stigstrombergsson

Det kom några kommentarer kring inlägget bakvänd statistik. Då jag ofta blir långfattad när jag skriver – se andra bilden i förra inlägget – väljer jag att inte kommentarkommentera där kommentarerna kom utan här i ett separat inlägg.

Först ut var ortsbon och bloggarkumpanen Lestander. Han skrev inte här på min blogg utan gjorde i stället ett inlägg på sin egen – här. Sedan kom här ett par noteringar från annat folk.

Vad fick jag för tankar av detta? Jo...

Det är viktigt att OBServera vilka jag ställde mina kanske rannsakande och till och med småklandrande frågor till i mitt inlägg. Samt vilka jag inte frågade.

Jag frågade inte de 255 varför de inte kommer när man ringer* utan lämnar sina platser tomma för att vandra i skogar, berg och dalar eller göra något annat. Klart Gud vill de skall fira gudstjänst men det är inte dem jag frågar.

Jag frågade dem som på ett eller annat sätt har ansvar mer än för sig själva. Lite fel är det när jag skriver dem som har ansvar. Jag borde skriva vi som har... Jag tillhör ju dem som firar gudstjänst, har tidigare varit förtroendevald och/eller anställd i arbetslaget. Det är till oss jag ställer mina frågor på hur vi tänker kring vad Gud kan vilja – och vilka slutsatser som kan dras av sådana tankar.

En kommentar frågade om förr i världen och hur mycket folk som då firade gudstjänst på ”normalsöndagar” då det inte var någon speciell storhelg eller annat. Om detta är jag inte helt informerad men vet att när kyrkan byggdes för drygt 200 år sedan byggdes den för växt. I socknen fanns då ca 550 personer och det Herrens hus man uppförde fick bänkar och läktare för inemot 1000. Ombyggnationer ändrade sedan planlösningen. Vad jag fattat förändrades en bänkförsedd korsarm till ett kor, en läktare togs bort och de andra tre gjordes mindre. Summa blev väl med extrastolar och så inemot 500 platser. Brandsäkerhetsregler har rensat extrastoleriet till max 300 i rummet.**

Men vissa saker vet jag. När jag säg första halvan av 1980-talet gick till kyrkan en vanlig ”vardagssöndag” utan extrajox var min förväntansbild att där finna 80-120 personer förutom jag själv. När jag nu traskar dit idag väntar jag mig 30-60. De högre siffrorna är när det var/är Mässa/nattvard.

På drygt 30 år har det hänt en massa i samhället och mycket av det kan kyrkan med bästa vilja i världen inte påverka. På 80-talet var till exempel inte alla barn i förskola. De hade tid att finnas med i olika åldersrelaterade grupper av alla möjliga slag. Det påverkade kanske inte ”normalgudstjänsterna” men var basen för Familjegudstjänster en gång i månaden – de samlingar 11.00 som var i särklass mest välfrekventerade. Det är ett avseende där förutsättningarna idag är annorlunda.

Men en sak borde vi/man/de sett på 80-talet: Att människan är dödlig.

Många gudstjänstfirare var i årsklasser där det inte var orimligt att på 25 års sikt ana påtaglig naturlig avgång, det som i Frälsningsarméns dödsannonser brukar kallas Befordrad till härligheten. En vaknare klarsyn då skulle kunnat betyda kraftigare fokus på att nå ut till och möta nya ännu inte inkyrklade människor men vi hade inte den inriktningen, i alla fall inte tillräckligt – som jag ser det nu. Man avstod från att ha det i fokus och lät i stället det mesta förbli vid dem man redan hade i korgen och hur de tyckte att saker och ting skulle vara.

Nu är de flesta av dem som var födda på 10-, 20- och 30-talen borta. Jag är inte som förr bland de yngre som firar gudstjänst. Tvärtom. Och därför är vi färre. Inte bara lokalt utan ilandet som helhet. Det bör oroa dem som har ansvar – alla tre kategorierna.

*  Detta med klockringning från Älvsby kyrka har en egen historia. Tornet har två klockor, en stor och en liten och är ett ganska läckert fyrkantigt träplockepinn med rejäla pelare och bjälkar korsåtvärs och öppningar i alla fyra väderstrecken. För att det inte skall regna eller snödreva in samt för att hindra häckande fåglar har varje öppning var sina dubbla tunga träluckor.

När jag var präst på 80-talet var proceduren att när klockorna skulle ringa äntrade vaktmästaren tornet och öppnade luckorna. Klangen hördes då över hela samhället. Vid sträng kyla hördes stora klockan – lilla startar inte alltid vid minus 30 – nästan en mil bort och likadant var det i vindens riktning när det blåste.

När och varför man slutade öppna luckorna vet jag inte. I alla fall larmar man utåt numera mindre men har en mikrofon i tornet så att klockorna förstärkta genom högtalaranläggningen kan höras bättre internt. Tanken slår mig att effekten av detta blir en mer introvert defensiv hållning jämfört med mer pang på rödbetan förr i världen.

