stigstrombergsson

Det blir verkligen långt mellan skriverierna här på min blogg – eller i alla fall längre än vad det brukat vara. Detta har både randiga orsaker och rutiga skäl. Man behöver ju inspireras av något att blogga om och jag saknar sådana impulser. Det skall också finnas tid och lust att fokusera och tankarna har haft annat att tänka på – till exempel Primärhustruns kontakter med läkare och andra delar av vårdapparaten. I det stycket föreligger ingen dramatik men även förebyggande och uppföljande behandlingar tar fokus. Allt går i alla fall efter vårdens plan.

Så till rubriken prostvisitation.

Vad är det för märkvärdighet? Egentligen?

Svar: I grunden ingen alls men prostvisitation är en grej som ”drabbar” församlingar i Svenska kyrkan sisådär vart 6:e eller 8:e år. Då kommer prosten på inspektion en eller två vardagar plus en söndag efteråt då han/hon presenterar resultatet av samtal och kollar av olika grejer.

En prost? Vad är det?

Svar: Det är en präst som sedan andra präster i ett område yttrat sitt förtroende för av biskopen i stiftet utsetts till dennes sändebud och någon sorts ordningsperson i klassen. Eller i kontraktet som det kallas. Vårt Piteå kontakt består då av församlingarna Piteå, Norrfjärden, Hortlax, Älvsbyn och Arvidsjaur-Arjeplog – dvs området från Bottenviken till norska gränsen.

En sådan visitation har två led. Det ena har att göra med teknikaliteter som diarier, förvaltning, fastigheter, inventarieförteckningar, begravningsverksamhet och en massa andra formella ting. Det andra är verksamheterna kring Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission, alltså församlingens så kallat grundläggande uppgift. Det var främst från denna andra del som prosten i samband med kyrkkaffet efter gudstjänsten i förrgår redovisade sina intryck. Jag antecknade några punkter:

• Församlingen är väldigt diakonalt inriktad. Stolta över hur personal m fl bemöter folk.
• Glädje över variation i gudstjänsten. Längtan efter gudstjänstgrupper. Just på Gudstjänst behöver man ge mer fokus.
• Mycket samverkan med andra i samhället. Kan utvecklas vidare.
• Bra musikalitet.
• Mötesplatser för olika åldrar och sammanhang. Bra! Faktiskt enda församlingen i kontraktet med ungdomsgrupp. (Dock nämndes inget om studieverksamheten).
• Stor konfagrupp som kan vara en rekryteringsbas för frivilliga.
• Utmanande personalbrist där en del kan kompenseras av samverkan med andra församlingar.
• Relativt få utträden.
• Idealitet är avgörande för framtiden. Kontraktet planerar med Älvsby folkhögskola något gemensamt.
• Församlingsinstruktionen skall revideras 2024. Viktigt blir då att tydligare inriktningsmål formuleras.
• Slutappell: Våga fråga, våga göra.

Tockenadära redovisningar vid prost- och biskopsvisitationer – jag har varit med om ett antal – är oftast ganska vänliga på gränsen till smågulliga. Skarpa formuleringar och kantigheter liksom tydliga uppmaningar lyser ofta med sin frånvaro. Man ska vara ganska lyhörd och ha viss förmåga för att ana stenar i skor eller rentav något som liknar kritik. Utan sådan lyhördhet känns allt bara uppmuntrande, positivt och trevligt.

Just detta sista blir ibland lite bedrägligt. Vid hart när alla visitationer jag varit med om har det ofta i förbigående nämnts att det saknas tydliga inriktnings- och verksamhetsmål typ Hur ska församlingen funka och vara om 5-10 år? Vad vill vi uppnå konkret? Arbetsiver och initiativ flödar men målen är oftast oformulerade. Detta är inte unikt för Älvsby församling men evigt återkommande. Jag tycker det är en brist som styrning och ledning borde uppmärksamma.

