stigstrombergsson

Detta blogginlägg hade först rubriken Adaktussons nattmössa.

Jag ändrade den – rubriken, inte mössan – till ovanstående som mer motsvarar huvuddelen av innehållet.

Lars Adaktusson (KD) propagerar ivrigt och kraftfullt onyanserat om att svensk vänster (liksom FN, EU och största delen av svensk borgerlighet) är i hans ögon Israelfientlig. En artikel i gårdagens Aftonblad – klicka här – är ett exempel. Argumentationen bygger helt kort på att Israel till skillnad från omgivningen är en fungerande demokrati med god ekonom, fri press, demonstrationsrätt mm.

Mig veterligt brukar svensk vänster (liksom FN, EU och största delen av svensk borgerlighet) inte kritisera de sakerna. Det är inte Israels inre förhållanden man tungt kritiserar utan de punkter där denna demokrati agerar ovärdigt demokratier och sätter sig över folkrättsregler genom att till exempel flytta in den egna befolkningen på ockuperat eller som man själv kallar det: omtvistat område. Det är detta svensk vänster (liksom FN, EU och största delen av svensk borgerlighet) kritiserar – men aldrig Adaktusson.

För en dryg vecka läste jag på nätet i den israeliska tidningen Haaretz och fann en nyhets-artikel jag fann intressant. För några år sedan var jag i Betlehem och såg själv hur israeliska bosättningar på palestinsk mark påverkar staden genom att försvåra kommunikationer, begränsa vattentillgång och annat. Då artikeln handlade om Betlehem kopierade och sparade jag den i min dator.

Adaktussons nattmösseslutsatser i Aftonbladet igår fick mig att översätta och här för min begränsade läsekrets publicera Haaretz-artikeln. Google Translate gjorde grovgörat och jag har försökt förbättra svenskan. På engelska finns den här.

Israels projekt på Västbanken ringar in Betlehem med bosättningar

Regeringen har avdelat cirka 1200 dunam (300 tunnland) för att planera ett nytt bostadsområde som skulle utvidga bosättningen Efrat in mot Betlehem – detta i ett område som anses särskilt känsligt av diplomatiska skäl.

Området förväntas expandera det bebyggda området i bosättningen Gush Etzion upp till den palestinska stadens södra utkanter på ett sätt som skulle ringa in Betlehem med bosättningar.

Den civila förvaltningen överlämnade området till Bostadsministeriet i slutet av förra månaden, ett steg som gör det möjligt att starta aktiva planering av området Givat Eitam (Eitam Hill). Kullen ligger i Efrats förvaltningsområde men på östra sidan av separationsbarriären.

År 2013 försökte regeringen att skynda på en omfattande byggnation i territorierna, inklusive flera hundra bostäder i Givat Eitam. Premiärminister Benjamin Netanyahu torpederade då en liknande plan på grund av internationellt tryck.

Ungefär ett år senare försökte bostadsminister Uri Ariel öka expansionen men stoppades. År 2016 meddelade regeringen att en markundersökning hade genomförts på platsen för att skapa ett sammanhängande område statligt land mellan Kullen och Efrat. Detta steg togs med tanke på planen att bebygga Kullen på privat mark som ägs av ett dotterbolag till KKL – Judiska Nationalfonden.

En framställan mot den planerade byggnaden på platsen gjordes till Högsta Domstolen av rörelsen Peace Now. I slutet av förra månaden informerade staten HD om att ett viktigt steg tagits för att bygga vidare på platsen: Området tilldelades Bostadsministeriet för planering. Efter att fördelningsförfarandet på kort tid avslutats börjar den faktiska planeringen av ett bostadsområde på platsen.

I sitt tillkännagivande till HD skrev Statens Åklagarmyndighet /på besvärligt byråkratispråk, over anm/: "Nyligen har avsikten hos Svarande 2 (myndigheten som ansvarar för övergiven statlig egendom i Judeen och Samarien) formulerats, med kunskap om det politiska ledarskapet, att ingå kontrakt i ett licensavtal för planering med Bostadsministeriet, avseende statens mark i uppgörelsen med Efrat som ligger i centrum för framställningen, i syfte att planera ett bostadsområde. Ett tillkännagivande av denna avsikt offentliggjordes den 26 december 2018 i Betlehems Samordnings- och Förbundsstyrelse, och ett meddelande skickades till det Palestinska samarbetet."

