stigstrombergsson

Från 400-talet och framåt har den 28:e december haft ett speciell tankeinnehåll värt att uppmärksamma både allmänt och speciellt. Ingen har namnsdag den dagen som i stället är kallas Värnlösa barn dag. Fram till millennieskiftet hette det Menlösa barns dag men då menlös glidit i betydelse från oskyldig och försvarslös till allmänt korkad eller liknande var namnbytet vettigt.

Fram till någon gång på 1700-talet var denna Fjärdedag jul allmän helgdag och hade ett speciellt gäng proto-martyrer i fokus, alltså sådana som innan Jesus död och uppståndelse fick sätta livet till på grund av Honom. De man syftade på var att kung Herodes, maktmästaren i Jerusalem, enligt andra kapitlet i Matteus evangelium hade för att försvara sig och sin ställning beordrat att komma åt hotet mot hans hegemoni genom att utan vidare prut massakrera all barn i aktuell ålder och geografisk närhet till hotet.

De nuvarande maktmästarna i Jerusalem visar nu i Gaza med sitt artilleri, sina flygbomber, sin blockad och sina prickskyttar att också 2023 herodesandan lever kvar på Värnlösa barns dag. Jag gissar dessutom att maktmästare i andra regioner som på Herodes tid fick hörde om hans åtgärd för att försvara sin makt tog det ganska lugnt – ungefär som den svenska regeringen nu gör.

Såhär under och efter jul har jag, likt många med blogg eller som är aktiva på andra sociala medier, brukat bjuda läsekretsen på mer eller mindre vidlyftiga julreferat. Idag på tredjedagen skulle jag kunna göra så och varva hur julfirandet senaste veckan med barn och barnbarn varit utfyllt med funderingar kring diverse kyrkliga ting och saker från världen i stort.

Jag gör inte så nu. Detta inlägg är inte ett sådant. Jag låter julen anstå och nöjer mig nu med att nämna att vi igår fick ett tråkigt besked. Den yngre av min frus två äldre bröder ringde. Han meddelade att hans fru, alltså vår svägerska, efter en tids allvarlig sjukdom under Juldagen avlidit. Naturligtvis har vi vetat om hennes sjukdom och haft viss inblick i måendet men att det skulle ta den här vägen var vi inte inställda på – även om fruktan funnits.

Faktum är i alla fall att vår vän och förtrogna Merethe inte längre lever. Hon har lämnat min svåger, sina tre söner och ett knippe vuxna och halvvuxna barnbarn samt en liten nyföding – förutom övrig släkt och vänkrets. Denna dominerande händelse trycker undan andra tankar att skriva om i ett blandat julreferat.

R.I.P.

Inför jul och nyår finns en hel del att göra och stå i både i tanke och gärning. Jag tycker mig därför varken ha tid eller motivation att skriva långa drapor om vad som hänt under året, händer just nu eller kommer att hända. Visst finns tankar och uppslag om både det ena och det andra. Texter att kanske publicera växer fram i tellefånens funktion för Anteckningar men tids- och tankeluckor för kreativt skriveri lyser med sin frånvaro. Faktum är att jag inte ens har fått till det här med julkort i år och därför fattar jag mig jul-kort och önskar med detta dem som läser min blogg och/eller ser mig flimra förbi på Facebook en fin jul.

Bilden förresten!

Den tog jag i den lutherska kyrkan i Betlehem. I år ställs på grund av kriget i Gaza och de israeliska bosättarnas och soldaternas framfart på Västbanken allt julfirande utom gudstjänster in i staden. Värt att tänka på för oss som lätt ställer in gudstjänstfirande för allt annat.

Att göra så kan vara stöld men inte alltid. Att resajkla annans text och ord handlar ibland bara om att återanvända eller bruka-en-gång-till. Det är inte riktigt stöld. Eller? Vara hur det vara vill med moralen är det i alla fall så att det i mitt kontaktnät på Facebook bland många andra och mycket annat finns en och annan pensionerad präst med inhoppningsuppgifter – om sådant och sådana se förra blogginlägget. En sådan publicerade idag en text en annan prälle tidigare prästerat om Lucia. För att du, noble Bloggläsius, skall få upplysning och ökad bildning vill jag därför resajkla annans text, lätt bearbetad.

