kan någon förklara
Det kom uppgifter från Israel om att 7 eller 12 anställda vid UNWRA skulle ha deltagit vid Hamas allt igenom förkastliga attack mot civila den 7 oktober förra året. Omedelbums beslutar det svenska regeringsunderlaget som innehåller både krist-sionister och muslimhatare att bara på denna blotta misstanke frysa allt bistånd via UNWRA.
Nu har en oberoende utredare visat att den israeliska anklagelsen inte kan styrkas Tanken inställer sig att regeringen agerat överilat – eller…
När det ungefär samtidigt kom påståenden om att israelisk militär bryter mot mänskliga rättigheter – det var när det ”bara” var 10.000 döda i Gaza – ansåg samma regering att det var legitima och proportionerliga åtgärder som inte krävde någon kritik eller några åtgärder innan grunden för dessa anklagelser utredds noga efter kriget, inte bemötas spontant.
Kanske kan någon förklara varför man gör den skillnaden att misstanke gäller i ena ledet men bevis i det andra.
vecka 16 är över
Jag såg en stand-up – på Netflix – där en islänning inför brittisk publik pratade om både ett och annat. Bland annat kåserade han om folk och språk i andra nordiska länder. Sverige och svenskar tog han faktiskt inte med men vad gäller Danmark ordade han om något han fann bisarrt. De numrerar veckorna och fäster avseende vid numreringen. Så svensk jag är utbrister jag Je suis danois! Veckonummer är en briljant sak som ger ordning och struktur åt åtminstone delar av tillvaron. Därför blev rubriken för detta inlägg den den blev: vecka 16 är över med dess händelser och eskapader.
Veckor med jämna dansk-svenska nummer är jag listad att leda Veckomässan i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 – med eftersnack om några är hugade. Så var det i onsdags men med modifikationen att en konfirmand skulle döpas i direkt anslutning. Lätt som en plätt att väva ihop. Kollegan som har konfirmanderna döpte först men sparade förbönen efteråt och Herrens bön till Mässan som jag ledde. Beredelseordet fick bli bryggan mellan dopet som levs i bot och bönen om förlåtelse. 17 personer på plats, 13 nattvardsgäster.
Torsdag när Primärhustrun for till Sunderbyn gick jag på bibblan bland annat för att läsa Kyrkans Tidning i pappersformat. Jag brukar göra så. Bladet har inte den kvaliteten att jag bränner beskattade slantar på en prenumeration. Det blev alltså på bibblan jag kunde läsa att en tredjedel av Luleå stifts idag yrkesaktiva prästerskap går i pension innan 2030. Liknande om än inte riktigt lika höga siffror gäller för i princip alla stift. Tankarna travade sig i huvudet: Varför? Är det församlingarna som är så dysfunktionella att de inte är rekryterade miljöer? Eller är det (vi) präster som inte ger inspiration till kallelse? Eller andra orsaker? Till detta kommer också undringen varför inte ledningen och kyrkopolitiker på olika nivåer motionerar om åtgärder och på andra sätt agerar för att öka attraktion och rekrytering – i stället för att verka för att man skall gallra i prästbeståndet man redan har.
Fredag innebar Luleåresa för mig för en begravningsgudstjänst i Örnäsets kyrka – som var min kyrkliga uppväxtmiljö. Det var Maria Lindahl, några och 40 år gammal, som skulle jordfästas. Hennes far och mor är sedan barn- och ungdomstid en del av min/vår vän- och bekantskapskrets och det kändes självklart att möta upp. Jag for ensam. Primärhustrun vill på grund av en förebyggande cellgiftsbehandling som påverkar immunförsvaret undvika större folkhopar och jag valde av samma skäl bort minnesstunden men i gudstjänsten var jag med i bänken.
Det är fel och avigt att föräldrar skall behöva begrava sina barn! Det är min enkla åsikt som jag delade med pappans tvillingbror. Helt rätt! svarade han. Och fortsatte: Jag hade hellre gått på din begravning än den här!*
Lördag blev något av en mellandag i förberedelsetankarnas tecken.
Söndag morgon 8.30 ringde väckaruret. Uppgiften framför mig var gudstjänsten i Älvsby kyrka kl 11 med temat Vägen till livet och sina speciella Bibeltexter. Egentligen inget problem alls. Huvudtexten var en del av vad evangelisten Johannes berättar att Jesus kvällen före korsfästelsen sa till sina följeslagare om att han skulle lämna dem. Poängen i det är skitenkel! Genom händelserna och på det sättet Jesus lämnade sina lärjungar in i döden – och sedan uppståndelsen – skapade han Vägen till livet för alla. Lätt som en plätt och enkelt som en ugnspannkaka! Men…
Barnkören skulle sjunga! Ett halvdussin flickor från årskurs 1 till 4 ungefär. Sådant ger gudstjänsten en annan karaktär än de flesta söndagars sammankomster.
