stigstrombergsson

I förra inlägget kunde du, noble Bloggläsius, ta del av en del av vad som pyr och flammar i min hjärna. Besläktade funderingar finns också i ett annat äldre inlägg – jag är emeritus – skrivet 1 juli.

Slagregn har om inte helt släkt så i alla fall något begränsat sommaren stora bränder i skog och mark. Jag har också lyckats begränsat min tankebrasa till 10 punkter. Som pensionerad med prästkragen om inte helt så i alla fall till en del lagd på hyllan kommer jag denna höst...

1. att i kyrkbänken fira gudstjänst så många som möjligt av de söndagar jag inte själv är ombedd att leda. I bänken blir min uppgift att tacka, be och lyssna. Min strupes lovsångskapacitet som regel är något andra klarar sig förutan. Detta är inte endast en "termins-föresats" utan något som är rätt och riktigt utifrån att jag är kristen och tillhör en kristen församling.
2. att om jag avstår någon söndag söka göra det när gudstjänsten stympats på så vis att Nattvardsbordet inte dukas. Efter att man i Älvsby kyrka under 1½ år firat söndaglig Mässa fick ett par ihärdiga lobbyister fram deformen att det ungefär en gång i månaden skulle vara Mässa-miss. Syftet var att folk som gillar kyrkan men inte Kristi kropp och blod då skulle kunna känna det bekvämt att närvara. Då jag bott 40 år på orten vet jag mycket väl både vilka lobbyisterna var och vilka de ville lobba för samt att det åsyftade resultatet uteblev. De "omhuldade" fylkas inte de gudstjänster man för deras skull bestämt att ingen skall få möta Frälsaren i det av Honom instiftade sakramentet.
3. att på samma sätt som i första att-satsen i bänken fira onsdagskvällarnas Veckomässa – när den återupptas efter (det enligt min mening felaktiga) sommaruppehållet.
4. att med iver och flit förbereda och genomföra Bibelstudier tisdagskvällar udda veckor. Den saken lovade jag tidigt och håller i till dess andra under hösten föräldralediga kollegor tar över. Gruppen – som är öppen för fler är i mitten av Bibelboken Apostla-gärningarna.
5. att med samma iver och flit sista onsdagen varje månad efter Veckomässan fortsätta med öppna samlingar tillsammans med dem som reste på vuxenresan till Samos i våras. Ett par tillfällen – preliminärt – fokuserar kort på Paulus i Efesos men framför allt på hans brev dit. De andra två gångerna hamnar Nya testamentets Johannesskrifter, alla tillkomna i Efesos-området, i centrum.
6. att plikttroget och noga genomföra de uppdrag av gudstjänster, kyrkliga handlingar och annat som infaller de 40 datum vi kommit överens om att jag skall stå till förfogande.
7. att i övrigt söka hålla tillbaka den nyfikenhet jag känner och den lägga-näsan-i-blöt-egenskap jag är känd för. De som är kvar i arbetslaget skall inte behöva uppleva att jag klöser mig kvar genom att ha åsikter om allt möjligt.
8. att söka ett sätt att frivilligt som kristen (och prästvigd) med de kunskaper och erfarenheter jag har stå till förfogande för församlingen när den verkar vidare i sitt syfte att människor skall komma till tro på Kristus och en kristen gemenskap skapas och fördjupas. Detta, att som icke anställd bidra, är inte tvärenkelt i Svenska kyrkan. Så mycket vilar på arbetslaget att nästan inga andra behöver (eller rentav tillåts) finnas med och ha ansvar vare sig i rådslag eller genomförande.
9. att bara då och då här på min blogg kommentera församlingslivet. Ensidigt kyrkliga bloggar finns det gott om och min blogg blir inte en sådan, framför allt inte av typen finn-fem-fel-i-kyrkan. Det skall de som arbetar vidare om inte helt så i alla fall i stor utsträckning förskonas från.
10. att vara ytterst återhållsam vad gäller ”privata prästbokningar” och när så sker alltid göra det i samråd med det prästkollegium som är i tjänst.

Det blev väl ett fint knippe tankar med skogsbrandsanknytning trots att detta inlägg inte alls skall handla om de utan just om tankar såm tänks – kanske i onödan.

Vad ska du göra som pensionär?

Folk frågar då och då.

Jag har en lång lista! säger Primärhustrun om hon råkar vara närvarande.

Jag får väl komma hit lite mer svarade jag – men glimt i ögat – när frågeställaren var en av dem som jobbar på Systemet och jag besökte butiken för att inhandla fyra flaskor lokalproducerad Nyckel-pilsner. Nää – gör inte det! blev hennes välmenande maning.

Mer seriöst brukar jag lägga ut texten på detta vis:

Jag började semester 4 juni för att hinna ta ut så mycket som möjligt innan halvårsskiftet. Det är att ha tidig semester och det har jag haft förr. Känns vant.

Sedan kommer jag att inte arbeta i juli och det blir ju som högsommarsemester. Det har jag ju också haft förr.

Att vara ledig en bit in i augusti har ju också förekommit – särskilt när det kunnat synkas med att Primärhustrun haft sen semester. Och det har hon i år.

Så det blir nog när hon återvänt till jobbet, kvällarna mörknar och också lingonsäsongen är bärgad som skillnaden börjar märkas. Annars är allt som vanligt med den skillnaden att jag inte behöver ha tankar rumlande i bakhuvudet om återgången till arbetsuppgifter i höst och kommande vinter.

Men...

...då är det ju brottningen att hålla just sådana tankar nere. Vanefunderingar på kommande arbetsverksamheter har ju funnits i 40 år. Att då slutlönebeskedet kom och meddelade att innestående semester i princip genererat en månadslön till blev ju en påminnelse om att Älvsby församling existerar som arbetsgivare. När ett annat besked kom – en medarbetare i församlingen slutar för att börja annat jobb – tog tänkeriet ny fart kring de arbetsfält jag haft stor uppmärksamhet på. OBServera haft men inte längre har. I någon mån påverkas det också av att – vad det verkar – EFS inte (ännu) fått sökande till den prästtjänst som församlingen leasar till hälften. Och till detta finns det odiskutabla faktum att det i min kalender finns 40 inprickade datum mellan den 22 augusti och 9 december då jag lovat att stå till förfogande som någon sorts vikarie för föräldralediga yngre kollegor. Att då inte som förr tänka framåt blir marigare än jag tänkt mig – faktiskt.