Som ett resultat avdelade regeringen ett stort område till Bostadsministeriet för att planera området – 1.182.5 dunam på Kullen. Planeringslicensen är planerad att träda i kraft inom 30 dagar efter offentliggörandet av meddelandet den 26 december.

Chefen för Settlement Watch team i Peace Now, Shabtay Bendet, sa: "Regeringen korsar en röd linje genom att förorda en ny bosättning i E2, något som sannolikt kommer att bli ett dödligt slag mot chansen till fred och en tvåstatslösning. Netanyahu-regeringen tar ett farligt och dolt steg för att undvika offentlig kritik i Israel och över hela världen. Det är ingen slump att detta gjordes direkt efter det att nyvalet tillkännagavs och den allmänna uppmärksamheten i Israel riktar sig mot politisk utveckling, och under julhelgen när hela kristna världen är på ledighet."

Efrats kommunfullmäktige byggde en liten utpost mellan två byggnader på Kullen i september förra året. Denna illegala utpost fungerade som ett slags uttalande av rådets avsikt: Ett bostadsområde på platsen som förväntas omfatta flera hundra bostadsenheter.

26 december gavs denna ”julklapp” till den muslimska och kristna befolkningen i Betlehem. Är det en nyhet Adaktusson sovit över?

Vädret är något man inte kan göra något. Hur vackert det än är.

Men vackert är det! Varit så i inemot en vecka.

I januari betyder vackert väder smällkallt. I alla fall i Älvsbyn där jag bor. 30 minusgrader plus minus 3-4 stycken. Vi har nu haft kallast i landet flera dagar. Jag tror det var i förrgår man sa på TV att i Älvsbyn hade uppmätts landets lägsta temperatur denna vinter. När jag skriver detta gassar solen som minst lågt på himlavalvet och det är minus 27.

Inget svammel, alltså.  Och inget att göra något åt annat än att anpassa sig med stugsitteri och, om man går ut, rejäl påbyltning. Gnälla är ingen idé. Det finns folk som gör det – piper över både snö eller kyla eller vintermörker eller alltihop – som om det är något alldeles oväntat när man bor i Norrbotten. Lavvitårlivit! säger jag bara. Lavvitårlivit!

Men nu har jag blivit lite djuriburig. Vad ska jag hitta på att göra?

• Sortera papper? Båååring! Även om det skulle behövas. Jag har sjuttielva manus till predikningar, föredrag, lektioner, griftetal, bibelstudier och annat som jag skulle kunna ta tag i och mata in i det register- och kartoteksystem som jag upprättade när jag började som präst. Men...
• Titta på TV? Går väl an men nu börjar det bli trist. Regeringsfrågan är ju klar. Star Trek – The Next Generation med kapten Jean-Luc Picard är Netflixad till sitt slut. Star Trek Deep Space Nine är ju bara SÅ töntig. På Netflix fann jag dock en rysk serie om Trotsky som var intressant.
• Läsa en bok? Det gör jag. Har tre på gång. Två ligger på framtidens hög och fyra fjärrlån väntar jag på från biblioteket.
• Fara till Luleå och hälsa på i barnbarnens skola – eller annat folk? Den tanken är god men att temperaturen är ju kring tretti kyler ner saken något.
• Men att blogga då? Sådant kräver, hur osannolikt det än av resultaten verkar att vara, att jag tänker och för att kunna tänka på något behöver jag få något att tänka kring. Visst finns det sådant men det är ju som samma sak hela tiden och jag har redan skrivit om kylan, vårens Samosprojekt och annat. Mina försök att få någon Bloggläsius eller Bloggläsiös att i kommentar visar att den tänker leder inte till rusning. Allas hjärnor verkar ha frusit ihop eller så har allas tangentbordsfingrar stelnat i kylan.

Men med ingenting att skriva någonting om får man skriva någonting om ingenting – någonting jag nu gjort.

. ..tror jag inte på! Inte horoskop heller! Det säger jag först.

Sedan säger jag: Ibland halvstämmer det ganska bra.

Vad gäller horoskop – som jag inte själv läser – har jag ändå varit med om att det passat in. Vid ett tillfälle var jag med om att det på en tidigare arbetsplats, där kaffepausens lilla högläsningsstund var lokaltidningens stjärnprognoser, att texten en dag sa: Din ekonomiska situation kommer påtagligt att förbättras. Det var inte bara mitt zodiaktecken det gällde. Flera andra i djurkretsen  spåddes med besläktade formuleringar liknande utveckling. Vi satt alla tagna av insikten att arbetsplatsens löneutbetalningsrytm verkade styras av planeterna gång på himlavalvet. Eller hur det nu var.

