stigstrombergsson

53 minuter återstår nu till nystarten av LOST - ville bara tala om.

Söndagen åkte jag slalom - efter att ha varit i kyrkan.

I kyrkan - jo, det lokala religiösa trähuset från tidigt 1800tal som vi brukar frekventera - hörde jag en av de bästa predikningarna jag hört på år och dagar. Jättefint men samtidigt lite trist. Trist eftersom jag som själv brukar predika ofta när jag lyssnar på mina kollegor konstaterar att det jag hör nog är OK fast jag naturligtvis skulle lämnat en del av vad de säger för att i stället säga en del annat. Ibland tänker jag bara: Detdär hade jag gjort bättre! Men denhär söndagen blev jag tvåa - så att säga. Både vad gäller innehåll och framförande. 
Vem var det som pratade? En av de lokala kollegorna.

Sedan blev det slalom med de nya pinalerna på fötterna och jag upplevde att jag åkte som min kompis Stig Strand. Egentligen är han inte min kompis men jag brukar kalla honom så eftersom det retar mina barn. För mer än tio år sedan var vi i Hemavan och i badhuset där råkade jag hamna i samma bastu som Strand. Och som goda bastubadare pratade vi litegrann. Och sedan kallar jag honom min kompis.
För drygt tio år sedan tyckte barnen jag var jättelarvig och i den dag som idag är låter de sig fortfarande provoceras til invändningar när jag pratar om min kompis Stig Strand. Så givetvis fortsätter jag.
Som sagt: slalomåkningen var jättekul.

Om söndagskvällen reste äldsta dotern med tåg tillbaka till Umeå och då givetvis med familjens bils ena nyckeluppsättning i kappfickan. Vad hon skall med de nycklarna därnere fattar ingen.

I Dagens Nyheter fanns på söndagen en intressant debattartikel skriven av den Katolska kyrkans biskop i Sverige tillsammans med en talesman för Pingströrelsen. Artikeln handlade om delar av svensk abortpraxis och var intressant på flera sätt.

1: Än en gång skriver katoliken och pingstvännen sig samman. Förra gången det skedde var i Svenska Dagbladet för en del år sedan med kritik av Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskops i deras tycke luddiga teologi om jungfrufödelse, Jesu under etc. Deras artikel kom att bli starten på vad som då kom att kallas Jesus-debatten.

2: De båda ledarna rör om i abortgrytan - något som i svenska debattklimat förefaller vara duktigt ofint och som alltid leder till skarpa mothugg. Så har det blivit också nu att döma av vad många skriver på bloggar och annat. Högerkrafter! Mörkmän! Fundamentalister! Kvinnoförtryckare! Bakåtsträvare!
De starka orden haglar bara här och var uppblandad med enstaka försök till seriöst bemötande.
Och i deras återhållsamma artikel sägs mycket klokt. Läs själv.
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=621551

3: De uttrycker något som verkar vara något av en politisk påtryckning mot Kristdemokraterna.
Och detta är verkligen att bajsa i det blå skåpet - i alla fall i svenskt debattklimat. Religionen skall inte blanda sig i politiken skallar ropen och det ligger en del i det och det är ganska osvenskt. Att politiken blandar sig i religionen är däremot jättesvenskt. Och att politik och religion inte alltid är åtskilda är Kristdemokraterna och Broderskapsrörelsen exempel på. Trots att de nu kritiserar biskopen och pastorn.
Märkligt är det - sannerligen.

Ett annat märkligt stolleri kunde man läsa om i Kyrkans Tidning förra veckan (länk längst ned). 
Man utreder maxtaxa för kyrkotillhörighet och detta eftersom en del med miljoninkomster tycker synd om sig själva för att de måste betala flera tusen kronor i kyrkoavgift. Gissningsvis rör det sig om ungefär samma miljonstinna fattig-stackare som i höstas inte hade haft råd att betala TV-licensen (se inläggen vandeln för handeln & kul tur i kulturen, PS till företrädares förräderi och ettan kom... från oktober förra året). 
Som tur är verkar biskopar och läronämnd måttligt förtjusta över tanken och deras tanke att en kyrka inte skall ge rika fribrev är en god tanke - sådetså!