Tro inte att jag ogillar den saken! Eller besväras! Tvärtom!! Dock är det en speciell utmaning med barn och barnens svans. Redan i förberedelsen vet jag ju att en barnkörs svans är påtaglig. Grovt räknat drar varje korist i snitt med sig 5 stycken föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, åsnor och åsninnors fålar. De flesta av dessa kan förväntas vara rejält kyrk-ovana. Sedan finns några konfirmander i kyrkan – också ganska ovana och på detta finns ett numera ganska litet kyrko-vana stammisar. Sett så gjorde jag en prognos på runt 60 gudstjänstfirare av sammansatt slag och träffade hyfsat rätt – 64.
Uppgiften att leda sådan gudstjänst och i sådana sammanhang i förkunnelsen försöka visa på något vettigt skrämmer mig inte ett dugg. Jag triggas! Om det blir vettigt vet jag inte men utmaningen är stimulerande. Att främst i resonemang med barnen försöka rita budskapet har varit den väg jag oftast tagit. Så blev det igår också. Hur det funkade får andra bedöma.**
Efter gudstjänsten kunde jag i alla fall konstatera att vecka 16 är över. Nu är det vecka 17, en udda vecka med Bibelstudiet i församlingsgården tisdag 18.30. Den gruppen är öppen att ansluta till de udda veckorna. I morgon kommer resonemanget att handla om nattvarden. Innan, tidigare på dagen, möts folkhögskolans styrelse men sådana träffar följer inte dansk-svenska veckonummer.
* Detta, noble Bloggläsius, skall du inte missförstå eller tolka som att vi ogillar eller är främmande för varandra. Tvärtom! Det är den sanna verkligheten mellan vänner, goda vänner, som kanyttra sig i till synes bister klartext.
** Att ha barn i fokus tror jag är Jesusaktigt. Därför gillade jag skarpt när det så kallade ”barnbordet” fanns framme i koret. Att som präst i en gudstjänst ha ritande barn i närheten kan en del uppleva utmanande men att barn på den platsen får det lättare att från och till följa med är vida överlägset den undanskuffade position eventuellt närvarande barn nu ges i ett utrymme längst bak under läktartrappan. Jag vet att de som jobbar nuförtiden resonerat om saken och tagit beslutet att återförvisa eventuella ungar dit ner. Jag tycker det är fel.
åttonde läst
Nu är det avklarat!
En av anledningarna till den senaste tidens återhållsamma bloggande har ställts tillbaka på sin hylla. Noga sagt gäller det volym 8 av bokverket Sveriges kyrkohistoria med undertiteln Religionsfrihetens och ekumenikens tid. Bokens plats är referenshyllan i folkhögskolans bibliotek varifrån böcker egentligen inte får lånas hem eller ens tas. Trots den lokala ordningsföreskriften tog jag någon månad före jul mig friheten att ställa och tog hem volym 1 om Missionstid och tidig medeltid. Sedan har jag med avbrott för läsning av andra böcker och andra saker i livet nu knåpat mig genom hela Sveriges kyrkohistoria om sammantaget upp emot 2500 sidor. Igår krönte jag det med sista volymen som handlade om 1900-talet.
Jag föddes strax efter mitten av det århundradet. Jag var medvetet kyrkligt engagerad den sista fjärdedelen av seklet. Detta betyder att jag har hyfsat hög igenkänning av händelser, utvecklingslinjer, nyckelpersoner och annat både utifrån att jag själv minns det eller har tillbakakunskap om. Det gjorde volym 8 extra intressant.
Historia är i sig alltid intressant – också äldre historia. Sveriges kyrkohistoria är väldigt mycket Svenska Kyrkans historia men inte helt och fullt. Från början, den tid som främst volym 1 avhandlar, fanns inte ens ett Sverige så som vi idag tänker oss det. Det fanns landskap och regionala stormän men inte någon stat och än mindre en nation eller nationalkänsla. Kyrkan var å sin sida då en mer kompakt, överstatlig och övernationell historia som med sin tro och gudstjänst till de nordiska länderna förde med sig skrivkonst, förvaltning, myntväsende och annat från den europeiska kulturen – främst från det som idag är Tyskland och England.
Under långa tider bestod skillnader i regioner men efter hand som staten stärktes efter reformationen gjordes kyrkan mer enhetlig – och med det också staten. Ändå var inte enhetligheten något dominerande. Tvärtom. Kyrkans stift var självständiga och formade själva sitt gudstjänstliv, prästutbildning, musikalitet och annat, inte sällan under frän debatt.
Just detta sista slog mig när jag läste och jag kom att uppleva den tysta slätstrukenheten vi ser i kyrkan och hos den kyrkliga ledningen av idag som något trist och i bjärt kontrast mot umgänget förr. En biskop kunde då skriva en bok om något och en annan biskop eller domprost kunde med en annan bok i höjd med fotknölarna såga det skrivna – utan att det ansågs opassande. Som jag ser det har främst slutet av 1900-talet inneburit en förmesning av umgänget både i Svenska kyrkan och mellan kristna rörelser och samfund. Jag drar inte den slutsatsen bara av vad jag läst. Jag har varit präst i mer än 45 år och minns debatter och det fria diskussionsklimatet i början av min prästtid. Idag är kyrkans accepterade åsiktkorridor mycket smalare, trösklarna för acceptans högre och takhöjden ägre – paradoxalt nog.