En liknande sak är det med det jag med rubrikens ord kallar facebookoskop. Jag menar olika tester och liknande som man kan göra i detta sociala forum och på andra platser på nätet. Vilka parametrar och algoritmer – som jag inte vet vad det är – eller annat som används har jag inte en susning om. Ibland erbjuds jag att bara genom en bedömning av mitt porträtt få en karaktäristik av vilken mumindalsinnevånare jag motsvarar eller vilket yrke som skulle passa mig. Jag gör inte alla sådana ”tester”. Inte heller offentliggör jag resultatet av alla de få jag gör. De stämmer ju inte! Men ibland faller det ut ganska väl. Faktiskt.

I maj 2015 fick jag följande ”diagnos” om Mumindalen:

Du är Mårran! Du är överskuggad av din ensamhet och mörka sida. Man är rädd för dig och undviker dig men det är bara för att de inte förstår dig. Du är inte farlig och har aldrig skadat någon. Dina dystra tankar följer dig men du van vid att få så som du vill.

Inte helt fel.

Kollar jag vilken av Astrid Lindgrens olika figurer jag är blir jag Emil vilket är helt fel! Karlsson på taket stämmer bättre – vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år. Orden vacker, genomklok och lagom kan man dock ha delade meningar om.

Vilket yrke passar ditt ansikte bäst för?

Det var en testfråga förra helgen. Svaret syns i bilden invid – som blir större om man klickar på den. Då bild och berättelse hör ihop kommer nu ett avslöjande: Jag tänkte faktiskt bli lärare.

Så tänkte jag när jag gick gymnasiet. I Religionskunskap och Matematik. Ganska knasig ämneskombination men jag var road och intresserad av bägge ämnena. Med inemot ett halvsekel på nacken finner också jag det hela ganska obegripligt men icke desto mindre var det så.*

Med dessa lärarplaner började jag med 40-poängskursen AB Religionskunskap i Uppsala. 40 poäng på den tiden var ett läsår. Kursen kunde fungera både i en filosofie och teologie kandidatexamen.

Efter detta första år var jag framme vid valet och kvalet. Fil kand för att bli lärare eller Teol kand för att bli präst?

Halva tredje terminen för att bli präst innebar råplugg av den grekiska Nya testamentet är skrivet på, näst intill oanvändbart i Grekland av idag. Andra halvan gällde Gamla testamentets hebreiska, ett lika dött språk. Målet var att man efter denna Språktermin skulle med hjälp av ordlista och grammatik kunna arbeta med dechiffrera Bibeltexter på deras originalspråk. Jag är inget språksnille (heller) så nu var det ödets hösttermin. Eller vägvalets.

I den ungdomsfromhetstradition jag fanns i var tanken inte främmande att som vi sa lägga ut ull. Det var att på olika sätt men likt Gideon i Domareboken kapitel 6 om att söka vägledning från Gud. I mitt aktuella fall blev det ungefär följande samtal i bön:

Gud! Jag börjar språkterminen! Språk är inte min grej. Men jag skall plugga hårt. Låter Du mig klara språken går jag vidare på teologivägen. Kuggas jag ser jag det som en signal på annat. Jag begär inte att Du skall skriva mina tentor. Det ansvaret tar jag men om det är Din tanke att jag inte skall bli präst är det ett bra sätt att styra av mig nu. Att kuggas i språk är ingen prestigeförlust alls utan nästan bara väntat.

Jag klarade grekiskan och hebreiskan med minsta möjliga marginal.**

Som präst har jag alltid känt mig mest bekväm i pedagogiska arbetsuppgifter. Förkunnelse, Undervisning av konfirmander och i Bibelstudiegrupper tycker jag att jag haft lätt för. När det kommer till samtal, själavård och terapeutiska uppgifter har jag väl inte varit dålig eller känt motvilja men ändå upplevt att det inte riktigt varit mitt bord. Jag är fylld av beundran för dem som till exempel verkar inom Sjukhuskyrkan. Jätteviktig sak men Nej! Verkligen inte i mitt fält. Där är inte mina talanger. Finns sådana är de mer av pedagogiskt slag.

Och jag blev ju lärare! På Folkhögskola i 16 år.

