money talks?
Det pågår förhandlingar – om än på sparlåga – mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Den israeliska regeringen har ett besvärligt läge men inte främst med palestinierna. De är ju när allt kommer till kritan hjälplösa I sammanhanget då Israels styrka i alla avseenden är så mycket större. Palestinierna kan de facto ensamma varken säga bu eller bä. Det är med sig själv som Israels regering har det marigt eftersom delar av den är intimt lierade med innevånarna i de illegala bosätt-ningarna på Västbankem, folk som motsätter sig den tvåstatslösning andra delar av regeringen förbundit sig till. För att hålla dessa på gått humör balanserar man varje tillmötesgående gentemot den palestinska sidan med ytterliga expansioner av bosättningarna vilket i sin tur förändrar realiteterna på marken i en riktning som försvårar överenskommelser som kan leda till försoning, fred och framtida samarbete.På grund av sitt schackrande med att flytta fram sina positioner drar Israel på sig internationell kritik också från sina vänner och samarbetspartners. Man blir mer och mer isolerad och inte minst inom EU växer kritiken och börjar ställas villkor. Ledarartikeln i den israeliska oppositionstidningen Haaretz den 27 november handlar om ett exempel på saken. Google gjorde en grovöversättning som jag putsade. Vill man läsa den på engelska finns den här.
BEDRÄGERIETS OCH APARTHEIDENS PRIS
Den Europeiska Unionen ger ett viktigt bidrag till Israels framtid genom att vägra att pengar förs vidare till bosättningarna.
Trots den kompromiss som justitieminister Tzipi Livni nådde på tisdagen med EU:s utrikesminister Catherine Ashton kring det vetenskapliga samarbetsavtalet Horisont 2020 får nu Israel börja betala priset för sina gärningar i de ockuperade områdena.
Fyra år efter premiärminister Benjamin Netanyahus tal på Bar-Ilan-universitetet i vilket han erkände principen om två stater men ändå vägrat att stoppa byggandet i bosättningarna – i enlighet med regeringens extremistiska uttalanden och beslut att bygga tusentals bostäder i bosättningarna och efter Israels fortsatta trakasserier av palestinska invånare i territorierna – börjar det internationella samfundet vidta praktiska åtgärder mot Israels bedrägeri- och apartheidtaktik som tillämpas mot palestinierna.
I juli offentliggjorde den Europeiska kommissionen nya riktlinjer som förbjuder Europeiska unionens organ och stiftelser att ge bidrag eller lån till israeliska sammanhang som på något sätt är kopplade till verksamheten i territorierna . Dessa riktlinjer komplicerade slutförandet av Horisont 2020-avtalet eftersom EU avvisade de flesta av Israels kompromissförslag. Detta avtal om vetenskapligt samarbete förväntas ge hundratals miljoner Euro till israeliska forskningsinstitut och högteknologiska företag och hade Israel inte undertecknat det skulle resultatet blivit en förlust på 2,5 miljard shekel till forsknings-och utvecklingsområdet.
Mot ljuset av denna förväntade förlust förde Livni maratonförhandlingar med Ashton per telefon på tisdagen. Den kompromiss som de nådde handlar främst om hur pengar som förväntas flöda in från EU kommer att "inhägnas" för att säkerställa att det inte på något sätt når bosättningarna. Varje israeliskt sammanhang som verkar inom den gröna linjen kommer att kunna ansöka om EU-finansiering men måste utforma mekanismer för att se till att alla pengar de får från EU investeras endast i verksamheter som bedrivs inom den gröna linjen.
Trots reträtten från sin ursprungliga vägran att kompromissa ger EU ett viktigt bidrag till Israels framtid genom sin beslutsamma hållning mot att överföra pengar till bosättningarna. Bosättningsverksamheten har gjort Israel till en omoralisk stat vars politik är oacceptabel för den värld som man vill vara en del av. Det är beklagligt att regeringen inte förstått detta på egen hand utan att det internationella samfundet blev tvunget att göra detta klart för den.
