stigstrombergsson

Gud, våra barn är dina barn.

Låt dem utvecklas efter din vilja.

Bär dem tvärs igenom oro och nöd, faror och frestelser.

Ge oss alla kraft och glädje i dig

och låt oss tillsammans med våra barn lära oss tro. Amen.

Med dessa kursiverade ord startar på söndagsförmiddagarna näst intill varje gudstjänst i Älvsby kyrka. Det blev så när man för runt 10-12 år sedan försökte starta en form av söndagsskola under rubriken Skatten. Barnen samlades då vid Barnens bord längst fram i kyrkan för en kort samling som började med denna gemensamma bön. På det följde något helt kort utifrån vad som fanns i en skattkista innan barnen med en-två ledare drog en trappa ned för att åldersanpassat fortsätta där. Till nattvarden kom de sedan upp igen för att ansluta till sina föräldrar. Efter slutpsalmer innan postludier berättade barnen för oss vuxna vad de gjort nere i källaren – och fick en applåd.

Det var inte Skatten med kista, samling och allt varje söndag. Eldsjälen bakom sökte och fick tjänst i Götaland. Det blev över huvud taget svårt att bemanna Skatten. Man sökte ett tag andra vägar som Äventyrssöndag – som egentligen var en Familjegudstjänst – men det satte sig av olika skäl inte riktigt.

Bönen för barnen fortastte vi i alla fall be jämt vare sig det var/är barn i kyrkan eller inte. Barnens bord fick också ganska länge behålla sin plats i koret så att barn kunde sitta där, rita eller bara vara närmare där det händer något. Numera är bordet flyttat ner i kyrkan under läktartrappan – enligt mening tyvärr! Fast bönen envisas vi med att ha kvar. Skulle den försvinna kommer farfar/morfar Stig att bli folkilsk.

Under åren 2014-2018 genomfördes i församlingen ett medvetet Ungdomsprojekt. I samband med det kom vi överens om att vi i Den allmänna förbönen i kyrkan alltid skulle formulera en bönerad för barn och ungdomar. Egentligen var den saken ingen nyhet, bara något som på något sätt pausats. I 1942 års Kyrkohandbok – manualer för gudstjänster – fanns en formuleringen riktad till Gud: Tag i din fostran dem som nu beredas för sin första nattvardsgång. I klartext var det enkelt och simpelt församlingens bön för konfirmanderna. Jag förstår inte hur vi kom att slarva bort den.

Pinsamt är det faktum att förbön i gudstjänsten för allt möjligt löst och fast lätt blir något bortslarvat. Varför vet jag inte men kan tänka mig flera saker.

Ett sådant tankespår är att vi i en allt mer individualiserad tid tappar blicken för saker och ting utanför kyrkväggarna – sådd och skörd, krig och örlig och allt vad det förr hette. I och för sig är det märkligt att konfirmanderna också då försvann ur medvetandet – de är ju i gudstjänsten.

Ett annat spår kan vara att det i den individualiserande tiden blir lätt en fokusering på ”det personliga inre livet” eller något liknande. Böner kommer då lätt mer att sväva kring trons effekter som trygghet, frid och annat. Kanske är denna tendens också omedvetet färgad av impulser från frikyrklighet och/eller EFS som flera som anställs kommer ur.*

Att Kyrkans Allmänna förbön infogas i Nattvardsbönen är enligt min mening både bra och rätt men förmed sig en borttappningsrisk. I 1986 års Kyrkohandbok fanns förbön i en av Nattvardbönerna (och kunde infogas i de andra). På ett liknande sätt är det i Kyrkohandbok 2017. Risken är i alla fall påtagligt att den försvinner trots att förbönen skall ingå i gudstjänsten. Jag tror att det är främst det som hänt kombinerat med att församlingen genom åren bytt präster och andra ansvariga och att förmedlingen av de tankar som initierades till exempel i Ungdomsprojektet och via Skatten inte riktigt planterats och landat hos nytt folk. Ta det som en gammal mans gissning.

Sedan min pensionering sommaren 2018 har jag i väntan på att prästsidan av arbetslaget skall stabiliseras anförtrotts att leda en del gudstjänster. Vanligen har det varit en söndag i månaden samt ungefär var annan Veckomässa på onsdagskvällarna. Jag har envist och enträget om söndagarna lett den kursiverade bönen ovan och alltid byggt ut Nattvardsbönen med förbön för allt möjligt – bland annat att barn och ungdomar skall finna vägar till Dig och Du vägar till dem.

Svarar Gud på bön? Hur?

Det skall jag återkomma till i ett kommande inlägg.

* Jag hoppas att du, noble Bloggläsius; förstår att i detta målar med bred pensel och för tydlighetens skull nästan karikerar situationer och val och icke-val av vägar och saker.

Sista dagarna i juni detta år skrev jag om flera saker under rubriken skrivprojekt. Bland annat kom i slutet av det inlägget ett antal rader jag nu återpublicerar:

I slutet av mars 2024 hade orden Vad var det jag sa? snurrat i mitt huvud under några månader. Jag påbörjade då ett skrivprojekt som (kanske) skulle handla om sånt.

