stigstrombergsson

Det finns vissa saker som verkar vara evigt samma. En sådan sak är den så kallade Solfilmen i svensk television. Den har veckligen funnits med så länge jag kan minnas. Här är det viktigt att du, noble Bloggläsius, vet att min TV-erfarenhet sträcker sig tillbaka till när TV kom till Luleå då Älvsbysändaren startade runt år 1960. Det var på den enkanaliga svartvita tiden men Solfilmen är evigt samma.*

Under flera år har jag fått förtroendet att leda Bibelstudiegrupper i den församling jag bebor, tillhör och som bänknötare och ibland ansvarig firar gudstjänst i. Noga räknat fick jag rollen när den dåvarande kyrkoherden lämnade församlingen 1983 då jag var komminister härstädes. Uppdraget följde med också den första tiden – fram till 1993 ungefär – då jag var placerad på Stiftskansliet i Luleå. Efter en massa år på folkhögskolan blev jag komminister igen 2013. När den kyrkoherde som var då slutade 2015 kom jag på nytt in i spelet och så har det varit fram till dags dato – med paus något år då stafettpinnen lämnades till yngre kollega.**

Lika säkert som att tranorna kommer på våren dyker varje år ett par evigt samma frågeställningar upp från deltagare i gruppen – oberoende av vad vi samlas för att dryfta. För 14 dagar sedan kom frågan: Var finns själen i väntan på uppståndelsen när kroppen har dött? Tro det eller ej men det händer minst en gång varje år. Igår kväll kom den andra evigt samma fråga: Söker och kallar Gud alltid på människan i samma grad? Årligen – dock inte på evigt samma datum – resonerar vi om de sakerna. Och årligen försöker jag belysa grejerna på evigt samma sätt men tänker inte här och nu eller någonsin berätta hur. Det är detta med Bibelstudier som jag vill trycka på.

Tro inte för ett ögonblick att jag klagar! Eller tycker Bibelstudier och likande är något som tynger uppdraget att vara präst. Tvärtom! Verkligen tvärtom! Ärligt talat fattar jag inte hur präster – i och utom tjänst – står ut utan den stimulans det innebär att finnas med när folk – såväl unga, vuxna som äldre – möts för att dryfta Bibliska och Gudeliga ting. Jag är djup tacksam över att jag fått och får vara med. Om jag är en ”bra Bibelstudieledare” kan och ska jag inte själv bedöma. Det är grupper av konfirmander, ungdomar, vuxna och äldre som genom åren varit och är bra – åtminstone för mig.

Detta med Bibel, Bibelspridning och Bibelarbete menar jag alltså är viktigt men samtidigt något som man ofta fuskar med i församlingar och som enskilda präster. Ett fusk är att inte prioritera det. Ett annat fusk är faktist att ytligt bara massprida till exempel Nya testamenten utan att erbjuda seriösa former för vidaresamtal med människor. Jag tycker faktiskt också att – och här gäller det församlingarna – det är fusk att man inte besinnar att i dagens Sverige, till skillnad från för en eller två generationer sedan, finns varken Bibel eller Psalmbok i bokhyllorna hos kanske de flesta människor. Böckerna är inte dyra! Man skulle till exempel kunna fråga en dopfamilj Äger ni en Psalmbok? Blir svaret Nejkan familjen få en när den lille döps. När ett småsyskon ett par tre år senare skall döpas ställs samma fråga och om svaret då är Ja frågar man Har ni en Bibel? Om sådan inte finns i fastigheten får de en. Ett sådant program med vuxna som målgrupp täcker naturligtvis inte in alla. Man behöver därför också hitta fler vägar men poängen blir evigt samma: Sprida Bibeln, bruka och samtala kring den.