Vad Europeiska unionen – och i stort sett hela världen – söker är klart som kristall: ett åter-införande av den Gröna linjen som den linje som skiljer Israel från de ockuperade områdena. Allt annat kommer att medföra stora ekonomiska, diplomatiska och vetenskapliga kostnader.
2 adv fb
Mitt på dagen idag lördag 23 november 2013 såg bildskärmen till min arbetsdator ut som bilden ovan. För att texten jag där skrev i gruppen Älvsbygudstjänster garanterat skall i storlek vara läsbar återger jag den också här – med stavvfel och allt.
I Älvsby församling är vi fyra präster och har två kyrkor. I den ena - Älvsby - är det gudstjänst varje söndag, i den andra - Vidsel - var annan. Man behöver inte vara något stort geni för att inse att det kan bli glest mellan de gudstjänster man som en av fyra får förtroendet att ha ansvar för. I mitt fall blir det inte förrän Andra söndagen i Advent, alltså om två veckor.
Den söndagen har som tema "Guds rike är nära".
Det är nu den tredje årgångens texter som blir lästa i Högmässan: Jeremia 5:7-11, Hebreerbrevet 10:32-39 och sedan den viktigaste: Markusevangeliet 1:14-15.
Tankar, funderingar, frågor, åsikter och allt mottages tacksamt!!
tjusigt värre!
Sommaren 1982 förvärvade vi den fastighet i vilken familjen kom att växa, vistas och vara ända till dags dato. Vi var två när det började men våren efteråt – noga räknat Påskdagen den 3 april – vände sig kvinnan i huset om i ytterdörren, tittade in i hallen, talade och sade: Nu blir här aldrig mera sig likt!
Det var bara så sant! På Annandagen blev vi tre – fast mor och dotter ännu inte i hunnit hem till kåken. Det dröjde en och en halv vecka enär den lilla – Snuppan då kallad – förlösts med kejsarsnitt vilket ju tarvar viss konvalescens. Efter tio dagar kom de hem till huset där den nyförlöste fadern i sin förvirring nogsamt försummat vattna alla blommor vilka således dött en ömklig död.
Trepersonersfamiljen blev fyra i slutet av påföljande år då Syjjan! anlände. Syjjan! med utropstecken var vad Snuppan ropade första gången hon såg henne vi vad det led kom att kalla Snorvan. Hattifnatten och Heffaklumpen var de småbröder som sedan anlände första kvartalet 1988 och sent i nådens år 1991. Sex personer blev vi men nu är vi sedan en tid två – till vardags.
I över 30 år har vi alltså bott i huset och upplevt alla växlingar i samma sammanhang. Hela tiden har vi också haft ungefär samma utsikt från kök, vardagsrum och balkong. Och ibland funderar jag: Borde man inte tröttna på samma buskar och träd och hus och berg och lyktstolpar och soluppgångar dagarna i ända? Märkligt nog är det inte så.
I morse vid 8-tiden liknade utsikten från köksfönstret svartvita fotografier. Minus 15 hade frostat in tillvaron och gjort allt ljust trots att solen inte ännu hunnit upp. Klicka på bilden så blir den större.
Och så kom hon! Sola! Hon jär en hon, hon! På lokal dialekt.
Solen liksom almanackan och klockan och månen är alla hon.
Allt som styr och reglerar och härskar över tid och verksamhet är hon. På lokalmål.
I vart fall var det vackert både innan och under det hon gick upp. Liksom nu närmare lunch. Det är lika vackert som så många gånger tidigare sett genom samma fönster och fotograferat från samma balkong.
