stigstrombergsson

Så blir det!

En veckas publicerings-stopp, inte -topp.

Jag tar inte med datorn till Hemavan dit vi reser i morgon. När jag publicerar något här på bloggen har jag lapp-toppen som verktyg – oftast vad jag skrivit i tellefånen och mäjlat till mig själv. Nu blir det stopp i verksamheten. En vecka i Hemavan får ägnas åt annat.

Med start Palmsöndag 19.00 kommer jag att ansvara för andakter och gudstjänster i Hemavankyrkan varje kväll under Stora veckan – utom Skärtorsdag då Mässan är sammanlyst till Tärna. Jag väljer då att vara datorlös men läsförsedd som komplement till möjligt friluftsliv. Tanken är att det på så vis blir en bättre fjällvecka – typ. Visst har jag med mina skidor för turåkning men jag blir i så fall ensam om sådana övningar. På grund av operationen för en vecka sedan är Primärhustrun rekommenderad att inte åka skidor alls utan nöja sig med att vara konvalecent till fots och till grops. Att promenera och sola i grop med henne blir därför friluftslivet denna vårvintervecka. Vad det dessutom verkar kommer vädret att vara sisådär åtminstone en bit in i veckan.

Med detta skrivet så bör du, noble Bloggläsius, alltså inte vänta mer skriverier de närmaste dagarna. Det råder pubiceringsstopp.

Jag hann inte in på det i förra inlägget, alltså vad jag gjorde under mitt nästan två veckor långa bloggpaus. Tror inte för ett ögonblick att du, noble Bloggläsius, vibrerar av nyfikenhet i saken men väljer att berätta i alla fall.

Jag såg på TV.

Slappt att sägandes då inte bara på skidornas världscup med och utan bössa eller diverse nyheter och dokumentärer. Jag såg en 60-avsnitts-serie på Netflix på spanska – La Reina del Sur. Inte dokumentärt alls, ”bara” ett drama i och kring mexikanska knarkmaffior och saker runt sånt. Egentligen inte speciellt sevärd men jag fastnade för den likt tidigare för en del andra serier på spanska. Orsak? Språket. Det är språket jag vill åt. På gymnasiet (för mer än 50 år sedan) läste jag spanska i två år och i mitten av 90-talet repeterade jag ganska fåfängt inför en studieresa till Guatemala och El Salvador. Konstruera meningar kan jag inte alls men jag har märkt att åxå slötittande utvecklar förståelsen en smula – förutom att vad jag gjorde var ett tidsfördriv.

Jag har läst.

Inte mycket, ihärdigt och intensivt men i alla fall en del. I folkhögskolans bibliotek finns en Sveriges kyrkohistoria i 8 band som jag redan före jul gav mig i kast med. Nu är jag i slutet av volym 4 om Enhetskyrkans tid på 1600-talet. Då skulle lutherdomen – för att låna en ordvändning från rena nutiden – vara de ”svenska värderingar” som skulle hålla samman riket och dess provinser. Mycket faktaspäckat. Allt vad jag gjorde i det stycket har jag inte gått in att memorera men onekligen ser jag likheter mellan dåtidens hållning och senare och nutida resonemang om vikten att ha så kallat ”svenska värderingar”.

Jag har pusslat.

I julklapp fick Primärhustrun och jag ett 1000-bitars. Den yngre av sönerna fick åxå ett. Sedan de på var sitt håll lagts böt vi lådor. På det kom först ett om 500 bitar som redan fanns i fastigheten och sedan ett om 1000 till lånat av dottern som bor inom synhåll. Att pyssla med pussel är både enahanda och kontemplativt och blev i alla fall en del av vad jag gjorde i stället för att blogga.

Det var den femte mars jag senast publicerade något här på min blogg. Sedan dess har två veckors vatten flutit under broarna och ett och annat tåg åxå gått. Hur som helst har uppehållet blivit ganska långt för att vara jag – som egentligen har ambitionen att blogga minst två gånger i veckan. Vad har då hänt som gjort att inget hänt?

En anledning är att inget hänt inom de flesta fält jag brukar ”bevaka” med olika blogginlägg. Givetvis är det skenbart i flera fall.