Vid Älvsby folkhögskola har det i helgen som just passerat varit Luleå stifts internationella konferens med 60-70 deltagare. Jag var inte anmäld men traskade på lördagen dit i alla fall. Den promenaden kan ta 17 minuter men blir ofta 45 då jag träffar på folk att snacka med – då oftast kring vädret men också nästan alltid kring något kyrkligt ting.

Väl framme på skolan kom jag att springa på en hel del gamla kompisar – men i mindre antal än förr genom åren. Det sjunkande antalet beror på olika saker. En faktor är att gamla personer blivit ännu gamlare och flera från förr inte längre är i livet. Att samlingar och arrangemang av denna typ fick sig en knäck av pandemiåren och inte hämtat sig är naturligtvis också en förklaring till det avsevärt lägre antalet deltagare jämfört med för säg 20-25 år sedan.

En annan anledning till att man är färre än förr är att – och detta är allvarligt! – intresset för internationella frågor och mission sjunkit bland ledare och styrare i kyrkoorganisationen. Med detta finns också påmånga håll en utbredd passivitet i drivet att föryngra och vidga sådant man anser ”etablerat”. I många församlingar fokuserar man så stor utsträckning på det man måste göra – begravningar och olika form av administrativa dokument är ett par exempel – att volym och inriktning på vad man kan och skulle kunna göra lätt försvinner ur synfältet. Intresset för internationella saker, tankar och utbyten åker då med ned i det avloppet.

Hur som helst var det kul att träffa en del andra runt 70 bast som delar mitt intresse. Förutom mingel, snack och prat tog jag del av två av konferensens programpunkter. Den ena var ett par från kyrkokansliet som berättade om 150 år av internationella kontakter och hur sånt utvecklats genom åren – från utsända missionärer och ekonomisk biståndsverksamhet till dagens förbindelser mellan självständiga kyrkor. Det föredraget fick ett visst ”uppifrånperspektiv” – lätt hänt när de föredragande har tjänst på Kyrkokansliet med dess tankar på att vara centrum i kyrkan.

Det andra seminariet handlade om situationen Israel-Palestina, främst av idag. Hon som stod för anförandet är stationerad av studieförbundet Bilda i Jerusalem. Intressant.

Jag lämnade konferensen vid 16-tiden efter de två seminarierna. Annat viktigt var för handen: kalas hemma hos barnbarnet Lisa. Hennes pappa fyllde år och det blev middag och tårta där.

Igår om söndagen anslöt konferensdeltagarna i Högmässan i Älvsby kyrka. Biskopen predikade. Jag citerar ur filmen Forest Gump: That’s all I have to say about that.

OBServera citationstecknen i rubriken. Eller heter det citattecken? Spela roll gummiboll! Enligt Wikipedia kan det heta både och. Klösmärken typ ” kan ha bägge namnen och används mestadels för att i text ange repliker och citat. Ibland kan markeringen också beteckna ironi – så i min rubrik.

Tidigare i veckan såg jag i SVT2 programmet Dox: I väntan på Harmageddon. I direktsändning gick det första gången sent på tisdagskvällen men i SVT play såg jag det lite upphackat redan på måndagen. På SVT play kan det betittas när man så önskar, något jag både rekommenderar och uppmanar dig, noble Bloggläsius, att göra.

Vilka ”kristna” galenpannor var min spontana tanke när jag såg och sett programmets beskrivning av politisk högervridning i stora delar av de så kallade evangelikala kyrkorna och rörelserna i USA. Förutom högervridningen och märklig Bibelanvändning finns hos dessa en totala fixering vid och 120%ig uppbackning av den nuvarande staten Israel och allt vad dess regering, militär och extrema bosättare företar sig.

Folk, både i USA och här hemma, får ha högersympatier om de så vill, till och med extrema. Jag kan tycka mycket sånt är fel och menar att de är vilse i pannkakan men man får tycka annorlunda än jag – bara man inte ljuger eller medvetet förvränger fakta. Till syvende och sist är politiska sympatier och antipatier världsliga saker.