För ca 20 år sedan var det en som sa till mig ungefär:
Man vet att man hör hemma när man blir betagen av växlingarna i det man ser varje dag.
kräkelspektakel mm
I ärkebiskopsvalets kölvatten har många tankar och åsikter konstruerats till artiklar i olika pressorgan, på bloggar och annorstans. Förre – snart förförre ärkebiskopen KGHammar har väckt visst rabalder med att förkunna att Kristus är en tankekonstruktion. Lite svårt är det att få grepp om vad han menar men helt klart är att många uppfattar honom som en som söker komma undan det konkreta, köttsliga, fysiska och påtagliga i Guds självuppenbarelse i Kristus. För egen del har jag aldrig imponerats av KGH:s symboliska och poetiska förståelse av Nya testamentets texter. Jag uppfattar det så att hans sätt att tackla materialet gör det möjligt för honom att ta sig runt alla skarpa hörn och alla kantiga uttalanden som eventuellt skulle kunna utmana en modern halvt eller helt sekulariserad svensk till självrannsakande fundera över sin frälsning och sitt eviga väl.Inte minst i Kyrkans tidning har det debatterats friskt – här. Pensionerade professorer – riktiga sådana till skillnad mot den nyss valda nya ärkebiskopen – ställer sig frågande, andra biskopar likaså. Undersök själva i Kyrkans tidning. Särskilt bokförläggaren Per Åkerlunds skriveri är bara så på pricken – här.
Nu är ju de nya liberala tankekonstruktionerna à la Hammar och Jackelen av den arten att jag faktiskt enkelt och simpelt bara ger själva faderattan i dem. Jag har helt andra saker att pyssla med. Arbete i Svenska kyrkans grundläggande uppgift till exempel. Det är enligt Kyrko-ordningen: att fira Gudstjänst, bedriva Undervisning samt utöva Diakoni och Mission och detta med syftet att människor skall komma till tro och leva i tro, en kristen gemenskap skall byggas och stärkas och skapelsen återupprättas – fritt citerat ur minnet. Minst av detta i mitt fall är fältet Diakoni men inte för att det är oviktigt utan bara för att mitt uppdrag i Älvsby församling har och än mer efter nyår kommer att inriktas på Undervisning, Gudstjänst och Mission.
De tre sakerna – Undervisning, Gudstjänst och Mission – är bärande teman i vad som i församlingen går under arbetsnamnet Ungdomsprojektet som Kyrkofullmäktige precis beslutat skall genomföras under fem år. De fem åren motsvarar på ett ungefär den tid jag som detta år fyllt 60 har att – om hälsa och krafter håller – knoga innan innehållet i de oranga kuverten skall böra utkvitteras på allvar och armodet drabbar min åldrande gestalt. På lediga stunder – alltså när inga speciella saker som begravningsgudstjänster, mässor, dop, konfirmander mm är bokade – knypplar jag nu på en mer detaljerad beskrivning av det jag utsetts att försöka leda och hålla samman.
Församlingens ungdomssatsning är vettig. Och kostsam. Man tar faktiskt för ändamålet av kapitalet och ger det ordentliga anslag. Rent personellt reserveras sammantaget och lönemässigt nästan en hel prästtjänst*, rekryteras en behörig pedagog och har anställts en aktivitets- och fritidsledare. Det är bra! Lite lustigt är att jag som en del av invandrarungdomarna kallar han med det vita skägget är den präst som till största delen av mina återstående fem år skall arbeta med och till förmån för tonåringar och unga vuxna. Begreppet gubbvälde får som en ny klang.
Och med sådant uppdrag blir i mina ögon och öron teologiskt luddiga kyrkliga societetspersoners tankekonstruktioner ganska banala kräkelspektakel. Kyrka byggs underifrån runt Ordet och Sakramenten och inte av intellektuellt överklassfilosoferande, det jag faktiskt ger den ovan nämnda faderattan i.
* Orden nästan en hel prästtjänst betyder grovt en komministers halva arbetstid, en dryg fjärdedel från en annan av komministrarna och lite till av den tredje och av kyrkoherden.
seå 78/2013
Nu är det gjort!Jag har tagit mig igenom!