Väderleken har nu under några dagar varit betydligt mildare än tidigare - bara ungefär 5 minus. Detta gjorde att jag idag med glimten i ögat påtalade för de väderförebråare jag berättade om i förra inlägget att de nu minsann inte sagt ett dugg. Den spelade besvikelsen kompenserades med två arbetskamratliga kramar.

Nu är det snart Höök - deckare i Luleå-miljö.

http://www.kyrkanstidning.com/ArticlePages/200702/21/20070221163553_Headline160/20070221163553_Headline160.dbp.asp

Det verkar som om jag bara kommer till skott att skriva på bloggen på lördagar. Dett trägna tjugotalet besökare som gluttar in på min blogg varje dygn verkar vara fantastiskt tålmodiga och borde enligt min mening ges något mer eller mindre miningsfullt att meditera kring lite oftare än varje sabbat - men nu har det blivit så. Det har ju faktiskt gått en hel vecka sedan sist och därför är det väl rimligen dags igen.

Vad har då hänt och kring vad har det funderats de sista dagarna?

Förra lördagens kväll var jag ombedd att predika på EFS vid ett kvällsmöte. Den som de hade tänkt skulle medverka i gudstjänsten - i samband med en årsmöteshelg - hade insjuknat och frågan gavs till mig. Jag tackade ja, dels eftersom det var lite i 11:e timmen, dels för att en grupp människor som är pigga och alerta efter en hel dags stimuleraned sammanträde med val, verksamhetsberättelse, revision och annat, är en ofantligt tacksam målgrupp. Tro nu inte jag föraktar årsmöten, budgetar och andra administrativa nödvändigheter. Sådant är viktigt och måste till - men extasfaktorn är 0!. (Predikan i fråga kanske läggs som ett inlägg senare, kanske också en del aktuella tankar om EFS-rörelsen lokalt).

Söndagen åktes slalom! En (tillfällig) lindring av kylan gjorde det möjligt. Sagt och skruvat! Sonens skidor ställdes om till att passa pappans skor och utför bar det. Pågående VM i utförsåkning i Åre med sina kommentarer om kraftfull snö och aggressiva skidor var givetvis en stimulerande inspirationsfaktor. För mitt vidkommande är alla skidor aggressiva. Senare under veckan inköpte jag egen utrustning och - om vädret tillåter det - blir det åkning i morgon.

Veckan har på jobbet gått i lektioners och verksamhetsutvecklingens tecken. Den nya regeringen (min uppfattning om den kan läsas under rubriken moderat temperatur gör det kallt av den 24/9 förra året) ser till att både Försäkringskassa och Arbetsförmedling inte har medel att använda för att människor skall kunna vara i så kallade "åtgärder". Detta gör att eventuella elever i nuläget saknar försörjning om de skulle studera på folkhögskolan. Av den anledningen verkar vårt elevantal sjunka och verksamhetsutvecklande åtgärder att möta detta vidtages därför. Fast egentligen är det lite dumt att alla sätter in alla utvecklingsklutar just nu. Inget hade väl i princip hindrat kreativitet tidigare när läget inte var ansträngt. Men det fungerar ofta så i organisationer med konservativ kultur typ skola - och för all del kyrka: Det är när det krisar som kreativiteten kommer fram - i bästa fall.

