecken på det. Jag får därför intrycket att på något sätt är utsikten från Pastorsexpeditionen är annorlunda än från Kommunhuset. Trög trög som jag är fattar jag dock inte på vilket sätt. De kyrkotillhöriga är visserligen inte exakt lika många som kommuninnevånarna men den skillnaden tror jag inte spelar någon roll när det gäller att bedöma smittorisker. Siffror att ta hänsyn till kring pandemins framfart är ju samma men hur man bedömer situationen och vad man vill skiljer sig tydligen åt så rumpnissen i mig frågar: Vaffördådå? Jag anser mig smartare än en rumpnisse och gissar att det måste finnas orsaker men undrar i samma tonfall – Vickadådå?

Är det illojalt att anse att kommunen valt rätt och att församlingen (än så länge) valt fel?

Är det illojalt att yttra det inte bara till ansvarigt folk utan även i en text på en blogg?

* De exakta sifforna för vecka 3 är att Älvsbyn då hade ett smittotal på 24,7 per 100.000 vilket innebär 2 fysiska individer, inte fler. Grannarnas läge är värre. För Luleå är det 243,3 (190personer), Boden 185,6 (52), Piteå 104,1 (44), Arvidsjaur 145,3 (9), Jokkmokk 183,4 (9).

** Tingshuset som var K-märkt över nocken övertogs av Älvsby församling för att efter viss nytillbyggnad bli dess nya lokaler. Allt material för verksamheten – filmer, diabilder, böcker, flanobilder och mer eller mindre åldrat skräp och jox – men inte själva Pastorsexpeditionen med tillhörande folkbokföring hade hunnit flyttas dit innan hela härligheten brann Valborgsmässoafton 1976. Snacka om storstädning och tillfälle till inköp av nya mer ändamålsenliga grejer. En senare kyrkoherde sa: Det var den mest välsignelsebringande branden i församlingens historia.