Vad finns för motmedel?

1: Tänk inte på det!

Den uppmaningen finns hos mig och till mig. Och den är vettigt. Men marig. Släcka tankebrasor är svårt för de flammar så lätt upp. Prova själv med detta självtest:

Tänk på vilket djur som helst men inte på en blå isbjörn!

Vad gav detta Vick-tiga självtest för resultat?

2: Ta tag i något annat!

På gräsmattan växer en massa gula blommor. Det är fibblor av olika slag eller flera exemplar av ett slags fibbla – vad vet jag. Bokverket Norrbottens flora har en helt egen volym – den tredje – om alla de olika sorters maskrosor och fibblor som finns i landskapet, inte länet. Att dränka mig i sådant kanske skulle kunna vara den vattenbombning som om inte släckte så i alla fall begränsade hjärnans församlingslågor. Kanske. Jag bläddrade i boken – samt i volym 1 – och fann mycket intressant men det blir nog inte i den nischen jag kommer att botanisera.

3: Jamen exe-get-iken då? Alltså Bibelvetenskap! Där har du ju brukat vara!

Har du fattat hur varmt det varit den sista tiden! Akut hjärnsmälta! Aspekter av particip-formuleringar i Efesierbrevet är aktiviteter för kalla dagar inomhus, inte ute när temperaturen är strax under 30 plus i skuggan.

Men i förrgår var det lite svalare – fem grader närmare fryspunkten. Då blev det bärskogen för oss. Vi for mest för att titta, inte skörda.  Cykelturen gav ändå 1½ liter hjortron och lika mycket blåbär, även de handplockade.

När jag plockar bär tänker jag både på det jag inte behöver tänka på enligt ovan men också annat obehövligt – till exempel dessa blåbär som medicinalväxt. Det är ett faktum att färska blåbär är milt laxerande och torkade häver diarréer men när det gäller en hel del av bären i skogen funderar jag verkligen vad effekten kommer att bli.

Igår den 24onde juli skrev jag denna text å min nya egen ägandes mobbetälläfån:

Det fanns en ”nedräkningsserie” inemot 1 juli då jag blev pensionär. Det började i mars med blogginlägget P minus 100. Där fanns några funderingar kring första kapitlet i en av de fyra berättelser om Jesus som finns i Nya testamentet i vilken Bibel som helst.

I P minus 99 fortsatte jag med kapitel två i Markusevangeliet. Efter många inlägg och ännu fler om och men kom ”nedräkningsserien” att ha plöjt genom Markus berättelse, Lukas omgestaltning av densamma samt Lukas andra volym Apostlagärningarna. Det blev nästan 70 inlägg bara i den serien och när det var klart var jag redan pensionär.

I juli har jag, liksom i maj och juni då jag bland annat var i intensiv kyrklig verksamhet på Samos, gjort annat och läst annat än exegetik, alltså Bibelvetenskap. Dessutom har vädret varit av dem kalibern att hjärnan smält samman till en bara halvt receptiv och produktiv körtel i obestämd position mellan öronen. Men..,

...hjärnan befinner sig där just det sagda området mellan öronen är. Just nu är det uppe vid Storforsen. Att prata om uppe är helt komilfå. Storforsen i Pite älv återfinns ju ungefär 4,5 mil uppströms räknat från där vi bor. Dessutom går man upp till forsen om man parkerat vi hotellet vid forsens slut.

Vi ville ha uteomväxling. Trädgårdens skuggiga partier är OK. Selholmen, där vi badat varje dag utom tisdag i förra veckan då vi i stället for för att träffa Ava, är också OK.

Men idag ville vi byta. Inte primärt för badvattnets skull utan bara för att. Och för att få en stund i den ACkylda bilen.

Finns det bensin? sporde Primärhustrun när vi skulle starta. Det fanns men frågan och de...

Här slutade jag skriva igår ety vi ämnade oss hem. Fortsätter nu.

...under sommaren här och var på Facebook ylande utropen om att bensinskatten är för hög fick mig att här vilja aktualisera min tanke om priset på drivmedel till förbränningsmotorer:

Soppan är för billig!

Så var det sagt, det jag brukade säga när ”lobbyister” fordom å fast telefon brukade ringa för att få mitt namn för påtryckningar om lägre skatt på bensin.

- Huj kan du seja så? brukade frågan då bli, ställd på 08-dialekt.

- Vi kör ju! blev mina svar. Vi kör inte bara ensamma i egna bilar utan att ens samåka, än mindre åka kollektivt. Vi brummar dessutom på med en massa extra oftast onödiga motorer – gräsklippare, vattenskotrar, motorbåtar, motorcyklar, snöskotrar. Vi har två-tre bilar per familj. Tyder inte det på att vi har råd med både nytta och nöje och att bränslet ännu inte nått sitt rätta värde! 

- Jamen – bilen e ju nödvendig! Menniskor måste ju komma till jobbet! Tenk på glesbygden! Der finns ingen kolletivtrafik – eller bara gles.

- Jomenvisst är det så! Min nordsvenska dialekt tilläts här markant slå igenom när jag fortsatte: Jag bor i glesbygd så jag vet. Men det är inte vi som bränner det mesta bränslet. Eldningen är starkast hos er i Mälardalen och ni har kollektivtrafik. Ni kör i alla fall egna bilar och andra motorer så tydligen anser ni er ha råd och skulle tåla en bensinskattehöjning till.

Här brukade uppringaren tacka och lägga på.

Vi har inte längre fast telefon så uppringningarna har upphört. I sociala medier ödas dock energi på frågan och där skrev jag nyligen detta tänkvärda ekonomiska samband i en kommentar på Facebook där någon argumenterade för sänkt bensinskatt: Tanka mindre! Då sänker bolagen priset för att vi ska köpa mer. Elementär marknadsekonomi.

Det brinner!

Inte just där vi bor men på många andra platser.

Och på en del ställen okontrollerat mycket.

Jag har inte bloggat om och kommer inte nämnvärt att blogga om det som funnits i varje nyhetssändning och varje samtal människor emellan den sista dryga veckan – skogsbränderna. Jag skall inte heller utgjuta mig om värmeböljan som är den mest ihållande på mer än 250 år eller om torkan. Om du, noble Bloggläsius, vill ha information om de sakerna hänvisar jag dig till annan seriösare nyhetsförmedling än sociala medier.