Efter det mest förkunnelse och undervisning i församlingen de sista fem åren innan pensioneringen. Som det är si och så med. Jag har denna vår blivit ombedd att göra tre saker:

Leda Högmässa i kyrkan en gång i månaden följd av en andakt på ett äldreboende samma dag och sedan Veckomässan onsdag efteråt. Det är Förkunnelse.

Bibelstudiegruppen tisdagar udda veckor 18.30. Undervisning.

Temaresan för vuxna till Samos vecka 20 med förberedelsesamlingar. Också Undervisning.

Och nu i dessa yttersta tider har jag svarat positivt till att vikariera som religionslärare. Anhopning av uppgifter för nutida ordinarie lärare på folkhögskolan gör att det behövs ett inhopp, för mig blir det ett återfall, en dubbeltimme på skolans allmänna linje. Också Undervisning.

Så facebookoskopet kanske stämmer.

*Mattebegåvningar finns i dynastin. Bägge sönerna blev ingenjörer. En av dem doktorerar med matte som forskningsverktyg. Googlar man mitt efternamn – alla Strömbergsson är släkt – hittar man förutom en massa fotboll och annat också en professor i matematik.

**Lite ironiskt är det då att efter Språkterminens 20 poäng blev huvudämnena i min examen Bibelns två testamenten i språkliga varianter – 20 poäng i Gamla och 40 i Nya. När jag sedan blev Teologie Magister blev det 40 till i som det heter Nya testamentets exegetik.

Till detta kan nämnas att poäng och examensnamn numera är annorlunda. Multiplicerar man allt med 1,5 hamnar man i de siffror man räknar med idag. 

I början av 1990-talet fick jag delta i en tre veckor lång studieresa till Guatemala och El Salvador. På flera sätt blev den resan en kurvpunkt för mitt sätt att tro, tänka och förstå Bibel, kyrka, samhälle, andra, mig själv och annat. Att använda ordet vändpunkt för att beskriva vad mötet med kontextuella tolkningar, befrielseteologi och dito pedagogik vore att ta i. Jag var redan på den resan – som mycket i svenska teologi och pedagogik – utifrån egna erfarenheter som församlingspräst, att ha haft konfirmander och vuxenstudiecirklar i SKS-anda, numera studieförbundet SENSUS. Folkbildningsidealet behövde jag inte helomvändas till men att ta kurvan skarpare åt det hållet är aldrig fel och om detta skulle jag kunna skriva mångmeterlånga blogginlägg – men avstår.

En mening med resan var att vi efteråt skulle vi vara informatörer om vårt möte med en annan kyrka och dess villkor och med det söka vara inspiratörer för församlingsutvecklingen här hemma. Vi skulle anteckna, samla material och inte minst fotografera för att kunna berätta. Detta var före digitalkamerornas tid. Det handlade därför om att ta kort, främst dia-bilder. Något yngre läsare kan behöva Googla fram vad det är/var. Det handlade kort uttryckt om att i sin kamera ha så kallad film och ur film till min kamera kunde jag få fram 36-38 bilder. Film var ganska dyrt i inköp, framkallning och montering i ramar. Jag tror jag hade tio filmer med mig och tänkte att mer än mellan 350 och 400 bilder kan det ju inte bli frågan om, 15-20 bilder per dag.

Ta inte en bild om ni inte har en berättelse till bilden!

När ni har en story till en bild blir den värd att visa!

Så löd råden vi fick av en av medresenärerna. Han var journalist och borde rimligen veta. Mer sa han naturligtvis men poängen han ville ha fram är att kort bara visar men bilder berättar.

Jag tog många kort under den resan. En del blev också bra bilder som gick att visa som stöd för mina berättelser.

Resultatet kanske var si och så men också detta blev en kurvpunkt i tankegången. En tid senare förstärktes kurvan av en finländsk vuxenpedagog (Siv Their?) som i en bok berättade om en uppmaning hon fått när hon kört fast i något hon förberedda sig för att säga eller skriva. Hon fick rådet av sin man som var civilingenjör: Kan du inte rita din tanke har du inte tänkt färdigt.

Med detta och annat – inte minst familjegudstjänster med barn – i bagaget försöker jag ofta åtminstone för mig själv få till en bild, en skiss eller en illustration till det jag skall presentera. Jag lyckas inte jämt men ibland får berättelsen en bild.