Vaddå?Vaddå?Vaddå? kanske läsaren undrar. En livskris? En ekonomisk dito? En omfångsrik uppgift på jobbet? Separationen från min tidigare arbetsplats? En vägg till i samband med husförändringarna? En glugg till ett hemligt utrymme? En garderobdörr att ha kommit ut igenom? Vaddå? Vad är du igenom?
Det är höstens upplaga av SEÅ som jag tagit mig igenom. Inget märkvärdigare. SEÅ betyder Svensk Exegetisk Årsbok och är den publikation man får om man likt mig är medlem i Svenska Exegetiska sällskapet. Flitiga läsare av min blogg vet att jag är med där samt att jag hyser ett stort intresse för exegetik, alltså Bibelvetenskap. Min blogg har ju till och med kategorin Exe-geten bräker för skriverier i det ämnet – därav bilden.
Att säga att jag tagit in allt som finns i den knappt 280 sidor tjocka boken vore att gå till enorm överdrift. Det vore rent ljug. Jag nöjer mig med att påstå att jag tagit mig igenom den – med tillägget att det skapat en massa åtminstone för mig intressanta tankar i min huvudskalleknopp.Det mest matnyttiga tankeintryck jag får av SEÅ 78/2013 med temat Offer i Bibeln är att en hel del av den så kallat moderna teologin som nu till exempel genom delar av det nya förslaget till Kyrkohandbok alltmer tar strypgrepp på Svenska kyrkans tro och gudstjänst baserar sig på en gammal exegetik som modern forskning lämnat så långt bakom sig att den nästan inte alls syns i den vetenskapliga backspegeln. Sådant tycker jag kan vara värt att påpeka – faktiskt.
Det fanns en tid – 1800-tal och tidigt 1900-tal – då forskningen tyckte det var läge att bryta upp från en gammal kyrklig tanke att Gamla Testamentets människor nog uppfattade offren som instrumentella, alltså att offerdjurets död åstadkom en förändring i offrarens situation. I någon sorts rädsla för denna konkreta blodsbesudlade tanke ville man snarare se offren som symboliska tecken på att Gud nog liksom generellt var på ett förlåtande humör – med eller utan offer. Offren skulle i det resonemanget mer stå som tecken på att människan förändrats än något som konkret påverkar Gud och relationen till Gud.
Man kan se samtida analogier vad gäller synen på kristna riter och ceremonier. Dopet blev en symbolisk handling som bekräftar en mänsklig sinnesändring, inte ett sakrament som är verksamt och instrumentellt flyttar den som döps ut ur tillvaron utan Gud in i Kristus och den befrielse/frälsning han ger. Till och med Jesus död och uppståndelse kunde komma att uppfattas som symboliska tankekonstruktioner i stället för ett försoningsoffer som en gång för alla öppnar upp mellan Gud och Guds fallna mänsklighet**.
Detta symboliska synsätt är alltså fel – enligt den fortsatta forskningen. Bibelns texter menar är att offren är instrumentella, inte symboliska handlingar. Detta gäller även Nya Testamentets texter som ju tillkommit utifrån att det var just just i det dåvarande israelitisk-judiska sättet att tänka konkret och instrumentellt som Gud valde att låta sig födas som människan Jesus och åstadkomma det han åstadkom. Att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv handlar alltså inte om intellektuella tankekonstruktioner utan är en konkret och verksam åtgärd – säger modern exegetik.
Om ett år kommer nästa SEÅ!
* Bokens första del är manuskripten (bearbetade?) av tre föredrag med åtföljande responser från den Exegetiska dagen hösten 2012. Dagen hade Offer i Bibeln som övergripande tema. Njut bara av titlarna:
Ancient Israelite Sacrifice as Symbolic Action: Theoretical Reflections.