**  I början av 1980-talet var jag med om att vi vid en Julotta kommenderade ner alla med mjuka knän till golvsittning i koret och runt altaret samtidigt som folk stod i vapenhuset – fler än 500. Brandchefen hade fått hjärnblödning.

Titta nu ordentligt på denna annons!

Klicka på den så blir den större.

Den är införd i denna veckas nummer av Kyrkans tidning.

Fatta att detta är grejen framför om inte alla så i alla fall de flesta grejer!

Jag har skrivit om saken i tidigare inlägg. I präststafettväxling 19 skrev jag den 15 mars om vad som var på gång och gav min privata syn på vad församlingen behöver. I inlägget mer än 50 den 20:e nämnde jag att annonseringen finns på församlingens hemsida.

Jag har haft ett samtal med kyrkoherden, hon som jag kallade Brunetten när jag då och då nämnde henne här på min blogg under tiden hon var komminister. Vi hade ett allmänt samtal kring Guds rikes lokala öden och äventyr både nu och framåt. Som pigg pensionär boende på orten får jag förtroendet att ibland vara något sorts bollplank samt att då och då också efter fattig förmåga operativt göra ett och annat inhopp i församlingens Gudstjänstliv och Undervisning.

Kyrkoherden berättade om sina prioriteringar och att hon fått Kyrkorådet med på sitt resonemang – också om och mitt i att det inte måste men kan bli kärvt framåt hösten. Det kan bli bekymmersamt, i alla fall nytt.

Församlingen söker alltså nu EN präst efter honom som fått annan tjänst i annat stift. Han far i slutet av sommaren. Det är den tjänsten annonsen gäller.

Församlingen har drygt ett år haft en präst till men en temporär figur. Det är en EFS-präst som när han konverteras till att bli behörig till kyrkliga tjänster gör sitt som det heter pastorala år här. Det finns en tidsbegränsning i sådant men det passade väl in med en extrakraft när jag i somras gick i pension och den präst som anställdes förra våren inledde sitt arbete med mammaledighet. Han, EFS-prästen, hade man inte tänkt skulle förbli men skulle kunnat bli kvar om det finns vakans. Men han söker också utifrån sin familjs behov tjänst söderöver. I det fallet är ännu inget klart – men ur församlingens synvinkel oroväckande.

Två stycken som tjänat detta arbetsår försvinner alltså. Troligen.

Den som finns på lönelistan har ännu inte kommit i operativ gärning.

Man söker nu EN – till att börja med.

I detta ansträngda läge med hotbilden att kanske ingen eller ingen bra söker och att en eller två tjänster blir vakanta väljer man i alla fall att prioritera undervisning för unga och vuxna. Frestelsen i en situation som denna är att bromsa, skära och minimera och låta ett (beskuret) gudstjänstliv och de kyrkliga handlingarna begravningar, vigslar och dop gå före allt annat. Man faller inte för den utan väljer en annan väg. Man vill vara modig, offensiv och framåtbyggande och det är, om uttrycket tillåts, så jädra bra!

Vad söker man i praktiken?

• En präst närvarande i konfirmandverksamheten tillsammans med pedagogerna. Närvarande präst, inte bara inklivande. Den 8 mars skrev jag i inlägget fyra på samos både i text och fotnot om hur det arbetet utvecklats på tvärs med rikstrenden de senaste åren. Den riktningen vill man skall vara kvar.
• En präst närvarande i konfirmanduppföljningen i fortsättningsgrupp och Kyrkans Unga – också där med pedagogerna.
• Det är präst närvarande i studieverksamhet för vuxna, i en självständig uppgift.
• Det är präst som firar gudstjänst i och med sin församling.

Egentligen är det min gamla tjänstgöring det handlar om. Jag fick finnas med på det sättet från hösten 2013 till och med våren 2017. Det sista verksamhetsåret jag var i selen backade jag en del från ungdomssidan då det ju är bättre att yngre typer fokuserar på nya kontakter – typ. Och nu far alltså dessa yngre typer. Tyvärr. Men jag fick ha profilen. Den är oerhört meningsfull.

Så – för att sluta mitt inlägg – önskar jag att du som läser detta och är präst som vill jobba just hårt och meningsfullt skall söka tjänsten. Är du som läser detta inte präst men känner till någon lämplig figur så tipsa denne och/eller vår kyrkoherde. Stämmer inte något av detta kan du, noble Bloggläsius, i alla fall be över saken.

Denna andra bild?

Det är ett flödesschema över mina blogginlägg inklusive detta.

Förhoppningsvis inte men troligen ändå över många av mina predikningar. Får se hur det blir med detta nu på söndag. Jag har fått förtroendet att leda Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11.

Kyrkan rymmer 300.

255 platser stod tomma.

Är det vad Gud ville?

Detta är inte ”sur-fråga” utan bara en statistikens ”bakvänds-dito”. Tankegången kom i mitt huvud i samband med Högmässan i Älvsby kyrka på Jungfru Marias Bebådelsedag. Den inträdespredikande kollegans förkunnelsen handlade bland annat om att längta efter, få veta och följa det Gud vill.

Så: Vill Gud 255 tomma platser?

