stigstrombergsson

En kvinna i mitt liv är borta.
Nu handlar detta inlägg inte om de viktigaste kvinnorna i mitt liv. De viktigaste kvinnorna är hustrun, på bloggen tidigare kallad madammen. Döttrarna med småbarnsårens smeknamn snuppan och snorvan räknas givetvis dit, så också deras farmor (som i och för sig är borta sedan 3½ år tillbaka). Det är en annan kvinna i mitt liv som är borta.

Den 25:e november förra året skrev jag två inlägg om hennes och hennes dotters hastiga död i Egypten. Begravningsgudstjänsten var igår. Det handlar alltså om Inger Aasa-Marklund och när jag tänker efter var/är hon en viktig kvinna i mitt liv - som vän, arbetskamrat, inspiratör. Hennes begravning var också den första jag var på (och inte själv ledde) när det gällde någon i min egen generation - och dessutom vänkrets.

Inger var en oerhört lyhörd människa som verkligen tog in andra, vad de sa och vad de menade.
Många gånger tog hon in saker jag sa och gensvarade med ett klingande gapskratt. Hon var snar till att skratta och det var aldrig frågan om något halvtyst fnitter. Det var rakt ut så det märktes att hon hade kul!
En gång stod hon kvar och tog in det jag sa fast det gjorde henne ledsen och fick henne att gråta. Som en riktig vän som riktigt tar in tog hon också in det som då bekymrade mig - fast det gjorde ont.
Och en gång tog hon in mitt surtjuriga gnölade om ett kyrkligt strul och reagerade - helt korrekt - med att fräsa ifrån Lägg av! Sluta tjafsa!! och sedan trampa iväg för en stund. Vänner tar in, också för att fräsa ibland.
Inger tog in det man sa, tänkte, drömde - innerst inne den man var -  och bemötte mig (och många många andra) med generositet, respekt och integritet.

Hon gav ut i en omfattning och på ett sätt som gjorde henne unik. Vänligt har jag i andra vänners lag pratat om henne under smeknamnet Inger Turbo-Aasa-Marklund. Hon var intensiv, hon var på, hon var kunnig, hon hade tålamod (samtidigt som hon i botten var otålig), hon gav ut. Det märkliga var dock att hon mästrade aldrig, föreskrev sällan och fick en aldrig att känna sig dum.

Hon gav ut så man fick tänka - och komma fram till nya tankar, nya perspektiv, nästan en ny världsbild. Hon kunde genom att ta en med på en tankeresa näst intill lura en att fatta det hon ville man skulle begripa. Tydligast för mig blev det när hon i mitten av 90-talet "lurade" mig att följa med på en studieresa i tre veckor i Central-Amerika. Den resan gav mig många nya tankar, andra perspektiv, modifierad världsbild och fördjupad teologi.

Hon gav ut så man blev modig - nästan utan att man fattade det - och detta genom att i förtroende ta med, visa tillit och inbjuda till delaktighet. - Kom! sa hon hon vid ett tillfälle när vi var i El Salvador, vi går en sväng. Och vi gick svängen och min tacksamhet över att slippa ut ur det varma föreläsningsrummet och komma bort från den tråkiga föredragningen var enorm. Promenaden blev längre än jag trodde, nedför en sluttning och in i en bebyggelse som lindrigt uttryckt kan beskrivas som ruffig. Och så stannade hon och sa: - Vi ska gå in i det här huset för jag vill besöka några jag känner. Jag tänker inte översätta spanskan för dig utan du får sitta i ett hörn. Ta bara in! Kom!
I huset bodde en äldre kvinna med sin dotter och dotterns dotter (eller var det två döttrar till henne??). Jag fick veta att den äldre kvinnan var cancersjuk. Det var vänners möte jag fick vara med om även om jag inget förstod. Det var också deras sista möte eftersom den äldre kvinnan var döende och min känsla var: Jag borde ta av mig sandalerna, jag är på helig mark.
När vi gick därifrån fick jag veta att kvinnofamiljen försörjdes genom att den äldre kvinnans dotter underhölls av en man som hade henne som sin älskarinna och jag kom att förstå att i det macho-patriarkala samhället är sådant näst intill oundvikligt - och kanske därmed inte lika förkastligt som hemma i Sverige. Vi samtalade och jag tackade för fått förtroendet att gå med och få inblicken. - Varsågod, sa Inger och fortsatte: men du skall veta att jag också tog med dig för att det är inte bra att som ensam kvinna utan manligt sällskap gå i dehär kvarteren. - Jag är väl inget liv-vakts-ämne! sa jag förskräckt. - Nej, det vet jag väl, sa hon med ett leende. - Men de som bor här vet inte det. Jag kände mig jättemodig - i efterskott.
Hon gav ut  förtroende, tillit, inblick. Och använde sig av andra men utnyttjade ingen.
 
Nu har hon också gett ut sorg - och då tillsammans med dottern Sara. Två gånger har mina ögon fuktats med anledning av Inger och bägge gångerna har Sara varit inblandad. När jag fick veta att Inger och hennes man väntade barn började jag nästan gråta för det var den bästa nyheten från och på Stiftskansliet det året. Och igår, vid begravningsgudstjänsten, när jag defilerade förbi två kistor tillsammans med alla andra i en fullsatt domkyrka - då immade glasögonen.

Så en kvinna i mitt liv är borta. Inte den viktigaste, inte ens bland de viktigaste - den rollen hade hon för någon och några andra. Men i alla fall en kvinna i mitt liv.

Vila i frid - till uppståndelsens morgon!