stigstrombergsson

Det händer inte mycket i november.

Man kan frestas tro att det är så om man låter aktiviteter på denna min blogg vara måttstock på händelser. Det vore falskt. Saker som hänt hara bara inte provocerat mig till att skriva något. Eller är det bara inte lönt att fundera och skriva? Jag hamnar i det paradoxala att fundera över bristen på funderingar.

Till en del är icke-skrivandet ett strategiskt fullt medvetet val. I kategorin Församling har jag tidigare titt, tätt och flitigt yttrat omdömen och åsikter kring kyrkliga ting – mest lokala, ibland regionala, nationella och internationella. Just nu känns det som jag inte ids mer. Inte för att sakerna skulle vara oviktiga men jag undrar: Till vad nytta yttra sig? Strukturerna är (tyvärr) så beskaffade att församlingsbor, alltså ”vanliga kristna” som firar gudstjänst, får tycka hur mycket man vill i öde rum och ömsesidiga samtal. De som väljer vägar och tar beslut finns i sina rum, bara undantagsvis i gudstjänstrummet (som enligt alla ordningar och verksamhetsbeskrivningar proklameras som centrum). De som församlas – det är ju var Församling egentligen betyder – reduceras av organisationen till en icke delaktig målgrupp man informerar och inbjuder till vad några odefinierade kallar ”våra” verksamheter. Jag vet inte om det är avsiktligt men jag uppfattar en distanseringen de som väljer valt att välja – och som jag beklagar.*

Ändå blev förra veckan ganska ”kyrklig”.

I tisdags var jag på Bibelstudiet. Jag har hållit mig lite därifrån i höst. Kanske onödigt? En yngre kollega har nu ansvaret för den verksamheten och jag ville – rätt eller fel? – inte som veteran spöka i rummet men till terminens sista träff segrade kombinationen nyfikenhet och lusten att höra och delta i samtal utifrån Bibeltext. Verksamheten fortsätter! Det är bra! Tisdagar 18.30 i veckor med udda nummer. Rekommenderas!

Onsdag kväll hade jag fått förtroendet att leda Veckomässan. Också 18.30. Vi var inte många men de som var där brukar vara där mest var enda vecka – och många gånger även på söndagar. Därför är saken viktig! Envist tror jag att Församling, Guds rike, byggs från två speciella möbler, inte två andra ofta använda. Sammanträdes-bord och kontors-stol bygger inte församling. Nattvards-bord och predik-stol – bildligt uttryckt – bygger.

Fredagen innehöll två Begravningsgudstjänster fast på olika sätt. Den ena hade jag fått förtroendet att leda. Under över 40 år som präst på orten har jag mött just den klanen flera gånger just i det och andra sammanhang. Det kändes naturligt att gå dem till mötes när de önskade att jag skulle vara med också denna gång.

Den andra begravningen var i Öjebyn och dit for jag för att vara där. Stieg Berggren – han var min chef när jag hade tjänst på Stiftskansliet i början av 1990-talet – har hastigt avlidigt. Det kändes rätt att möta upp. Kanske får han ett ”eget” blogginlägg.

Familjen från Järvsö, lilla Lisa med föräldrar, bor i lägenhet och bökar i det hus de snart skall flytta in i. Mamman pluggar, pappan jobbar. Morfar och mormor – det är jag och Primärhustrun – har på helgtid fungerat som Lisa-passare när föräldrarna fixat och hjälpt Lisas morbror att flytta från Luleå. Ett par vardagar då Lisa var i förskolan blev det även annat på tapeten. Just tapeter. I ett och ett halvt rum.

Lisa verkar gilla att vara hos oss. Igår var hon inte hågad att ”gå till kyrkan för att höra mormor sjunga i kören” så hon och jag blev hemma denna första söndag i Adventstiden. Som var kall. Smällkall. 100% myggfri. I garagret fanns då annat så bilen fick inte plats. Den är nu helt död. Kanske går den igång idag när det bara är minus 16. Kanske. Eller så skall batteriet in i värmen. Till att börja med.

* I min telefon finns en text till ett annat möjligt inlägg om samma fenomen men inom idrotten. Framtiden får visa om det blirr ett blogginlägg om det.

Så lät vårt treåriga barnbarn, lilla Ava, i somras. Beskäftigt hade hon stegat fram till diskbänken, fattat tag i skåpdörrarna, vräkt upp demsamma och yttrade – och nu sär skriver jag – sitt va-haj-vi-häj-då? samt signalerade avsikten att göra en noggrann undersökning.

Vi, hennes mormor och morfar, avbröt det hela men pekade ändå ut en och annan relevant sak. Här är komposten där du kan slänga bananskal. Det här är soporna och där ska glasspinnar och annat skräp stoppas. Annat i skåpet behöver du inte bry dig om. En del saker får du inte röra. Stäng!

Det är ju så med barn. Total och obegränsad nyfikenhet på allt i ett skåp men både si och så med prioriteringarna. Burken med uttjänta batterier behöver inte analyseras för att utröna om de ligger huller om buller eller prydligt travade med plus-minus åt samma håll och efter färg och fabrikat. Att skilja på kompost och brännbart är mer väsentligt – typ. I alla fall tycker vuxna så.

Vad har detta med bilden att göra, den bild jag brukar låta pryda bloggningar i kategorin Exe-geten bräker och som oftast handlar om Bibelforskning på olika nivåer? Har en treåring och hennes morfars diskbänksskåp någon koppling till att läsa, tolka och forska i Bibeln och dess texter? Sambandet kan synas långsökt men finns. Kanske inte samband men i alla fall likheter.

Först: Vissa saker är viktigare att ha kläm på än andra. Större grejer som är lätt åtkomliga för alla och envar och som man återanvänder ofta. I diskbänken är det kärl för kompost och brännbart. Vad gäller Bibel är det det viktiga och gott normalbruk vanlig Skriftläsning och Bibel-tro.

Sedan: Visst finns bisaker av mindre vikt. Burken med uttjänta batterier i skåpet och detaljer i Bibelns text och omvärld som mer eller mindre ingår i eller kan ha betydelse eller kanske haft betydelse för den som skrev och dem han skrev för. Forskningen, alltså den vetenskapliga exe-get-iken, går in för att total-avtäcka och kartlägga allt sådant i stort och smått. Det är både intressant men stundom tröttande. Det påminner inte så lite om den ovan nämnda batterisorteringen.

Lokala kommunbiblioteket är mycket bra att fixa fram allsköns nördig litteratur. Via bibblan har jag fjärrlånat en bok som annars bara finns på två bibliotek i landet: Jude and the relatives of Jesus av Richard Bauckham, en brittisk forskare – googla gärna honom. Boken handlar alltså om ett kort brev i Nya testamentet, ett som inte bär spår av den skrivklåda till exempel Paulus visar utan har mer storleken av den sorts brev jag själv på snigelpostens tid brukade skriva till vänner och bekanta. Judas brev består faktiskt bara av 29 meningar i svensk översättning, färre i min utgåva av den grekiska grundtexten som har ett lite annorlunda system för detta med skiljetecken.

Uppenbart har också Bauckham, likt de flesta forskare åtminstone i exegetik, närmat sig sitt material med lilla Avas attityd vahavihäjdå? Metoden är att dra fram allt möjligt, många texter, fragment, citat i judiska och kristna och andra skrifter från ungefär samma tid och senare för att sedan se om man kan få ihop något sorts mönster eller linjer i det hela. Klar tre-årings-metod! Allt skall besiktigas och bedömas!

När systematiseringen sedan görs blir det en blandning – också hos Bauckham. En massa intressanta fakta om vilka roller Jesus bröder och systrar, andra släktingar, olika namngivna personer och än fler hade i den kristna kyrkan fram till andra hälften av 100-talet ungefär.* Eller detaljerade listor över hur Judas – som är en av Jesus ”bröder” – finurligt behandlar material ur Första Henoksboken (som inte ens finns i Bibeln) och att gruppen i Qumran (de med Dödahanvsrullarna) jobbade på samma finurliga vis när de citerade och förklarade olika saker om gamla profetior och de då nuvarande yttersta tiderna.

Exe-get-ik/Bibelforskning är alltså precis som om en treåring skulle ges full fart i skåpet under diskbänken. Massor med saker utrivet på golvet. Boken – som förresten är från 1991 – skall nu återlämnas och jag har varken hunnit eller ens gått in för att i detalj vända på allt som nämns på de nästan 400 sidorna. Allt är faktiskt inte lika viktigt.

Men en sak jag hittat namn på handlar om hur jag tänker mig att Jesus uppväxtmiljö var – inte en sak att bråka om eller lida martyrdöden för men ända intressant. I yngre år var jag en klar Helvidiusian men sedan några år tillbaka är jag nog mest en Epiphaniusian, något mer än Hieronymosian. Jag böt för några år sedan uppfattning i den frågan då jag fick mer info, ställdes inför skäl, tänkte och vägde. Då ändrade jag mig men nu vet jag till och med vad de olika uppfattningarna i frågan kallas – googla.

Förresten: Rent generellt och i alla möjliga ting är det inte fel eller livsfarligt att byta ståndpunkt – när man får och ges skäl för det. Att bara ducka när man får skäll, inte skäl, är fel. Det är också fel att för att undvika eftertanke välja att uppfatta kritiska skäl som skäll – generellt och i alla möjliga ting. Men det är som sagt en annan sak.

* Som ett exempel kan nämnas vad jag minns jag fick reda på om den Salome som Markus, bara Markus, nämner i sin berättelse om Jesus begravning och uppståndelse. Vem var hon? Bibeltexten i sig ger inga upplysningar men drar man likt Bauckham fram allt man kan hitta i diverse tidiga kristna skrifter får man förslag bland annat: Syster till Jesus mamma Maria, gift med Josefs bror och därmed svägerska till Maria, en av Josefs döttrar i förra giftet, den barnmorska/jordemoder som biträdde när Jesus föddes i Betlehem och säkert en och annan relation till jag inte minns på rak arm. Det är bara att välja eller låta bli. Ingen vet mer än det uppenbara att hon måste varit bekant till Markus och känd av den/dem Markus skrev för. Hade de inte vetat vem hon var hade han ju inte nämnt henne.

• I Glasgow har man konferensat och pratat, till och med fattat beslut man kan ha olika tilltro till.
• Sverige måste efter torsk mot Spanien och framför allt Georgien kvala för att ta sig till VM i fotboll.
• Sossar och Vänsterpartiet pratar för att hitta läge där V backar upp den nya S-ledarn som statsminister – och har något för det. Centern ska dessutom sytta hyfsat still i båten.
• Opposotionen kommer med egen budget som kan innebära att en fortsatt S-MP-regering med passivt stöd av V och C kan komma att dras med borgarbudget, inte sin egen. Generellt hettas hur som helst den politiska temperaturen upp då det är val nästa år.
• Lokalt och kyrkligt svalnade det av markant efter kyrkovalet. Gissningsvis finns nu flera i gamla Kyrkofullmäktige inte kommer ihåg vad som står i den Verksamhetsplan för 2022 de antog i förra veckan. På samma sätt tror jag det finns folk i nya fullmäktige som inte minns vad de gick till val på i september.
• Ska Stig Strömbergsson – det är jag det – fortsätta att blogga eller lägga av?

Som synes står tillvaron inför en på många sätt ödesfylld framtid.

Om den sistnämnda punkten kan sägas att jag funderar. Skarpt.

Jag vet och ser är att i november så här långt har jag skrivit ett blogginlägg innan detta. I oktober blev det 8 men det var i alla fall ett par i veckan. Räknar jag från januari (och om jag räknat rätt) handlar det om en dalning 10-8-17-15-15-13-10-11-11 skriverier i olika kateogorier innan de nyss nämnda månaderna. Grovt taget är 40 av dessa bloggposter är insorterade i kategorin Allmänt och lika många i Församling om kyrkliga ting lokalt, regionalt och nationellt.*

Ska jag vara ärlig känns skrivklådan mindre. Eller i vart fall annorlunda.