Ord som Vad var det jag sa? kan låta kaxiga och försmädliga. När man får rätt och andra visat sig haft fel blir Vad var det jag sa? lätt en snutig replik. Jag brukar inte använda orden så. Tycker det är oförskämt. I stället brukar jag vara mer vidlyftig. När det visar sig, efter en tid, att någon annans vilja och verk mot min inrådan gått i putten brukar jag i stället uttrycka mig med ord som Det är förunderligt att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan när det gäller få ha rätt. Det låter inte så banalt som Vad var det jag sa? men är egentligen lika kaxigt – och kräver lite eftertanke.

Ett skrivprojekt med titeln Vad var det jag sa? har dock inget med sådant att skaffa. I stället handlar det om en saklig fråga om min förkunnelse genom åren som präst. Vad var det jag sa i predikningar, Bibelstudier och annat från 1960-talet och framöver? Vad var det jag sa från predikstolar och i liknande sammanhang? Det är mina enkla frågor.

Det källmaterial jag har att tillgå år mina fusklappar och manus för predikningar, betraktelser, föredrag och beredelseord som jag sparat i mitt arkiv. Mestadels handlar det om manus i full text, inte bara så kallade stolpar eller stödord. Ofta är joxet handskrivet och med det oläsligt för en bred allmänhet. Generellt är lapparna sparade i Bibel-boks-ordning, inte utifrån plats i Kyrkans år eller liknande. Ändå blir det så kallade kyrko-året en viktig faktor. Präster i Svenska kyrkan – jag är ju en sådan – följer ju ofta de evangelietexter som är aktuella olika givna söndagar. Det skapar en betoning på främst avsnitt ur de fyra evangelierna vi har i våra biblar och styr om inte urvalet så i alla fall omfånget och tyngdpunkterna. Med detta sagt börjar Vad var det jag sa? med vad jag sagt utifrån avsnitt i Första Mosebok och reflektioner kring det. Naturligtvis skriver jag inte rent allt! Huvva! Det är reflektioner kring Vad var det jag sa? som nu långt senare hamnar på tapeten – ibland med notiser om situationer och sammanhang.

Slut på reprisen!

Det har nu gått några månader. Jag har givetvis gjort annat än detta och skrivprojekt forts har inte fått prio. Jag har läst, glott på TV, funderat kring både ditt och datt, levt med mina nära och kära, mött också annat folk, glatt mig åt en del saker och förargat mig över annat. Ordentlig vikt tid för systematiskt författande i skrivprojekt forts har inte varit för handen men en del har det blivit. Tidigare idag skrev jag i ett annat dokument denna text om vad jag såhär långt gjort:

Summeras allt ovanstående blir det i november 2024 för Gamla testamentet 262 kortare eller längre manus utifrån 167 textavsnitt. Någon systematisk Bibelgenomgång är det alltså inte frågan om. Fast det är sparat i Bibelboksordning har materialet i huvudsak sitt ursprung i Kyrkans år och plockats ur de över 300 textavsnitt som fanns/finns i Evangeliebokens tre årgångar – om jag räknat rätt.

Nu blir det att gå vidare. Nya testamentet väntar och rent volymmässigt blir det många fler och betydligt mycket mer mångordiga fusklappar att rota igenom. Matteus Jesus-berättelse kommer först – tror jag. Skall sova på saken.

I radion har jag nu på onsdagsförmiddagen en rejäl stund lyssnat till när Riksdagen ”debatterat” EU – trettio år efter vi blev med i unionen. Utan att ha kollat exakt är jag tämligen övertygad om att också SVT sänt det hela. Jag är djupt tacksam över de av många reaktionära krafter häcklade Public Service public, alltså SvR och SVT, ger mig faktiskt direkt insyn i annat än vad diverse troll lanserar i sociala medier eller bara ”underhållning” i kanaler sponsrade av kommersiella intressen.

Med detta sagt upplever jag att ”debatten” i Riksdagen är en av två sorts död. Skickligt undviker de agerande att sakligt bemöta varandra. De hemfaller i stället åt undanglidande och nonchalans. Det ogillar jag men lovprisar i alla fall att Public Service ger mig tillgång till saken.