Nästa år är det 500 år sedan Nya testamentet första gången var översatt till svenska. Då kommer en ny översättning utarbetad av Svenska Bibelsällskapet. Det kan vara en anledning till förstärk Bibelfokus, en sak som är evigt samma.***

* En ändring finns dock! Förr i världen listades tiden för solens upp- och nedgång i Luleå, inte som i dessa yttersta tider Kiruna.

** Efter min pensionering har jag på grund av vakanslägen och annat betrotts med vissa uppdrag. Målet har dock varit att efterhand som tjänster fylls och nya medarbetare blir varma i kläderna skall jag nedtonas. Helt rätt! När nya kvastar sopar skall gamla sopor ställas ut.

***Samma sak men kanske inte på samma sätt kan gälla arbete och initiativ kring att det i år är 1700 år sedan man i Nicea i västra delen av nuvarande Turkiet formulerade den Trosbekännelse som är gemensam för alla kristna kyrkor. Den kan man lokalt, regionalt, nationellt och internationellt fördjupa sig i och ekumeniskt samlas runt.

Det har blivit glest mellan mina blogginlägg. Faktum är att jag kommer till skott och skriver sällan – jämfört med perioder förr. Då jag sällan bloggar nämner jag ändå ganska ofta att det finns massa saker som fyller min tid och tar en del tankekraft som jag skulle kunna blogga om, alltså ting jag brottas med.

Ett pussel är ett sådant ting jag brottas med. Nu handlar det om julklappsskördens andra småbitssystem. Det första julklappspusslet om 1000 bitar med motivet En gammal världkarta fick jag/vi till om inte snabbt så i alla fall vad det led. Det andra, också på 1000 bitar, har motivet Karta över centrala London 1831 och är ett – ursäkta språket – riktigt helsike. Böjd som ett vinkeljärn över bordet gör att bitletandet hos mig skapar ryggkramp innan ett halvdussin bitar är på plats.

Donald Trumps utfall och förvridna infall är också något jag brottas med. Många andra gör också det. De flesta verkar lika förvirrade som jag och han verkar vara. Att Ukraina startade kriget mot Ryssland för tre år sedan är ju lika knäppt som om någon skulle påstå att USA anföll Japan i Pearl Harbour den 7 december 1941 – något han i och för sig inte (ännu) har påstått. Hugskottet att etniskt rensa bort två miljoner palestinier från Gaza till Egypten och Jordanien och att USA själv skulle äga och bygga en Gaza-riviera för turister är ju så skuvat att klockor stannar. Den gode Donald kör den linjen och får applåder av den israeliska kolonialregimen och kätterska så kallade krist-sionister på hemmaplan. Jag har faktiskt ett bättre och mer rättfärdigt förslag: Låt de palestinska flyktingarna och deras efterlevande, som FN beslutade redan 1948-49 skulle få återvända till de orter de flydde från, komma tillbaka och integreras med dem som efter det invandrat dit. Flytta dessutom till själva Israel de ca 700.000 israeler – klart färre än två miljoner – som illegalt bosatt sig på Västbanken. Palestinierna kan då ta över bosättarnas installationer.

Elon Musk får mig bara att sucka – och pinsamt nog skratta. Jag kan bara hoppas att han får klar sin Mars-raket och tar med sig Donald på trippen utan bränsle för tillbakaresan.

Den israeliska regeringen och armén har nyss fördrivit ca 40.000 palestinier boende på Västbanken. Den krist-sionistiska blaskan Världen Idag nämner det inte och bladet Dagen har en notis. Som jämförelse skulle man kunna ange att det till volymen motsvarar en tömning av hela tätorten Luleå eller två gånger Piteå. Stilla undrar jag om ett sådant tilltag av någon annan och någon annanstans skulle möta samma tystnad.