En helg har passerat.

Om söndagsmorgonen bröts torkan – men inte värmen! – av regn. Hörde uppgiften att det kom 8 mm på ett par timmar. Det är intensivt. Det blir 8 liter, nästan en hink, på varje kvadratmeter gräs-, åker- och skogsmarksyta. Det är bra. Gissar att när nu värmen fortgår kommer gräsmattan att ta fart igen i den omfattningen att det blir att kasta sig åt sidan för att inte snärjas av gräset. Det kan också bli sprutt i blåbärsskogen och hallonsnåren. Det finns bär men de är små och torra så vatten behövs.

Inemot gudstjänststartstid igår lugnade sig regnet. I kyrkan fann vi att det inte var som i den förkrossande majoriteten av Svenska kyrkans så kallade Huvudgudstjänster, alltså ordinarie gudstjänster på söndagarna klockan 11 eller annat klockslag. Såg på nätet att 80% av sådana samlar färre än 20 personer inklusive de som är där i tjänsten eller som utsedda kyrkvärdar. Älvsby kyrka ingår i princip alltid i femtedelen över och med god marginal. Enstaka undantag kan finnas. Om det en tredjedag jul som råkar vara en söndag och det är 28 grader kallt, blåser och ösregnar garanterar jag inte plus 20. Inte heller på Nyårsdagen klockan 11 i liknande väderlek. Men annars.

Det betyder inte att det är frid och fröjd. Igår var det påfallande få av dem som regelbundet firar gudstjänst som var på plats. Ännu färre fanns där av dem jag på något vis tycker borde vara där om inte jämt så i alla fall säg en gång i månaden. Här menar jag anställda utan uppdrag i just den aktuella gudstjänsten samt de förtroendevalda. Nu har jinte koll på alla ledamöter i Kyrkofullmäktige – vilket i sig är märkligt men visar hur långt borta från verkligheten de (eller jag) vistas – men Kyrkorådet och Arbetsutskottet känner jag till. Av de som där ingår brukar ett par tre fira gudstjänst regelbundet men de var tydligen bortresta eller hemma av annat skäl. Övriga som ingår i styret syns aldrig,naturligtvis inte heller igår.

Fanns det några unga där? Ja! Tre tonåringar i samma familj. De sitter på ”sina” platser. Om man med unga menar yngre än jag så fanns det fler. I min slarviga kategori regelbundna och i de två-tre sorgehus som mött upp för att det var tacksägelseringning för en familjemedlem. För 30 år sedan kom nästan alltid sorgehusen, numera undantagsvis. Men hon som var konfirmand på 80-talet och sedan dess alltid sagt Hej och har en dotter jag konfirmerade för ett par år sedan och som nu förlorat sin mamma som vi pratade om är ju yngre – än mig alltså.

Kollegan Jakob förkunnade i min smak – alltså i närheten av så saklig att det närmar sig men inte överskrider tråkighetslinjen. Hans förkunnelse gränsar till Bibelförklaring som är en genre jag gillar. Ofta kommenterar han informativt alla tre texterna. Det gjorde han också igår då temat var Andlig klarsyn och Falska profeter.

• Texten från profeten Mika i Gamla testamentet: En falsk profet säger vad folk vill höra, en sann profet talar sanning.
• Episteln ur Första Johannesbrevet: En falsk profet är den som inte bekänner Kristus som Gud, en sann profet gör det.
• Det Jesus säger i evangeliet ur Matteus berättelse: En falsk profet bär dålig frukt, en sann profet god frukt. Här gav Jakob exempel från Galaterbrevet.

Han är lite små-exegetisk, min yngre kollega. Informativ.

Och i ”Skatten-lådan” som fast det inte är söndagsskola under sommaren hade han för barn (och vuxna) frukter som konkreta ting att visa och tala kring i slutet av gudstjänsten. Han hade plockat med leksaksfrukter antingen från familjens egen barnkammare eller från församlingsgårdens barnrum. Det var goda frukter. En var en citron.

Som nypensionerad i funderingar kring vad mina år burit för frukt var det en smula trösterikt, detta att också surhet kan vara en andlig frukt. En annan trösterik sak är att texten för igår inte talade om mängden frukt utan bara om kvaliteten.

Nu ska vi gå och bada och bli sura på annat vis.

Har jag bloggat idag? Finns det nånting idag att blogga om? Är det någon ½intressant fråga i Facebookgruppen Prästkollegor? Eller gruppen Bondska för alla som jag kom med i igår?

Det finns något stressigt över detta. Ibland sägs det att det beror på att svensken har Luther på axeln – ett talesätt man ibland tar till när man försöker förklara eller försvara att man måste alltid hålla på med något och aldrig vara onyttig. Jobbar man skall man jobba. Är man ledig skall man också göra något produktivt av sin ledighet. Det kan vara att städa, snickra, odla, läsa, uppleva, vara med om. Ledighet skall användas maximalt! Om så att vila till överansträngningens gräns.

Först fakta: Jag tror inte det har med Luther att göra. Mer med Calvin. Men jag fördjupar mig inte i det ämnet nu utan tar min reflexion från en annan vinkel: Värmen!

Det är närmare 30 grader i skuggan.

Det har så varit i närmare två veckor. Ingen ändring syns vid SMHI:s horisonter. Värme och torka råder.och värme och torka kommer att råda ett tag till – och med det problemen med bränder i skog och mark på många håll.

Nära oss och de våra brinner det inte – ännu. För säkerhets skull skriver jag: ännu. I bökig terräng 5-6-7 mil från Älvsbyn pågår en brasa och i Järvsö där barnbarnet lilla Lisa bor luktar det brandrök då vinden vänt i förhållande till en storbrand 8-10 mil bort. Hos lilla Lisa finns nu hela övriga expanderade ”gamla familjen” minus den ännu lillare Ava och hennes föräldrar.

Vad presterar då vi nu när det är så varmt?

Vi håller tillbaka alla vi-måste-för-kissemissen-göra-något-vettigt-tankar. Vi klipper inte ens gräset. Det är ju för varmt. Och för torrt. Det växer ju inte ens.