Förra veckan, åxå på onsdagen men på kvällstid efter Veckomässan, var jag åhörare till ett annat demokratiskt sammanhang – Kyrkofullmäktige. Det är också en av två sorts död präglad av nästan total tystnad och helt utan debatt. En anledning till detta är något positivt: Allt som skall formellt beslutas – budget och verksamhetsplan för kommande år – är väl förberett, vettigt och formulerat. När det mesta är OK i vad personal, ledning, arbetsutskott och kyrkoråd redan antagit blir det inget att dryfta i fullmäktige – kan till och med jag tycka.*

Till detta kommer att när någon – det är oftast kyrkoherden men på grund av dennes förkylning i onsdags hoppade Kyrkorådets ordförande in – muntligt ska ge ett axplock ur planer och verksamhet är man i min uppfattning ganska problemtigande. Jag fattar mycket väl att det är roligare att både ge och ta emot positiva saker men menar samtidigt att det liksom lägger locket på. Dåliga nyheter och dilemman kan stimulera tankar, åsikter och debatter och bör därför komma fram mer. Effekten av de glada på gränsen till glättiga presentationerna blir att fullmäktige präglades av tystnad, en sorts död man skulle kunna undvika – om man vill. Frågor om det vikande gudstjänstlivet (som de flesta förtroendevalda och anställda också faktiskt verkar undvik) skulle kanske reta upp en och annan tankegång. Eller om vilka åtgärder (förutom självklara) budgetanpassningar som behövs utifrån det faktum att antalet kyrkotillhöriga minskar med ungefär 2% varje år. Just den saken beskrivs nästan som en naturlag och något oundvikligt likt landhöjningen som det bara gäller att gilla och anpassa sig efter. Måste det vara så?

* Visst finns detaljer i Verksamhetsplanerna jag tycker är lite si och så – med betoning på lite. Jag saknar till exempel skrivna formuleringar kring hur de olika delarna av vardagsverksamheten aktivt kopplas till och ut ur det som i inledningen sätts som centrum: Gudstjänstlivet. Andra smärre brister ser jag också liksom att jag tycker att en del vägval inte är de bästa men i huvudsak är planerna bra.

Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu! Varför?

Och hur ska det repareras?

De kursiverade orden är ett samtalsämne som då och då dyker upp i mitt umgänge med gudstjänstfirare och andra i Älvsby församling. Ytterst sällan tar jag initiativ till resonemangen men när jag hamnar i dem bidrar jag med tillbakablickar, åsikter och rentav förslag. Nu är jag inte längre anställd, inte heller förtroendevald, utan ”bara” församlingsbo med den brist på inflytande sådana har.

Via Facebook påmindes jag idag om ett blogginlägg jag skrev den 4:e november 2019. Det inlägget startade med samma kursiverade ord. Nu kommer en ompublicering av den texten i lätt bearbetat och uppdaterat skick.

Vid en Bibelstudieträff tacklas de kursiverade orden med två figurer. Ett fyrafältsfönster och en tidsaxel med vägval.

I fönstret sorterade vi samhälleliga och kyrkliga faktorer av nationella och lokala slag.

Tre av de rutorna kan en församling inte styra utan bara följa.

Barnomsorgens utbyggnad och alla nu är i förskola är exempel på en nationell samhällsomvandling som förändrat villkoren för barn- och familjeverksamheten. Likaså ”hemmafruns död” och att bägge vuxna nu har arbete utanför hemmet. Ett exempel på en mer lokal samhällsfaktor är utglesningan av byarna och flyttning till centralorten. Sådant är exempel på saker församlingen inte styr över utan bara har att anpassa och forma sig efter.

Övergripande kyrkliga faktorer som att dopet på 1990-talet blev grund för kyrkotillhörigheten och att kyrkan skilts från staten rår lokalförsamlingen inte heller över. Det är bara vad gäller lokala kyrkliga frågor som lobby-grupper, styrelser och ledning kan ta beslut och välja vägar – eller låta bli.

Med det var vi inne på den tvågenerationers tidsaxel vi tillsammans skulle kunna plocka ihop. Jag redogjorde och ställde upp problemen ungefär på detta vis:

Vid varje ögonblick där man tar eller inte tar beslut och där man väljer eller inte väljer en viss väg skapas en situation annorlunda än den som skulle blivit om man beslutat eller valt annorlunda. Det är ganska självklart. Den nya situationen är grunden vid nästa vägval – eller inte val. Och så vidare. När åren går.

Då måste frågan bli: Vilka val gjordes – eller gjordes inte – som har fört oss till dagens läge?

Först när vi svarar på det kan vi förstå hur vi hamnat där vi är – som vi nu tycker är att vara vilse. Man måste på något vis som vårtsvinet Pumba säger i Lejonkungen, våga lägga det bakomflutna framför sig.

Till det kommer ett frågepaket som inte är helt ointressant men som inte ska leda till att man hänger folk frår första bästa lyktstolpea – men ändå: Vilka människor var det som tog beslut och valde väg – eller inte gjorde det? Vilka lyssnade de på och lät sig lobbas av? Styrning och ledning – människor med makt, inflytande och ansvar – har ju hela tiden funnits kring de lokala kyrkliga faktorerna.

Sådana finns fortfarande. En del har varit med ett kortare eller längre tag. Andra är av nyare datum. Men styrning och ledning finns och har uppgiften att idag besluta och välja vägar för framtiden. Den bakomflutna tiden kommer inte tillbaka. Nya beslut måste tas och nya vägval måste skall göras och man behöver kansk låna sina öron till fler och andra lobbygrupper.

Med det hann vi inte mer den gången och i det sammanhanget.

Och i morgon kväll den 6:e november 2024 möts Kyrkofullmäktige...