Askonsdagen inledde Fastan också detta kyrkoår. Dagen uppmärksammades med för hela skolan gemensam gudstjänst i folkhögskolans kapell.
I sagda kapell firas varje dag 08.10 morgonbön med 2-5 deltagare och nu under Fastan är det också lunchläsning 12.40 varje dag med ungefär lika många med. Inför frågan om sådant är meningfullt när det är så få har vi beslutat: Det är lönt! De närvarande har som sin uppgift att be allas böner, inte bara sina egna och för sig själva. På så sätt fungerar bedjarna som ombud också för dem som inte ber.
Utöver detta tjuvbedes det på skolan - utan prästerlig övervakning. Man kan komma in i kapellet och se ljus brinna i ljusbäraren och detta på de mest osannolika tider. Och människor skriver då och då korta böne-notiser i en bok på altaret. Att någon möblerat om siffrorna på psalmtavlan och längst ned satt 666 är knappast en bön men visar ändå att någon varit där, tänkt något och agerat. Den som tänker existerar och för den som tänker existerar det den tänker på - ett fritt eget filosoferande med historisk förebild.

Torsdagen fyllde den äldre av sönerna 19 år. Jag firade dagen med att på förmiddagen resa Kalix tur och retur men på kvällen celebrerades gossen med stoj, stim och tårta. Som liten gavs han ett smeknamn - därav bilden ovan.
19-åringens äldsta syster, alltså snuppan som läser till lärare i Umeå, anlände hem samma dag för att delta i firandet - samt vad det verkar under detta veckoslut äta upp sig. Givetvis närvarade också den andra storasystern, hon som bebor egen lya på byn.

Fredag morgon klagade - leende - ett par av arbetskamraterna på skolprästen. De menade att han - dvs jag - på något sätt hade ett särskilt ansvar för den ihållande kalla väderleken och klandret gick ut på att jag utifrån kontakter jag har skulle kunna fixa mildare temperaturer. Jag kontrade med den sedelärande historien om tillfället när skolans skidtränare för några år sedan presenterades för stiftets biskop med tillägget: han är lite sur på skolprästen eftersom det finns så lite snö. Biskopen sade då milt och med glimten i ögat: Stig har väl inte tillgång till några kanaler som är stängda för andra. Argumentet bet inte på den som kved i går morse utan det vänliga klandret kvarstod och tystande inte förrän jag vemodigt konstaterade: Ja-ja. Men inte har ni sänt mig en tacksamhetens tanke en varm sommardag inte. Nä-nä.

Alltså gäller fortfarande denna vers:

Nu har det varit ganska kallt länge. Dessutom har temperaturen hoppat på det sätt som angavs i förra inlägget. Tur att det bara är på vintern det är så då 20 graders skillnad mellan morgon och kväll sommartid skulle göra en helknäpp. 20 grader var differensen ett par gånger under veckan: minus 36 på morgonen och bara 16 grader kallt på kvällen.
Fast ärligt talat börjar jag bli trött på kylan nu.

Kvällarna och veckoslutet

har gått i packandets och rensandets tecken. Det andra huset är nu sålt och den nye ägaren flyttar in med start på torsdag kväll kommande vecka. Således gallras nu friskt bland mammas och pappas saker. En del tas i bruk inne hos oss direkt, annat magasineras för framtida bruk, saker spras för att barnen så småningom kanske skall göra allvar av föresatsen att använda det, något läggs ut på blocket och en del körs på soptippen. Det är skönt att börja få det avklarat. Det är också skönt att det dröjt så pass länge sedan de dog vilket gör att vemodet inte drabbar en vid varje pinal. I stället blir man glad över tecken på hur mycket jag och min familj betydde för dem - läsbart utifrån sparade förlovningsnotiser, födelseannonser osv.

I morgon startar en ny vecka.

med den veckliga personalsamlingen kl 08.00. De samlingarna går nu i verksamhets-utvecklingens tecken. Nya utbildningsvägar skall tas fram, idéer brytas och blötas och kloka huvuden slås ihop. Detta är inget nytt eftersom varje vår innehåller sådant. Möjligen är frenesin starkare än andra år.