Jag arbetar ju inte längre i församlingen och har denna höst – helt rätt – än färre åtaganden som någon sorts vikarie. Lönar det sig då att jag tycker och resonerar? Ganska få läser ju. Än färre inemot ingen alls tycker det de läser är värt att yttra sig kring vare sig med bifall eller burop vare sig eller på annat sätt. Kategorin Församling krymper liksom ihop.**

Och Allmänt händer så pass lite som stimulerar till skriveri. Mat och väder finns i och för sig alltid men lika lite som för andra leder sådant till vettigt författande. Det blir böcker och barnbarn kvar – typ. Inget av det skall föraktas men räcker det för att blogga? Jag funderar...

Vilken kategori för detta inlägg, det andra i november?

Syns nederst.

* Sedan finns lite om böcker i Predikaren 12:12, några Predikan mm, en del Exegeten bräker samt inte minst att Farfar/morfar funderar.

** Här skulle man kunna fundera en massa – vilket jag ofta gjort även om jag inte skrivit om allt.

Vad är och blir identiteten hos en kristen som inte ingår i det anställdas krets eller är förtroendevald i en eller annan form? När-var-hur kan hans eller hennes tankar tas till vara, tas med eller bemötas? På vad sätt är den personen intressant utöver att vara välkommen till det annonseringen kallar våra gudstjänster och det vi arrangerar – utan att berätta vilka dessa vi som säger våra är? Bara som kyrkoavgiftsbetalare?

Jag vet att jag i någon mening är ett specialfall med en udda identitet. Jag är först och främst kristen enligt förra stycket men också vigd till ett livslångt uppdrag som präst. Det innebär inte några privilegier men det faktum att jag är underställd biskopen och enligt god etik skall agera lojalt i förhållande till kollegor och församling ska väl betyda något? Men vad?

I olika sammanhang brukar jag snacka om vindruta, sidoruta och bakruta. Oftast handlar det då om kyrkliga frågor och tankar när man i sådana sammanhang fattar och inte fattar beslut man kanske inte fattar vart de leder. Naturligtvis kan resonemanget tillämpas ocksåpå andra organisationer, frågor och problemkomplex.

Perspektivet vindruta anser jag vara det mest viktiga, alltså ha koll på vart man ämnar sig. Det gäller då att både se på håll så man kan planera sin körning säg tio år framåt men också på nära håll för att undviker djupa gropar eller stenar på vägen.jag gissar att du, noble Bloggläsius, fattar liknelsen.

Genom bakrutan har man backspegeln koll på varifrån man kommit. Det är också bra och vettigt att veta och kan gekunskap om vad som hände på vägen. För säker körning framåt är det dock viktigt att nostalgiskt tittande genom bakrutan inte får dominera det man väljer att se, något som är lätt hänt om beslutsfattare och vägväljare mänskligt sett har betydligt fler år i sina back-spegelar än framåt.

Att köra med uppmärksamheten genom sidorutan för att ha-koll på vad som just för ögonblicket finns bredvid fordonet eller i skyltfönster man passerar är inte heller helt lyckat ut framkomlighetssynpunt. Summa summarum måste vindrutans vinkel dominera så att man far åt det håll man ska – om man nu vet vart man vill.

Men ibland får också jag bakrute-anfall. Det hände igår i en av ortens lokala handelsbodar. Där slog nostalgifaktorn till och jag såg och köpte något nytt som såg gammalt ut – Raketost. Bilden visar det nya. När jag efter gudstjänsten idag på söndagen efter Alla Helgons dag tog mig en avslappnande smörgås kunde jag prova det gamla i sin nya förpackning och finna mig själv drabbad av inte bara nostalgi utan faktiskt också återsmakandets glädje.