stigstrombergsson

Det är udda vecka denna vecka.

Det betyder att i morgon, tisdag, samlas babbelstu – förlåt: Bibelstu – diegruppen som brukligt är klockan 18.30 i Älvsby församlingsgård. Då och då har jag nämnt den. Jag har också berättat att för två veckor sedan gjorde vi något av en nystart. Vi hade då ytterligare ett par veckor tidigare avslutat vår årslånga genomgång av Apostlagärningarna och det hade blivit läge att ge sig i kast ett av breven i Nya testamentet. Johannes första brev noga sagt.

Det tog vi upp på Tomas tid sa en av deltagarna. Hon visade på noteringar hon gjort i sin Bibel. Flera nickade instämmande.

Va bra! Då kan vi växla i att leda samtalet! sa jag. Då nickade ingen.

Under hela den tid jag kan överblicka i Älvsbyn – snart 41 år – har det funnits minst en Bibelstudiegrupp. Från hösten 1983 och ungefär tio år framåt hade jag förmånen att få finnas med. Det blev möjligen någon termins time out en bit in i 90-talet när alla fyra prästtjänsterna var vakanta men det rörde sig om max ett halvår innan Tomas Lång som komminister och sedan kyrkoherde ledde gruppen i runt räknat ett kvartssekel innan han slutade och jag fick uppdraget igen.

Det finns individer som är med nu och som var med på 80-talet men alla kan ju förstå att det är frågan om enstaka figurer. Att människor blir äldre och så småningom dör är naturligt men Bibelstudieverksamheten har inte upphört. Lite i vågor har det varit men nya personer ansluter. Gruppen är ju öppen!

Vid ett terminsskifte eller när man byter material är det extra enkelt att ansluta – alltså nu.

Det är därför jag skriver om saken på min blogg och på Facebook.

Att läsa breven i Nya testamentet var och är annorlunda än att läsa till exempel evangelierna, berättelserna om Jesus. För två veckor sedan delade jag en del funderingar kring den saken och jag återger nu det här i några punkter:

• De som skrev de skrifter vi har i Nya testamentet hade några läsare/lyssnare i åtanke. Det är egentligen ganska självklart. De som skrev visste något så när vilka lyssnarna var, vad de hade för förhandsinformation och vilka omständigheter som rådde. Det påverkade författarna.
• När ett åhörargäng -man läste ju alltid högt i antiken – fick ett evangelium visste de i förväg vad som stod i boken. I mer än 30 år innan det första evangeliet skrevs hade man ju berättat muntligt om Jesus. Man kunde alltså storyn. Man visste hur det skulle gå när när någon började läsa den prosa som evangelisterna mest skriver. Man uppfattade hela Jesusberättelsen samtidigt – även när man läste bara en del eller en episod. Man läste/lyssnade synkront – så kallas det på bibelvetenskapliska.
• Vad gäller detaljer i den story man kände hajade man till om en författare presenterade saken lite annorlunda än vad man redan hört från någon annan. Platsbyten på händelser, ändringar, strykningar och tillägg fick en att fundera och det vet författarna. Bland annat därför de ibland lite lurigt ändrar en del saker.
• När ett brev kommer – och breven är grovt sagt skrivna innan evangelierna skrevs – är innehållet okänt. En läsarna/lyssnarna vet ju inte vad ett brevet innehåller. Det är en eller flera nyheter och aktualiteter som bygger på det man hört, inte ännu läst, om Jesus. Det är en annan slags litteratur – mer kompakt, sammanfattande, resonerande. Ett brev kan innehålla några saker och ibland tugga om lite men är i huvudsak stegvisa resonemang – och bör läsas så.

Efter ungefär dessa punkter bet vi tag i Första Johannes brev kapitel 1.

Läs nu det gärna. Nej, inte gärna. Läs det!

Följer man resonemanget ser man att

• först står det något om Jesus i vers 1-2.
• I vers 3-4 nämner Johannes avsikten med sitt brev – att läsarna/lyssnarna skall vara i gemenskap med avsändarna. Detta är sättet att vara i gemenskap med Gud, alltså ingen Gudsgemenskap utan koppling till andra som tror.
• I vers 7 ett litet omtag om Gud och själva fundamentet i kristen tro – förlåtelsen.
• Fem viktiga teser, alla inledda med ”om vi”, kommer så i verserna 8-10.

Kapitelindelningen är betydligt yngre än själva texten. Första kapitlet som är kort är ett perfekt exempel på brevens kompakta stil. I det betydligt längre andra kapitlet resonerar Johannes vidare och det skall vi prata om i morgon kväll.

Man kan ansluta!

*  Femte bokstaven i det grekiska alfabetet är epsilon – ε – ett kort e.

Inte ens i mina värsta anfall av självupptagenhet inbillar jag mig att han eller hon – fler är det nog inte – som regelbundet i all hast ögnar det jag skriver här på min blogg kommer ihåg vad jag i förbigående den 24 juni förra året nämnde i inlägget misssommarrapport. Jag finner mig därför nödd att återupprepa den då givna informationen: i födelsedagspresent av blomma och barn med flera fick jag ett par turskidor.