Musikhögskolan har lejt mig - obs: inga svarta pengar - för att leda en kurs i liturgik för blivande kyrkomusiker. Jag mötte gruppen förra veckan - 11 stycken. I morgon är det dags igen och det är stimulerande.

Församlingen hyr mig av skolan 30 dagar detta år för att arbeta med konfirmander och biträdande ledare. Enligt plan kommer man att göra så också nästa år. Träffar med dessa - och deras föräldrar - kommer att gå av stapeln kommande vecka. Just nu behöver sådant planeras om eftersom nya EU-regler krånglar till lägerverksamhet enormt och det kommer att behövas mer folk - om man inte skiter i reglerna förståss.
Benägenheten i Svenska kyrkan att skita i regler är inte hög, snarare tvärtom. Det är nästan så att finns det en regel så nog katten skall den följas till varje pris. Och finns det ingen regel så nog tusan ser man till att skapa ett reglemente. Ibland känns det som om allt detta reglerande av verksamheten i alla detaljer och klockslag i realiteten reglar verksamheten i stället.
Dock - problemen kommer att lösas - allt annat vore ju ett svek.

Utifrån hur mina (och andras) magisterstudier lades upp har ett fortbildningsalternativ tagits fram. Kolla http://www.alvsbyfolkhogskola.nu/egenfortbildningindex.htm.

OAS-möte planeras i Älvsbyn till sommaren. Se gärna http://www.alvsbyoas.blogspot.com.

Och det blev guld i störtlopp!!! Hat-trick!!

I morse var det minus 35.
Nu, tolv timmar senare är det ungefär minus 20.

Så skrev jag för ett par dagar sedan. Sedan fortsatte jag att skriva en massa om en massa och när jag var nästan färdig fick jag telefon. Då jag skulle fixa till det hela lite till - efter samtalet - hade alltsammans försvunnit.
Jag började således om med väderinledningen och familjen ropade Nu börjar Höök. Jag tryckte spara & publicera varvid systemet la av och inget hände. När jag nu öppnar min plattform på www.blogg.se för att kolla hur många som besökt min blogg de senaste dagarna ser jag att det gamla väderinlägget är kvar - i opublicerad form.

Nu publicerar jag det - det är det finstilta. Resten av vad som skrevs men gick förlorat återkommer jag kanske med.

En kvinna i mitt liv är borta.
Nu handlar detta inlägg inte om de viktigaste kvinnorna i mitt liv. De viktigaste kvinnorna är hustrun, på bloggen tidigare kallad madammen. Döttrarna med småbarnsårens smeknamn snuppan och snorvan räknas givetvis dit, så också deras farmor (som i och för sig är borta sedan 3½ år tillbaka). Det är en annan kvinna i mitt liv som är borta.

Den 25:e november förra året skrev jag två inlägg om hennes och hennes dotters hastiga död i Egypten. Begravningsgudstjänsten var igår. Det handlar alltså om Inger Aasa-Marklund och när jag tänker efter var/är hon en viktig kvinna i mitt liv - som vän, arbetskamrat, inspiratör. Hennes begravning var också den första jag var på (och inte själv ledde) när det gällde någon i min egen generation - och dessutom vänkrets.

Inger var en oerhört lyhörd människa som verkligen tog in andra, vad de sa och vad de menade.
Många gånger tog hon in saker jag sa och gensvarade med ett klingande gapskratt. Hon var snar till att skratta och det var aldrig frågan om något halvtyst fnitter. Det var rakt ut så det märktes att hon hade kul!
En gång stod hon kvar och tog in det jag sa fast det gjorde henne ledsen och fick henne att gråta. Som en riktig vän som riktigt tar in tog hon också in det som då bekymrade mig - fast det gjorde ont.
Och en gång tog hon in mitt surtjuriga gnölade om ett kyrkligt strul och reagerade - helt korrekt - med att fräsa ifrån Lägg av! Sluta tjafsa!! och sedan trampa iväg för en stund. Vänner tar in, också för att fräsa ibland.
Inger tog in det man sa, tänkte, drömde - innerst inne den man var -  och bemötte mig (och många många andra) med generositet, respekt och integritet.