• Det är en fråga för församlingen som de facto brukar samlas.
• Det är en fråga för styrelsen ur vilken några men långt ifrån alla fanns med när den nya medarbetaren man anställde i våras men som varit föräldraledig sedan dess till sist sjösattes.
• Det är en fråga för det anställda arbetslaget som också till en del var där nu när en den nya komministern togs emot.

Vill Gud 255...?

Frågan slog mig. Efter 40 år i bänken och 20 i koret.

Man räknar statistik i kyrkan. Det är bra att man gör. Problemfritt. Sammanställd över åren kan den väcka både undran och framtidsplaner. Statistiken noterar antalet skallar som kommer samt antalet av dessa som kommunicerar. Räknar plus-igt från noll och uppåt.

Men vad händer mentalt om vi skulle räkna minus-igt?

Alltså tvärtom. Notera hur många som inte kom – typ?

Skulle det förändra fokus? Självuppfattning? Arbetssätt? Förnöjsamhet?

Jag vet inte svaren. Det var bara en tanke som slog mig och jag dryftar gärna saken i kommentarsfältet.

Så måste det ju bli. I alla fall på sikt om Donald Trump får råda. Han accepterar ju att starka militärmakter besätter territorium som inte tillhör det egna landet och efter en tid proklamerar det som sitt. Sanktionerna mot de ryska finanskompisarna kommer att tas bort, Putin blir nöjd och ryssarna glada över gåvan.  

Tänk om Trump varit president när Irak besatte Kuwait och kungjorde det som sitt. Då hade det inte blivit några sanktioner, inget första Gulfkrig och inget andra heller. Saddam hade blivit lycklig. 

Netanyahu, Israels premiärminister, tindrar med ögonen. Många israeler flockar sig nu kring honom bara några dagar före valet. Annekteringen av Golan har lyckats. USA pumpar inte bara in miljarder av sina medborgares skattedollar i militärt stöd. USA har inte bara smort Netanyahus kampanj genom att flytta ambassaden till Jerusalem som Israel ensidigt i sin helhet proklamerar som sitt. Trump-USA ger nu också sitt erkännande till ett Israeliskt Golan. 

För Saddam är det för sent men Putin kan hoppas - liksom saudierna i Yemen. Trump trumpnar inte när man gör något trumpet. 

Fast det är ju inte riktigt sant – att de är pest.

Men i betydelsen ger pest kan det vara sant.

Tisdag förra veckan – detta har jag berättat i tidigare inlägg – besökte jag Ormbergskolan i Luleå. De två äldsta barnbarnen går där och Adrians och Tyras farfar – jag – hälsade på. Frisk som en nötkärna var jag när jag lät mig exponeras av summa 50-talet barn och vuxna. Fatta vilken anhopning av luftburna bassilusker och virusar det innebär för en pensionär som vanligen vistas i karantän i hemmets TV-fåtölj!

På onsdag for vi söderut och kom till lilla Lisa på torsdag vid lunch. Hon var hemma dagarna vi var där. Annars vistas hon 3-4 dagar i veckan i sin smittsamlande förskolemiljö. Barnen i hennes ”klass” är små och därför inte så många men i alla fall. Vår lilla ettochtrekvartsåring var lite hostig och snuvig – liksom föräldrarna.

Det hindrade oss inte från att vara ute,leka, läsa, umgås.

Så nu är det jag som hostar! Och snorar lite.

Barnbarnen har gett mig pesten. En lätt släng.

Skitungar!

Det blev mer än 50!

Det var länge sedan!

Typ 4 månader.

Jag brukar följa besöksstatistiken för denna min enkla blogg. Jag kan se antalet sidvisningar – hur det nu mäts – och hur många datorer/telefoner som använts när folk kikat in. Antalet besökare är sådant att jag näppeligen på mitt visitkort kan sätta titeln Influencer* utan  har alltid varit av den kalibern att det känns meningsfullt att i ett dokument förteckna datum då 50 IP-adresser eller fler besökt min blogg. Senast så skedde var två på varandra följande datum i mitten av november förra året. Det är lite svårt att avgöra om intresset då väckts av att jag på Facebook aviserat att jag bloggat om släktparty runt yngsta barnbarnet Ava eller om man tog sig till bloggen utifrån FB-notisen om att jag bloggat om den bok jag inte skrivit men ändå låtit trycka i tio exemplar. Innan dess måste man gå till i juni i fjol för att hamna på 50+.

Men nu har det alltså skett.

Inlägget präststafettväxling 19 sprängde 50-vallen. Det var ingen stor sprängning men i alla fall en sådan. Om folk då läste hela min text och om de anser något kan jag inte uttala mig om. Antalet kommentarer är noll.

Nu är den i alla fall ute!

Tjänsten som komminister i Älvsbyn församling.

Man kan läsa här – om man klickar på länken.

Det gick ganska fort för Älvsby församling att officiellt ledigförklara prästtjänst i underställd befattning. Det var för max en månad sedan som besked kom att en komminister sökt, fått och tagit annan tjänst och bara tjänstgör här i församlingen våren ut och en del av sommaren. Bra tempo från församlingens sida. Ansökningstiden är satt ganska lång – sista april – men det tycker jag är klokt. Våren är knepig då prästers uppmärksamhet på annonseringar och liknande påverkas menligt av Påsk och annat – tack och lov!