Kriget Hamas-Israel fortsätter ju. Mer än 100.000 personer i Gaza har dödats eller skadats av ihållande israeliska utrotningsåtgärder med både flygbombning och markstrid. Till detta kommer den medvetna svält- och belägringstaktik som Israel tillämpar trots protester från både EU och USA och som svenska höger-kristna så kallade ”Israelvänner” tiger om – med undantag för politiker inom KD och SD som reser på solidaritetsbesök till illegala israeliska bosättningar på Västbanken. Ska man skriva om sånt? Viktiga saker är det men några blogginlägg hr det inte blivit de sista veckorna.*

Regeringen verkar lite NATO-bakis och är tyst och passiv denna och alla andra frågor. Den verkar mest vänta på alla de utredningar den tillsatt. Det gäller den nämnda konflikten i Mellanöstern såväl som att aktieskolorna ger vinstgivande falska betyg som snedvrider intagningarna till utbildningar och anställningar. Ingen näve i bordet alls! Bara ordbludder. Naturligtvis är detta ideologiskt styrt i den borgerliga övertygelsen att det är rätt att stjäla offentliga medel för att gynna kapitalet. Samma tjyvmoral gör att man inte vill att det ska ske en registrering av förmögenheter i värdepapper och/eller fastigheter. De rikas rikedom skall hållas osynlig för folk i allmänhet. Som du märker, noble Bloggläsius, följer jag TV- program typ Agenda, 30 minuter, Politikerbyrån med flera även om jag inte bloggar om grejerna.

I Lokalsamhället händer inget speciellt som väcker min skrivklåda. Möjligen skulle Kanis-dagen i förrgår då Lisa och Ava åkte skidtävling kunnat ge ett inlägg men det blev inte av – av skäl jag nedan kortfattat återkommer till.

Med kyrkliga sammanhang är det på samma sätt som med de kommunala. Förutom bevakningen i Kyrkans Tidning av biskopars och andra klerikala socitetspersoners resor samt en och annan debattartikel om brist på präster, diakoner och annat sker inget bloggvärt vare sig på lokal, regional eller nationell nivå. Folk som styr och leder verkar rejält overksamma.

Efterbehandling av den kirurgi Primärhustrun genomgick i början av året framskrider enligt plan och schema som jag i detalj valt att inte redovisa här på bloggen. Så knallade det på fram till i fredags kväll då det blev resa till akuten i Sunderbyn. Stomin krånglade på ett sällsynt men för vården ändå känt sätt och det krävdes en ny nattlig operation. På lördagen var jag till patienten med lite olika pinaler men redan igår fick jag hämta hem henne. Tre resor Älvsbyn-Sunderbyn på tre dagar blir lite enahanda bilkörning.

Jag nämnde att kusinerna Lisa och Ava tillsammans med 90-talet andra barn åkte skidtävling och fick var sin medalj. Bilden är Avas målgång. Lisas skymdes av folk. Evenemanget betydde att huset gästades av Avas mamma och lillebror samt att Lisa också sov hos oss samtidigt som det bar iväg till Sunderbyn med mormor. I denna anhopade del av händelser kände jag – och känner – att vuxna barn är ett starkt stöd. Som pappa finns reflexen kvar att finnas till för sina barnen och skydda och bära dem. Så ska det vara men sanningen är ju att de också är vuxna och att man växelvis får vara till för varandra.

Så här långt har jag mestadels berättat vad jag inte gjort här på min blogg sedan 5 mars. Vad jag faktiskt låtit tiden gå till får jag återkomma med – kanske.

* Igår kväll fick jag en påringning av en vänsterpartisktiskt sinnad Luleåperson som tydligen läser min blogg. Orsaken till att vi vet om varandra (och att personen tar del av min blogg) ligger inom fältet personliga bekantskaper – typ. I alla fall framfördes en undran om jag den 6 april skulle kunna tänka mig att tala vid en solidaritetsmanifestation för Palestina utanför Shopping i Luleå. Det är ju lite hedrande att få den frågan men jag bad om betänketid. Manifestationer av olika slag kan innehålla både det ena och det andra och utomhus blir det lätt lite ryckigt. Att då som präst stå och under några få minuter berätta om aktuella viktiga saker i konflikten Palestina-Israel och kanske dela intryck därifrån kan lätt missförstås. Att finnas med i ett panelsamtal eller liknande under tak vore en annan sak. Vi får se hur jag gör.