Som information till helt okunniga vill jag förklara att det inte handlar om skidor som ger tur. Spel och dobbel motsätter jag mig å det allvarligaste. Det är inte heller skidor som står på tur som ersättning för andra lagg som kanske inte är perfekt vallade eller nåt sånt. Det är skidor lämpade för att som norrmännen säger gå på tur utan att vara beroende av preparerade spår, pistade områden eller andra artificielliteter. Det var sådana skidor jag fick i misssommar och idag invigdes de.

Det har varit så kallt i januari att det liksom inte känts lockande tidigare. Nu är det åt andra hållet plusgrader vilket är dumt så det förslår. Plusgrader i februari är lika galet som snöglopp i augusti – men vanligare. Fredag morgon runt 08.00 var det minus 25 men vid lunchtid bara 5 grader under noll. 20 grader på 4 timmar och det fortsatte. På kvällen plus och igår plus liksom idag då solen också bröt genom molntäcket. Då blev det skidor på men turskidorna, inte löpardito. Till att börja med är jag ingen löpare på någon sorts utrustning och då jag vet att det på grund av temperaturen skulle behövas klister samt vet att jag aldrig haft tur med sådan vallning valde jag de vallningsfria turskidorna för en timmes joggningstaktsåkning. Som kändes bra.

Varför åkte du inte igår? hör jag en förströdd fråga.

Varför inte misssommarskidorna redan om lördagen?

Jag var ju på kalas typ! I Luleå!

Inte Luleå stifts internationella konferens som genomfördes samtidigt men ett annat kalas.

I lördags för en vecka sedan fyllde sonhustrun 30 år.

Fredagen gångna vecka fyllde vår son som är hennes make 31.

Den 1 mars fyller deras dotter tillika vårt barnbarn Tyra 9.

Allt detta blir summa 70 år och sådana kalas missar man inte. De är ju äldre än jag som nu pausar skrivandet för att se första avsnittet av miniserien Les Misérables på SVT. Det vill jag inte missa.

( --- )

Efter kalaset gick jag och primär hustrun på bio och såg Green Book med Viggo Mortensen i en av huvudrollerna. Sevärd. Rekommenderas.

Idag, söndag, innan egen skidåkning var det skidåkning på TV med svenskt guld. Innan dess Högmässa i kyrkan. Om den och annat i relation till den och EFS kanske jag skriver i morgon.

Kanske.

Med ordet think-tank menar man – tror jag – ett gäng mer eller mindre självutnämnda mer eller mindre kunniga mer eller mindre representativa personer som har att ge mer eller mindre vettiga synpunkter på ett eller flera sammanhang. I svensk tolkning blir det tanke-bank eller det vanligare tanke-smedja. När jag hade mitt uppdrag att vara präst och lärare på folkhögskolan myntade vi ordet tänke-bänk som namn på vårt smärre arbetslags rådslags- och planeringssammankomster. Ibland blev en tänke-bänk till en lång-bänk men oftast inte. Vi var ett tämligen effektivt sammanhang där det fattades beslut om planer och vägval även om ibland också beslut fattades i betydelsen saknades.

Jag gav detta inlägg en snarlik rubrik. Började skriva på det i söndags efter att Högmässans postludium tonat ut och jag fann mig sitta i min bänk tänkande för fulla muggar. Vad jag då tänkte minns jag dock inte. Hann inte så långt. Skulle ju hem – typ.

Men under veckan har det tänkts både löst och fast som jag kunnat blogga om om jag valt att göra någonting i stället för mest ingenting. Någonting av mitt ingenting kommer i alla fall nu.

Min gode vän och trätobroder tobbe lindahl omvittnade denna vecka på sin blogg att han avser gå i pension till halvårsskiftet. Han slutar sin prästtjänst ett år efter jag (nästan) lämnade min. Helt logiskt. Han prästvigdes ju ett år efter mig fast vi är jämnåriga och hade varit både vänner och klasskamrater sedan årskurs 3 i småskolan. Vänner hade vi varit hela tiden, dock inte klasskamrater de sista två åren på gymnasiet. Han bytte linje – eller program som det heter nu. Hur som helst slutade vi gymnasiet samtidigt.* Då stack jag till Uppsala medan han blev kvar i norr som ett-års-arbetare åt Kyrkliga Gymnasistförbundet. Därför kom vi i ”otakt”.

Hans notering om pensionering å ena sidan samt till detta folks kommentarer kring att jag inte längre är (fullt) i farten skapar tankar kring just detta – fast inte när jag sitter i kyrkbänken. Det är mest fåtöljens tankar. Eller snarare tankar i fåtöljen.

Folk säger: Nu har du tid att göra vad du vill!

Det är sant. Men det blir inte så. Det att jag gör ingenting. Det är ingenting jag gör när jag sitter i min tankefåtölj och tittar på TV. Det har blivit mycket av den varan. En del kan jag skylla på en väldigt kall januari och halva februari. Men inte allt.