Fara någonstans kan vi frestas att göra. Enda poången med det skulle vara att att njuta av bilens luftkonditioneringsvädringssystem. Framme dit vi åkt måste vi ju i alla fall svala och avslappnade kliva ut i sommarhettan innan vi igen kan sätta oss i bilen och slå på kallvärmen.*

Så vi badar. Vi har bad på gång- och cykelavstånd. Bilderna visar våra förflyttningsalternativ. Röd linje till fots, blå med cykel.

Men bilderna – klicka på dem blir de större – ljuger lite. Vattenståndet i älven nu är lägre än när satelliten fotograferade. På bilden kan man ana att det här och var är grundare än på annat håll. Det är rätt – och där är det sandbankar nu. Dit vi vankar.

*  Beteckningen kallvärme myntades av den äldre av sönerna när han inte var så värst stor. Begåvat! Det var ju värmereglagen som användes för kylningen. På liknande sätt var det i konsekvens med i övermorgon han berättade att han gjort något i övergår. Fiffigt.

Trump och Putin har träffats – vem bryr sig!

Riktiga möten är sådant som tar tag i en och får en att känna.

Ett sådant möte ägde rum igår.

Jag har nämnt att Primärhustrun och jag om fredagskvällen fick vårt fjärde barnbarn – Ava. Den unga familjen var kvar på sjukhuset över helgen. Trots att vi var nyfikna som sjutton for vi inte dit. Vi valde att låta dem vara i lugn och ro. Dottern hade ju sagt att vi var välkomna när de kommit hem – och då ha med oss ett lagat middagsmål för vuxna personer.

På måndag for de hem till Unbyn. Vi stålsatte oss ytterligare ett dygn. Igår var det i alla fall färdigt. Nu blev det resa! Med mat och allt.

Alla nyfödda småbäjbisar är små. Det slås man alltid av.

Ava är lite extra små – 2½ kilo. Hon föddes bara ett par dagar innan beräknat så allt är fixt och färdigt. Hon är bara liten. Morfar har inga stora labba-nävar och en snusdosas diameter är 7 cm så bilderna visar att hon inte är en stor kardus. Förutom vad gäller kalufsen.

Den lilla äter och äter och äter. När hon inte sover. Och då det byts packningar. Hur mimiken då ser ut och hur hon låter när det sker finns på film – här.

Livet är gott.

Vad vi vet är vi friska. Vi har fyra fina barn och nu fyra barnbarn.

Livet är gott – för vår del.

Det är många ”fall-frågor” av typen Jag står nu inför den eller den situationen som jag inte varit i förut och undrar om någon har en ordning/bön/agenda/material för den saken.

Både förra sommaren och i sommar har till exempel frågan kommit om hur man genomför nedsänkningsdop av konfirmand i sjö eller annan vattensamling. Det är ju en vettig fråga om man inte gjort det förr. På 1980-talet bad jag själv ortens dåvarande pingstpastor om praktiska tips.

Ett par tre år senare ringde en kollega i församlingen och frågade mig och den dialogen blev faktiskt ganska festlig. På sitt långsamma sätt började han på lätt nasal Skellefteådialekt:

Du har ju döpt med nedsänkning du.

Jo! svarade jag – nordsvenskt Ja.

Nu är det en på det här lägret som skall döpas nere i träsket – ordet träsk på nordsvenska betyder sjö, inte sumpmark – och jag undrar: Hur länge jag ska hålla han under vattnet? Kan jag sakta räkna till tio? Du förstår att när det gäller den här löken är det inte bara Gammel-Adam jag har lust att dränka.

Jag gav honom i telefon samma råd pingstpastorn gett mig om hur den som döps bör hålla händerna framför sig och att dopförrättaren bör lämna armbandsur och plånbok på land – i mitt och kollegans fall även snusdosan.

Jag gav samma råd förra sommaren i Prästkollegor men med tillägget numera också mobiltelefon. Med det är jag tillbaka till detta blogginläggs huvudspår: gruppen Prästkollegor.

Tangentbordet fungerar som kaffebord. Det känns ovant.

Jag fattar att detta är ett gubbe-fenomen från min sida. Det skrivna ordet har för mig en större tyngd av eftertanke och planering än vad man muntligt släpper ur sig vid olika tillfällen. Text är allvarligare än samtal – typ.

Jag fattar att det är en generationfråga. Jag sa ju att min känsla är ett gubbe-fenomen. När jag var mer oerfaren än jag är nu kunde jag på fikaraster haspla ur mig en och annan fråga till mina kollegor. Eller ringa upp någon för att snacka om en sak. Att skriva var inte den tidens sätt att snabb-snacka men är det nu för dem som vuxit upp i internettets spunna värld.

Det är alltså OK, det som sker i Prästkollegor. Det verkar bara lite ängsligt. Och ibland får det mig att tänka: Kom igen! Tänk själv!

Men det svaras på frågor. Och olika situationer diskuteras.

Och jag skönjer tendenser som inte sällan överlappar varandra.

En tendens är: Kyrko-Ordningen säger! Eller avtalet!

Det är paragrafkavalleristenas hållning. Det är blå om man tänker i de kategorier som beskrivs i boken Omgiven av idioter, i slutet av förra året bebloggad i inlägget macaronesien 08. Följer man regler gör man inte fel! Och fel får man inte göra! Och finns inga regler råder rådvillhet.

En annan tendens är: Vi måste gå människor till mötes!

Här vill man nästan till varje pris vara tillmötesgående för att värna relationer till folk som till exempel inte vill ha psalmer eller annat religiöst tjafs med vid släktens dopsammandragning eller annat tillfälle. Flera – dessa är gula enligt idiotboken – ger innovativa förslag näst in till ½kristendom för att till varje pris värna relationer och kontakter – där det absolut inte får gå fel!

Hur mycket konflikträdsla som finns i detta blir min stillsamma undran.

Så här skulle jag kunna hålla på att fundera vidare kring vilken roll Bibel och Bekännelse liksom teologi i övrigt spelar, hur man upplever sin identitet och sitt uppdrag som präst, vilken roll det egna egot tillåts spela, kollegialitet med mera.

Men jag slutar nu. Morgonsvalkan förvandlas med solens stigande till den vanliga sommarhettan som enligt dagens nummer av Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen nu medför att det råder totalt eldningsförbud i hela Norrbotten – där skogen redan brinner lite här och var.