Men det slår åt andra hållet också. En bild skapar associationer och tankar som är mer än, går utöver, bilden. Bilden får en story och den behöver inte alls vara tänkt av den som framställt bilden utan dyker bara upp i min (förvirrade) hjärna.

Jag har inte skrivit så mycket och så tätt på min blogg den sista tiden.

Men jag har samlat bilder, något som numera i denna digitala tid är busenkelt och kan göras ekonomiskt ohämmat. Och bilder har gett mig tankar om både ditt och datt.

Bilden som pryder detta inlägg är en sådan. Klicka på den så blir den större. Jag tänker inte nu berätta mina (kyrkliga) tankar kring den. Detta blogginlägg är redan långt nog. Men jag gör en annan sak:

Jag utmanar dig, noble Bloggläsius!

Jag utmanar dig att i kommentarsfältet skriva dina tankar till bilden.

Uppgivenhet är inte ett framträdande drag hos mig. Alltså den rena kapitulationskänslan som kvider: Detta går inte alls! I stället är jag envis och tjurskallig i en omfattning som långt ifrån alla omkring mig uppskattar men som hos mig fungerar positivt – oftast.

När det kommer till läsning av böcker blir detta tydligt. Går du, noble Bloggläsius, igenom mina blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12 kan notera att jag läser om lite av varje. Långt ifrån allt känns jätteintressant men åren har lärt mig att om man biter i och kör på blir det mesta åtminstone halvt begripligt och därför intressant. Men det måste vara halvt begripligt hur intressant det än kan tänkas vara och den bok jag nu i halvläst skick placerar i hyllan är för mig långt ifrån halvfattningsbar. Ämnet är krångligt och speciellt väldigt långt borta från vad jag för det mesta sysslar med. Språket är dessutom fack-utrikiska och det gör det ju inte lättare.

Men jag försökte! Och är imponerad!

Här har jag i ett tidigare inlägg berättat vad det gäller och nu skriver jag i klartext att boken Condition Monotoring of Wind Turbine Drivetrains Using Wavelet Analysis fattar jag faktiskt inte ett dugg av. I alla fall nästan inte ett dugg. Bara lite. Att det handlar om maskiner begriper jag. Det gäller växellådor (tror jag) och hur man med resonansvågor (tror jag) skall kunna mäta och notera slitage på vitala komponenter (gissar jag) så att de kan bytas innan de totalpajar. Men mer förstår jag inte. Engelskan är krånglig och fylld av tekniska facktermer. Matematiken ska vi bara inte prata om! Jag var naturvetare på gymnasiet för ett halvsekel sedan så jag känner igen krumelurerna men det stannar där.

Obegript och halvläst ställs den i hyllan. Författaren är den yngste av våra fyra barn och det är hans licentiatavhandling vid Luleå tekniska universitet som kvalar in på hyllplats. Som pdf-fil kan den laddas ner här.

  ...visste jag inte vad det var förrän nu. Den okunskapen skapade inga som helst problem men att veta det gör ingen skada heller. Vad det verkar verkar det vara en norsk motsvarighet till det svenska Augustpriset som årligen delas ut för böcker i olika kategorier.

Boken Kartornas Historia av Thomas Reinertsen Berg är just läst. Den var inte en av de julklappsböcker jag fick annat än som ett ojulklappsinslagen present från mig till mig själv. Intressant. Lite norsk kanske eftersom författaren är norrman men utveckling och processer i nabo-landet kan ju inte skilja sig så alldeles våldsamt från hur det var i gamla Svedala.

Kartor bär budskap skulle kunna vara en kärnfull summering. Budskap om det samhälle och de ideer som ritade kartan. Inte alltid har det handlat om ”exakt återgivning” i skala 1:1 utan snarare om ideologisk eller annan intressemotiverade försök till avbildning av land och vatten.Faktiskt väldigt intressant! Och jag slås av det faktum att vad som skulle kunna kallas ”moderna kartor” med därtill hörande geografiska tankegångar är relativt sena tankemodeller. Kontinentaldriften till exempel är bara femti år fast den pågått länge.

Bokens baksidestext lyder:

Vad är en karta? Hur har människor föreställt sig världen genom historien och vad säger kartorna om oss själva?

Thomas Reinertsen Berg tar oss med på en resa från stenåldersmänniskornas mystiska symboler fram till GPS och Google Earth i en underhållande och rikt illustrerad berättelse om vetenskap och världsbilder, konst och teknologi, makt och ambitioner, praktiska behov och drömmar om det främmande.

