tjusigt värre!
Sommaren 1982 förvärvade vi den fastighet i vilken familjen kom att växa, vistas och vara ända till dags dato. Vi var två när det började men våren efteråt – noga räknat Påskdagen den 3 april – vände sig kvinnan i huset om i ytterdörren, tittade in i hallen, talade och sade: Nu blir här aldrig mera sig likt!
I över 30 år har vi alltså bott i huset och upplevt alla växlingar i samma sammanhang. Hela tiden har vi också haft ungefär samma utsikt från kök, vardagsrum och balkong. Och ibland funderar jag: Borde man inte tröttna på samma buskar och träd och hus och berg och lyktstolpar och soluppgångar dagarna i ända? Märkligt nog är det inte så.
I morse vid 8-tiden liknade utsikten från köksfönstret svartvita fotografier. Minus 15 hade frostat in tillvaron och gjort allt ljust trots att solen inte ännu hunnit upp. Klicka på bilden så blir den större.
Och så kom hon! Sola! Hon jär en hon, hon! På lokal dialekt.
Solen liksom almanackan och klockan och månen är alla hon.
Allt som styr och reglerar och härskar över tid och verksamhet är hon. På lokalmål.
I vart fall var det vackert både innan och under det hon gick upp. Liksom nu närmare lunch. Det är lika vackert som så många gånger tidigare sett genom samma fönster och fotograferat från samma balkong.
För ca 20 år sedan var det en som sa till mig ungefär:
Man vet att man hör hemma när man blir betagen av växlingarna i det man ser varje dag.
Jag har noterat att datorn, kopiatorn, kaffemaskinen osv. är en han, framförallt när de krånglar...vafö ä de på de vise?
Ett mysterium, käre kyrkvärd. I sanning ett mysterium av näst intill sexistisk art. Vi får väl bara hoppas att det inte representerar någon konkret bindande verklighet utan är symboliska och poetiska tankekonstrutktioner vi kan förhålla oss fria till. ;-)