När politiska åsikter – oberoende av riktning – pyntas och motiveras med argument ur tro, Bibel och teologi blir jag mer uppmärksam. Då vill jag av respekt just för Bibel och kristen tro undersöka om resonemangen håller vatten. I det avseendet blir Bibeltugget från en del amerikanska så kallade mega-kyrkor och krist-sionistiska sammanhang både falskt och hädiskt. Visst skriker de sig blå i nobban att hela Bibeln bokstavligt är Guds auktoritära Ord men sedan leker de plockepinn med lösryckta fraser som de kombinerar för att sanktionera synsätt som är helt i strid med Bibliska huvudtankar i allmänhet och hur Jesus är och agerar i synnerhet. Deras så kallade dispentionalism – som den krist-sionistiska tanken kallas – är ursprungligen en engelsk kättersk obiblisk uppfinning från andra halvan av 1800-talet som sedan grott och götts av teologiska fantasier bland en del evangelikaler främst i USA.

Här hemma i svenska sammanhang har i omgångar en viss infärgning av detta skett främst i en del frikyrkliga och frikyrkoliknande sammanhang. De kulörerna är svagare nu jämfört med till exempel på 1970-talet. Då var det betydligt vanligare med tidsscheman för de yttersta tiderna och Jesus årsfixerade återkomst och liknande. Svenska kyrkan och andra så kallat historiska kyrkor har dock i betydligt lägre grad än hos en del reformerta evangelikaler haft inslag den typ av ”kristna” galenpannor man möter i programmet – tack och lov.

Först lite om drakar i världen:

Julens klapphög tenderade att barnbarnen kvantitativt gynnades vad gäller antalet paket. Deras föräldrar blev inte utan men fick färre. Mor- och farföräldratyper som vi blev naturligtvis inte utan men klappar till oss som redan har (eller själva köper) det vi tycker vi behöver är knappast det mest viktiga vad gäller vad som läggs under granen.

Hur som helst innebar det några böcker – ett säkert tips.

En började jag läsa direkt men tog tajmaot när jag fick Svensk Exegetisk Årsbok som jag berättade om den 22:a januari i inlägget seå 88/2023. Efter den tillbaka till julklappsboken Drakspår – på jakt efter världens mest kända reptil av Bo Eriksson, knappt 350 sidor.

Mycket intressant!

Tankar om drakar och liknande djur och odjur finns och har funnits i alla tider i alla kulturer över hela världen. Egentligen är detta ganska märkligt då monsterreptilen inte finns eller har funnits någonstans vare sig i historisk tid eller tidigare. De är en ren fantasiprodukt tvärs igenom men med lite olika innebörd på olika ställen och i olika tider. Kanske kan man tycka att ämnet har lite klass av onödigt vetande för nördar. Strunt i det! Eriksson kartlägger och redovisar saken i boken som är en god genomgång av drakar i världen.

Så över till världens drakar:

När vi skulle fara till Uppsala med omnejd – jag berättade om resan i förrförra inlägget lite mesigt? – konstaterade jag att boken om drakar var läst till mer än hälften och troligen inte skulle räcka under vår tripp. Med den insikten packade jag i stället ned en annan av julklappsböckerna jag då ännu inte påbörjat.* I väskan hamnade då Imperierna fall – från Akkad till USA skriven av historikern Dick Harrison.

Jag gillar Harrisons sätt att berätta och äger flera volymer sprungna ur hans vad det verkar nästan patologiska skrivklåda. De runt 400 sidorna i Imperiernas fall håller hans stil och berättar populärvetenskapligt om stormakter och välden från Akkad i Mellanöstern för ungefär 4300 år sedan till dagsläget våren 2021 då han tillägnar sin hustru manuset. Att på det sidantalet tugga sig igenom imperier på alla kontinenter och under så lång tid blir naturligtvis mycket översiktligt och att surfa lite på ytan. En rejäl litteraturförteckning i slutet ger dock tips om man vill fördjupa sig i Stormoguls rike eller Ryssland-Sovjetunionen-Ryssland eller annat. I sanning lärorikt om världens drakar.