På församlingens hemsida går det att läsa vad för sorts figur man söker. Inget där är fel. Att jag inte i mitt inlägg skrev exakt samma saker innebär inte att jag har annan åsikt. Jag har bara gett ett lite annat urval som jag tycker är viktigt samt formulerar mig på mitt sätt. Församlingens sökprofil väger och skall väga tyngre än mina funderingar eftersom jag är inte arbetsgivare och anställare utan bara en privatperson – som i och för sig innehaft tjänsten i 5 år och funnits i församlingen i 40.

Min uppmaning i förra inlägget står fast:

Du som läser detta och är präst uppmanar jag därför att fundera redan nu på framtid här. Du som läser detta och inte är präst kan väl tipsa någon...

Jag skrev då också och upprepar mig gärna:

Är du ett kreatur av denna sort eller vet av en sådan skapelse så vet att Älvsby församling behöver dig/honom.

*  På svenska blir det Influerare. Vad det är kan man på Wikipedia läsa här – om man klickar på länken.

Det jag nu avser skriva har jag inget mandat till alls. Jag är inte anställd, absolut inte kyrkoherde. Jag är inte heller förtroendevald. Jag är bara relativt nypensionerad präst, småvikarierande, gudstjänstfirare och församlingsbo – vilket i sig är tillräckligt för att ha och kunna uttrycka uppfattningar.

När präster lämnar en församling inträder en egendomlig tid av långsamma kvarnar parat med top speed. Sett ur församlingens synvinkel funderar man på om, vad och hur man skall rekrytera. Den processen är oftast inte snabb utan kan ta månader. Sedan ledigförklarar man med 4-8 veckors ansökningstid och får förhoppningsvis sökanden att välja bland. Den man utser anländer och börjar, om det går kvickt, 3-6 månader efter beslut tagits. Hela härligheten tar alltså 6-9 månader – om man får sökanden. Församlingen befinner sig om inte helt så till en del i limbo i närapå ett år.

För den som skall rekryteras, alltså den nya okände prästen, måste kvarnarna dock mala snabbare. Han/hon ser en annons eller får meddelande på annat vis och skall med det som underlag ganska kvickt bilda sig en uppfattning om att eventuellt flytta familj med skolbarn och hela härligheten kanske tvärs genom hela landet. Inte enkelt. ”Risken” är att sökande bara blir av den sorten som av någon anledning – släkt, sommarstuga, annat – vill till ett visst område, inte att man vill till den församlingen och uppdraget där. Än värre blir det om man får vad jag vill kalla ”negativa sökanden”, alltså sådana som söker för att de absolut ”vill bort” från det sammanhang de för närvarande råkar vara i.

Vad göra? Hur lösa? Inte vet jag. Men jag funderar.

I och med sommaren 2019 kommer en, kanske två präster att lämna Älvsby församlings arbetslag. Ingen av dem söker sig aktivt från Älvsbyn på grund av otrivsel eller så. De söker sig till andra sammanhang.

Hur som helst uppkommer vakansproblem. Församlingen kommer att behöva nytt folk. Du som läser detta och är präst uppmanar jag därför att fundera redan nu på framtid här. Du som läser detta och inte är präst kan väl tipsa någon även om någon officiell annonsering ännu inte skett.

Finns det någon ”kravspecifikation”?

Ingen officiell ännu. Ingen jag framöver kommer att vara med och formulera. Men åsikter kan jag ju ha i alla fall som den församlingsbo och föredetting jag är.* Det är alltså mina tankar jag skriver, inget annat.

• Det ska vara en man! Resten av prästerskapet plus de som arbetar pedagogiskt med barn, familj, konfirmand och ungdom är kvinnor. Under några år var alla fyra knutna till de två sist nämnda arbetsområdena män vilket i och för sig var intressant men naturligtvis ändå en brist. Nu finns risken att det pendlar åt andra hållet vilket inte heller är bra.**
• Han ska vara angelägen! Han skall vilja att människor skall komma till och växa i tro och veta att det inte sker automatiskt bara för att man bedriver vissa verksamheter. Man måste driva, inte bara bedriva.
• Han skall vilja vara helg- och kvällspräst! Då folk vi vill nå med evangelium jobbar eller är i skola dagtid under veckan går det inte att ha veckodagar 8-5 som önskvärt präst-tids-ideal. Tvärtom! Minst var annan helg bör enligt min mening konfirmander kunna möta ”sin präst” i kyrkan. Han behöver också tåla vara fast bokad minst en gärna två kvällar i veckan för studie- och ungdomsgrupper eller liknande.
• Han skall vara kunnig och klar! Det betyder på bredden vara väl förankrad i kyrkans tro och teologi samt ha lust och förmåga att vara pedagogisk. Jag menar här en ganska så kallad ”klassiskt” teologi med fokus på vad Gud genom Jesus gjort för människorna för att ge förlåtelse och barnaskap hos Gud. Han bör kunna tala och visa enkelt på denna bitvis svåra sak.
• Han skall (helst) bo på orten! Hus i Älvsbyn är jämfört med villor i grannkommunerna billiga historier. Att dela affärer, barnomsorg, skolor, vårdcentral etc med sin församling är alltid en fördel. Dessutom har den saken – om man vill se det teologiskt – en inkarnationsaspekt.
• Han skall...! Det går att lägga till mer.
• Han skall...! Säkert finns ännu mer om man tänker efter.