Lucia (latin, ’den lysande’, ’ljusbärerskan’), var född cirka 283 i Syrakusa, Sicilien, död 304. Hon var jungfru och blev med tiden martyr och helgon inom Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan med festdag 13 december.

Den unga kristna jungfrun Lucia led martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse. Hon avbildas i den kristna konsten med ett svärd eller en dolk och ett sår i halsen. Hon kan också hålla två ögon på ett fat, vilken åsyftar legenden att hon före sin död rev ut sina ögon och sände dem till sin trolovade. Guds moder (Jungfrun Maria) gav henne dock nya och ännu vackrare ögon. Som attribut har hon dessutom en palmkvist och en oljelampa eller ett ljus i handen.

Legender och berättelser om Lucia går tillbaka till antiken och staden Syrakusa år 283 efter Kristus. Då föddes Lucia i en adlig och välbärgad familj. Fadern var av romerskt ursprung men dog tidigt och Lucia uppfostrades av sin mor Euthycia. Moderns namn antyder att hon hade grekiskt påbrå.

Lucia ville helst av allt förbli jungfru och leva ett helgat liv i Guds tjänst. Modern Euthycia hade lidit av en svår sjukdom i många år och hon blev övertalad att företa en pilgrimsfärd till Catania där helgonet Agatas grav fanns. Pilgrimsfärden och besöket vid den heliga Agatas grav botade henne. I glädjen över att ha blivit botad gick Euthycia med på Lucias önskan om att skänka sin hemgift till de fattiga.

Enligt tidens sed hade Lucia blivit bortlovad som fästmö och den blivande fästmannen kände sig lurad på den hemgift han hade väntat sig. Han insåg nu att Lucia var kristen och angav henne för myndigheterna. Enligt legenden stack Lucia då ut sina ögon eftersom hon tänkte att det var hennes vackra ögon som fått den svekfulla fästmannen att intressera sig för henne. För sin trohets skull belönade Gud henne genom att genast ge tillbaka ögonen.

För att pröva om Lucia var kristen anmodades hon av prefekten i Syrakusa att offra till de romerska gudarna. På det svarade hon: "Ett rent offer till Gud är att besöka änkorna, de föräldralösa och pilgrimerna som behöver hjälp, och det är redan tre år sedan jag gav ett sådant offer till Jesus Kristus genom att dela ut all min egendom." Prefekten beslöt att straffa Lucia genom att skicka henne till en bordell men hon vägrade blankt. Då tände man en eld runt henne, men elden rörde inte henne. Till slut kallade man fram bödeln som stack en dolk i hennes sida. Det påstås att det var fästmannen som fungerade som bödel.

Efter sin död år 303 blev Lucia snart ett av den katolska kristenhetens största helgon. När Norden kristnades på 1000-talet kom Lucia till oss som ett av många katolska helgon. Det moderna Luciafirandet, med Lucior med ljus i håret, är inspirerat från en berättelse där det sägs att Lucia bar ner mat till fångarna i de mörka fängelsehålorna, utan det är för att skänka lite ljus i en tid av mörker (i den julianska kalendern, den kalender vi hade fram 1753, var 13 december vintersolståndet, det vill säga årets mörkaste natt). Men legenden säger ändå för att kunna ta så mycket mat som möjligt i sina händer satte hon ljus på huvudet.

I Älvsby församling har det så länge jag kan minnas varit så att en eller flera studiegrupper kring Bibel och kristen tro samlats på kvällstid. De senaste åren har det främst varit på tisdagar i veckor med udda nummer. Under flera år på 1980- och 1990-talen liksom åren kring mitt pensioneringsdatum.hade jag som uppgift att i sammanhanget vara cirkelledare

Efter pandemin har jag helt som sig bör ersatts av en yngre kollega men nu tyder det mesta på att det blir en tids återfall efter nyår. En av församlingens komministrar – präststyrkan består av kyrkoherde som chef och två komministrar i underställd befattning – lämnar sitt uppdrag. Rockader behöver därgör göras vad gäller olika verksamheter med konfirmander och ungdomsgrupp högt på prioriteringslistan. Detta har gjort att studiecirklar och liknande kommer i retur till mig – för en tid.*