Vad gäller brottningen inom Svenska kyrkan angående hur kyrkans skogar skall brukas och förvaltas är jag för dåligt insatt för att riktigt få fason på matchen. Dock tycker jag mig skönja två fundamentalistiska linjer – en ganska idealistisk miljölinje och ett rått krasst ekonomiskt tänkande. En svåger till mig är aktiv i Miljöpartiet och fackman inom skog-och-mark-fältet. Han begriper diskussionen bättre än jag. Jag ringde honom i frågan och fick klart för mig att det verkar väga mellan ett mer holistiskt tänkande på så kallat central nivå och – jag citerar honom – stiftsjägmästarmaffians ekonomiska tänkesätt på regional nivå. Vi hade ett intressant och informativt telefonsamtal som bidrag till det jag brottas med i någon mån.

Böcker att läsa travade sig redan på julafton. Än fler har sedan tillkommit. Jag har ännu inte bloggat om en jag läst ut (och som Primärhustrun nu plöjer). Författaren skall hålla ett föredrag på folkhögskolan den 10/3 och då tänker vi få vår bok dedicerad. Efter det berättar jag om den.

En annan bok har jag läst om ett varv till. Jag tycker faktiskt att den är bra och exakt beskriver hur jag tänker. Egendomligt vore om det inte vore så. Jag har ju själv satt samman INGEN BOKBOK – några Bibelstudier i Coronans tid som jag berättat om tidigare. Ett knappt 20-tal exemplar finns i en låda här hemma och ett 5-tal finns för försäljning i Älvsby kyrka. Ingen succé alltså. Nu skall de reas på så vis att alla skall till kyrkan och andra kristliga sammanhang och om någon under Fastan köper något annat för 100 kronor eller mer till förmån för ACT får de ta en bok.

Allt jag brottas med varken kan, får eller vill jag berätta här. Det är inte något som direkt berör mig eller mina närmaste men väl vänner och andra personer i bekantskapskretsen. Tankekraft och engagemang är dock för handen.

Till detta skall nu i veckan jag brottas med ytterligare två saker: Tisdagskvällens Bibelstudium 18.30 – utifrån Markus kapitel 9 och 10 – samt förkunnelsen i kommande söndags Högmässa.

Jag tror orden i rubriken är namnet på en godispåse. Det må vara hur det vill med den saken. Detta blogginlägg handlar inte om godis men väl om annat gott och blandat jag varit med om den senaste tiden efter det jag i fredags från mitt tangentbord publicerade ett kyrkobyråkratiskt bidrag.

Fredagskvällen kom barnbarnet Adrian till farmor och farfar. Hans farbror, den yngste sonen i vår flock var chafför och stannade också.

Om lördagen på dagtid for de två plus farmor till slalombacken medan jag förblev i fastigheten ivrigt grubblande över Septuagesima-söndagens tema Nåd och tjänst och därtill hörande Bibeltexter. I och för sig funderar jag ofta över Bibeltexter men nu var det extra akut då jag fått förtroendet att leda Högmässan i Älvsby kyrka dagen därpå.* Till friluftslivet vid Kanisbacken anslöt äldsta dottern med barnen Ava och August.

Lördag kväll var det kalas i grannkvarteret där barnbarnet Lisa bor. Hennes pappa firade 50 år i livet. Också Tyra med föräldrar anslöt då till festligheterna. Tillsammans med jubilarens föräldrar och en farbror till honom blev vi 16 vid bordet – om jag räknat rätt. Kul!

Söndag ledde jag som jag tidigare antytts Högmässa i Älvsby kyrka och fäktade med en del saker jag valt för att illustrera mina tankegångar kring temat, Evangelietexten ur Lukas 17 och ett par tankar till om hierarkier och hur Jesus i ord och handling inte bara utjämnar utan faktiskt ställer saker upp och ner. Ca 40 personer var där och runt en fjärdedel av dem var konfirmander. Konfirmanderna är ett härligt gäng – som jag (tyvärr bara) möter i gudstjänsterna. Två av dem frågade mig efter Veckomässan i onsdags om de kunde ”hjälpa till” med något på söndag. Jag föreslog textläsningar och beväpnade med var sin psalmbok med snören på rätt plats gick de hem för att se på saken i förväg. Vad gällde den tredje texten bad jag att de skulle titta på den och om de fick några tankar SMS-a dem till mig före lördag 12.00 så att jag skulle kunna väva in det i förkunnelsen. Inga SMS kom utöver att en av dem magsjukeanmälde sig på lördagskvällen. Den andra kom och löste sitt uppdrag.**