Vi får möta visionära geografer, heroiska upptäcktsresanden och karthistoriens okända hjältar. Utvecklingen i Norden – under lång tid en vit fläck på kartorna – löper som en röd tråd genom boken.

Kartornas historia vann den norska bokbranschens finaste utmärkelse – Bragepriset – och har översatts till ett tiotal språk.

ISBN 978-91-7779-705-0.

Det har blåst över!

Så verkar det vara söderöver där den där elavbrottsskapande trädfällande blåsten bedarrat. I vår egen fastighet har också vinden mojnat.

Nyåret är passerat. Alla barn och barnbarn har nu lämnat sina far- och morföräldrar. De har återvänt till där de bor för skola, arbete och annat. I morgon drar också Primärhustrun tillbaka till sitt jobb och pensionären, alltså jag,  blir ett antal timmar ensam i fastigheten. Då de två gudstjänsterna jag fick ansvara för denna Trettonhelg nu ligger i förfluten tid och Tour de Ski liksom JuniorVM i ishockey är över har en viss ro och stillhet infunnit sig. Kanske blir det till och med tid att blogga lite. I kväll bara en kort snutt fast det finns mycket jag funderar kring.

I veckans nummer av Kyrkans tidning fanns en riktigt bra artikel som inte är tillgänglig för vem som helst på deras hemsida. Synd. Dn handlar pm förkunnelsens innehåll och funktion i Svenska kyrkan av idag. Ett par doktorander intervjuas. Kanske återkommer jag till den och det temat längre fram. Nu nöjer jag mig med att i all ödmjukhet påstå att forskningen håller på att komma fram till vad jag under flera år observerat och tyckt.

Nu blir det skarpt läge att rekrytera till och förbereda läs- och temaresan till Samos i maj. Man kan läsa om den på Älvsby församlings och älvsby folkhögskolans hemsidor.

Barnbarnet Adrian, till sist, är en finurlig filur. Han går 6-årsklass. Tydligen har hans hulde fader och moder tagit med honom till en butik för att inhandla någon sorts innedoja. Barnen springer ju i strumplästen vilket formligen käkar strumpor. Då han erbjöds de som är avbildade ovan utbrast han vad som också står i skärmdumpen från vår Messengergrupp. Klicka på den blir den större.

Lite kärleksfullt halvsågad känner man sig.

Först av allt önskar jag alla nobla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor ett

GOTT NYTT ÅR!

Så var det gjort.,,

De stora barnbarnen* har ett hatkärleksförhållande till en sak som de yngre** inte ännu hunnit ta ställning till. Det handlar då om att handla. Alltså att följa med farfar – det är jag – på hans under förhandenvarande omständigheter dagliga promenad till COOPerativabutiken för att som det med lätt föraktfull ton sägs kompletteringshandla. De förhandenvarande omständig-heterna är att vi är nio vuxna och fyra barn i huset och att de vuxna häller i sig hektolitrar med kaffe och trycker i dig kvadratmetrar med Norrgott-bredda brödstycken bestaplade med ost eller annat pålägg. Mejerivaror, grönsaker och frukt försvinner också likt materia i universums svarta hål.

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner?

Så långt hann jag skriva tidigare idag innan det var dags för COOP-besöket. Nu ärhon – klockan alltså – in emot midnatt mellan 1 och 2 januari 2019. De flesta sover. Jag får lite datortid tillika fysiskt utrymme för mig själv och min dator.

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner? löd frågan.

Svaret är enkelt: Det tar sån tid! Du ska ju prata med alla människor!

Jag pratar inte med alla på byn. Det är en överdrift! Men ofta blir det med någon eller några man växlar några eller flera uppdaterande ord. 40 år på orten har ju satt sina spår – typ. Och folk är ju trevliga. Varför skulle jag gå in för motsatsen?

Dessa enkla promenader och annan tid nu när jag inte är i aktiv tjänst innebär tillfällen till mång slags funderingar kring vitt skilda ämnen. En och annan kan nog bli ett blogginlägg när huset om några dagar töms och mer skrivtid ställs till förfogande. Vem vet.

* Det är i Luleå Tyra åtta och tre kvarts år samt hannes bror Adrian sex och ett halvt.

** Småkusinerna Lisa från Järvsö är ett och ett halvt och lilla Ava som tekniskt sett är bodensare är snart ett halvt år.