Är du ett kreatur av denna sort eller vet av en sådan skapelse så vet att Älvsby församling behöver dig/honom. Organiserad rekrytering kommer att komma så var uppmärksam när det sker. Detta jag skrivit är en helt egen förtidsinfo och en beskrivning av vad jag som församlingsbo och engagerad anser – inget annat.

*  Ibland när man gör listor av den sort som nu kommer innehåller listan sådant man saknade hos företrädaren, en negativ spegling. Så är inte fallet här. Tvärtom! De/den som går har de egenskaper jag menar behövs när jag beskriver den som skall bära komministerstafettpinnen nästa sträcka.

**  De diakonala och musikaliska delarna av Församlingens arbetslag är könsblandade.

Rubrikens två ord hör ihop med varandra och med min och Primärhustrun bilresa. För den intresserade skall jag givetvis förklara hur. För den ointresserade blir det text att läsa i alla fall – eller låta bli.

Strax efter två igår eftermiddag for vi hemifrån. Framför oss hade vi ca 80 mil landsväg med slutmålet Järvsö i Hälsingland. Beräknad ankomst till barnbarnet Lisa med föräldrar ca midnatt.

Apropå barnbarn – jag har fyra och denna vecka har innehållit fler barnbarnskontakter. I förrgår, tisdag, besökte jag Ormbergsskolan i Luleå där Adrian går 6-års och storasyster Tyra i tvåan. Jag var mesta tiden i gossens klass och är imponerad. Just det: Imponerad! Av barnen, personalen, lokaler, verksamheten. De är över 30 mer eller mindre mjölktandslösa i gruppen. Alla verkar trygga, arbetsamma, uthålliga. När de i halvgrupp hade svenska jobbades det med ljud och bokstäver och efter en kort intro läste och löste de uppgifter i var sitt arbetsmaterial i gott och väl tre kvart. Fokuserade. Utan att göra något annat eller spåra ur. Jag fick agera hjälplärare när de flitiga lärungarna sträckte armar i vädret. I mitt stilla sinne tänkte jag två saker:

”Fy på er som skäller och gnäller på den svenska skolan!”

”Jämfört med Bibelstudiegruppen jag träffar ikväll är 6åringarna fokus föredömligt!” 

Nåväl - tillbaka till bilturen...

Efter att ha jobbat på förmiddagen – hustrun i sitt dagliga värv och jag som vikarierande religionslärare på folkhögskolan – puttrade vi iväg vid 14-tiden. När vi passerade Umeå började det snöa och i Övik stod yrsnön som en vägg. Trafikmedelanden på radio nämnde långtradare på sniskan både här och var i Västernorrland och att E4-trafiken på ett par ställen stod still i norr- eller södergående riktning.

Vi tog beslut! Vi letar logi i Övik! Vi kör inte kanske sex timmar till i mörker och begränsad plogning för att komma fram två på natten. Bättre att hålla sig oplågad och i vilat skick ta andra halvan av resvägen utvilade på morgonen i dagsljus.

Sagt och sökt på nätet. Park hotell fick nattgäster. Inte bara vi. Andra resenärer kände sig också insnöade och pausade sina resor.

8 i morse grävde vi fram bilen ur 2 dm kramsnö och fortsatte söderut. Fortsatt snö och regn till Sundsvall. Vid lunchtid var vi framme och solen hade då brutit igenom molntäcket. Nu är vi hos Lisa som favoriserar mormor framför alla andra. Hon är jättegullig, Lisa alltså. Ett år och nio månader ungefär.

Någonting måste vi ha gjort rätt...

I all ödmjukhet är det min stilla tanke...

Och det blir till ett ganska långt inlägg.

På Askonsdagens förmiddag skrev jag på Facebook:

Åt ingen semla ens igår. Ganska äcklig bulle faktiskt. Blir ingen idag heller. Det är ju Askonsdag och Fastetiden börjar.

Klockan 13 ska jag berätta. I Älvsby församlingsgård. Onsdagscafé. Om ”Fyra personer på Samos”. Och en del annat. Har med om- och vidare-vändelse att göra – tror jag.

18.30 Askonsdagsmässa i kyrkan. Sedan förträff med dem som reser till Samos senare i vår. Vuxenresan alltså.

Pensionären – jag – får full dag.

Jag traskade till församlingsgården vid ungefär ½13-tiden. I min ryggsäck fanns den egen-ägandes datorn med en typ PowerPoint-presenation* jag knåpat ihop som stöd för vad jag avsåg berätta. Jag riggade och fixade så att alltsammans skulle vara klart för start efter fikat som inleder sammankomsten. Jag avstod från semlan. Det var ju Ask-onsdag, inte Snask-onsdag.