Rejekted Sacrifice in the Phrofetic Litterature: A Rhetorical Perspective.
Sacrificial Images in the New Testament.
Bokens andra del med annat och mer varierat innehåll är också intressant:
The Incoherence of the Book of Numbers in Narrative Perspective.
The Limits of Utopia: A Levinasian Reading of Deuteronomy.
Ungrateful Grazers: A Parallel to Detu 32:15 from the Hurrian/Hettite Epic of Liberation.
”...every careless word you utter...”: Is Matthew 12:36 a Derivative of the Second Commandment in the Decalogue?
Don´t Hesitate, Worship! (Matt 28:17)
Did Luke Know the Letter of James?
Grundläggande uppgifter om de synoptiska liknelserna: Vad de är och vad de inte är.
Efter minnesord över forskaren René Kieffer följer sedan material som jag inte läst så väldigt noga. Bokens tredje del består av recensioner av summa 35 olika nya Bibelvetenskapliga böcker. Utifrån titlarna hoppade jag över en del då jag antingen helt saknar intresse för det den recenserade boken handlar om, aldrig eller knappast kommer att bli tillräckligt nyfiken för att ens ta hem den via ett fjärrlån eller helt saknar förmåga att läsa den eftersom den är på tyska.
** I dessa yttersta tider förnekas dopets – och försoningens – instrumentalitet på ett nytt sätt. Bakom dopritualet i det nya förslaget till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan finns tanken på att dopet är ett tecken på att den som döps är skapad av Gud – som om det inte skulle framgå av själva livet – och inte något som förändrar statusen hos den som döps, något som ger något den som förblir odöpt fortsätter att sakna.
godmodig tomte
Besöksfrekvensen på en blogg – i alla fall min – är direkt avhängig av inläggsfrekvensen. Den är i sin tur inte till en ringa del beroende av frustrationsnivån och någon sådan har jag inte. Gissningsvis är det en förklaring till att det i mitt fall är glest mellan inläggen. Av att läsa andras bloggar ges jag dock intrycket att frustrationen över låt oss säga saker och ting i den kyrkliga världen ger ammunition åt en knattrande tangentbordskulspruta till en eldgivningsnivå som jag alls inte når. Visst är jag också som en del andra rejält brydd över den partipolitiska och mälardalsteologiska ockupationen av Svenska kyrkan – tro inte annat! – men jag ställer mig ändå lite frågande över kritiken mot ett system som man genom sina egna kandidaturer de facto legitimerar. Jämfört med en del andra känner jag mig som en lätt knarrig men ändå hyfsat godmodig tomte.Det är nog så att lokala kyrkliga händelser och skickelser stimulerar min tomtiga godmodighet* på ett sådant vis att det riks- och politisk-kyrkliga kommer i bakgrunden. Ta till exempel tonårslägret Mittpunkt som jag i förbigående berättade om i mitt förrförra inlägg och som jag var en rejält avlönad chaufför till. 140 tonåringar från olika delar av stiftet, främst smärre församlingar typ Älvsbyn, Vännäs, Pajala och liknande**. Ett gott program på det stora hela taget. Kul enligt dem jag körde minibussen åt. Visst kunde det enligt min mening ha ha innehållit lite mer av trons elementa – sanningar om Gud, Jesus, Bibel, Sakrament – för att så stimulera växt i tro och egen medvetenhet och inte bara aktivism i olika former. Men sådant kom med i alla fall. Artisten Dogge Doggelito tog bladet från munnen och pratade om omvändelse, synd, förlåtelse och Jesus på ett bra sätt – vilket skapade viss förvåning hos en del av deltagarna.
Hemkommen från lägret i mitten av förra veckan var det dags för 24-timmars i Älvsbyn. Nästan hela torsdagskvällen minglade jag i prästkragad form runt och surrade med folk. Om evenemanget kan man läsa här där det också finns fler länkar.