Mitt under det att jag höll på med boken jag berättade om i inlägget manisk produktiv inföll Luleå stifts internationella konferens som jag beskrev i fälten hava grånat. Vid den konferensen hade bokhandeln Duvan i Piteå dukat upp en massa jox och där köpte jag en sak jag tror kan vara ett funktionellt boktips – en ganska liten bok (19,5x14 cm) på knappt 200 sidor. Boken är en intressant mix.

Författaren Magnus Persson är uppväxt inom Pingströrelsen och har också varit pastor där. Det betyder att han har erfarenhet av och positiv inställning till det sammanhanget. För att bredda sina tankemönster har han läst bland annat katoliken Martin Luther och utbildat sig till och är nu prästvigd för EFS/Svenska kyrkan. Redan 2017 då han var pingstpastor skrev han boken Kristi kyrka – om kyrkans kännetecken. Det är andra upplagan från 2020 utgiven på EFS-förlaget som jag nu skaffat mig till priset av 250 slantar.

Vad blir det för kackalorum när en pingstprogrammerad läst Luther och ger ut en bok via EFS?

Frågan kan ställas och ges svaret: Inget alls! Alltså inget kackalorum. Tvärtom! Det blev en bra tankevidgande framställning om den kristna Kyrkans sju kännetecken Ordet, Dopet, Nattvarden, Nycklarna (boten/bikten), Ämbetet, Gudstjänsten och Korset (efterföljandet).

Jag tycker alltså att Persson lyckats bra! Om Kyrkans kännetecken och dess centrum kan man skriva och har man genom åren skrivit hyllkilometrar av saftigt fördjupande och ibland polemiska böcker. Den lilla volym jag köpte under Internationella konferensen blir då en bra och tydlig sammanställning av viktiga saker och är definitivt ett funktionellt boktips för enskild läsning men kanske än mer för samtal i bokcirklar eller liknande sammankomster – om sådana finns och/eller uppstår.

Rubriken kan tänkas vara ett lite udda påstående – särskilt när jag skrev den söndag förmiddag ca klockan 11 i Älvsby kyrka. Att där och då skriva jag tror inte blir liksom malplacerat. 

Det var ingen gudstjänst i kyrkan igår. Den var flyttad till EFS och som det heter ”sammanlyst” dit. Sånt händer 2-3-4 gånger per år men borde heta ”bortlyst”. Vad jag tycker spelar kanske inte så stor roll men jag har alltid haft mina tvivel kring saken. Inte så att jag för egen del har någon motvilja mot EFS. Så är det inte. Den gudstjänstfirande gemenskapen är hyfsat OK men jag känner mig bara inte hemma där. Ingen annan än jag själv kan klandras för det. Naturligtvis är jag välkommen dit. Ibland har jag varit ombedd att predika där och blivit positivt bemött. Ändå ställer jag mig tveksam till samarbete just genom så kallade ”sammanlysningar” – i alla fall dit.

När EFS eller renodlade frikyrkoförsamlingar beslutar sig för att en och annan söndag flytta på sig tror jag att inte alla men flera följer med i flytten. De sammanhangen är ganska tajta så information om saken kan både meddelas och tas in av ”medlemmarna”.

Med flytten i andra riktningen blir det lite annorlunda. Visst finns också i Älvsby kyrka ett fast och tajt gäng som i hyfsad utsträckning går att omlokalisera. Det vore fel att säga något annat. Men till den så kallat öppna folkkyrkans gudstjänster kommer ofta några som själva (och av andra) räknas som mer löst anknutna – jag gissar att det är på samma sätt på många håll. Dessa har inte fått eller nåtts av information om platsförändringar och liknande utan vet bara att i kyrkan är det nåt klockan 11. För deras skull och för att de inte ska mötas av en låst kyrkport till och med utan anslag om flytten brukar jag på eget (subversivt) bevåg gå upp till helgedomen, öppna densamma, tända ljus, vara där och berätta för dem som kommer att det inte är någon gudstjänst.