Färdigfikade i utspisnings-salen kom den ungefär 15-hövdade åhörarskaran in i lyssnar-salen** för det annonserade fyra på Samos. Så var rubriken med lite undertext.

Varför Samos? blev min inledande fråga.

Varför har det resmålet under några år varit aktuellt för Älvsby församling både vad gäller tonåringar och nu, i dessa yttersta tider, vuxna?

Här är det viktigt att se tanke-samband och möjligen en historielinje – så det inte bara blir en berättelse om varm vistelse på en ö i den grekiska skärgården.

Jag började därför men Kyrkans syfte! och citerade Kyrkoordningen fritt ur minnet. Där står att syftet är att människor skall Komma till tro på Kristus, Växa i den tron, En kristen gemenskap formas och att ALLT i en församling skall syfta till detta! Det som inte på ett någotsånär intelligent sätt kan kopplas till det syftet skall kyrkan inte ägna sig åt.

Detta syfte förverkligas genom Gudstjänst (med Ordet, Bönen, Nattvarden), Undervisning (om Fader, Son och Ande), Diakoni (till nytta för dem Gud älskar dvs alla) och Mission. Detta sista är att nå vidare till andra som ännu inte kommit till tro – däribland konfirmander och unga.

Detta syfte är motivet till starten 2012 på ”SAMOS-resan”.

Runt 2010 konfirmerades 25% av årskullen. Det var betydligt lägre än riks- och stifts-genomsnittet. Orsaker skulle man kunna resonera om men inte nu?

Det dåvarande arbetslaget och de förtroendevalda beslöt sig för en åtgärd: Att resa till Efesos i Turkiet efter konfirmationerna 2012-14 och där på plats fokusera på Paulus som enligt Apostlagärningarna verkade i Efesos och senare skrev ett brev till församlingen där; på Maria, Jesus mamma som ett tag levde (och dog?) där och vars plats där hon kan anses ha bott går att besöka. Att genom bland annat ett studiebesök i en moské ge lite allmänbildning om Islam som är Sveriges näst största religion och har bekännare på nästan varje ort är inte helt fel. Bön varje dag och gemenskap fyller också tiden.

2013 kompletterades det programmet med en utflyktsdag till Samos som är präglad av ortodox kristendom som också idag genom invandringen finns på plats till och med i lilla Älvsbyn.

Antalet konfirmander steg efter några år till runt 50%. Satsningen förlängdes men på grund av den politiska utvecklingen i Turkiet gjordes ett byte. Resa till Turkiet med en Samos dag blev Samosresa med en Turkiet dag.

En mamma till en av flickorna som konfirmerades 2016 och deltog i fortsättningsarbetet kom hösten 2017 med en fråga om en ”vuxenresa” med samma tematik och med i princip samma upplägg och innehåll – men givetvis åldersanpassat. Det var en lysande ide och i maj 2018 reste 18 personer (till självkostnadspris) för att utsätta sig för ungefär det som drabbar konfirmander – men vuxet.***

Grundtanken för lägerveckans innehåll – som jag ser det – är att

Gud kallar, inbjuder och uppmanar till och vidare i tro.

Gud kallar till om-vändelse och vidare-vändelse.

Det kan illustreras av fyra på Samos. Fyra exempel-personer.

OBS: Exemplen är oberoende av ålder.

Paulus. En man på fel väg som Gud kallar till om-vändelse. En turn-around. Ett riktningsbyte. En del gossar i en konfirmandgrupp (liksom vuxna) är om än inte lika militanta som Paulus ändå av liknande typ – typ.

Maria. En kvinna Gud kallar till vidare-vändelse. Inget i Bibeln eller kyrkliga legender tyder på att hon var på fel väg. Hon trodde, var på rätt väg, och kallades till ett steg vidare. Här lugnar vi för säkerhets skull tonårstjejerna med att för deras del kommer Guds kallelse i alla fall inte att innebära att de skall bli med barn utan att någon av han-kön varit med i spelet. Just den kallelsen är redan tagen.

Johannes. Här har vi en man som kallas till vidare-vändelse. Inte en Paulus-typ utan mer lik (sin moster?) Maria – men en man.

Pelagia. Av en slump – eller Guds ”dukning” – finns på gångavstånd från hotellet en liten kyrka tillägnad den Heliga Pelagia – ett tämligen obekant helgon. Googla henne och ta del av legenden om den vackra escort-ladyn i Antiokia på 200-talet – en flicka/kvinna på fel väg som kallas till en turn-around. Hennes om-vändelse fick en del extrema och inte helt oproblematiska drag lång utöver vad Gud vanligen kallar till.

Utifrån tanken att en del – konfirmander och vuxna – anar sig tro och redan känner sig så att säga ”vara med” ges två vidare-vändelser att kanske känna igen sig i. Andra – också konfirmander som vuxna – ser sig som bortvända från Gud och får två om-vändelse-exempel att kanske kunna identifiera sig med.

Detta var en sammanfattande förkortad form av mitt föredrag under Onsdagscaféet – illustrerat med ett dussin bilder.