Av historiska skäl har alltså Sveriges kyrkohistoria i mångt och mycket varit Svenska Kyrkans historia på topp och beslutsnivåer men främst i de två sista banden kommer också andra kyrkliga ting med – till exempel väckelserörelser och frikyrkobildningar. Totalt sett dominerar ändå symbiosen mellan staten och kyrkan, kungar och kyrkoledare osv. Framställningen i de åtta volymerna är vid och faktaspäckad till den grad att detaljer inte fastnar i minnet, bara större linjer.
Volymerna är:
- Missionstid och tidig medeltid – 227 sidorom tiden från ca 830 till mitten av 1200-talet.
- Hög- och senmedeltid – 267 sidor om andra halvan av 1200-talet fram till 1523.
- Reformationstid – 331 sidor om i huvudsak 1500-talet.
- Enhetskyrkans tid – 305 sidor om 1600-talet.
- Individualismens och upplysningens tid – 279 sidor om 1700-talet.
- Romantikens och liberalismens tid – 297 sidor om första halvan av 1800-talet.
- Folkväckelsens och kyrkoförnyelsend tid – 353 sidor om tiden mitten av 1800-talet över sekelskiftet 1900.
- Religionsfrihetens och ekumenikens tid – 403 sidor om 1900-talet.
Alltsammans är dock mycket läsvärt.
tankar bakefter
Det var den 22:a mars jag tog beslutet att för en tid pausa publiceringen av blogginlägg. Fatta, noble Bloggläsius, hur skönt detta blev! Jag kom – förutom att vara på annan ort en vecka med kvällsliga samlingar i Hemavankyrkan – om inte helt ut ur men in i ett lägre varvtal av tankar typ Hur ska jag blogga om det här? Den maningen eller manin inställer sig lätt. Visst tror jag att det är helt OK med något av en tendens till journalistisk debatterande och rent av polemisk hållning men det är sköt att pausa. - Jag har i stället bara läst utan att skriva om det jag läst och läser – än så länge.
- Jag konfronterade väder av olika typer och intensitet.
- Jag åkte inte skidor – på grund av vädret och nyopererad hustru.
- Jag funderade över saker som Evangelisation och Mission i en alltmer sekulariserad och Jesusfrämmande tid.
- Jag påtade lite på ett annat skrivprojekt än bloggen.
- Jag följde via Facebook varsamt ”kristen” press och tänkte kring tendenser jag tyckte mig se.
Om detta sistnämnda kan sägas att den tydliga Israel-positiva hållningen tidningarna Dagen och Världen Idag haft nu tystnat. Och då menar jag Tystnat! Helt. Inga rapporter alls om 30.000 döda, 70.000 skadade, massiv ödeläggelse och medveten svältstrategi från vad de nämnda bladen och påhejare brukar kalla ”världens mest moraliska armé”. Formulera Israelkritik ens i nivå med USA:s president förmår man dock inte. Likt den svenska regeringen har man valt tystnad som uttryckssätt.
Från Kyrkans tidning inhämtar jag organets fortsatta kyrkliga societetsbevakning kring vad som verkar ske ”högt uppe” i hierarkierna samt känsligheten, nästan paniken, ”toppar” visar när kritik från kyrkliga mellankrafter sparkar uppåt. När prostarna i Skara stift kritiserar beslut som Centralstyret tagit rycker en vice-ordförande från toppen ut med blåljus på taket och bannar tilltaget. När stiftsstyrelsen i Växjö kritiseras för att den ämnar skita i och ner miljön genom att flyga till Rom bemöts kritiken med gissa vad: Tystnad! Dock kommer högdjursflankstöd från Lund där biskopen med gissningsvis lila blinkande ljus rycker ut för att försvara grannstiftselitens tilltag genom att varna för moralism likt gamla syndakataloger. Min slutsats blir att undersåtar som konfirmander med ledare och de flesta kyrkligt lokalanställda tyst och stilla ska bära flygskammens stämpel i pannan men de som sitter ovanför i systemet kan uttrycka sitt översitteri på 10.000 meters höjd.
Detta sista blev ju en lång drapa i efterskott från tankarna i fjällmiljö under Stora veckan 2024. Jag mötte folk naturligtvis. Promenerare och intittare i Hemavankyrkan. Till detta ansvar för ett antal andakter med 0-12 deltagare.
På Påskafton for vi hem. Påskdagen var jag i kyrkan. Annandagen hade jag förtroendet att leda gudstjänsten men det är en annan historia liksom Veckomässan igår onsdag.
Till detta har en annan sak fyllt tankar bakefter hos mig som gammal kamrat. Det berör är vad som hänt i en familj jag räknar till min vänkrets. Sorgligt.