Om du nu, noble Bloggläsius, är en smula uppmärksam ser du att rubriken till detta inlägg inte alls är samma som till det förra där jag på spanskt manér skrev det som som här är ett utrop som en fråga. Spanjorerna gör ju så att de inte bara med ett ? i slutet av en mening visar att det är en fråga. De antyder redan i början att det kommer en fråga och gör det med ett uppochnedvänt frågetecken – ¿. Riktigt fiffig tycker jag.

Med surkart i värme! menar jag nu inte mig själv eller någon i min nära omgivning, inte ens i min samtid. Jag syftar i stället på en man som levde mellan åren 298 och 373 i Egypten – där det ju är varmt. Ett surkart verkar han också ha varit då han som en jojo avsattes och återkom från och till kyrkoledarskap i Alexandria och östra Medelhavsområdet. Orsaken till pendlandet var hans envisa agerande under vad som i historien kallas den arianska eller trinitariska striden mellan den rättrogna ortodoxa katolska uppfattningen och en felaktig och kättersk uppfattning. Fajten handlade om sambandet mellan Fadern och Sonen (och Anden).

Surkartet hette Athanasios. I boken Athanasios av Alexandria – Tre tal mot arianerna kan man ta del av hans undervisning, tankar och resonemang. Hans sätt att argumentera och i resonemangen citera Bibeln känns ganska främmande för vår tid och bygger på att de som hör hans tal och tar del av hans budskap har Skrifterna rejält memorerade bakom pannbenet. Det var dåförtiden inte en speciellt elitistisk förväntan. Bara någon enstaka person kunde då skämma bort sig själv genom att lagra kunskap och information i dyr (hand)skriven form. Majoriteten av vanligt folk kunde inte ens läsa utan lagrade vetandet i den egna skallen – och kom ihåg det man visste. Vi moderna människor lagrar inte så utan i samlade texter som vi dåligt minns vad de innehåller.

Det striden gällde var om Det Gudomliga Ordet – Logos – är fött av Gud eller skapat av Gud. Med ordet fött skall man inte tänka senare tillkommit utan i stället ett med den som födde, alltså Fadern.

Om Ordet är fött av Gud är det Gud och blir människa när Ordet blir kött – Jesus. Det är så, menar Athanasios. Därför kan Jesus helt och fullt representera Gud för oss och oss inför Gud. Det är också OK att be till Jesus då han är Sonen, född av Fadern, Gud.

Vore Ordet skapat, om än först av allt och innan allt annat, skulle bön till Jesus vara bön till något skapat och vara som vilken förvirrad hedendom som helst. Han skulle inte heller helt och fullt kunna representera Gud och människa i förhållande till varandra och därmed inte lösa konflikten mellan Gud och människa.

Sånt här jobbar Athanasios med och man kan undra vad det man stred om på 300-talet har för bäring in i vår tid. Förutom att saken i sig är intressant för att förstå teologihistoria menar jag att man behöver läsa på när det gäller saken. Det är verkligen trons kärnpunkter det handlar om.

Arianismen höll på att vinna men försvann med tiden. Den återuppstod dock under 1800-talet i USA under namnet Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania, på svenska Sällskapet Vakttornet alias Jehovas Vittnen. De har ariansk lära om Kristus och Treenigheten.

På samma sätt är det med Islam. Ganska länge på 600-talet uppfattade många kristna Muhammeds lära som extrem till banalitet förenklad arianism, inte som en annan religion. Så nära är släktskapet.

När man vill berätta för muslimer om kristen tro kan det vara bra att ha läst in sig på Athanasios. Naturligtvis inte för att ha honom som någon sorts tillhygge – det lär ändå inte funka – men ha som en resurs att för egen del vila och hämta vishet hos.

Athanasios av Alexandria – Tre tal mot arianerna är inte ens på hundra sidor. Jag läste den för en tid sedan och har nu läst om den och rekommenderar den varmt. Baksidestexten hittar du här.

Lilla Ava bröt sig in i tillvaron.

Det berättade jag om i förra blogginlägget. Att det skulle ske var ju varken plötslig eller oväntad. Snarare tvärtom förutom att vi inte visste om det skulle bli en Ava eller en av den andra sorten. Icke desto mindre tog det tanke-och eventuellt bloggfokus från annat. Vi har inte träffats än men med hennes ankomst i ryggen fixar morfar att tangentborda om annat. Nu gör han det.

Det är varmt och torrt i markerna.

Varenda nyhetssändning i radio och TV nämner saken fast det inte är en nyhet utan något fullt märkbart för var och en och så varit en lång tid. Aftonbladet har berättat att det är varmare i Norrbotten än i Barcelona. I någon mån är det kul men därnere ärj u allt i flora och fauna och grundvatten och teknik gjort för värmen. Så inte här

Personligen bekymrar det mig inte men jag förstår och lider med dem för som verkligen får problem – bönder, djuruppfödare, sjuka och andra. Främst för deras skull men även för vår gräsmattas skull vore tre dygns stadigt regn välkommet. Det profeteras inte om något sådant. Plus 30 och däromkring kommer att fortsätta.*

Fotbolls-VM lackar mot sin fullbordan.

I eftermiddag spelas finalen. Sedan är det dramat över. Det vore fräckt med Kroatien men innerst inne tror jag Frankrike. Vem spelar ingen roll men jag skall se spelet spelas. Dock spelar jag inte på spelet trots ihärdiga uppmaningar i reklam- och sponsorsnuttar före, under och efter olika TV-program.**

Nästa match blir Trump-Putin i Helsingfors.

Från rysk sida väntar jag mig inget oväntat eller oöverlagt. Vad gäller trumpeten i Washington kan man aldrig vara säker. Det bör inte han heller vara. Att utspela och spontant ge presskonferenser och ställa sig speciell och på så sätt genera Nato-allierade är en sak. Kansler Merkel och de andra vill ju till varje pris inte kuppa tillbaka utan söker med ansträngd god min i elakt spel gjuta olja på vågorna. Likaså Englands Premiärminister som tvingats notera att en utländsk ”president” på brittiskt territorium dagen innan de skulle mötas sagt att det vore bättre om någon annan vore premiärminister. Är inte det ett diplomatiskt övertramp av första ordningen?

Putin kan utan att skada relationerna svara med samma mynt om Trumpen trumpetar. Blir det aktuellt gör han nog ändå inte så utan nöjer sig nog med att genom en betänksam skakning på huvudet signalera ett återhållsamt förakt.

Men tänk om Helsingforsmötet leder till en ny Molotov-Ribbentrop-pakt à la 1939 som delar upp tillvaron i intressesfärer? Den skulle nog i så fall vara riktad mot Kina och ställa EU på åskådarplats, ge Ryssland lättade sanktioner och fria händer i östra Ukraina, Syrien och på Krim och i utbyte USA fria händer i Sydkinesiska sjön, vad gäller Nordkorea och kanske Iran.

Men jag leker bara med dessa tankar. Tror inte det blir så.

Till sist: I tidningen Dagen.

Här – gör sig teologen Peter Halldorf skyldig till oerhört bra Bibelteologi. Läs hans artikel med titeln Svenska migrationsdebatten närmar sig avgrunden. På Dagens Facebooksida kan man hitta samma artikel och dessutom ta del av en och annan kommentar i flödet därunder.

500 meter från vår villatomt finns Selholmens badplats där man kan kasta sig i svalkande fullt drickbart älvsvatten. Värt det besök som kanske blir av om någon timma.

Lilla Avas mamma ringde nyss. Allt är bra!

* Att jag inte klagar över värmen vilar på ett beslut jag tog för en massa år sedan under en militär repmötesövning uppe i Tjottaheitti. Då var kylan så ihållande och kraftig så att den förutom att skapa myteri på repgubbeförbandet fick mig all lova att aldrig så länge jag befinner mig i fosterlandet klaga över värmen. Det löftet har jag hållit och håller än. Jag klagar inte men är kanske lite tyst i saken.

** Gammalt tillbaka uttrycktes i kyrkliga och andra sammanhang moraliska (och moralistiska) tankegångar kring nöjeslivets (kort)spel, supande och sex i buskarna. Denna så kallade ”syndakatalogen” makulerades med tiden men ibland undrar jag om inte en viss nyupplaga borde tas fram. Reklam propagerar ohejdat och icke ifrågasatt för satsningar och spel, öl och vin och sprit och att man skall vaccinera sig mot Hepatit B så man inte drar på sig något under levaloppanlivet under utlandsresan.

Hej!

Jag heter Ava!

Jag föddes igår – fredag – fram på kvällskvisten. Runt lunch hade mamsen ringt till mormor och morfar och sagt jag var på gång. Morfar kunde inte blogga då. Naturligtvis inte om mej för det är ju liksom lite hemlis när det bär till att födas. Inte om nåt annat heller. Han kunde inte koncentrera sig.

Vid 10-tiden på kvällen fick dom veta att jag var ute i friska varma luften. Då var jag ett par timmar gammal och inte så värst stor. 2½ kilo ungefär och en knapp halvmeter. Mår bra.

Idag har mamma på Facebook berättat att jag har fötts och då tycker morfar att han också kan berätta det. Och det är väl OK.

PS: Jag är morfar och mormors fjärde barnbarn. Mina kusiner är Tyra och Adrian som är 8 och 6 år och har morbror Jonatan till pappa och moster Johannas Lisa som är ett år. Min mamma är Katarina och pappa heter Pierre. DS.

I förra bloggposten förespeglade jag att det skulle komma ett blogginlägg till utifrån Dag Sandahls bok. Det kommer nu.

Först skall en sak säkras i förra bloggposten som jag när jag på nytt läst igenom den anar kanske kan miss-uppfattas. Jag skrev att boken fick mig att tänka Nå varrt he göudat! Jag menar då utvecklingen i Svenska kyrkan, inte Dags bok. Den håller forskningshalt och är inte göudad. Det är utvecklingen i kyrkan till dags läge som jag avser.

I mitten av 1950-talet fanns på bägge sidor i den så kallade kvinnoprästfrågan – också den sida som ”vann” – en syn på Bibel och bekännelse som man på ett artikulerat sätt ytterst sällan möter idag. Visst finns det aktörer för vilka de sakerna fortfarande är viktiga men från vad många uppfattar vara ”centralt håll”, till exempel Kyrkokansliet i Uppsala, hörs sällan markeringar för och hänvisningar till dessa gamla fortfarande officiella auktoriteter. Det som uppfattas från det hållet är snarare en syn på kyrkan som en moralisk terapeutisk instans med ganska vagt formulerad allmän gudstro. Det är vad jag menar med att He ha vorte göudat.

I denna situation då He ha vorte göudat ser jag fyra möjliga reaktioner. Kanske överlappar någon av dem till en del någon annan men det blir fyra. En är bra.

En reaktion nämnde jag i förra blogginlägget: Den att inte vilja veta.

Den attityden är manstark – och då menar jag med manstark både man- och kvinnostark. Hos dessa väcker en kartläggning av den typen som Dag gjort bara obehag när den ifrågasätter förträffligheten i dagsläget. Dövörat slås till och man påminner om det lilla barnet som när familjen samlats till rådslag om orsaken till att nivån i kakburken sjunkit betänkligt – Ja vilj inte pjata om de häj!

En annan reaktion jag anar finns hos sådana, jag och andra, som tycker situationen ha vorte göudat är att ställa sig avig.

Ja, vi ser hur det blev! Hade man – alltså de andra – inte gjort som de gjorde skulle förfallet och avfallet inte brutit fram. Nu är det inte längre någon idé. Det är bara att se kollapsen komma och ondgöra sig över den.

Man kanske inte ordagrant säger så men man bär den attityden. Man mentalt förskansar sig med, gläder sig med och håller samman med likasinnade när det dricks kaffe, te, öl, rödtjut eller annan läsk. Man – man är inte många – ställer sig avig.

En tredje reaktion – vanligare? – hos flera som också tycker att en del eller rentav en hel del blivit göudat är att i olika uppkomna lägena vända sig aviga.

Det är de som satta under tryck och (outtalade) förväntningar utan argument backar från positioner, tonar ner profil, undviker klartext – som till exempel om att det är genom Jesus och bara genom Jesus, den han är och vad han gjort och gör för oss, som förhållandet till Gud repareras. Denna grupp vill inte MTD – Moralisk Terapeutisk Deism – men genom att inte simma mot flyter de för husfridens skull med med strömmen i den riktningen. Ibland vänder man sig avig i sina försök att gå allt och alla till mötes.