Efter paltmiddag på söndagen tömdes huset så helt på barn och barnbarn och jag kunde läsa ut den bok eller de böcker som jag egentligen tänkte att denna blogguppdatering skulle handla om. Det får anstå.

På måndag var det lugn och ro men vid 17-tiden kom yngste sonen. Trött på att bo i lägenhet hade han då mött mäklare och säljare och i och med det mötet förvärvat en villa i Älvsbyn – inom synhåll från vår balkong. Bilden visar hur det blir efter det han flyttat in.

* Jag envisas med att kalla en spade för en spade och en Högmässa för en Högmässa. Naturligtvis kan man ge saker andra namn men jag kan tycka det är onödigt. Beteckningen Gudstjänst med nattvard används ibland som ersättning för Högmässa och jag gissar att det görs i tanken att det skall låta mer begripligt. Jag tvivlar på den begriplighetsvinsten! Det blir ju mindre tydlig kring vad saken gäller. En Veckomässa eller en Sjukkommunion är ju också en Gudstjänst med Nattvard – men är inte Högmässa som visar på något annat betydligt vidlyftigare. Vad sedan Sommargudstjänst med (eller utan) Nattvard är kan jag fatta men undrar stilla varför det inte då också finns Vår- och Vintergudstjänst och en Ruskmässa i November.

** Jag kan begripa tanken att folk i församlingen – inklusive konfirmander – upplever att man ”hjälper till” i en gudstjänst eller på annat vis. Men tanken att folk ”hjälper” prästen tycker jag ändå är skev. Det är församlingen, inte prästen, som firar gudstjänst och folk i och ur församlingen drar strån till stacken. En präst med sin utbildning, träning och erfarenhet har sitt strå – inte att få hjälp utan att ”hjälpa” församlingen att fira sin gudstjänst och att vara kristna. Jag pläderar alltså för det omvända perspektivet.

Jag har lämnat in ett kyrkobyråkratiskt bidrag. Igår kväll mailade jag nedanstående text till den/dem som i lokalförsamlingen har att sammanställa redovisningar av saker och ting under det år som gått. Det är helt OK att sådant sker. Tro inte jag menar något annat. Både utförare och beslutsfattare behöver bidrag som blickar tillbaka och beskrivningar av tankar framåt. Tyvärr är det dock så att man bara framställer, ser och klubbar texter som man dessutom gärna vill ska vara ”inte så omfattande”. Jag har alltid haft problem med just det sista, alltså att inte vistas i och dra ner andra i ordrikedomens grop. Tvärtom menar jag att olika saker behöver beskrivas ibland både mångordigt och långfattat. För en tämligen smal del av lokalförsamlingens verksamhet där jag varit engagerad skrev jag igår därför ett kyrkobyråkratiskt bidrag med nedanstående rubrik. Hur redaktörer hanterar det vet jag inte men mitt ordrika orginal publiceras i alla fall här.

Den grundläggande uppgiften Undervisning 2024 med fokus på vuxna.

Först ska sägas att den grundläggande uppgiften Undervisning med fokus på vuxna i olika grad både tangerar och överlappar andra delar av församlingens grundläggande uppgifter. I Gudstjänst finns moment av Undervisning som främst regelbundna gudstjänstfirare på söndagar tar del av. Inom Diakonins samlingar på onsdagar förekommer det också inslag av information och kunskapsförmedling. Kopplat till Undervisning av barn och unga/konfirmander kommer i någon mån deras vuxna förldrarna in. Körverksamheten innebär givetvis också undervisande moment i Bibel och Kyrkans tro.