Men när jag tänker på det så är det nog så att jag nu i skallen har pensionerat mig. På tobbes blogg gav jag en kommentar där jag bland annat skrev:

Men det finns andra aspekter med att sluta. Väldigt fort, i egna ögon oväntat fort, blir man en alien på sin arbetsplats - och så måste det ju vara. De som är kvar riktar ju sin uppmärksamhet på framtid och samtid, inte den forntid den som slutat representerar. Man blir fort utstädad. Svårare är det för en själv rent mentalt. Tankar, nyfikenhet och intresse är ju kvar. Sedan är man ju kristen åxå och har att finnas med i församlingen utan ”position”. En omställning.

Under hösten var jag utstädad men i egen skalle kvar. Nu känner jag att jag slutat – även om jag fått ett och annat uppdrag att genomföra. Skall försöka resa mig ur mitt ingenting och beblogga dessa någonting. Men inte nu.

*  Man tog inte studenten dåförtiden. På Hermelinsskolan tror jag det var tre eller fyra studentmössor. Några stackare som tillhörde MUF struttade i fascistkeps. Inte jag.

Vad är nu detta?

Kanske undrar du det, noble Bloggläsius.

I alla fall undrar jag.

Rubriken johannes δ kan tyda på att det är en serie på gång.

Att jag har skrivit johannes α, β, γ – alfa, beta och gamma – och nu sätter en rubrik med δ – delta som är fjärde bokstaven i grekiska alfabetet – kan tolkas som att jag detta första halvår tänker göra något liknande som för ett år sedan då jag förutom ”ordinarie bloggerier” om väder, vind, händelser, resor och barnbarn näst intill dagligen skrev blogginlägg med lätt Bibel-vetenskapliga noteringar kring ett kapitel ur Bibeln. Jag började det projektet i slutet av mars och och inläggen fick rubriken p minus som någon slags nedräkning till pensioneringen vid halvårsskiftet. Tanken sprack att det skulle bli sammantaget 100 dagliga noteringar – det blev bara runt 70.*

Jag skrev blogginlägg då, inte en bok. Men de blev en bok tryckt i hela tio exemplar. Jag har kvar ett som är vikt för en person jag ännu inte haft tillfälle att överlämna alstret till. Här skall man dock notera att jag skrev inte en bok, det blev bara en. Jag skrev en massa blogginlägg. Därför påstår jag kryptiskt att jag inte skrivit en bok, bara gjort en.

Är det något liknande på gång nu med johannes alfa, beta, gamma och nu delta? Jag vet inte.

I alla fall blir det inte så systematiskt men kanske ändå något i spridda skurar. Skriva kanske jag gör men publicera allt eller regelbundet här på bloggen kanske inte blir av. Vi får se. Bilden ovan har jag i alla fall specialutformat för att kunna använda som illustration till johannes så många bokstäver som det nu kan bli.**

Bilden är ett montage – som synes.

• Till vänster det tecknade horndjuret använder jag för att illustrera blogginlägg med Bibel-vetenskapligt – exe-get-iskt – innehåll.
• Skissen invid är min egen illustration av kristen tro i dess centrala delar. Jag har använt den tidigare här på bloggen men framför allt då och då i undervisningssammanhang. Den prydde också omslaget till den bok som bildades av förra årets bloggande.
• Den lilla bilden visar den del av Älvsby kyrkas altarkors som symboliserar evangelisten Johannes.

Nu till barnbarnen i Luleå!

Tanken var att jag idag skulle hälsa på i Tyra och Adrians skola men den lille gossen blev sjuk så skolbesöket har skjutits på framtiden. jag skall åka ner i alla fal och vara med honom en del innan också hans famor dyker upp och vi ska äta innan vi far på Tyras basketsmatcher.

Full kubbning.

*  Markus berättelse om Jesus har 16 kapitel. Lukasevangeliet består av 24 och hans andra volym Apostlagärningarna 28.

**  Skulle det skena iväg kan jag ta till det system som förr i världen användes när det gällde bilarnas registreringsnummer. De var max femsiffriga och inleddes med en bokstav som visade i vilket län bilen bodde. Stockholms stads bilar var märkta med A, Stockholms län med B, Uppsala med C och så vidare till och med Jämtland med Z. Om en hundratusende fordon skulle dyka upp la man till en bokstav – jag såg Stockholmsbilar med AA, AB och BA och Göteborgare med OA. Bokstäverna Å, Ä och Ö användes dock inte på svenska bilar. Norrbotten fick heta BD och Västerbotten AC. Jag gissar att det var när AB höll på att växa ur kostymen som man bytte till det nuvarande icke-regionella systemet.

Hur som helst: Skulle jag tillämpa det systemet med mina grekiska bokstäver skapas ju fantastiska tillväxtmöjligheter.

Detta är en direkt fortsättning av inlägget johannes β.

Hur är evangeliet?

Jag tänker inte nämna om allt Johannes skrev. Breven och Uppenbarelseboken lämnar jag för att koncentrera på evangeliet.

Johannes skrev troligtvis under ganska lång tid och sammanställde det slutligen med en bestämd avsikt: Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Johannes 30:30-31). För att vi ska Tro, egentligen förbli och djupna i Tro, och genom Tro ha Liv, evigt Liv – det är avsikten.

Den bakgrund Johannes förutsätter är ungefär att minst ett av de andra evangelierna är kända för de som hör hans skrift läsas. Kanske inte Markus eller Lukas i skriven form men i alla fall det innehållet förmedlat muntligt. Mot den bakgrunden skriver han ett "kompletterande" evangelium, ett "inre" evangelium som skiljer sig en hel del från de andra som ju var skrivna tidigare och det som vanligen berättades.

Johannes beskriver Jesus verksamhet som att den pågår i ungefär tre år. Hos de andra är det max ett år. De andra tar i stor utsträckning upp händelser men Johannes presenterar mer samtal med Jesus och sina egna tankar. Det de andra berättar utelämnar Johannes till största delen och det han har med saknas hos de övriga. Ändå uppstår inte motsättningar. Johannesevangeliet innebär komplettering, fördjupning, vidareutveckling.

Johannes arbetar med motsatspar: Liv-död, Tro-otro, Ljus-mörker, Sanning-lögn, Kärlek-hat. Och han är kategorisk. Det är vitt eller svart utan gråskalor. Antingen-eller. Visst finns detta också hos de andra författarna i Nya testamentet men tydligast hos Johannes.

Man kan också säga att Johannes beskriver en utveckling av tro och otro. I kapitel 1-4 antyds bägge, i kapitel 5.12 växer otron, 13-17 utvecklas lärjungarnas tro, 18-19 innehåller otrons höjdpunkt och 20-21 mynnar ut i orden om Tomas: Han såg och trodde.

Johannes talar väldigt tydligt om Jesus gudomlighet. Redan i början slås den fast.Ordet var Gud och till exempel i kapitel 5 talas om Jesus likheter med Fadern.

Vill man kan man dela Johannes i två huvuddelar: Tecknens bok kapitel 1-12 och Förhärligandets bok kapitel 13-21. Delarna har något olika karaktär. I Tecknens bokbeskrivs vad Jesus gör och säger, i Förhärligandets bok berättas om Jesus sista dygn i Jerusalem. Det är därifrån Bibeltexterna hämtas för Faste- och Passionsgudstjänsterna detta år – och Veckomässorna nu under 2019.

Johannes har en förkärlek till sju-tal. I uppenbarelseboken nämns sju församlingar, sju insegel eller sigill, sju basuner osv. 

I Johannesevangeliet gör Jesus sju tecken, alla i första delen kapitel 1-12 – vatten till vin, botar en pojke, botar en lam, mättar 5000, går på vattnet, botar en blindfödd och uppväcker den döde Lasaros.

Sju gånger proklamerar Jesus sin likhet med Fadern genom att betonat använda Gudsnamnet Jag är – livets bröd, världens ljus, grinden in till fåren, den gode herden, uppståndelsen och livet, vägen och sanningen och livet, den sanna vinstocken. 

Jesus håller sju tal – alla i Tecknens bok samt ett avskedstal i Förhärligandets bok. Han gör sju resor från Gallileen till Judeen, nämner sju likheter med Fadern osv.

Johannesevangeliet är djupt. Det kräver eftertanke. Det skapar tro. Det är inte lättsmält alltigenom. Och varför skulle det vara det? Varför skulle Guds Ord vara så lätt att det bara tillfredsställer den Bibelläsningslättja vi ofta har?

Om man arbetar med texten – läser, lär, begrundar och ber – möter man som i Bibeln i övrigt hos Johannes den han vill berätta om: Jesus, Guds son, vår Frälsare som ger evigt liv.

Till sist: ett förslag.

Från Fastlagssöndagen till Påsk är det sju veckor – Fastan. Fastlagssöndagen fungerade länge ensamt som inledningen på Fastan och så var det 1987. Denna atmosfär finns kvar även om Fastan numera startar på riktigt med Askonsdagen veckan efteråt.

Om och hur man fastar är varje människas egen sak. Att under den tiden på något sätt ändra rutiner och koncentrera sig på Gud är en god sak.

Det kan man göra på olika sätt – läsa Johannesevangeliet till exempel. För att få tro och liv. 

Måndag-tisdag-onsdag kan man läsa ur Tecknens bok (och när man är färdig börjar man om). Läsa, lära in och ta tid till bön samt memorera nyckelställen. Torsdag-fredag-lördag gör man på samma sätt men håller sig i Förhärligandets bok. På söndagarna firar man gudstjänst med församlingen.

Att under Fastan göra på detta eller liknande sätt samt leva i daglig självrannsakan och förlåtelse och flitigt delta i Nattvarden kan vara ett sätt att ställa sig mer mottaglig för Livet från Gud Fastan 1987 – och 2019.

Förra inlägget hade rubriken johannes  α . Det lilla α -et är den grekiska bokstaven alfa och betecknar att det var det första inlägget i en sammanhållen serie. Nu står det β, alfabetets  andra bokstav beta. Med tiden kommer gamma i  johannes γ .

Introduktion till alltsammans gavs i förra inlägget. Här kommer "föredraget".

Johannes – fiskare, lärjunge, apostel, evangelist. 

Om Johannes och hans skrifter

Fem böcker i Bibeln bär namnet Johannes: Johannes evangelium, Första Johannes brev, Andra och Tredje brevet samt Uppenbarelseboken. Nu skall jag en liten stund försöka berätta vem författaren till dessa skrifter är, lite grand om de lika böckerna samt ge ett förslag till hur man kan tränga djupare i dem till exempel under den Fastetid vi nu går in i.

Vem var Johannes?

Egentligen är det bara i Uppenbarelseboken som Johannes tydligt nämns vid namn. I inledningen. I det Andra och Tredje breven kallas han bara den gamle. I Första brevet och i Evangeliet nämns inget namn alls. Däremot nämns att författaren är ett ögonvittne till Jesus, en som känner Jesus och lärjungarna väl. Och har mycket god lokalkännedom i Palestina. 

Om själva evangeliet – överskriften är ett senare tillägg – alltså egentligen är anonymt så vet vi i alla fall. Det fanns en som hette Ireneus som var lärjunge till en Polykarpos som var vän med lärjungen Johannes. Just Ireneus skriver på 100-talet i ett verk som bevarats: Därefter utgav Johannes, Herrens lärjunge, han som låg vid Jesu bröst,också själv evangeliet medan han bodde i Efesos i Asien. En Klemens av Alexandria som levde åren 150-216 skriver i en bevarad bok om de Bibliska böckerna: Johannes, som den siste, gjorde i betraktande av det som var uppenbart i andra evangelier (…) ett "andligt" evangelium, uppfordrad därtill av ansedda män och under gudomlig ledning av Anden.

Lägger man samman vad som står om honom i Nya testamentet skapas ungefär följande bild:

Han var från Galileen, närmare bestämt Betsaida. Han var lillebror till Jakob, en annan av lärjungarna. Hans pappa hette Sebedaios och var fiskare, sannolikt ägare av ett fiskeriföretag med några anställda. Det var när bolaget Sebedaios & söner lagt till vid Genesarets strand strax utanför Betsaida som Jesus sa till Jakob och Johannes: Följ mig! (Markus 1:19-20). De lämnade då Sebedaios i båten med sitt folk – de anställda – och följde Jesus.

Det var inte första mötet – troligtvis. Johannesevangeliet berättar att en lärjunge – Johannes – och Andreas som är bror till Petrus är lärjungar till Johannes Döparen som visar på och hänvisar dem till Jesus. Vid stranden och båtarna var det kallelsen att följa och leva med Jesus som kom, inte första kontakten.

Jakob och Johannes kallas Sebedaios söner.Deras mamma kallades i gamla Bibelöversättningen Sebedeus´ söners moder. Lägger man ihop en del parallellställen får man fram att hon hette Salome och brukade följa och understödja Jesus och hans lärjungar ekonomiskt. Det tyder på att ägarfamiljen till Sebedaios & söner var tämligen välbärgad. En tidig kristen legend – som bara är en legend – säger att Salome var syster till Maria, Jesus mamma. Det skulle betyda att Jesus och Johannes var kusiner. Men det är som sagt en legend.

Johannes släkt hade någon sorts affärs- eller släktförbindelser med övreståndspersoner i Jerusalem. Johannesevangeliets anonyme lärjunge kände översteprästens tjänare och var väl hemmastadd där för att vara från Galileen.

Johannes och Jakob, eller Jakob och Johannes om man tar dem i åldersordning, var hetlevrade (som ville be ner straffeld över en samarisk by), ambitiösa (som ville ha hedersplatser i Jesus rike) och tillhörde tillsammans med Petrus en inre krets av Jesus följeslagare. De fick vara med vid uppväckandet av Jairos dotter, uppe på härlighetens berg och vid en del andra mer interna tillfällen.

Johannes är, eller förefaller vara, en av de trognaste av Jesus lärjungar. Det är han som ligger till bords närmast Jesus vid den sista måltiden. Det är han som finns vid korset under Jesus dödskamp och det är han som av Jesus får uppdraget att ta hand om Maria, kanske Johannes moster.

Efter Jesus himmelsfärd, under urförsamlingens tid i Jesusalem som Apostlagärningarna beskriver det, finner vi Johannes som en av församlingsledarna. Han deltar i Samarien-arbetet men sedan blir det tyst. Huvudledaren för församlingen i Jerusalem är Jakob, hans bror som blir den förste av de tolv som avrättas. Men om Johannes är det tyst. Kanske är han kvar som Marias försörjare. En legend säger att Maria dog år 48. Vad Johannes gjorde sedan vet vi inte mer än att man tror att han verkade i Palestina – men likaväl kan han tidigt gett sig av till Efesos, huvudstad i den romerska provinsen Asien.

År 67 utvandrade de kristna från Jerusalem och undgick därmed stadens förstörelse år 70. Det kan också vara så att Johannes var med vid den utvandringen. På 80-90-talen dyker han i alla fall säkert upp i Efesos – om inte tidigare. Där blir han ledare för de kristna husförsamlingarna och blir den siste i livet av apostlarna.

Under en förföljelsevåg förvisas han till Patmos där han får och dikterar de uppenbarelser som blir Uppenbarelseboken. Då då förföljelsen avstannar hösten 96 återvänder Johannes till Efesos där han dikterar sina brev, ansvarar vid sammanställningen av evangeliet och dör ungefär år 98-100. Uppgifter från fornkyrkan talar om en naturlig död vid högålder men det finns också uppgifter som mest verkar vara fantasier om att han blev martyr. Tanken kan dock vara frestande: Jesus hade ju förutsagt att de ärelystna Åsk-sönerna skulle få en död likt Jesus död – med judar som bödlar. Jakob blev den förste av de tolv som dödades av judar. Legender som finns om att Johannes som den siste av de tolv också dödades av judar kan vara intressanta, knappast sanna.

Det är alltså denne hetlevrade, välbärgade fiskeriföretagarson som blir Jesus-lärjunge. Han blir en av tolv apostlarna med uppdrag att tala å Jesus vägnar, grunda församlingar, besluta om läran, förlåta synder. Det är också fiskaren, lärjungen och aposteln Johannes som blir evangelist – ansvarig för tillkomsten av våra Biblars fjärde evangelium.

För en tid sedan pysslade jag med en del gamla papper och fann – bland en del annat – sju finstilt handskrivna A5-sidor med rubriken  Johannes – fiskare, lärjunge, apostel, evangelist. Om Johannes och hans skrifter. Bladen var manus till ett föredrag jag höll i Älvsby församlingsgård den 28 februari 1987. Det var församlingsdagar den helgen som inledning på Faste- och Passionstiden och just det året var det Johannes berättelse om Jesus sista tid i Jerusalem som var i fokus i olika gudstjänster och samlingar fram till Påsk.  

Också i år, 2019, är det Johannes berättelse man under Fastan följer i kyrkan – i Älvsbyn bland annat i samband med Veckomässan på onsdagskvällarna 18.30. I söndagarnas gudstjänster är det i år Andra årgångens texter man läser och flera av dem är tagna ur det som Johannes skrivit vilket innebär att Johannes-texter kommer att vara med om inte alla så i alla fall de flesta söndagar ända fram till Pingst. Då Bibelgruppen från och med nästa vecka ger sig i kast med Johannes brev och Samos-resenärs-gruppen kommer att ha evangeliet i fokus tänkte jag att mitt gamla föredrag i renskriven lätt bearbetad form skulle kunna vara ett häfte som kanske kunde vara till nytta för någon denna "Johannes-vår". Jag gjorde ett häfte för utdelning i grupperna och med baktanken att kanske publicera texten här. Jag har alltså hållit på det hela ett par veckor, också det med en baktanke: Jag ville ha det "i bakfickan". 

Igår startade Torsdagsgruppen på folkhögskolan för våren. Man kan läsa om den här. Kort sagt handlar det om en föreläsningsserie med blandat innehåll under några veckor. Jag var först ut denna säsong och tänkte att just mitt Johannesföredrag var lämpligt "att ha i bakfickan" om gruppens önskningar om vad vi skulle prata om inte skulle fylla de två timmar som fallit på min lott. 

Det blev kvar i bakfickan. Efter ett kort bikupande gav den 55-hövdade skaran följande 4 ämnen de ville att jag med skott från höften skulle försöka belysa.

• Vilka kyrkor/samfund finns (och har funnits) i Älvsbyn och hur har de utvecklats?
• Vilka planer har kyrkan när olika klyftor växer i samhället?
• Hur förhåller sig bikt och själavård till varandra?
• Ojämnvikten i antal män-kvinnorna i Bibeln?

De fyra punkterna – som i och för sig skulle kunna bli separata blogginlägg – upptog de två timmar jag hade till förfogande. Fickan förblev således stängd. Nu öppnar jag den och publicerar i två kommande inlägg (johannes β och johannes γ) det som står i mitt lilla häfte – och som jag sa för 32 år sedan.

Bilden (som kommer när bloggskrivningsverktyget börjar funka och jag slipper telefonen) har jag använt här i bloggen tidigare. Den är min tecknade sammanfattning av kristen tro – med ett par Johannes-citat.

När jag bloggar gör jag det medelst dator, sällan annat. Nu krånglar platsen där man skriver inlägg, väljer bilder etc och jag hänvisas till telefonen.

Det är jobbigt att skriva då så jag ber dig, noble Bloggläsius, att ha tålamod. Tre inlägg ligger i röret, skrivna och allt. Och kommer vad det lider. 

Ovanstående korta rader skrev jag fredag kväll. Nu lördag förmiddag kommer jag på en omväg som kanske åtminstone kan innebära att den huvudsakliga textmassan i mina skriverier kanske kan dyka upp. Bilder, länkar etc får dock vänta. (Bilden sattes in 0213).

Jag börjar med långbänken!

I tre veckor har det bara med någon ynka dags undantag varit kallare än 20 grader, oftast mellan 25 och 30. Det är värt att notera då kylan dämpar aktiviteten en hel del och gör en lat. I alla fall mig.

Så till reprisen – den ena.

Jag såg det på söndagsmorgonen i återblicken Facebook bjuder på och som bilden visar – den blir större om man klickar på den.

För 6 år sedan var Kyndelsmässodagen också den 3 februari och jag hade att förkunna på EFS här i byn. När jag såg detta var det ett par timmar kvar till gudstjänsten i kyrkan detta år men ingen överraskning. Jag hade noterat saken redan på lördag när jag satte mig för att skriva ned tankar inför helgens uppgifter.

Jag har som sed och har alltid haft som sed att när det gäller en så kallad Huvudgudstänst – oftast söndagar 11.00 – vara noga med att skriva min förkunnelse från noll, att förbereda mig som om jag inte tidigare hade jobbat med just den texten. Detta har varit min sed, policy, vana och rutin. Det har även varit min sed, policy, vana och rutin att i fulltext skriva det jag avser säga. Mening för mening. Allt. Visst har det förekommit undantag i form av en och annan mind-map och någon gång i Familjegudstjänstsammanhang en teckning av hur jag tänker mig att white-board-tavlan skall växa fram och se ut under samtal med barnen (och de vuxna) men de undantagen bekräftar bara min regel: Jobba från noll och manus i fulltext – maskinskrivet, handskrivet eller utskrivet.* Manuslös eller bara stolp- eller punktförsedd har jag ytterst sällan ställt mig bakom en ambo eller äntrat en predikstol.

Fast jag söker jobba från noll tittar jag då och då ändå i gamla noteringar för att se vad jag tidigare sagt kanske till samma människor. Jag gjorde så i lördags och fann att jag behandlat andra årgångens text för sex år sedan men då på EFS, alltså i en annan lokal med till stor del (men helt) andra gudstjänstfirare. Jag fann också att jag för tre år sedan med kort varsel fick göra ett inhopp i kyrkan då en kollega blivit sjuk. Då återanvände faktiskt det gamla i lätt bearbetat skick – noterat i manus. När jag satt där med mina papper fann jag alltså att jag två gånger hållit en predikan som var väldigt lik den förkunnelse som förra veckan skvalpat runt i min skalle och som jag avsåg att börja formulera.**

Jag erkänner! Jag bearbetade mitt gamla manus. Strök en och annan del. Lade till en del annat. Och följden blev att jag vart tredje år hållit ungefär samma predikan. Är det fuskatt köra sådana repriser?

Den andra reprisen börjar i morgon. I morgon kväll.

Det har formats en grupp som i vecka 20 vill resa på en grupp- och temaresa till den grekiska ön Samos – om detta har jag berättat tidigare. En del av dem som skall fara i år var med i våras och en del är nya. Det finns också platser kvar.

I morgon kväll ca 19.15 samlas anmälda och ännu inte anmälda resenärer till en första förträff – kallad Samos-cirkel. Så gjorde vi månatligen förra året och det konceptet var bra. Exakt repris blir det naturligtvis inte då det är andra människor och till en del annat innehåll vi fokuserar på i år. Men lite recycling känns det som – eller kanske nåt-vettigt-igen.

Klockan 19.15 alltså! Med möjlighet att innan fira Veckomässa i kyrkan 18.30.

Men innan i morgon bitti skall bilen till verkstan. Ny servopump ska dit men det är egentligen också en repris då pumpen tidigare suttit i en annan bil lik vår. Och med bilen lämnad för omvårdnad kort promenad till Folkhögskolan för att undervisa i religion på Allmän linje. Islam är på tapeten och majoriteten av gruppen är muslimer.

Och det skall fortsätta vara kallt...

*  De manus som befinnes vara maskinskrivet – det finns ett antal – tillhör de första åren av min tid som präst. Jag övergick mer och mer till handskrivna vikta A5 men menar nog egentligen att den gamla Facit-Privat-maskinen var en finurlig uppfinning med tangentbord och skrivare i ett.

**  För sex år sedan publicerade jag på bloggen det som då sagts – här.

Jag har ju helt kommit av mig!

Det var en vecka sedan jag bloggade. Frågan inställer sig:

Är man en bloggare om man bara bloggar en gång i veckan? När man skulle kunna skriva mer då man har mycket mer tid än förr?

När jag för ett antal år sedan promenerade hem från folkhögskolan som då var min arbetsplats mötte jag ett par jag kände, någonstans 15-20 år mindre unga än vad jag var/är. De var då nyligen pensionerade och vi bytte tankar om livet, tillvaron och vardagen.

– Vi har så mycket att göra! förtäljde de. Vi är SÅ upptagna!

– Jag har en teori om vad det beror på, sa jag.

– Jaha? blev reaktionen.

– Jo, fortsatte jag. Tiden räcker inte för allt ni ska göra för att ni blivit så gamla att allt går så sakta.

Mannen sparkade mig på smalbenet.

Jag hade mer rätt än jag trodde. Inte så att det jag nu gör går sakta när jag gör det men det gäller ju att komma sig för att göra det – eller något. Det märker jag ju att jag inte kommer mig för. Jag skulle kanske kunna göra det eller det – men det kan jag ju göra sedan blir som min tankegång. Att som pensionär få, som det heter, göra som man vill betyder att man ofta inte ens kommer sig för att vilja.

Men det finns också faktiska faktorer – här hade min svensklärare på gymnasiet markerat med rött och skrivit Störande upprepning.

Sträng kyla är en pacificerande faktor. Bara någon enstaka dag har det de sista tre veckorna varit mindre kallt än minus 20. De dagarna – jag tror det är två – var det runt 15 och snöade ordentligt. Mellan 25 och 30 har varit normaltemperatur i januari.

Det är inget att göra något åt. Inte ens att bli arg eller förvånad över. Är man norrbottning med åtminstone något bakom pannbenet vet man ju att januari sällan innehåller mildväder och då jag faktiskt inte måste något eller någonstans så kan jag ju sitta snällt i min fåtölj med en kopp varm dryck, se någon serie på Netflix och kanske nicka till då och då.

Färre intryck spelar in. När jag var i tjänst, och inte förfogade över tiden som jag ville, fick jag ju intryck som stimulerade tankelivet och kanske i någon mån bloggandet. Det gällde också i höstas då jag var ny-ledig men ändå tjänstgjorde ungefär på halv tid. De impulserna är jag nu utan i ganska stor utsträckning. Det känns lite tomt men är ändå helt i sin ordning. Men eljest. Att för egen del hitta rollen av att vara kristen och präst och tillhöra en församling men detta inte yrkesmässigt är jag inte riktigt framme vid än.

Ändå: Något händer också för mig i gränstrakterna till att verka i församling. Jag har ögon mitt i ansiktet och öron på sidan om huvudet samt hjärnan att fundera med i närheten av dessa sinnesorgan. Dessutom har jag ju en och annan uppgift man bett mig hålla i.

Bibelstudiegruppen på kvällstid är en sådan uppgift, en evighetsverksamhet i Älvsby församling. Under de 40 år jag kan överblicka kan det möjligen vara någon termin den tagit time-out men då har det berott på stora vakansproblem på prästsidan. Annars har den funnits. Ofta har det funnits ytterligare en eller två grupper som regelbundet samlas för att läsa och prata om vad det står i Bibeln.

1983 flyttade den dåvarande kyrkoherden och jag fick då förmånen att hålla i vuxenstudieverksamheten under hela 80-talet samt en bit in i decenniet efter även om jag då slutat i församlingen och hade annan tjänst. Nya präster, framför allt en, tog sedan vid men sedan denne, förra kyrkoherden, som hållit i det hela gott och väl i mer än 20 år slutat blev betinget mitt igen.

I tisdags gjorde jag i ordning en ny deltagarlista för vårterminen. 23 namn. Alla på listan är inte närvarande varje gång men 17-20 brukar vi vara tisdagar udda veckor kl 18.30 i Älvsby församlingsgård. Gruppen är öppen och givetvis inte begränsat till dem som finns på listan. Nya kommer alltid till ungefär i den takt som andra inte längre deltar. Det finns de som varit med länge men man behöver ju inte vara raketforskare för att fatta att flera av dem som deltog på 80-talet inte länge är på banan utan har – som det heter i Frälsningsarméns dödsannonser – befordrats till härligheten.

Denna vecka kom vi i alla fall via en äventyrlig båtresa och ett skeppsbrott på Malta äntligen till Rom. Det tog oss  ungefär ett år att paddla genom Bibelboken Apostlagärningarna. Nu blir det nya tag och nästa gång – den 12 februari – planerar vi att börja med de brev som evangelisten och aposteln Johannes skrev och som finns i våra Biblar. Vi börjar med första brevet – vilket knappast torde förvåna någon – och räknar med att innan sommaren hinna den delen av Johannesskriverierna.

Samos-cirkeln börjar nästa vecka. Det har varit två informationsträffar för att man skall kunna få veta vad det handlar om och fundera på om man vill anmäla sig. Första onsdagen i februari ca 19.15 (efter Veckomässan som börjar 18.30) startar denna månatliga tanke- och förberedelsedel för dem som avser att åka med. För det blir en resa. De anmälda deltagarna räcker för det. Och så finns de som sagt att de skall med men inte ännu anmält sig men jag bedömer att det i alla fall finns platser kvar om någon som läser detta skulle bli nyfiken. I vecka 20 går själva resan och då är det händelser, personer och resonemang ur Johannes evangelium som vi skall ägna viss tid åt varje dag. På församlingens och folkhögskolans hemsidor kan man lära ser om saken.*

På söndag har man bett mig ansvara för gudstjänsten i Älvsby kyrka. Gissa från vilket av Nya testamentets fyra evangelier texten är hämtad och som förkunnelsen skall utgå ifrån! Kan det, liksom många söndagar under första halvåret, vara Johannes? Och när Fastan väl börjar – vilken författaren berättelse om Jesus lidande och död följer man i år? Rätt igen.

Här stoppar jag – för nu.

Men jag har (minst) en grej till som bryter slapp-pangschis-tillvaron. Jag skall under vårterminen vikariera som religionslärare på Allmän linje på folkhögskolan. Träffade deltagarna första gången i onsdags. 19 på listan men 4 sjuka. De flesta runt 20 år gamla. 5 så kallat svenskfödda. I övrigt Eritrea, Somalia, Afghanistan, Iran, Japan, Syrien. Drygt halva gruppen svarade Islam på min fråga Vilken religion har du?

Skall bli intressant! Särskilt då det nu är Islam som skall tas upp innan Hinduism, Buddism och annat. Under hösten jobbade de med Judendom och Kristendom.

* Måste man vara kristen för att delta? är en fråga jag fått.

Svar: Nej! Man är sig själv! Troende, tvivlande, sökande, intresserad, kompis. Öppen bör man vara då det ju är kristna saker och hyss som präglar dagarna – men det är liksom en annan sak. Man måste inte anse sig eller anses ”färdig”. Viktigt!