I dessa riktningar for mitt huvud när jag läst Dag Sandahl bok.

Var jag själv hamnar tycker jag är svårt att diagnostisera. Jag vill inte vara en som ställt sig avig och säga att det inte är någon idé men inte heller vända mig avig och tycka att allt går an. Balansera här är inte tvärenkelt. Jag kan inte på ett ens för mig själv hyfsat begripligt sätt beskriva en fjärde reaktion, den som skulle vara bra.

Men jag samtalar gärna om den fast jag som pensionerad i någon mån som den andra bilden visar lagt prästkragarna på hyllan.

Så var den läst, boken jag fick i min hand i början av veckan. Tack vare ett par dagar med halvdåligt väder och ingen fotboll på TV har jag tagit mig igenom de knappt 400 sidorna i Dag Sandahls bok En annan Kyrka – Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan. Boken är totalt på över 500 sidor men de mer än 1000 noterna samt käll- och litteraturförteckningarna (fler än 600 poster) i slutet har jag inte läst annat än sporadiskt. Den är i sin brödtext i sig en tegelsten som jag rekommenderar att man läser. Man måste inte hålla med om allt, inte ens begripa allt. Men man blir inte dummare.

Denna min bloggpost om Dag Sandahls bok är försedd med siffran 1. Jag tror nämligen att de tankar som satts i spinn hos mig skulle om jag beskrev dem alla göra detta blogginlägg olidligt långt – med betoning på olidligt. Det kan därför bli en 2-a, kanske rentav en 3-a. Framtiden får visa detta.

Först några spridda tanke- och associationsskurar.

Dag är fel. I kyrkan som helhet är Dag Sandahl fel. Jag säger inte att han har fel, bara att han är. Han är så fel att det finns beskäftigt folk som till ett Domkapitel anmält någon annan bland annat för tilltaget att den anmälde på sin blogg nämnt att den läser Dag Sandahls blogg. Domkapitlet fällde naturligtvis inte. Jag har inte heller blivit anmäld för att jag med blandad uppfattning dagligen läser Dags dagligheter men definitivt har jag mött påståenden av typen Honom – och en del andra – läser jag bara inte! och då så konsekvent att man inte ens skulle vilja ta del av hans funderingar kring att ha hund eller påta i trädgården. Det finns tyvärr många i Svenska kyrkan som mentalt bränner böcker bara för att författarna är fel. Den bokbålsmentaliteten finns på olika håll och drabbar olika författare och debattörer av vitt skilda åsiktsriktningar – däribland också Dag Sandahl.

Förlagsnamnet är roligt – GAudete. När jag läser det hamnar min hjärna lätt i ordet göudat. När jag läst boken kom också ordet med i tanken Nå varrt he göudat! Ordet göudat är dialekt och betyder ungefär tokigt, galet, rörigt, fel, tjafsigt. GAudete låter som det. Boken visar att det blev så.*

Avsikten var enligt baksidestexten att forska kring och dokumentera ett avgränsat kyrkligt sammanhang – det som heter, kanske snart hette, Kyrklig samling kring Bibel och bekännelse. Det är vad Dag Sandahl riktar in sig på men för att få grepp om den saken måste man också se sammanhanget i stort – Sverige och Svenska kyrkan under främst 1900-talet.

Alltså blir det en sorts kyrkohistorisk monografi utifrån en speciell om än begränsad aspekt. På det sättet är den lärorik även om mycket annat då lämnas därhän. Kyrklig samling formerades i samband med att staten i slutet av 1950-talet öppnade kyrkans prästämbete för kvinnor. Boken handlar om hur just den saken kom att hanteras fram till ungefär idag. Andra saker i kyrkan – att dopet på 90-talet blev grund för kyrkotillhörigheten, att det 1986 kom ny Kyrkohandbok och Psalmbok, att kyrkan formellt skildes från staten, hur prästutbildningen förändrats, ungdoms-verksamhetens näst intill kollaps och andra förändrings- och debattfrågor – berörs inte. Det är inte bokens ärende.

Med detta sagt, såhär långt, rekommenderar jag ISBN 978-91-86577-69-8.

*  Mina kunskaper och färdigheter i den regionala dialekten Pitemålet är inget jag glänser med. Långt därifrån. Jag förstår rotvälskan hyfsat men uttrycker mig inte på det språket. Det vore inte trovärdigt – här där jag bor. När jag träffar släktingar eller figurerar i andra sammanhang i södra Sverige kan jag svänga mig med olika ord och fraser. Där är ju ändå allmänbildningen så svag att ingen förstår att jag inte heller gör det.

Google visade också att gaudete är från latinet och har med att glädja sig och jubla att göra. Det är titeln på en kristen lovsång över att att Jesus föddes av Maria. Den sången framförde bland annat 1970-tals-bandet Steeleye Span. Med det blev jag nostalgiskt fast en halvtimme i musik på Youtube.

Inte så långt tillbaka nämnde jag i inlägget ljusets dygn att jag letat men inte funnit, sedan efterfrågat och med detta betalat för min kamera. Den hade ramlat ur handbagageryggsäcken på planet mellan Arlanda och Kallax när jag reste hem från Samos tidigare i sommar. Kameran kom i paket och på nytt uppladdad såg jag vilka bilder som fanns i den. Sista unset av tvivel undanröjt! Det var vår kamera.

Bland bilderna fann jag några – ganska många men jag behövde ju inte se igenom alla – som var tagna när jag och Primärhustrun var på Kap Verde. Det var i november förra året på ön Sal. Jag bloggade då om resan i kategorin Speciella resor och gav de aktuella inläggen titeln macaronesien med ett nummer.

Allt jag skrev då kom inte med. Ett kyrkobesök satte myror, griller och tankar i mitt huvud. Jag fick nämligen intrycket att man där hade ett annat stuk på detta med kyrkvärdar och gudstjänst än jag är van vid här hemma i Svedala. Det jag skrev sparade jag i min dator men har nu,påmind av bilderna, plockat framför att tänka vidare kring.

Såhär skrev jag då under rubriken Kapverdegudstjänst:

Är på semester på en ort ungefär lika stor som Älvsbyn. Har just kommit tillbaka från en katolsk gudstjänst i bykyrkan. Den är ett litet snäpp mindre än vår. Gudstjänsten en språkligt obegriplig kopia av svensk Högmässa.