Till Undervisning med fokus på vuxna kommer dessutom ett par specifika verksamheter in – Bibelstudium och Pratkvällar i kyrkan.

Bibelstudiet i Älvsby församlingsgård äger rum tisdagar i veckor med udda veckonummer mellan 18.30 och ca 20.30. Under 2024 har runt ett dussin personer deltagit. I slutet av hösten 2023 förbereddes att ledarskapet för samlingarna skulle (åter)gå till pensionären Stig Strömbergsson. Karl-Johan Emgård hade under den hösten efter hand övertagit präst-ansvaret för konfirmander och ungdomsgrupp efter Samuel Hellgren som vid årsskiftet lämnade församlingen.

Under våren 2024 gjorde gruppen färdigt en genomgång (man börjat redan hösten 2023) av Luthers Stora och Lilla katekes som bägge ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Höstterminen gick man dock tillbaka till Bibeltexter – Markusevangeliet. Den Bibelboken kommer också att fylla våren 2025 då man dessutom i främst Veckomässorna kommer att i följetong läsa Jesus lidandesberättelse ur det evangeliet. I någon mån blir alltså Bibelstudiet integrerat med delar av gudstjänstlivet.

Bibelstudiet genomförs som samverkanskurs med Älvsby folkhögskola.

Prat-kvällar i kyrkan har ett helt annat upplägg. Om Bibelstudiet innebär att man i följd dryftar något man i förväg beslutat och planerat är Prat-kvällarna något mer spontant. Veckommässan på onsdagarna börjar 18.30 och ca 19.15 i veckor med jämna nummer är det möjligt för dem som så önskar bli kvar (eller ansluta) i kyrkan till ett öppet samtal om vad dem som just då är där önskar dryfta – givetvis inom fälten tro, liv, Bibel, församling etc. Dessa Prat-kvällar formades efter första vuxenresan till Samos 2018 och deltagandet har i stor utsträckning byggt på Samosresenärerna 2018 och 2019. Efter pandemin har det varit svårstartat men ungefär en gång i månaden under 2024 har 3-7 personer varit med. Stig Strömbergsson har varit ansvarig präst.

Inledningsvis nämndes att Undervisning med fokus på vuxna i någon mån tangerar och överlappar två andra delar av församlingens grundläggande uppgifter Gudstjänst och Diakoni. Den fjärde av de grundläggande uppgifterna är Mission.

När Mission sker lokalt kan det också kallas Evangelisation. Syftet är då att skapa kontaktytor och former också för vuxna att möta, fördjupa och utveckla egen kristen tro. Saker som Prat-kvällar, Bibelstudier, Alpha-grupper, församlingsläger och många andra arbetsformer behöver i det avseendet stärkas och prioriteras för att söka upp människor och ge dem möjlighet att göra en inre resa från att inte riktigt våga bekänna sig som kristna till att våga det.

Vad gällerlokaler och utrustning finns sådant som behövs. Inga nämnvärda ekonomiska investeringar behövs. För att utveckla denna Mission är det snarare hur man riktar, prioriterar och förlägger först de anställdas arbetstider samt rekrytering av frivilliga och intresserade.

Till syvende och sist handlar Undervisning med fokus på vuxna om att möta de ca 80% av de yrkesverksamma Älvsbyborna som inte är daglediga utan finns på sina arbeten dagtid måndag till fredag. I klartext innebär detta: Mer helgprioritet! Mer kvällsprioritet!

Stig Strömbergsson

Vanligen säger man en och en halv, inte en halv och en. Bakvändheten i rubriken är både medveten. Den har också en saklig bakgrund – en bok.

