tangentkaffebord

 

Prästkollegor heter en så kallad ”grupp” på Facebook.. Den är inte liten. Runt 1800 är med men långt ifrån alla – tack och lov! – skriver och håller på. Det händer att jag läser vad andra skriver och ibland – men inte ofta – skriver jag själv en eller annan kommentar till något någon eller några andra tagit upp. Och så funderar jag över fenomenet. Eller snarare en bunt fenomen.

 

Det är många ”fall-frågor” av typen Jag står nu inför den eller den situationen som jag inte varit i förut och undrar om någon har en ordning/bön/agenda/material för den saken.

Både förra sommaren och i sommar har till exempel frågan kommit om hur man genomför nedsänkningsdop av konfirmand i sjö eller annan vattensamling. Det är ju en vettig fråga om man inte gjort det förr. På 1980-talet bad jag själv ortens dåvarande pingstpastor om praktiska tips.

Ett par tre år senare ringde en kollega i församlingen och frågade mig och den dialogen blev faktiskt ganska festlig. På sitt långsamma sätt började han på lätt nasal Skellefteådialekt:

Du har ju döpt med nedsänkning du.

Jo! svarade jag – nordsvenskt Ja.

Nu är det en på det här lägret som skall döpas nere i träsket – ordet träsk på nordsvenska betyder sjö, inte sumpmark – och jag undrar: Hur länge jag ska hålla han under vattnet? Kan jag sakta räkna till tio? Du förstår att när det gäller den här löken är det inte bara Gammel-Adam jag har lust att dränka.

Jag gav honom i telefon samma råd pingstpastorn gett mig om hur den som döps bör hålla händerna framför sig och att dopförrättaren bör lämna armbandsur och plånbok på land – i mitt och kollegans fall även snusdosan.

 

Jag gav samma råd förra sommaren i Prästkollegor men med tillägget numera också mobiltelefon. Med det är jag tillbaka till detta blogginläggs huvudspår: gruppen Prästkollegor.

 

Tangentbordet fungerar som kaffebord. Det känns ovant.

Jag fattar att detta är ett gubbe-fenomen från min sida. Det skrivna ordet har för mig en större tyngd av eftertanke och planering än vad man muntligt släpper ur sig vid olika tillfällen. Text är allvarligare än samtal – typ.

Jag fattar att det är en generationfråga. Jag sa ju att min känsla är ett gubbe-fenomen. När jag var mer oerfaren än jag är nu kunde jag på fikaraster haspla ur mig en och annan fråga till mina kollegor. Eller ringa upp någon för att snacka om en sak. Att skriva var inte den tidens sätt att snabb-snacka men är det nu för dem som vuxit upp i internettets spunna värld.

Det är alltså OK, det som sker i Prästkollegor. Det verkar bara lite ängsligt. Och ibland får det mig att tänka: Kom igen! Tänk själv!

 

Men det svaras på frågor. Och olika situationer diskuteras.

Och jag skönjer tendenser som inte sällan överlappar varandra.

 

En tendens är: Kyrko-Ordningen säger! Eller avtalet!

Det är paragrafkavalleristenas hållning. Det är blå om man tänker i de kategorier som beskrivs i boken Omgiven av idioter, i slutet av förra året bebloggad i inlägget macaronesien 08. Följer man regler gör man inte fel! Och fel får man inte göra! Och finns inga regler råder rådvillhet.

 

En annan tendens är: Vi måste gå människor till mötes!

Här vill man nästan till varje pris vara tillmötesgående för att värna relationer till folk som till exempel inte vill ha psalmer eller annat religiöst tjafs med vid släktens dopsammandragning eller annat tillfälle. Flera – dessa är gula enligt idiotboken – ger innovativa förslag näst in till ½kristendom för att till varje pris värna relationer och kontakter – där det absolut inte får gå fel!

Hur mycket konflikträdsla som finns i detta blir min stillsamma undran.

 

Så här skulle jag kunna hålla på att fundera vidare kring vilken roll Bibel och Bekännelse liksom teologi i övrigt spelar, hur man upplever sin identitet och sitt uppdrag som präst, vilken roll det egna egot tillåts spela, kollegialitet med mera.

Men jag slutar nu. Morgonsvalkan förvandlas med solens stigande till den vanliga sommarhettan som enligt dagens nummer av Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen nu medför att det råder totalt eldningsförbud i hela Norrbotten – där skogen redan brinner lite här och var.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0