Hon gav ut i en omfattning och på ett sätt som gjorde henne unik. Vänligt har jag i andra vänners lag pratat om henne under smeknamnet Inger Turbo-Aasa-Marklund. Hon var intensiv, hon var på, hon var kunnig, hon hade tålamod (samtidigt som hon i botten var otålig), hon gav ut. Det märkliga var dock att hon mästrade aldrig, föreskrev sällan och fick en aldrig att känna sig dum.

Hon gav ut så man fick tänka - och komma fram till nya tankar, nya perspektiv, nästan en ny världsbild. Hon kunde genom att ta en med på en tankeresa näst intill lura en att fatta det hon ville man skulle begripa. Tydligast för mig blev det när hon i mitten av 90-talet "lurade" mig att följa med på en studieresa i tre veckor i Central-Amerika. Den resan gav mig många nya tankar, andra perspektiv, modifierad världsbild och fördjupad teologi.

Hon gav ut så man blev modig - nästan utan att man fattade det - och detta genom att i förtroende ta med, visa tillit och inbjuda till delaktighet. - Kom! sa hon hon vid ett tillfälle när vi var i El Salvador, vi går en sväng. Och vi gick svängen och min tacksamhet över att slippa ut ur det varma föreläsningsrummet och komma bort från den tråkiga föredragningen var enorm. Promenaden blev längre än jag trodde, nedför en sluttning och in i en bebyggelse som lindrigt uttryckt kan beskrivas som ruffig. Och så stannade hon och sa: - Vi ska gå in i det här huset för jag vill besöka några jag känner. Jag tänker inte översätta spanskan för dig utan du får sitta i ett hörn. Ta bara in! Kom!
I huset bodde en äldre kvinna med sin dotter och dotterns dotter (eller var det två döttrar till henne??). Jag fick veta att den äldre kvinnan var cancersjuk. Det var vänners möte jag fick vara med om även om jag inget förstod. Det var också deras sista möte eftersom den äldre kvinnan var döende och min känsla var: Jag borde ta av mig sandalerna, jag är på helig mark.
När vi gick därifrån fick jag veta att kvinnofamiljen försörjdes genom att den äldre kvinnans dotter underhölls av en man som hade henne som sin älskarinna och jag kom att förstå att i det macho-patriarkala samhället är sådant näst intill oundvikligt - och kanske därmed inte lika förkastligt som hemma i Sverige. Vi samtalade och jag tackade för fått förtroendet att gå med och få inblicken. - Varsågod, sa Inger och fortsatte: men du skall veta att jag också tog med dig för att det är inte bra att som ensam kvinna utan manligt sällskap gå i dehär kvarteren. - Jag är väl inget liv-vakts-ämne! sa jag förskräckt. - Nej, det vet jag väl, sa hon med ett leende. - Men de som bor här vet inte det. Jag kände mig jättemodig - i efterskott.
Hon gav ut  förtroende, tillit, inblick. Och använde sig av andra men utnyttjade ingen.
 
Nu har hon också gett ut sorg - och då tillsammans med dottern Sara. Två gånger har mina ögon fuktats med anledning av Inger och bägge gångerna har Sara varit inblandad. När jag fick veta att Inger och hennes man väntade barn började jag nästan gråta för det var den bästa nyheten från och på Stiftskansliet det året. Och igår, vid begravningsgudstjänsten, när jag defilerade förbi två kistor tillsammans med alla andra i en fullsatt domkyrka - då immade glasögonen.

Så en kvinna i mitt liv är borta. Inte den viktigaste, inte ens bland de viktigaste - den rollen hade hon för någon och några andra. Men i alla fall en kvinna i mitt liv.

Vila i frid - till uppståndelsens morgon!