stigstrombergsson

Att säga att det i dagarna är oroligt i Mellanöstern vore en rejäl underdrift. Det är krig i ett nästan ödelagt Gaza. Krig och förstörelse i Libanon. Beskjutningar från Jemen. Övervåld på Västbanken. Terroriströrelser i regionen inklusive den ultrahögerdominerade regeringen i Israel förefaller efter sina förmågor löpa amok i total nonchalans mot FN, USA, EU, humanitära organisationer och folkrätten. Att helt hänga med är inte det enklaste men efter fattig förmåga försöker jag på olika sätt – främst nyheter och litteratur.

Jag har nu i mina hyllor tre intressanta böcker skrivna av Ingmar Karlsson. En av dem är Roten till det onda – uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016. Den kom ut 2016 och jag bloggade om den här. Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia kom 2023 och bebloggades – här. Nu har jag läst min tredje och senaste på drygt 200 sidor: De kristna i Mellanöstern – slutet på en tvåtusenårig historia? Den kom i år.

Rubrikerna för olika avsnitt i böckerna visar på vissa avgränsningar men också att det finns en del överlappningar, inte minst när författaren drar upp en del historiska linjer.

Baksidestexten till den senaste lyder:

Under tusentals år har Mellanöstern präglats av religiös mångfald. Här finns de tidigaste spåren efter mänsklig högkultur och här har flera av världsreligionerna sitt ursprung. Inte minst de kristna kyrkorna har en lång historia i området. Idag har regionens många konflikter ställt mångfalden på sin spets. De senaste hundra åren har den kristna minoriteten sjunkit från tjugo procent av befolkningen till fem procent. Är en tvåtusenårig historia på väg att ta slut?

Ingmar Karlsson skildrar med stor sakkunskap denna utveckling. Mot en kyrkohistorisk bakgrund får läsaren en bild av de kristnas första möten med islam, livet under korstågen och 400 år som minoriteter i Osmanska riket. Vidare berättar han om religionens roll i mellankrigstidens franska och brittiska mandat samt i de självständiga staterna efter andra världskriget – och dagens kritiska läge.

Idag finns det omkring 100 000 invånare i Sverige med hemhörighet i Mellanösterns kristna kyrkor. Denna bok är därför inte bara en fascinerande historisk exposé utan också en högaktuell redovisning av en utveckling som angår oss alla.

Ingmar Karlsson var svensk diplomat i Turkiet och Syrien och berättar på ett fint och klart sätt fakta och erfarenheter som borde få inte minst helt okritiska ”kristliga” Israel-sympatisörer att tänka efter – om de ids läsa och vill försöka fatta mer än vad de redan har förutfattade meningar om.

Alla tre rekommenderas!!

Den sistlidna veckan gav en del intryck. Om de var avgörande eller bestående må hållas osagt men en del malande i tankekvarnen blev det. Bitar av det ska jag försöka klustra ihop i detta blogginlägg.

Tisdag-onsdag var jag på prästmöte i Luleå. Det var länge sedan. Faktiskt har det inte varit något prästmöte sedan 2016. Pandemin och annat har sabbat saken. Nu var det i alla fall dags.

De som kallas till prästmöte är naturligtvis de som är i aktiv tjänst i församlingar, EFS, stift och en del utöver dessa. Pensionärer kastas dock inte ut – prästämbetet är ju livslångt – men är inte huvudsaklig målgrupp men kyrkoherdarna hade denna gång uppmanats att höra med de gubbar/gummor de brukar slita på om de ville följa med. Vem tackar nej till drygt ett hotelldygn i Luleå? Inte jag! blev mitt svar. Självklart!

Det blev två trevliga dagar. Fick möta flera jag kände, bland andra folk som varit elever på folkhögskolan på den tid jag arbetade där och Svenska kyrkans grundkurs var obligatorisk för blivande präster och flera andra.

Till detta var programmet intressant. Inte allt men tillräckligt mycket. Som förberedelse hade alla vi som skulle dit fått en bok jag tidigare berättat om – här. Jag läste den i sin helhet och sedan efter några dagar en gång till fyra avsnitt som intresserade mig mer än de andra. När det sedan gällde att smita in på något seminarium – jag hade inte förhandsvalt något – valde jag det om Unga vuxna och hur församlingar kan nå dem – ungefär så var innehållet.