Jag minns inte när jag fick grepp om den men gissar att det var två-tre år in på 2000-talet. Jag minns inte heller om jag betalade den eller fick den som gåva med dedikation av författaren. Det jag dock minns att jag började läsa Jesper Svartviks doktorsavhandling med titeln Mark and Mission – Mk 7:1-23 in its Narrative and Historical Contexts. Den gången blev det en halv gång. Jag arbetade på den tiden. Alla barnen hade inte flugit ut. Tid och fokus förslog inte till mer än en halv läsning. Då jag kraftigt ogillar o- och halvlästa böcker har nu saken efter flera år fixats. Boken är nu helt nyläst så att rubriken faktiskt kan bli en halv och en.

Genren doktorsavhandling garanterar att en produkt är tungläst, faktaspäckad och för så kallat ”vanligt folk” ganska irrelevant vad avhandlingen än handlar om. Jag har några kring lite olika saker – medicin, maskinteknik, pedagogik, Bibelvetenskap, annan teologi – och står för beskrivningen. Enligt min mening måste det vara på det sättet. Forskning har som uppgift att försöka flytta kunskapsfronten en liten bit framåt och då måste man ju gräva på djupet, bildligt talat. Det handlar därför om att begränsa ämnet och att välja bland olika arbetsmetoder samt relatera sin undersökning till vad andra forskare sysslat med i närheten av det man håller på med. Inte minst det sista får när det gäller Bibelvetenskapliga analyser ofta rejält omfång.

Mot bakgrund av detta skall inget klander riktas mot författaren Jesper Svartvik som jag fick kontakt med i början av 1990-talet då han några somrar verkade i församlingen. Han gjorde helt och fullt på drygt 400 sidor brödtext det en doktorand skall göra – gräva djupt kring en eller två detaljer för att söka flytta forskningsfronten framåt en smula just där. Hans engelska klarar jag av men min grekiska är för gles för att uppfatta detaljer och nyanser. Min hebreiska är inte bara gles utan sjunken i havets djup och därför uppskattar jag att de judiska rabbinernas texter som han anför får en engelsk översättning. Min koptiska finns inte alls och har aldrig funnits. Den del av den akademiska världen där andra Bibelforskare finns har dock inte alla mina språklyten och det är för den aspekten av kosmos tockenadära avhandlingar skrivs – oberoende av amnen. Jag som bara är en i någon mån hyfsat informerad Bibelvetenskaplig amatör ligger därför under bokens – och andra avhandlingars – begriplighetshorisont men får givetvis ändå en och annan ny tanke.

En sådan hyfsat ny tanke ligger i fältet metoder för att analysera Bibeltext. Där har sedan jag pluggade för runt 50 år sedan nya fruktbara analysinstrument plockade fram, vuxit sig starkare och etablerats. Ett fruktbart exempel den metod man kan kalla narrativ kritik plockad från litteraturvetenskapen i allmänhet.

En annan ny insikt jag fått är hur allvarligt man bland judiska rabbiner under första århundradet och senare såg på och diskuterade ont tal, alltså det som lämnar en människas mun. Vi tänker lätt att skvaller och skitprat om någon inte är världens värsta grej och vi kan till och med unna oss en och annan vit lögn. Bland rabbinerna fanns, med argument ur vad vi kallar Gamla testamentet, tydliga belägg för att ont tal värderades lika allvarligt som avgudadyrkan, mord och incest. Det är tänkvärt.

Till sist: Inte minst avhandlingens käll- och litteraturförteckningen på 40-talet sidor med Index of Modern Authors med runt 700 namn och titlar imponerar. Frågan mal om i vad mån och hur det akademiska samtalet och debatten bland forskare påverkats av Jespers avhandling som jag nu äntligen läst en halv och en gång.

Tidsmässigt blir det längre och längre mellan mina blogginlägg. Bland annat beror det på läsning av o- eller halvlästa böcker, samtal och funderingar med folk, en och annan TV-serie och knepiga ännu inte lagda julklappspussel. Jag skall försöka bättra mig. I alla fall kom nu ett.