På lördagen var det sedan Minnesgudstjänst i Älvsbyn, på söndag i Vidsel. Med start i talesättet sju sorger och åtta bedrövelser förde jag tankarna till att det nu handlar om många fler sorger och bedrövelser. Drygt 90 anledningar sedan förra året. Olika, individuella, var för sig särpräglade.
Just ordvändningen sju sorger och åtta bedrövelser är en utbyggnad av ett Bibelord sådant det var i den första svenska översättningen av 1541 – Jobs bok kapitel 5 vers 19. Då var det ett fåfängt försök från en av Jobs vänner att ge honom tröst och mod i hans lidande men samtidigt ändå en sann beskrivning av hur Gud är. Och än sannare blir Job-versen – jo, noble Bloggläsius! Du bör nog slå upp den nu! – i, med och genom Jesus. Jesus är ju Guds sätt att kliva nära en mänsklighet i dess sju sorger och åtta bedrövelser. Och sedan illustrerade jag detta med kyrkans ikon föreställande Gudaföderskan Maria med Jesusbarnet, krucifixet som visar på Guds sons död med och för oss alla samt altartavlan som avbildar Jesus i en märklig dubbelexponering – han kliver ur graven och in i kyrkan till oss. Hos, med och av honom ges vi stöd i våra sju sorger och åtta bedrövelser.
På söndag hann vi också – jag och mina barns hulda moder tillika mina barnbarns farmor – en sväng till Luleå där vi för första gången fick möta ett par bonusbekanta: Äldsta dotterns fästmans föräldrar. Startpunkten i bekantskapen är det faktum att vi samäger ett par yngre som fattat tycke för varandra och det är minsann ingen dålig utgångspunkt. I Lulevevan han vi också förbi hos barnbarnen och fick därifrån med oss det dagisfoto som i skannad form nu pryder skärmen på alla de datorer jag har tillgång till. Bilden av de två små är faktiskt för fin för att visa för den vulgära bloggläsande allmänheten men jag kan försäkra farfars – alltså min – tomtiga godmodighet får sig en rejäl knuff uppåt när jag betraktar underverken. Kanske handlar det till och med om töntig godmodighet.
Och slutligen kan denna dag ytterligare några arbetsrelaterade godmodighetsförstärkande faktorer räknas in. Vårterminsplaneringen leder till att söndaglig mässa – med enstaka undantag – införs i Älvsby kyrka från och med Fastan 2014. Barnens plats i gudstjänsten flyttas fram både bokstavlig och i tanken. Ett trettiotal konfirmander under eftermiddagen följd av mässa ledd av en kollega innan Kyrkans Ungas återsamling efter lovet. I morgon blir det dop av en vuxen och sedan fler konfirmander. På söndag två kommenterade Högmässor till vilka konfisarna har att gå man ur huse.
Så nog har jag all anledning i världen att vara en godmodig tomte!
* Eller ska det vara godmodiga tomtighet? Jag har ju nått den fjärde nivån angiven på ett litet blad som med kylskåpsmagnet är fäst på den av husets vitvarumaskiner som innehåller ost, morötter och en del annat. Bladet i fråga räknar upp mannens fyra livsstadier vilka äro: 1. Han tror på tomten. 2. Han tror inte på tomten. 3. Han är tomten. 4. Han ser ut som tomten.
** Notabelt är att av de större städerna längs med kusten – Umeå, Skellefteå, Piteå (som kanske ändå inte kvalificerar för beteckningen större stad) och Luleå – var det bara från Luleå som en notabelt manstark grupp infunnit sig. Onekligen undrar man vart det avantgardistiska Umeåområdet och den fromma Skellefteåbygden tagit vägen. Visst! Det är med viss ironi jag använder orden avantgardistiska och fromma. Jag ger inte mycket för vare sig det ena eller det andra men vet att det ingår i respektive trakts åtminstone prästerliga självbilder.