Den attityd jag läste bakom den rubriceringen och annat på prästmötet var evangelisation eller snarare avsaknaden av den numera. Ordet evangelisation användes dock inte. Tyvärr har det de senaste 20-25 åren kommit ur bruk – liksom ofta också saken. Orsaken till och effekterna av detta kan jag om det skulle gälla skriva flera inlägg om eller prata om på både in- och utandning så att saliven sprutar – men avstår här och nu.

Arbetsformen var i alla fall att vi skulle klustra ihop oss i grupper och snacka om arbete med folk som vuxit ut ur eventuella ungdomsgrupper (som eventuellt följt på det konfirmandarbete som präster alltmer abdikerar från) men ännu inte vuxit in i den kategori som med småbarn frekventerar Vuxen-barn-verksamhet. Åldern för förstföderskor är ju numera över 30 och det innebär att man är ung vuxen utan barn längre än förr. Man är en svårnådd kategori studerande eller yrkesverksamma. Det var den situationen vi skulle klustra ihop oss för att snacka om. Att göra verbet klustra av substantivet kluster – samling, gruppering – var en ny term.

Ett par andra saker som malt i tankarna är den viktiga skillnaden mellan hopp och optimism. Med hopp som bas bygger man på något som hänt och lovats kombinerat med en realistisk bedömning av ett läge och en medvetenhet om vart man vill nå. Naturligtvis leder sådant till viss optimism men ofta är faktiskt optimistens hållning Det skall nog gå bra! betydligtytligare och mer av ett käckt önsketänkande kring olika spretiga åtgärder man kommer på att man kan göra utan att vara speciellt uthållig. Det är alltså bättre med hopp än optimism men en hel del av prästmötets innehåll var sedan just saker man hittar på och vill lansera. Jag kallar det hopptimism.

I förbigående berättades i ett föredrag om starar och av det fick jag tanker på mycket – arbete med unga vuxna, kontakter med folk i yrkesverksam ålder, Bibelstudier och annat som har med att evangelisation att göra.

I naturfilmer har man kunnat se stora flockar av nämnda fågel röra sig samlat och synkront. Sardiner och sillar stimmar på samma vis. Frågan kommer då: Hur vet dom vart dom ska? Att forska om sånt är särskilt under vatten ganska marigt men pippifåglarna kan ge ledtrådar. Styrs hela flocken av en extra störig alfa-stare eller funkar det på annat vis? Resultatet är tänkvärt. Det finns ingen enskild styr-stare. I stället står varje fjäderfä i kontakt med 6-7 andra som i sin tur står i kontakt med 6-7 stycken som i sin tur... Du fattar, noble Bloggläsius!

Alla – präster, diakoner, aktivt lekfolk – har en ”stargrupp” kring sig. Den kan aktiveras. Vi människor är nu inte lika kvicktänkta som stararna, sillarna eller sardinerna så en församlings riktning och tillväxt går nog långsammare än gemensamma vändningar hos dessa djur. Själva tankemodellen kan man i alla fall fundera över. Vilka starar har jag omkring mig? Vilka starar har du att klustra ihop dig med?

Såm he staar hos n’Syrak brukade min morbror säga på klingande Skelleftedialekt för att sedan leverera någon klurighet eller ett visdomsord som ofta men inte alltid var hämtat ur Jesus Syraks bok skriven från runt 130-150 före vår tideräkning. Den boken är en av Gamla testamentets apokryfiska eller deuterokanoniska böcker och ingår i en hel Bibel men finns inte alltid med. I min konfirmationsbibel och i några andra finns de böckerna inte med men i Bibel 2000 finns de.*

Det står i kapitel 38 vers 24: Den lärdes vishet förutsätter riklig fritid. Den grekiska meningen kan också översättas med Den skriftlärdes vishet , till och med skrivarens vishet, förutsätter riklig fritid.

Det är så Såm he staar hos n’Syrak att skrivares skriverier hänger ihop med tillgång på tid -något som gäller också när man har en blogg. Tillvaron har fyllts av annat än bloggerier den senaste veckan. Annat skrivande, Bibelstudiestarten i församlingen, trädgårdsarbete med trädavverkning och barnbarns fotbollscuper har intecknat klockslag. Tack och lov! säger kanske en del. Beklagligt tycker någon annan.