Att Harrison våren 2021 tillägnade hustrun det han skrivit betyder – tyvärr – att bitar saknas: Rysslands angrepp på och ambitioner vad gäller Ukraina och Nato- och EU-imperiernas reaktioner på gäller detta är en sådan bit. Det kalifat IS utropade i Irak-Syrien och världens reaktion kom inte heller med. Vad gäller så aktuella ting får man lita till sitt minne och nyhetsbevakningen i SVT och SR.

* Att ha flera böcker på gång är för min del inget ovanligt. Jag gillar det inte men är så i alla fall.

Det svenska politiska högerblocket har fryst stödet till UNWRA som är Förenta nationernas biståndsorgan för palestinska flyktingar i Gaza, på Västbanken, i Libanon och i Jordanien. Andra flyktinggrupper i världen stöds genom till exempel UNHCIF men för de palestinier som fördrevs 1948 finns just UNWRA som biståndsorgan. Att det blev den speciella lösningen för Palestina och att den förblivit i 75 år beror på att Israel tvärt emot folkrätten och ett otal uppmaningar från FN vägrat krigsflyktingarna att återvända till de byar och samhällen de jagades bort ifrån. I stället har man bara lagt rabarber på mark, hus, odlingar och annat – en aktivitet som fortsätter. UNWRA blev därför en långlivad historia som nu det svenska högerblocket fryst stödet till. Så har också andra högerstyrda länder har gjort och medvetet valt att se mellan fingrarna och tolerera den humanitära misär som orsakas av det nuvarande hänsynslösa israeliska övervåldet i Gaza. Min enkla mening är att högern hycklar.

De argument ministrar och högerdebattörer för fram är av två slag – att 12 UNWRA-anställda enligt israeliska uppgifter deltog i Hamas-angreppet den 7:e oktober förra året och att svenska skattepengar inte skall gå till skumma individer och organisationer. Låt mig skärskåda detta en smula.

UNWRA har en massa anställda. Både 13000 och 30000 är siffror jag hört i debatten. Att bland så många finns några rötägg är beklagligt men inte ägnat att förvåna – tyvärr. Min stilla undran är om det med hänsyn taget till konsekvenserna av totalt humanitärt sammanbrott är vettigt att kollektivt bestraffa ett helt folk på grund av ett dussin numera avskedade skitskallar. Kritik och förfasning mot att folk deltog i angreppet den 7:e oktober är helt rimlig men då jag varken ser eller hör någon kritik och några åtgärder från högern mot Israel som helhet när deras soldater skjuter personer som visar vit flagg menar jag att högern hycklar på ett pinsamt sätt.

Men Hamas vill utplåna Israel! Israel måste få försvara sig!

Så säger man. Och det är lika självklart som att älgar bajsar i skogen och att Ukraina skall få försvara sig mot Ryssland. Dock undrar jag stilla om det är ett försvarskrig jag nu ser i Gaza med närmare 30000 döda varav de flesta är kvinnor och barn medvetet satta på och under svältgränsen. I sammanhanget kan det vara värt att minnas att också Förintelsen – vars minnesdag vi just uppmärksammat – av sina genomförare och sympatisörer motiverades som en försvarsåtgärd för att rädda den ariska rasen.

Svenska skattepengar skall inte gå till terrorister och andra brottslingar!

Så säger man också. Det är också självklart – men UNWRA är ingen terroristorganisation. Den svenska friskoleverksamheten eller privata sjuk- och tandvården är inte genomgående brottsliga trots att det här och var finns glädjebetyg och ”lustiga” faktureringar. Deras existens, både lagliga och fuskiga, vilar dock på att skattepengar flyter in i verksamheterna.

Och jag undrar: Varför kräver inte högerkrafterna samma perfektionism av friskolorna som man kräver av UNWRA? Det enkla svaret på min fråga är att högern hycklar.