I Facebookinlägget ovan nämnde jag om resten av Askonsdagen. Igår på torsdagsmorgonen skrev jag som kommentar till den uppdateringen:

Lägger till: Hemma 22.00. 38 personer firade Askonsdagsmässa. Och vi är 19 personer listade för vuxenresan till Samos och Patmos.

Ganska OK arbetsdag.

Och jag sitter med känslan: Någonting måste vi ha gjort rätt...

*  I OpenOffice heter funktionen inte PowerPoint men fungerar på samma sätt.

**  I Älvsby församlingsgård har de rummen namn efter ett par systrar Jesus var bekant med. Man kan läsa om dem i Johannes evangelium kapitel 11 och 12. Lyssnarsalen heter Maria-salen och rummet där man käkar Marta-salen. Deras bror har inte fått någon kyrklig lokal uppkallad efter sig i Älvsbyn. Mitt (inte helt seriösa) förslag att bårhuset skulle få hans namn har man inte nappat på. Faktum är dock att ordet lasarett har sin rot i brodern och det lindrar min besvikelse.

***  Satsningen på konfirmandtiden och resan till Efesos fick inom ramen för ett Ungdomsprojekt 2014-18 flera avknoppningar. De flesta höstterminer har en del av dem som konfirmerats läsåret innan fortsatt i en egen grupp och följande vår integrerats med gymnasieungdomarna i Kyrkans Unga-gruppen. Den har efter hand stabiliserats och vuxit men för att det inte skall framstå som alldeles rosenskimrande är det viktigt att säga att sådant inte skett utan bakslag, växlingar, besvikelser, till och med motstånd. Så är det. Men det är också så att detta skett och blivit etablerat. Någonting måste vi ha gjort rätt.

• I blogginlägget innan 9-årsuppdateringen av min farfarsstatus skrev jag om halva inlägg. I och med detta blogginlägg kompletterar jag med en andra halva den första halvan av de två förstahalvor jag tidigare nämnde att jag sparat på min dator. Den 24 februari skrev jag:

Innan vi gick till kyrkan igår sände jag två meddelanden via Messenger. Bägge var till representanter för Evangeliska fosterlands-stiftelsen i området. En hade sänt förfrågan till mig om jag någon gång under sommaren skulle kunna predika på sommarlokalen Lillstrand där alla tre föreningarna i kommunen har de flesta gudstjänster under juni-juli-augusti. Den andra hade å Älvsby-föreningens vägnar frågat om motsvarande ett par specifika datum nu under våren.

Då jag tänkte att jag kanske skulle möta dem i kyrkan – EFS hade som det kallas och görs ett par gånger om året sammanlyst sin gudstjänst till Älvsby kyrka – skrev jag på morgonen följande svar: Tack för frågan och förtroendet – men jag vill nog avstå.

Jag sa alltså nej till EFS – som rubriken lyder.

Jag funderar över varför jag svarade så. Funderade innan och nu efteråt.

Varför – egentligen? Varför gick jag inte igång eller kände mig ens lite motiverad?

Det finns nog svar på de frågorna och då skall först sägas, betonas och understrykas: Det beror inte på EFS! Eller på EFS-arna. De flesta av dem är hyvens prickar som jag tycker om, respekterar och har förtroende för. Då de ber mig komma för att förkunna tror jag att det är ömsesidigt. Det beror alltså inte på dem.

Det beror inte heller (mycket) på det, EFS som sådant alltså. Visst. Jag är inte med i föreningen. Brukar inte heller välja att som bänknötare fira gudstjänst där som jag tycker är magra jämfört med de i kyrkan. Församlingen är mindre delaktig i böner och bekännelser av olika slag. Man läser mindre från Guds Ord. Formen är mer frikyrklig än liturgisk. Så kan man ju ha det även om det inte min favorit och jag upplever större passivitet och mindre delaktighet. Så tänker och känner jag – men det var inte heller det som fick mig att tacka nej.

Nej. Orsaken är inte de eller det.

Orsaken finns hos mig själv. Det är mig det beror på.

• Så långt skrev jag under eftermiddagen söndagen den 24:e. Nu är det kväll måndag 4 mars och jag ger mig på att skriva andra halvan av inlägget för att publicera helheten.

Jag har en tendens att tänka över saker och ting ganska mycket, inte sällan till den grad att jag över-tänker det hela. Analyserar för mycket – typ. Gräver för djupt. Ser samband som inte finns – eller i vart fall inte är viktiga. Kanske.

När jag då tänker på varför jag inte går igång på förfrågningar från lokala EFS och kommer fram till att orsaken finns hos mig själv – då blir det ju skumt. Vad i mig, vettigt eller ovettigt, gör att jag känner som jag gör?

Jag tror det beror på att jag vill se system, tanke, avsikt. Liknar man det vid pussel behöver jag ana hela bilden för att känna mig motiverad att bidra med en bit – eller några. Jag måste inte ha koll på hela pusslet eller ens gilla det i alla dess komponenter men förstår jag inte sammanhanget blir motivationen lägre än om jag ser anknytning till en helhet.