Det blir ingen ändring i saken till veckan. Det är prästmöte i Luleå i två dagar och också pensionerade farbröder och tanter är bjudna. Sånt tar tid men kan ge ett blogginlägg. Framtiden får visa.

* I Egypten dit många judar utvandrat i omgångar gjordes ett par hundra år före Kristus en översättning till grekiska – som de i dagligt tal övergått till – av de hebreiska skrifter judarna i Alexandria fört med sig från Palestina. Den översatta samlingen kallas Septuaginta (LXX) och kom förutom Lagen, Profeterna och Skrifterna att också innehålla en del som inte verkar ha haft direkta hebreiska förlagor i Palestina-området. Denna grekiska variant av det vi kallar Gamla testamentet togs i bruk av grekisktalande judar i förskingringen runt Medelhavet och levde därifrån vidare i de kristna församlingar som efter hand bildades. Man kan säga att den kristna Kyrkan "adopterade" LXX som sedan låg till grund för tidiga översättningar till olika folkspråk – georgiska, syriska, koptiska och framför allt latin. Latinet kom att dominera i västra delarna av Medelhavet och sedan norrut och också i Sverige firades gudstjänsterna på det språket efter ca år 1000 i 500 år.

Inom judendomen kom LXX som man upplevde blivit "kapad" av de kristna att hamna i lätt vanrykte. I synagogorna förvaltade man i stället sina böcker på hebreiska och när Bibeln i Europa på 1500-talet och framåt översattes till olika folkspråk valde man att utgå från de hebreiska texterna, inte den grekiska. Det gjorde att böckerna kom på sidan om – typ.

Tro inte rubriken tyder på ilska, harm eller annat negativt. Långt därifrån. Den är bara ett konstaterande av sakernas regelbundna tillstånd. Inget mer. Situationen är denna:

Vi, Primärhustrun och jag, bor i ett inte alltför stort men inte heller jättelitet parhus på fyra rum och kök. Från början var vi två, sedan tre, fyra, fem och sex personer i fastigheten. Nästan 30 år senare var vi igen två med nattvila – utom ibland när något eller några av barnen med eventuella bihang la lov- och semesterperioder i barndomshemmet. Inte märkvärdigt alls. Helt normalt.

Att vi var många innebar speciella arrangemang. Med lite rotation delade två av barnen rum sovandes i våningssäng och ett förrådsutrymme inreddes till sovrum. Vi föräldrar snuvades på våra tidigare egenägandes kontorsliknande ytor för arbete och/eller konstruktionsverksamhet men inte heller det var märkvärdigt utan faktiskt helt normalt.

Med barnens avflyttningar kom en del omflyttningar och fastigheten kunde tas i anspråk av de två som hade gemensamma lån i banken – tills dess barnbarnen kom! Detog inte över några lån men behövde någon slags pyssel-, lek- och övernattningshörna. Det innebar bland annat att vi skaffade en ny våningssäng. Varför vi under nedgången av innevånarantalet dumpade den gamla är fortfarande en olöst gåta.

De fyra barnen har tillsammans genererat fem barnbarn. Allt och alla finns inom en timmes bilresa oberoende av årstid, väder eller väglag. Som pappa/mamma, farfar/farmor och morfar/mormor är de egentligen väldigt gynnat. Kanske är det också en bonus för den yngre och yngsta generationen. I vart fall kunde vi på både torsdag och fredag åka till Unbyn för att barnbarnsvakta lille August och sedan det igår var klart kunde vi bränna till Luleå för en fotbollsmatch mellan Tyras lag och Älvsbyn – flickor 2010. Vi var hemma ca 21.00 i tanken att Nu blir det nog lite lugnt – peppar, peppar.

Vi satt ute på balkongen med det morgonte som mer liknade ett förmiddagssådant. Vi hörde barnröster. Snabb koll mot barnfamiljer med studsmattor i närområdet gav inget. Vi förstod att det var Lisa som bor två minuters vandring bort som kom, troligen med en kompis. Är hon tillsammans med mamman eller pappan hörs ingenting. Då rusar tjejen i förväg och föräldern kommer så sakteliga. Med kompis är vandringen hörbar.

