stigstrombergsson

Det verkar som om jag bara kommer till skott att skriva på bloggen på lördagar. Dett trägna tjugotalet besökare som gluttar in på min blogg varje dygn verkar vara fantastiskt tålmodiga och borde enligt min mening ges något mer eller mindre miningsfullt att meditera kring lite oftare än varje sabbat - men nu har det blivit så. Det har ju faktiskt gått en hel vecka sedan sist och därför är det väl rimligen dags igen.

Vad har då hänt och kring vad har det funderats de sista dagarna?

Förra lördagens kväll var jag ombedd att predika på EFS vid ett kvällsmöte. Den som de hade tänkt skulle medverka i gudstjänsten - i samband med en årsmöteshelg - hade insjuknat och frågan gavs till mig. Jag tackade ja, dels eftersom det var lite i 11:e timmen, dels för att en grupp människor som är pigga och alerta efter en hel dags stimuleraned sammanträde med val, verksamhetsberättelse, revision och annat, är en ofantligt tacksam målgrupp. Tro nu inte jag föraktar årsmöten, budgetar och andra administrativa nödvändigheter. Sådant är viktigt och måste till - men extasfaktorn är 0!. (Predikan i fråga kanske läggs som ett inlägg senare, kanske också en del aktuella tankar om EFS-rörelsen lokalt).

Söndagen åktes slalom! En (tillfällig) lindring av kylan gjorde det möjligt. Sagt och skruvat! Sonens skidor ställdes om till att passa pappans skor och utför bar det. Pågående VM i utförsåkning i Åre med sina kommentarer om kraftfull snö och aggressiva skidor var givetvis en stimulerande inspirationsfaktor. För mitt vidkommande är alla skidor aggressiva. Senare under veckan inköpte jag egen utrustning och - om vädret tillåter det - blir det åkning i morgon.

Veckan har på jobbet gått i lektioners och verksamhetsutvecklingens tecken. Den nya regeringen (min uppfattning om den kan läsas under rubriken moderat temperatur gör det kallt av den 24/9 förra året) ser till att både Försäkringskassa och Arbetsförmedling inte har medel att använda för att människor skall kunna vara i så kallade "åtgärder". Detta gör att eventuella elever i nuläget saknar försörjning om de skulle studera på folkhögskolan. Av den anledningen verkar vårt elevantal sjunka och verksamhetsutvecklande åtgärder att möta detta vidtages därför. Fast egentligen är det lite dumt att alla sätter in alla utvecklingsklutar just nu. Inget hade väl i princip hindrat kreativitet tidigare när läget inte var ansträngt. Men det fungerar ofta så i organisationer med konservativ kultur typ skola - och för all del kyrka: Det är när det krisar som kreativiteten kommer fram - i bästa fall.

Askonsdagen inledde Fastan också detta kyrkoår. Dagen uppmärksammades med för hela skolan gemensam gudstjänst i folkhögskolans kapell.
I sagda kapell firas varje dag 08.10 morgonbön med 2-5 deltagare och nu under Fastan är det också lunchläsning 12.40 varje dag med ungefär lika många med. Inför frågan om sådant är meningfullt när det är så få har vi beslutat: Det är lönt! De närvarande har som sin uppgift att be allas böner, inte bara sina egna och för sig själva. På så sätt fungerar bedjarna som ombud också för dem som inte ber.
Utöver detta tjuvbedes det på skolan - utan prästerlig övervakning. Man kan komma in i kapellet och se ljus brinna i ljusbäraren och detta på de mest osannolika tider. Och människor skriver då och då korta böne-notiser i en bok på altaret. Att någon möblerat om siffrorna på psalmtavlan och längst ned satt 666 är knappast en bön men visar ändå att någon varit där, tänkt något och agerat. Den som tänker existerar och för den som tänker existerar det den tänker på - ett fritt eget filosoferande med historisk förebild.

Torsdagen fyllde den äldre av sönerna 19 år. Jag firade dagen med att på förmiddagen resa Kalix tur och retur men på kvällen celebrerades gossen med stoj, stim och tårta. Som liten gavs han ett smeknamn - därav bilden ovan.
19-åringens äldsta syster, alltså snuppan som läser till lärare i Umeå, anlände hem samma dag för att delta i firandet - samt vad det verkar under detta veckoslut äta upp sig. Givetvis närvarade också den andra storasystern, hon som bebor egen lya på byn.

Fredag morgon klagade - leende - ett par av arbetskamraterna på skolprästen. De menade att han - dvs jag - på något sätt hade ett särskilt ansvar för den ihållande kalla väderleken och klandret gick ut på att jag utifrån kontakter jag har skulle kunna fixa mildare temperaturer. Jag kontrade med den sedelärande historien om tillfället när skolans skidtränare för några år sedan presenterades för stiftets biskop med tillägget: han är lite sur på skolprästen eftersom det finns så lite snö. Biskopen sade då milt och med glimten i ögat: Stig har väl inte tillgång till några kanaler som är stängda för andra. Argumentet bet inte på den som kved i går morse utan det vänliga klandret kvarstod och tystande inte förrän jag vemodigt konstaterade: Ja-ja. Men inte har ni sänt mig en tacksamhetens tanke en varm sommardag inte. Nä-nä.

Alltså gäller fortfarande denna vers: