stigstrombergsson

För att vidga mitt vetande och kanske oroa mig själv tog jag mig ett litet dopp i statistiken. Ingen djupdykning men ett dopp. Svenska kyrkans intranät innehåller en massa fakta att ösa ur. Statistiska Central-Byrån likaså. Sammantaget blir det mumma för en sifferbitare. Mumma med besk eftersmak.

Vad jag ville se på vilka olika slags Huvudgudstjänster* som firats i Älvsby församling de senaste 16 åren. Redan där uppkommer ett tolkningsproblem. Att en Högmässa är en Högmässa är en relativt säker notering år från år fast man ibland – till exempel på Annandag Jul – kallar det Temamässa. Ofta firas vi den i alla fall som Högmässa men det är inte säkert att vi gör och kallar saken på samma sätt från ett år till ett annat. Det är en ”felkälla” som ändå nog inte spelar så stor roll.

Marigare blir det genom att Älvsby och Vidsels kyrkor läggs samman i sifferkolumnerna. I Älvsbyn är det sedan Fastlagssöndagen för snart två år sedan Huvudgudstjänst varje i princip alltid med Mässa/Nattvard. I Vidsel är det gudstjänst i kyrkan var annan söndag** och var annan av dem firas Mässa. Således inte helt kompatibelt men vet man det blir siffrorna i alla fall begripliga om än de är sammanslagna.

Kyrkostatistiken visar att 2016 firades 51 huvudgudstjänster med Mässa i Älvsby församlings två kyrkor. 30 var utan Nattvard. Vågar jag mig på att skilja på kyrkorna tror jag det blir ungefär 50/45-10/15 i Älvsbyn och ungefär 10-10 i Vidsel. Med betoning på ungefär. Och här är särskilda saker som Julotta, en och annan ekumenisk historia, Annandagar och liknande inräknat.

Ser man till antalet gudstjänstfirare är kurvan hackig men över tid viker siffrorna något. Hacken kan bero på att en del år är det fler helgdagar än andra år och därför fler gudstjänster. Sambandet att fler gudstjänster ger fler besökare är dock lika tydligt som självklart!

2013 fyllde Älvsby kyrka 200 år med en del extra baluns som kan förklara en topp det året.

Kompletterar jag statistiken med vad som i andra sammanhang kallas okulärbesiktning, alltså vad jag ser med blotta ögat, tror jag att svansföringen spelar in något. Jag menar att alla förkunnare har en svans med personer som uppskattar just dem och deras förkunnelse. Den tidigare kyrkoherden verkade lång tid på orten och hans förkunnelse uppskattades av många. Hans svans var nog något större än vi andras men har slutat vifta sedan han bytte tjänst. Kanske påverkar det. En smula men inte mer.

Att tiden hastar med drygt 365 dagar på ett år spelar in när man skall förstå siffrorna. De som var hyfsat pigga 70-75-åringar vid millennieskiftet är ju idag 85+ – om de fortfarande är i livet. Okulärbesiktningen säger mig att ”nya senare födda” inte kommit till i den grad ”etablerade äldre årgångar” drabbats av naturlig avgång. Att minskningen inte blivit större utan bara marginell beror enligt min mening byggd på okulärbesiktning i stor utsträckning på invandrade kristna med rötter främst i Mellanöstern och Östafrika som blivit nya svenskar samt att antalet konfirmander ökat med ett uppgraderat kyrkogångsbeting till minst två gånger i månaden.

Mot bakgrund av hur den gudstjänstfirande församlingen förändrades omformades gudstjänsten något hösten 2014 genom annan mer internationell och ”lättare” liturgisk musik. Från och med Fastlagssöndagen våren 2015 tog förre kyrkoherden beslut om att på försök införa söndaglig Högmässa i Älvsby kyrka. Ingen slutpunkt på perioden fastställdes.

Nu, efter nästan två år, har några jag okulärbesiktigar som ”väl kyrkoetablerade gammel-svenskar” framfört tanken Det är för ofta! Nattvard alltså!

Därför gjorde jag mitt statistikdopp.

*  Huvudgudstjänster skall varje församling fira näst intill varje sön- och helgdag och har reglerat utseende i Svenska kyrkans Kyrkohandbok. I den nuvarande är det Högmässa med derivaten Söndagsmässa och Familjemässa. Mässa betyder att det är Nattvard. En egenutformad Temamässa kan ersätta vid speciella tillfällen.

Stympas gudstjänsterna till nattvardslöshet uppkommer namnformerna Högmässogudstjänst, Söndagsgudstjänst, Familjegudstjänst och Temagudstjänst som former för Huvudgudstjänst liksom de speciella formerna för Julotta och Långfredagsgudstjänst.

**  De andra söndagarna är det gudstjänst på EFS i Vidsel.

De kan gå på en gemensam bloggpost.

Den andra jag läste av de böcker jag fick i julklapp.

Och den fjärde jag läste.

Böckerna är släkt. De handlar om ungefär samma eller snarare angränsande saker. Och har delvis samma författare. Samt är intressanta.

Den bästa – den andra – vann Augustipriset 2015. Det är Min europeiska familj de senaste 54000 åren av vetenskapsjournalisten Karin Bojs och innebär drygt 450 sidor intressant text. På bokens baksida står:

Många svenska släktforskare har lyckats kartlägga sina förfäder nio, tio generationer bakåt i tiden.

Den nya DNA-tekniken öppnar ännu större möjligheter. Karin Bojs bestämde sig för att släktforska på djupet och genom DNA-analyser få veta mer om sina band till forntidens människor. Hon läste hundratals vetenskapliga studier, intervjuade världsledande forskare och reste i ett tiotal länder för att följa spåren bakåt.

Resultatet är en bok om Europas historia, från den första invandringsvågen till idag – om vikingar, tidiga jordbrukare i Mellanöstern och flöjtspelande grottmänniskor i Tyskland och Frankrike.

Den historia hon skildrar är också vår egen. Vi är släkt med varandra. Någonstans, någon gång levde vår senaste gemensamma förmoder och förfader.

DNA-trådarna knyter ihop oss alla.

Karin Bojs är journalist. Det gör att texten är flyhänt och pedagogisk. Att säga att jag fattat sakerna helt och fullt skulle inte vara att skryta. Det vore att blåljuga. Men det är ett intressant att DNA-tekniken genomgått en enastående utveckling sedan 1980-talet. TV-programmet Veckans Brott visar att kriminaltekniker har nytta av resultaten, Vetenskapens värld samma sak när det gäller biologisk och medicinsk forskning. Nu också arkeologi och historia där man med hjälp av små variationer i DNA-sekvensen kan hitta kusiner, sysslingar, härslingar och tvärslingar – om man vill. Och släktingar som levde under den senaste istiden och ännu längre tillbaka.

Peter Sjölund är hennes medförfattare till fjärde boken. Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 har bara 230 sidor. Bitvis kommer en del av vad Bojs skrev i sin bok tillbaka i förkortad och tillämpad form. Pedagogiskt dras saken samman till härstamningar från fiktions-gubbar kallade Ivar, Ragnar och annat. Lärorikt och lättläst och med denna baksidestext:

När isen smälte började människorna vandra in i området som vi numera kallar Sverige. De kom från olika håll, den ena gruppen efter den andra. Stenåldersjägare, bönder, herdar...

Och så har det fortsatt.

Efter några tusen år anslöt bönderna.

DNA-tekniken ger oss helt nya möjligheter att kartlägga hur människor har kommit hit under årtusendenas lopp.

Karin Bojs och Peter Sjölund följer DNA från svenska mäns Y-kromosomer. De utgår från akademiska forskares DNA-studier, men lägger dessutom till resultat från flera tusen släktforskande privatpersoner.

Med denna unika kombination kan de för första gången visa hur Sverige fick sina fäder. Fram tonar en ny bild av vårt gemensamma förflutna.

I denna släkthistoria finns plats för varje enskild svensk att hitta sin egen position och sina egna rötter.

Puh! Jag hann skriva om julklappsböckerna innan januari gick över!

Hitta rubriker är inte alltid enkelt.

Flera års bloggande skapar risk för att snärtiga ordvändningar använts förr. I och för sig är det inget problem. Vem kissemissen kommer ihåg något jag skrivit för säg tre år sedan? Ingen! Inte ens jag själv. Jag tror ändå att halvheter är oanvänd.

Skriva färdigt är inte alltid enkelt heller.

Jag har minst två finurliga reflektioner ½skrivna i mitt ordbehandlingsprogram. De preliminära rubrikerna är växt och oroande. Hur de framöver växer eller inte kan man oroa sig över – eller inte. Hursomhelst är de bägge än så länge halvheter.

Detta inlägg blir också halvt. Åtminstone i betydelsen skrivet men ännu inte publicerat, Förrän senare. Just nu är jag sittandes i primärhustruns uppväxthem i Tierp och den fastigheten saknar internetuppkoppling. Folk säger att datorn och mobilen på något sätt kan länkas så att man får nätåtkomst den vägen men hur det går till fattar jag inte. Och att skriva blogginlägg medelst mobil faller mig inte in. Därför får det nu skrivna vänta på publicering till vi kommer hem.

Huset töms nu. Primärhustruns uppväxthem alltså. Vi är därför nere för att tillsammans med hennes två bröder och lillasyster dela upp, sortera och tömma. Min roll i sammanhanget är att vara medchaufför, sällskap och handräckare utifrån tillsägelse. Ingift folk och andra skall inte på högre nivå intervenera när syskon gör det syskon har att göra när ett utfluget hem skall delas. Oåterkalleligt är det dags nu. Svärfar dog 2002, svärmor förra året och huset är sålt.

Torsdag eftermiddag for vi därför hemifrån. Med bil. ;Med vår egen med den begränsade lastvolym man får i en mindre Volvo av sedanmodell utan drag. För att mötas och dela en del mindre ting.

Många gånger har vi i sommarljus sträckkört Älvsbyn-Tierp. Givetvis inte nu. Mörker och eftermiddagsstart innebar övernattning i Härnösand och ankomst vid resmålet fredag strax före lunch. Och när jag skriver är det lördag eftermiddag efter att tre släpkörningar – svågerns bil har kula – hunnits med innan återvinningsstationen stängde klockan 15.

I morgon bitti reser vi norrut. Det tar en hel dag upp så tidig start är nödvändig. Vi ska också passa på att vika av E4an norr om Gävle och styra kosan till Järvsö. Den yngre av döttrarna bor ju där och som blivande morföräldrar är det självklart med en snabbintitt när vi också av annan anledning är i krokarna. Söndag kväll planerar vi vara hemma.

Söndag kväll blev det. Hemma ½23. Nu strax midnatt.

Den som väntar på fler boknumrerade bloggposter får ge sig till tåls ett litet tag till. Nu säger jag bara att den andra och fjärde av den julmottagna litteraturen är genomläst om än inte helt begripen.

Ikväll, måndagen den 23 januari, är det mer än en vecka sedan jag bloggade sist. Orsaken till dröjsmålet är bland annat att jag inte kunnat välja vad av det myckna som skett jag skulle idas skriva om. Men åtminstone arbetsuppgifter går att lista upp.

• 16 januari, en måndag: Detta var dagen efter en söndag då jag haft förtroendet att leda två gudstjänster då avsnittet Johannes 5:31-36 var huvudtext*. Förmiddagen vårplanering för konfirmand- och ungdomsverksamheten, på eftermiddagen träff med utsänd från Luleå stift om arbete med asylsökande och nysvenskar och  i samband med Café Mötesplats samtal till ca 18 med ung man som nekats uppehållstillstånd.
• 17 januari, en tisdag: Nätverksträff på folkhögskolan angående konfirmand-verksamheten i Piteå kontrakt. Efter lunch tesa till Vidsel för konfirmandgrupp. På kvällen Bibelstudium utifrån de tre första kapitlen i Andra Mosebok.
• 18 januari, en onsdag: Kollegium i arla morgonväkten samt ”prästprat” vars resultat jag givetvis i gärning skall vara lojal mot även om min åsikt är en annan. Konfirmander på eftermiddagen. Veckomässa 18.30. Stor internationell musikfest följd av ungdomsgrupp på kvällen.
• 19 januari, en torsdag: Arbetsuppgiftsfri.
• 20 januari, en fredag: Begravningsgudstjänst på förmiddagen.
• 21 januari, en lördag: Arbetsuppgiftsfri.
• 22 januari, en söndag: Arbetsuppgiftsfri.
• 23 januari, en måndag till: Administration av skilda slag innan 12. Sorgehusbesök 4 mil bort. Samråd inom diakonin angående verksamhetsredovisning för 2016.

Samtidigt har Donald Trump svurits in, skidåkning varit på TV, böckerna lästs ut och annat. Trumperiet gitter jag inte bemöta men måste erkänna att jag inte förstår högerkristnas messianska förväntningar på Facebook och annorstans. Nåt kvickhuvud i USA – länkades till här i Sverige – slog mynt av att Trump var 70 år, 7 månader och 7 dagar första dagen som president vilket ju visar hur gudasänd han är. Fast talet 7 i Bibeln är en ”Gudsiffra” och 777 därför gudsnära i kubik är jag milt sagt skeptisk till sådana numerologiska spekulationer. Kunde dock inte låta bli att i en kommentar presentera en alternativ tanke så god som en annan:

Men den matten stämmer ju inte. Den tid vi har är en sak men då den sjunde dagen är Herrens och inte vår egen måste man ju räkna bort en sjundedel. Då blir Trump 60 år 6 månader och 6 dagar.

Och en ironi-smajly på det. 

*  Manus till vad jag sa publicerar jag inte här och nu. Ett grävande i datorn där ordbehandlingsframställda fusklappar lagras gav vid handen att jag i en annan gudstjänstfirande församling i januari 2011 talat över samma text. Det på papper utskrivna manuskriptet från då finns i kaossamlingen I afsaknad af ordning buntgummibandade predikningar af Stig Strombergsson. Att leta knäcker de flestas tålamod så det blev att jag ”skrev nytt” men tog med vissa delar av vad jag sa för sex år sedan då jag dessutom här i inlägget photoshoppat publicerade alltsammans.

Nu blev det väl ändå fel!!!

Förra inlägget var första boken!!

Var är den andra??

Lugna ner dig en smula, noble Bloggläsius!

Jag har ordning på pinalerna!

Läser du första stycket i förra inlägget kan du se att jag fick några böcker i julklapp. Nu har jag läst tre. Men den jag läste som nummer två har jag inte skrivit om. Än. Den kräver mer kommentar än den tredje och kommer väl att komma vad det lider. Kanske tillsammans med fjärde.

Nu är det tredje boken det handlar om.

I blogginlägget två klappar senare skrev jag för drygt ett år sedan om en av förra julens då genomlästa julklappsböcker. Noga sagt var det den 29 december 2015 som var publiceringsdatum och saken gällde då den femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Nu i julas fick jag sjätte delen: Äkta amerikanska jeans.

Jag tror fortfarande inte att Guillo kommer att få nobelpriset i litteratur. Oaktat det skriver han intressant och underhållande. När han nu är framme vid att berätta om 1950-talet med en huvudperson som bara är ca 10 år äldre än vad jag själv är. Igenkänningsfaktorn ökar här och där. Det är kul.

Läs gärna hans romansvit. Om den lyckade och misslyckade överklassens diskreta charm.

När vi firar jul fördelar tomten och hans* paketinköpande bulvaner klapparnas antal omvänt proportionellt till mottagarnas ålder. Det betyder att när klanerna Strömbergsson och Nyberg samlas rinner det mesta till barnbarnen Tyra och Adrian. Som farfar i sammanhanget återfinns jag diskret i ett hörn lätt övergiven med en liten stapel böcker och en och annan tröja eller annat klädesplagg i knäet. Själva överraskningsmomentet är dessutom minimalt då jag inte sällan aktivt deltagit i valet av innehåll i de paket som om Julaftonen hamnar hos mig.

I ett av paketen fanns boken 400 sidor Marco Polo – från Venedig till Xanadu, den första av böckerna jag gav mig i kast med. För en hyfsat allmänbildad snygg lagom tjock man i sina bästa år var historien via annan litteratur och en och annan TV-serie ganska välkänd. Det innebar att berättelsen inte var helt ny. Men naturligtvis intressant.

Det finns Marco-Polo-forskning!

Litteraturvetare och historiker har vridit och vänt på handskrivna tidiga texter, översättningar och versioner för att söka sluta sig till vad som kan ha varit autografen – det är originaltexten – och hur den kan anses förhålla sig till ett faktiskt historiskt händelseförlopp. Samma vetenskaplig metoder som man använder när det gäller alla historiska rapporter inklusive Bibelforskning. Sådant är alltid intressant – förutom själva storyn naturligtvis.

Har då Marco Polo funnits? Ingen svarar Nej.

Gjorde han sin resa till Kina? Ingen svarar Nej.

Har Jesus funnits? Det finns folk som säger Nej.

Gjorde och sa han det som sägs att han gjorde och sa? En del säger Nej.

Och det är märkligt! Jesus från Nasaret är ju strikt vetenskapligt ofantligt mycket bättre och säkrare historiskt väldokumenterad än Marco Polo. Ändå finns skenbart tänkande människor som dissar Honom – Jesus alltså – men håller Polo trolig.

Marco Polo – från Venedig till Xanadu (ISBN 978-91-7343-633-5) är skriven av Laurence Bergreen och försedd med följande baksidestext:

Marco Polos resor i Asien tog honom till de yttersta gränserna för den då kända världen, via Sidenvägen till den fruktade mongolhärskarens Khubilai Kahns hov. Efter åratal i khanens tjänst.på spännande uppdrag till alla hörn av det mongoliska riket, återvände han till Europa med berättelser som fortsätter att fascinera än idag.

Den hyllade författaren Laurence Bergreen skiljer myt från fakta, och har skapat den hittills mest genomarbetade biografin över Polos häpnadsväckande äventyr. Marco Polo är en välskriven blandning av historia, biografi och reseberättelse, lika trollbindande som det liv den beskriver, en oumbärlig inblick i en svunnen värld.

*  Tomten är traditionellt en han. Jag har aldrig hört honom benämnas hen. Inga krav på inklusivt språk hörs från något håll kring vad som numera blivit julhelgernas huvudgestalt. Försumligt?

Jag hade som plan att låta denna dag bli en bloggardag.

Fredagen den trettonde är ju ett lämpligt datum för en bloggardag.

En arbetsuppgiftsfri dag med snöstorm öppnar tid för en bloggardag.

Jag hade ju också kommit på den lite fiffigt valda rubriken – bloggardag.

Ordet bloggardag är namnet på den kyrklige debattören Dag Sandahls blogg. Den kommer du, noble Bloggläsius, till om du klickar på Sandahl trampar vidare i min länkförteckningen långt ner till höger. Den bloggen har många läsare och kanske någon googlare som letar dit kommer att av misshugg nu hamna här. Vilket vore en snöplig överraskning värt en enstaka titelstöld.

Mina planer sket sig direkt!

Alltså att låta näst intill hela dagen bli en bloggardag med åtminstone tre eller fyra bloggposter.* Ambitionen kollapsade redan innan start.

Primärhustrun skötte sitt uppdrag perfekt.

Väck mig när du går! sa jag åt henne sent igår kväll.

Runt ½8 gjorde hon det. Inget klander på den punkten!

Men klev jag upp? Det är frågan.

Jo – strax efter 10.

Jag gjorde alltså en bra-natt. En välförtjänt sådan!

Torsdagskvällen hade vi med en del av mina arbetskamrater spenderat i Luleå. Ordet spenderat är här ofantligt lämpligt. Biljetter för en Elitseriematch mellan Luleå och Skellefteå är på 320 slantar styck. Och så tillkommer resa.

Resan var dessutom lite besvärlig. Full rykande snöstorm! Den sort som i ett ½format söder om Gävle skapar kaos och nyhetssändningar. Här blir det inte så men resor behöver lite extra tid. Det går ju inte att som många verkat tro där nere i södern att köra 100 knyck och nosa framförvarande bil i baklyset. Man behöver vara extra skärpt. Och låta sig komma fram lite senare än annars. Men bara lite. Typ en kvart på en timme. Och räkna med att det tar lite längre tid att varva ner efteråt. Det blev alltså sent.

Matchen var i alla fall bra. Skott- och spelövertag borde gett fler mål och Luleåvinst men saken gick till sudden och straffar och extrapoäng till Schtaan. En motgång men ingen katastrof.

Återhämtningen av resan och en engagemangsfylld dryg vecka medförde alltså att det inte blev något bloggskrivande på förmiddagen utan först nu efter lunch innan vi far till Cooperativabutiken för att beta av helgens inköpslista.**

Och så skall väl julen stökas ut mellan snöskottarvarven.

Så vi får se om det blir mer denna bloggardag.

Ambitionen finns kvar om än något kantnaggad.

Men var uppmärksam – man kan aldrig veta.

*  Mina planerna var

1. detta inlägg utan speciellt ärende – kategori Allmänt
2. ett inlägg en genomläst julklappsbok – kategori Predikaren 12:12
3. ett till om en annan genomläst julklappsbok – också kategori Predikaren 12:12
4. kanske något om väckelse och församlingstillväxt – inspirerad av skriverier för en tid sedan hos den äkta bloggardag och här i kategorin Församling.

**  Kanske görs också en intitt i affären med lokala smeknamnet Coop södra. Där finns jäst druvsaft och malthaltiga drycker icke kompatibla med bilkörning oavsett väder eller o-dito.

Jag är inte den som alltid jämnt och ständigt i alla lägen och situationer offentligt nödvändigtvis känner att jag måste säga vad jag anser i allt. Det finns folk som tror så men de har fel. Jag har åsikter i det mesta men tiger också för det mesta om det mesta för de flesta. Jag tillämpar en viss grad av självcensur som varierar utifrån vad saken gäller och vem som är inom hör- eller läshåll. I kategorin Bloggpolicy finns lite längre något äldre funderingar i ämnet aktuella för detta forum.

Men ibland sticker jag ut hakan. Varsamt och försiktigt.

Att som för en tid sedan bara publicera en text till en FN-resolution och en lång text med vad USA:s Utrikesminister sagt – och han har haka att sticka ut – kan av en del anses Israelfientligt men är naturligtvis inte det. Det är bara en mild sardinhostning jämfört med andra hakutstickare av typen den inte alltför många mil från min folkbokföringsadress boende förkunnaren som – nu är det på Facebook – delar och förmedlar mycket vassa utstick mot både det ena och det andra. Den rätten har han – inget snack om saken! – men det späder på mina funderingar om vad som är en lämplig självcensursnivå.

Vad är till exempel mitt ansvar vara om jag skulle märka att med min uttalade åsikt sympatiserande kommentarer lade till hat, osanningar och förakt? Är jag då inte skyldig att bemöta? Radera? Eller sluta ge trollen mat?

I dagarna har jag i alla fall gjort ett annat litet hakutstick:

Jag har skrivit på ett internet-upprop!

Jajamän! Jag och flera till.

Jag uppmanar fler att göra detsamma.

Rubriken är Präster kritiska till ny kyrkohandbok.

Jag är en sådan. Jag var oerhört kritiskt redan runt millennieskiftet när Kyrkokansliet klämde fram ett förslag som kastades i papperskorgen. Trodde man. 2012 kom det i allt väsentligt tillbaka vilket innebar ny bakläxa. Turerna har sedan gått hit och dit och fortfarande verkar man inte hitta rätt i balansen mellan vad som är kristen tro och sanning och hur den skall formuleras den dag som idag är.*

Tro inte att min tanke på att 1986 års handbok hitintills är bäst dikteras av allmän konservatism och olust till nytt. Bort det! Något är inte bra bara för att det är gammalt! Också 86an är knepig rent språkligt men att byta ut Herrens Ord mot Guds ord eller Bibelns ord löser inte problemen. Och dekarnera Mässan till att dela bröd och vin i stället för att konkret ta emot reellt närvarande Kropp och Blod blir ju bara SÅ själlöst.

Jag förordar texten i 1986 års handbok men med musiken (som jag inte förstår mig på) kan för mig få vara helt fri bara ordens betydelse inte kommer bort. Så försöker vi lösa saken i Älvsby församling i den situation vi befinner oss i med dem som firar gudstjänst här. För oss är det så – och jag tror det är likadant på många andra håll – att den verklighet vi fältarbetare ser är annorlunda än hur tillvaron ter sig genom ett kanslifönster i Uppsala. Gräsrötterna är viktigare för växten än den vajande vippan högst upp.

Här kan du – om du är präst – sticka ut din haka.

*  I februari 2010 skrev jag i inlägget rent å klart hur jag tänker i frågan. Läs det gärna. Vill du kommentera och diskutera saken gör det dock här till detta inlägg.