Knekafullt! Kryllade av barn. Massor med folk också i sittsektion utanför. Till detta en annan kö vid ingången för att ta emot Jesus kropp (och blod?). Vi kom inte in utan såg gudstjänsten genom ett öppet fönster.

Hela gudstjänsten fram till "predikan" leddes av lekmän av bägge könen. Prästen samtalspredikade och ledde Mässan, inte mer – det är ju det man har präster till.

Bara en "kyrkvärd" av 8-10 stycken var över 20 år gammal. Hon var kanske 35.

Dags för ny reformation! Hemma alltså.

Befolkningens medelålder på Sal är låg. Så var det i kyrkan också. Turister finns på Sal – mest italienare, portugiser, tyskar och spanjorer. Jag bedömde när jag såg folk att kanske 10% var sådana vita utlänningar.

Gudstjänsten förstod jag inget av. Den var ju på portugisiska (tror jag). Men jag förstod vad som hände. Svenska kyrkan har också en om än inte romersk så i alla fall allmän katolsk gudstjänst. Jag visste precis var vi var i gudstjänsten. Jag kunde konstatera att deras form musikaliskt var väldigt lik den ”spralligare” Högmässa vi har i Älvsby kyrka – som jag hoppas vi kommer fortsätta att ha och bygga vidare på. Jag vet att en del läsare – som inte kan vara så många då min blogg de facto läses av väldigt få – tycker att ”trallvänlighet” är något vederstyggligt jämfört med ”liturgisk kvalitet”. Jag är av motsatt åsikt och befarar att den nya Kyrkohandboken kan komma att återförtråkiga gudstjänsten om man inte lägger ”firarperspektiv” på saken.

Det jag såg i kyrkan på Sal var vad jag bedömde vara en ansvarig ”kyrkvärd” som såg ut att sätta en massa andra i arbete med att vara textläsare, förebedjare, programbladsutdelare, liturgiledare, kollektörer och så vidare. Det verkade vara 35-årstanten som chefade och delade ut uppdrag till dem som var villiga. Av henne utstyrdes de med ett enkelt band så att man skulle veta att de hade uppdrag av en och annan art.

Vore inte detta nåt?

Att man i varje gudstjänst har EN ansvarig kyrkvärd?

Att han eller hon har i uppdrag att aktivera flera andra av dem som kommer för att fira gudstjänst?

Att efter en check-lista få fram folk till olika handgrepp och agerande i den gemensamma gudstjänsten?

Att få andra att göra i stället för att göra allt själv – typ?

I Älvsby församling är saken i någon mening testad och då med konfirmander. Det gjordes då i Veckomässan som ett led i att undervisa om gudstjänsten – som en ”laboration”. I en enkel Veckomässa fann vi ett 20-tal uppgifter, repliker, böner och funktioner att läggas på andra än prästen och någon till.

I en Högmässa skull det bli ännu fler – och det kräver ett annat kyrkvärdsstuk.

Förbi, förbisedd, försummad, förbryllad, förtalad, förordad, förtvivlad, förvånad, förargad och säkert en massa andra för- har jag upplevt under min tid i kyrk-yrke. Dock ytterst sällan försagd eller rent ut sagt förbannad i betydelsen arg XXL. Förbrukad har jag nog ibland känt mig men nu är det mer än en tillfällig känsla. Nu är det ett reellt tillstånd. Emeritus betyder just förbrukad och från och med idag är jag komminister emeritus, således pensionerad.

När de nu vuxna barnen var små lästes ibland högt ur boken Upp och hoppa morfar prosten! och fler av samma författare. Där fanns en definition av barnbarnens morfar som löd ungefär: Han jobbar inte längre utan är pensionär som går hemma och är smågrinig hela dagarna.

Blir det min lott nu när jag är emeritus?

Bli hur det vill – jag är från denna dag 1 juli 2018 – inte längre anställd. Jag är pensionär.

Vad tiden skall fyllas med undrar flera. Jag också. Att pensionerade präster småprästar vidare är inte ovanligt. Fram i höst kommer jag också att göra det, något jag tidigare har berättat. Men det är ju bara en aspekt av tankarna. Vad ÄR en emeritus egentligen? är en djupare fråga. Hur ÄR man präst utan tjänst? Vilken roll skall man spela? Ska man spela någon roll? Ha någon funktion?

För mig började det när jag gick gymnasiet och var med i kyrkliga och kristna ungdoms-sammanhang. Förutom att det var ungdomsaktivitet att delta i, kompisar att umgås med och tjejer att vara intresserad av kom aspekten vinna andra in. Alltså verka för att folk som sa sig inte tro skulle byta uppfattning – typ. Man gick in för sånt. Det kallades evangelisation och kunde ta sig olika, ibland patetiska, uttryck. Debatter, dela ut traktater, sång på gator, torg och i fängelser, öppna kristna kvällar för onådda, sommarkyrka och så vidare.

Det var inte bara ungdomsgrupper som besjälades av detta. I kyrkan som helhet upplevde jag att tanken fanns, tanken att alla inte är på Vägen utan behöver föras dit – med risk att annars gå miste om saligheten. I skarven 1960-1970-tal var att vara kristen att vara missionär.

I den andan började jag läsa teologi. I den andan var jag student som förberedde mig för att som yrke utöva det missionärsuppdrag jag som kristen hade. Jag blev präst vilket innebar en vigning till ett livslångt uppdrag att hantera missionens drivmedel Ordet och Sakramenten. Anställningar ger lokala och tidsanpassade ramar för hur den tron och det uppdraget skall ta sig uttryck.

Notera trestegaren här: Kristen – präst – tjänst. Det är ingen hierarki i meningen att tjäste-präst skulle vara överst. Tvärtom. Det första är grund för det andra som kan ha det tredje som följd.

Nu har jag efter 40 år ingen anställning, ingen tjänst oc,h med det (nästan) inga ramar. Jag är förbrukad. Komminister emeritus.

Men det andra då? Uppdragen? Både som vigd präst och som kristen? Hur skall de ta sig uttryck också i avsaknad av tillfälliga strukturerade vikarierande lägen?

Dylika funderingar gick genom huvudet en solig sommardag, min första som emeritus. Skrev det på min telefon och skickade texten till min dator. Sedan såg jag Spanien lämna VM i fotboll och Ryssland vara kvar.

Och efter det bloggade jag.