stigstrombergsson

• I blogginlägget innan 9-årsuppdateringen av min farfarsstatus skrev jag om halva inlägg. I och med detta blogginlägg kompletterar jag med en andra halva den första halvan av de två förstahalvor jag tidigare nämnde att jag sparat på min dator. Den 24 februari skrev jag:

Innan vi gick till kyrkan igår sände jag två meddelanden via Messenger. Bägge var till representanter för Evangeliska fosterlands-stiftelsen i området. En hade sänt förfrågan till mig om jag någon gång under sommaren skulle kunna predika på sommarlokalen Lillstrand där alla tre föreningarna i kommunen har de flesta gudstjänster under juni-juli-augusti. Den andra hade å Älvsby-föreningens vägnar frågat om motsvarande ett par specifika datum nu under våren.

Då jag tänkte att jag kanske skulle möta dem i kyrkan – EFS hade som det kallas och görs ett par gånger om året sammanlyst sin gudstjänst till Älvsby kyrka – skrev jag på morgonen följande svar: Tack för frågan och förtroendet – men jag vill nog avstå.

Jag sa alltså nej till EFS – som rubriken lyder.

Jag funderar över varför jag svarade så. Funderade innan och nu efteråt.

Varför – egentligen? Varför gick jag inte igång eller kände mig ens lite motiverad?

Det finns nog svar på de frågorna och då skall först sägas, betonas och understrykas: Det beror inte på EFS! Eller på EFS-arna. De flesta av dem är hyvens prickar som jag tycker om, respekterar och har förtroende för. Då de ber mig komma för att förkunna tror jag att det är ömsesidigt. Det beror alltså inte på dem.

Det beror inte heller (mycket) på det, EFS som sådant alltså. Visst. Jag är inte med i föreningen. Brukar inte heller välja att som bänknötare fira gudstjänst där som jag tycker är magra jämfört med de i kyrkan. Församlingen är mindre delaktig i böner och bekännelser av olika slag. Man läser mindre från Guds Ord. Formen är mer frikyrklig än liturgisk. Så kan man ju ha det även om det inte min favorit och jag upplever större passivitet och mindre delaktighet. Så tänker och känner jag – men det var inte heller det som fick mig att tacka nej.

Nej. Orsaken är inte de eller det.

Orsaken finns hos mig själv. Det är mig det beror på.

• Så långt skrev jag under eftermiddagen söndagen den 24:e. Nu är det kväll måndag 4 mars och jag ger mig på att skriva andra halvan av inlägget för att publicera helheten.

Jag har en tendens att tänka över saker och ting ganska mycket, inte sällan till den grad att jag över-tänker det hela. Analyserar för mycket – typ. Gräver för djupt. Ser samband som inte finns – eller i vart fall inte är viktiga. Kanske.

När jag då tänker på varför jag inte går igång på förfrågningar från lokala EFS och kommer fram till att orsaken finns hos mig själv – då blir det ju skumt. Vad i mig, vettigt eller ovettigt, gör att jag känner som jag gör?

Jag tror det beror på att jag vill se system, tanke, avsikt. Liknar man det vid pussel behöver jag ana hela bilden för att känna mig motiverad att bidra med en bit – eller några. Jag måste inte ha koll på hela pusslet eller ens gilla det i alla dess komponenter men förstår jag inte sammanhanget blir motivationen lägre än om jag ser anknytning till en helhet.

Ett tydligt exempel: Par i 50-årsåldern boende i Stockholm vill gifta sig i Storforsens kapell i juli månad. Tro inte jag dragit mig undan sådant. Jag har haft sådana uppgifter och genomfört dem utan knot och till brudföljenas belåtenhet. Som en pusselbit i ett eventuellt men för mig okänt pussel. Jag går inte igång på sådant.

Ett exempel till: Denna termin vikarierar jag som religionslärare på den lokala folkhögskolans allmänna linje. Sammanhanget är bustydligt. Knappt 20 unga vuxna varav 15 är utlandsfödda skall läsa in ungefär svensk gymnasiekompetens. Här vet jag bilden – matematik, engelska, svenska, naturkunskap, samhällsdito och religion – säkert mer. Det mesta av detta har jag inte med att göra men jag vet hur min bit passar in. Inspirationen blir klockren.

När jag i Älvsby församling blivit ombedd att fast jag är pensionär ansvara för gudstjänsten en söndag i månaden plus efterföljande onsdagskvälls Veckomässa får jag inget pusselproblem alls. Solklart är att det är lösa bitar jag skall lägga i en bild formas i ett arbetssammanhang jag inte längre tillhör men jag känner ändå till bilden. Jag är ju kristen så jag brukar gå i kyrkan de flesta av de andra söndagarna – liksom onsdagarna. Dessutom var det inte länge sedan jag själv var i den formella tjänstgöringssmeten. Tittar jag på pusslets helhet kan jag tycka att det här och var skulle kunna se lite annorlunda ut men jag förstår var mina bitar kommer in och kan forma dem efter helheten – och känner mig motiverad.

På EFS känner jag inte motsvarande helhet. Jag kan ana en – yes! – liksom samband eller brist på samband med Älvsby församling i övrigt. På EFS följer man ju också kyrkans år och så vidare men mitt grepp om det lokala pusslets bild är svag. Det påverkar min känsla och gjorde att jag nu när jag är pensionär och som många säger får göra som jag vill valde att avstå.

Blir det generellt så?

Det vet jag inte. Men när jag tänker över saken med risk för att över-tänka den tror jag att nej till EFS (eller annat) inte behöver vara permanent. Jag kan nog ganska lätt gå igång på att lägga en pusselbit om jag ges möjlighet att förstå hur biten hör samman med bilden.