Igår blev det 13 personer jag hänvisade nedför backen till EFS eller pratade med. Fyra av dessa var församlingens egna konfirmander. En var en kvinna med rötter någonstans i Afrika med två barn. En familj om fyra från Kosovo kom. En konfirmand med en hjälpledare från Boden var på läger på folkhögskolan och kom förbi vid ½12..

Vad tänkte jag då inemot klockan 12 då jag skulle släcka ljusen och låsa kyrkan? Mina tankar kan formuleras som frågor:

• Är det rätt att till och med på söndagar hålla en kyrka låst?
• Är det smart att inte på dörrarna ha tydlig information om platsändring?
• Är det över huvud taget rätt och vettigt att ”sammanlysa”?
• Är det illojalt att för att ha kyrkan öppen och tillgänglig göra som jag på eget initiativ gjort?

Efter att jag stängt och låst traskade jag ned till EFS och fick där av sådana som mest brukar vara i kyrkan veta att det kanske varit ett halvdussin ”kyrkfolk” som anslutit – förutom 9 av de 13 jag tipsat. Man får ju skämmas! sa en av ”våra” kyrktanter.

Faktum är – och detta är ingen hemlighet – att jag tror inte att just formen ”sammanlysning” av söndagar öppnar upp. Tvärtom blir det ”bortlysning” och att de tajta kotteriseras.

Idag skulle min pappa fyllt 100 – om han levat.

Det är värt en promenad och ett ljus på hans och mammas grav.

Egentligen är det lite märkligt. Det är snart 20 år sedan han dog, två år efter mamma. Gastkramande sorg var väl aldrig för handen och än mindre nu. Dock går inte en dag utan att någon tanke går till de två.

Kan det bero på att jag i år blir 71?

Först av allt: Rubriken är INTE en beskrivning av mig sådan jag är just nu vad gäller både ditt och datt – inte minst dittet och dattet att skriva här på min blogg. Kommentaren är i och för sig onödig då saken är fullt synlig – eller snarare osynlig – för varje Bloggläsius som kroniskt eller tillfälligt botaniserar här. Rubriken är alltså inte en självbeskrivning. I stället handlar den om något annat.

Julfirandet för ett par månader sedan gav en lämpligt stor trave böcker att lugnt och stilla försöka ta sig igenom – med pauser för andra böcker, någon TV-serie, pusselläggning eller annat. I klapphögen fanns i alla fall en biografi om en person jag inte tidigare hört talas om. Anledningen till mitt kunskapshål är nog att jag tycker genren ”biografier om levande personer eller nyligen avlidna” inte är så intressant. Att den biografade dessutom var en högborgerlig arbetsmyra utan formell makt lägger också på motivationslocket en smula. Men: har man fått en present är det en present man fått. Det förpliktigar! Det är bara att läsa!

Så är nu gjort. Jag har tagit mig igenom Jag måste ha varit olidlig – Arvid Fredborg, krigskorrespondent, författare och rådgivare. Bokens cirka 400 sidor är skrivna av sonen Lars Fredborg och kan nu placeras i hyllan för läst jox.

Att skriva biografi om sig själv eller en närstående är nog speciellt. Blir man då närblind? Sovrar man bland fakta och upplevelser? Idealiserar man? Eller censurerar?

Hur som helst tycker jag att i sådana aspekter landar sonen på fötterna när han berättar om pappans livsverk utanför familjen – som han nästan inte berör alls. Han framställer den högborgerlige och konservative Arvid som näst intill manisk produktiv när det gäller att i olika bakgrunder verka för de ideal han har. Hans ideal kan man ha, ogilla, se som möjliga eller tycka vara hopplösa. Att vara anti-kommunist och ekonomisk jätteliberal kan ha sin realism. Att verka för starkare monarki i Europa efter både första och andra världskrigen – återupprätta styrelseformen både i Tyskland och ett tänkt restaurerat Österrike-Ungern med gamla provinser – torde kunna sorteras in i mappen märkt ”Orimliga idéer”. Det intressanta är dock att han utan att inneha någon formell maktställning i alla fall är så manisk produktiv. I det avseendet är han rentav föredömlig för var och en som brinner för något – oaktat vad.

Värd att läsa.