Ett tydligt exempel: Par i 50-årsåldern boende i Stockholm vill gifta sig i Storforsens kapell i juli månad. Tro inte jag dragit mig undan sådant. Jag har haft sådana uppgifter och genomfört dem utan knot och till brudföljenas belåtenhet. Som en pusselbit i ett eventuellt men för mig okänt pussel. Jag går inte igång på sådant.

Ett exempel till: Denna termin vikarierar jag som religionslärare på den lokala folkhögskolans allmänna linje. Sammanhanget är bustydligt. Knappt 20 unga vuxna varav 15 är utlandsfödda skall läsa in ungefär svensk gymnasiekompetens. Här vet jag bilden – matematik, engelska, svenska, naturkunskap, samhällsdito och religion – säkert mer. Det mesta av detta har jag inte med att göra men jag vet hur min bit passar in. Inspirationen blir klockren.

När jag i Älvsby församling blivit ombedd att fast jag är pensionär ansvara för gudstjänsten en söndag i månaden plus efterföljande onsdagskvälls Veckomässa får jag inget pusselproblem alls. Solklart är att det är lösa bitar jag skall lägga i en bild formas i ett arbetssammanhang jag inte längre tillhör men jag känner ändå till bilden. Jag är ju kristen så jag brukar gå i kyrkan de flesta av de andra söndagarna – liksom onsdagarna. Dessutom var det inte länge sedan jag själv var i den formella tjänstgöringssmeten. Tittar jag på pusslets helhet kan jag tycka att det här och var skulle kunna se lite annorlunda ut men jag förstår var mina bitar kommer in och kan forma dem efter helheten – och känner mig motiverad.

På EFS känner jag inte motsvarande helhet. Jag kan ana en – yes! – liksom samband eller brist på samband med Älvsby församling i övrigt. På EFS följer man ju också kyrkans år och så vidare men mitt grepp om det lokala pusslets bild är svag. Det påverkar min känsla och gjorde att jag nu när jag är pensionär och som många säger får göra som jag vill valde att avstå.

Blir det generellt så?

Det vet jag inte. Men när jag tänker över saken med risk för att över-tänka den tror jag att nej till EFS (eller annat) inte behöver vara permanent. Jag kan nog ganska lätt gå igång på att lägga en pusselbit om jag ges möjlighet att förstå hur biten hör samman med bilden.

Först av allt: Kylan är tillbaka! Verkligen på sin plats. 6-8 plusgrader i februari är fel. Tär alldeles för mycket på snötäcket. Nu hoppas jag på mer nysnö ovanpå det hopsjunkna som ändå finns kvar. Vårens årstid skall komma efter vecka 15, inte tidigare.

Sedan: De svenska tjejerna vann stafetten igår. Toppentoppen!

Nu: De halva inlägg detta blogginlägg i sin fortsatta helhet faktiskt skall handla om.

Bilden här invid visar hur det till en del ser ut när jag öppnar verktyget Utforskaren i min dator. Under Dokument finns så kallade mappar och under dessa andra mappar och filer.

En mapp heter för blogg.

I den finns de bilder jag illustrerat mina skriverier med – och då och då till en del återanvänder.

När jag var skolpräst/lärare på folkhögskolan drev jag våren 2009 bloggen preacherteacher knuten till det uppdraget – alltså inte en privat blogg. De inlägg jag då och där skrev finns i den mappen. Experimentet blev kort.

Mappen tidigare har många undermappar och många filer. Allt det jag publicerat på bloggen finns där i ordbehandlingsfilsform sorterat efter år och månad. Det blir inget extraarbete att göra så. Jag skriver ju i ordbehandling, inte direkt i bloggpubliceringsverktyget. Det skrivna kan ju sparas på ett klick.

Så till det inramade: senare kanske med sina tre mappar.

Det säger sig självt vad bilder innehåller. I mappen kanske finns en del funderingar jag skrivit men valt att än så länge (eller för gott) avstå från att publicera. Lite självcensur finns! Mappen halva beror på telefonen och kom till idag.

Jag skriver alltså i ordbehandling medelst tangentbord. Vanligen. Men då och då också i min telefons funktion Anteckningar. Nackdelen med det är att det går sakta. Det blir verkligen fråga om pekfingervals. Fördelen är att skrivandet kan ske spontant lite överallt och närsomhelst och det jag skriver i telefonen – jag vägrar använda ordet iPhone – mäjlar jag sedan till datorn för att där bearbeta och publicera mina aktstycken.

Smaka på orden spontant lite överallt och närsomhelst.

Vad blir det? Många gånger halvfärdigt. Inte bara oredigerat utan just halvfärdigt. Utrymmer för spontanitet blev kanske bara en kvart eller så. Därför finns just nu två eller två och ett halvt halva inte publicerade blogginlägg just i den mappen. Alla delar ödet att de är skrivna i kyrkan eller ganska direkt sedan jag kommit hem från en gudstjänst och bär den anknytningen.

Rubrikerna är satta. nej till EFS och psalm 126 igen och ligger, som man säger, i röret för att – så är planen – i färdigställt skick dyka upp framöver.

Undrar vad som kan intressera läsekretsen...

Undrar vilket jag skall ta först...