Vad är det för oljud vi hör? frågade vi när de två jämnåriga flickorna kom in på gården.

Vi ska mata Bubbis! Får vi ta sallad? svarade barnbarnet.

Bubbis är en kanin i en bur som hör till ett hus mittemot vårat. Att döma av tösernas skörde- och utfodringsaktivitet har gnagaren nu krubb ända fram till tisdag lunch.

Efter matningen kom de in till oss. Lisa guidade sin kompis till rummet en trappa ned och där var de sysselsatta kanske tre kvart. Då gick de till en annan granne för att hälsa på de två katter han sköter om och sedan gick två stökatillmarodörer hem för lunch.

På Facebook och i andra sammanhang levererar folk så kallade statusuppdateringer, impulser, åsikter och ho vet allt. Jag är inte högfrekvent aktiv där. I stället skriver jag då och då här på min blogg om mitt inte speciellt speciella liv de senaste dagarna. Här komme i alla fall ett inlägg med något av en halvveckorapport.

Lördag förra veckan var det en del rajtantajtan på byn. Hoppborg för barn och diverse aktiviteter. Jag slog följe med barnbarnet Lisa och hennes förädrar. Vädret var vackert och jag träffade folk att prata med om allt möjligt. Lisa träffade på kompisar så morfar blev ledig till sånt. På väg hem snäppade jag in på bibblan för att läsa en och annan artikel kring den debatt om brudöverlämning som på sistone blossat upp. Min enkla åsikt är att kyrkan måste hitta tydliga vägar att markera att det är kyrkan, inte dopfolk, brud(par) eller sorgehus som äger dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster. Ett tydligt anvisande Nej! till brudöverlämning liksom till inspelad icke levande musik kan vara sådana markörer.

På söndag var det sista helgen med extra sommartid i kyrkan – 10.00. Jag och Primärhustrun var där tillsammans med 22 andra varav 5 var så kallad kyrkobetjäning. Direkt efteråt bar det iväg ut i lingonmarkerna – yngste sonen hade då anslutit från Luleå – och skörden syns på bilden ovan. En röd hink liksom blåbären rensades och fördelades under kvällens lopp.

Måndag förmiddag lämnade jag in en augusti månads timrapport på Pastorsexpeditionen och sedan hade jag en dejt med tandläkaren. För ett par veckor sedan grubblade tandhygienisten kring om inte en av pluggarna kängst bak till vänster i överkäken hade en spricka. Sånt måste det till tandläkare för att ordentligt avgöra och vid behov åtgärda. Han kollade, tog bort en gammal amalgamfyllning som faktiskt kluvit tanden helt. Alltså drogs bitarna. Nu kan den tanden inte skapa framtida problem. På eftermiddagen började vi så smått genomföra teknikaliteterna för bytet av internetleverantör. Vi fick det inte att funka. Vi rensade en bärhink till.

Tisdag fortsatte vi ett tag med samma uteblivna resultat. Vi begriper oss inte på sånt. Arbetet och mödan pausades eftersom jag skulle på styrelsesammanträde på Älvsby folkhögskola där stiftet placerat mig som ordförande. Bra underlag. Väloljat från rektor och personal. På kvällen kallade in förstärkning i internetarbetet och då i form av Lisas pappa som kan tockena ting – liksom yngste sonen som via telefon varit coach tidigare under dagen. Tillsammans kom vi fram till att vi inte ens fått alla grejer den nya leverantören skulle leverera så det var inte underligt att vi inte fått ihop det. De sista lingonen rensades till sist på kvällen och vilar nu med de andra i frysboxen.

Onsdag förmiddag ringde Primärhustrun, hon som med namn står för telefoni, nät mm, företagets support och gormade över varför vi inte fått all utrustning i rätt tid. En dryg timme senare närjag tittade i brevlådan hade grejen kommit – snabb leverans! Kabeldragning och listspikande vidtog och allt var klart och i drift innan det var dags för mig att gå upp till kyrkan för att förbereda och leda Vecomässan.

Som du ser, noble Bloggläsius, händer det dela tiden något. I morgon bitti ska vi till Unbyn för att barnvakta lille August och plocka äpplen. Också på fredag blir det tripp dit. På söndag ska jag predika i gudstänsten klockan 11.