Under hösten har gruppen utifrån egen vilja (varför?) sysselsatt sig med Martin Luthers Lilla och Stora katekeser. De kan man hitta i volymen Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter. Mångordigt och ganska vidlyftigt går den gode reformatorn igenom 10 Guds bud, Herrens bön, Trosbekännelsen samt Dop och Nattvard och relaterar det till sin samtid – Tyskland på 1500-talet. Kanske inte helt tillämpligt på vår tid men lärorikt.

I förra veckan var jag med mest för att det var sista träffen före jul. I vecka 3 nästa år samlas man på nytt och då får jag vara cirkelledare. Fortsätter vi där man är blir det Femte budet Du skall inte dräpa som blir i fokus.

Uppdrag eller tanker av den här typen får körteln jag har mellan öronen att gå igång å det allvarligaste.** Åren som cirkelledare i församling, kursplanerare på stift och folkhögskola och lärare gör att någn typ av plan formas i huvudet – att sedan vid behov avvika från. Resultatet blev detta:

• Vecka 3 den 16 januari: Femte budet – Du ska inte dräpa.
• Söndag den 21 januari: Extra! Bibelns dag i Högmässa och kyrkkaffe gruppen bjuder till.
• Vecka 5 den 30 januari: Sjätte budet – Du ska inte begå äktenskapsbrott.
• Vecka 7 den 13 februari: Sjunde budet – Du ska inte stjäla.
• Vecka 9 den 27 februar: Åttonde budet – Du ska inte bära falskt vittnesbörd.
• Vecka 11 den 12 mars: Nionde och tionde buden – Du ska inte vara girig.
• Vecka 13 är vi i den Stora veckan in mot Påsk. Då blir det något annat – förhoppningsvis. Dessutom är jag då i fjällen med ansvar för veckan i Hemavankyrkan.
• Vecka 15 den 9 april: Första delen av trosbekännelsen – om Skaparen.
• Vecka 17 den 23 april: Andra delen av trosbekännelsen – om Befriaren.
• Vecka 19 den 7 maj: Tredje delen av trosbekännelsen – om Fortsättaren.
• Vecka 21 den 21 maj: Om Mission och eventuell sommarplanering – se andra fotnoten.

* Detta med pensionerade präster och annat borde vara anledning till både eftertanke och en och annan sömnlös natt för dem som styr, ställer och leder kyrkan. Krasst uttryckt måste sägas att en organisation som har så stort behov av pensionärsinryckningar som kyrkan har är i en fundamental kris vad gäller rekryteringar av nytt folk. I detta syftar jag inte främst på lokala faktorer som i olika fall och på en del ställen naturligtvis kan spela in. Viktigare är att det är ett generellt och övergripande problem som – jag upprepar mig – de som styr, ställer och leder kyrkan inte verkar uppfatta. Kyrkopolitikerna motionerar inte om saken. En del verkar snarare på lösa boliner bara vilja gallra bort folk och åsikter man inte tycker om, stoppa prästvigningar och rentav rensa ut folk. Motioner av det slaget ogillas visserligen av biskoparna men dessa utfäster sig att ordna saken alla fall – bara de förtroendevalda inte lägger sig i. Rekryteringen är sämre än usel och inga åtgärder vidtas. I stället gnor pensionärer.

Motiven för oss pensionerade att kliva in och hjälpa till är många och sammanflätade. Ett är att det är kul. Ett annat är pliktkänsla. Att detta att vara präst är livslångt och egentligen inte tar slut förrän man dör (eller inte orkar) är ett teologiskt skäl att stå till förfogande. Samtidigt vidmakthåller pensionärsinsatserna problemen. Kvarnen kan mala på med tanter och farbröder som utförare, inte framtidsinriktade utvecklare.

Jag har lekt med tanken att ett halvårs ”allmän pensionärsstrejk” kanske skulle få systemet att rassla så mycket att de som styr, ställer och leder kyrkan kanske skulle störas av oljudet. Eller om vi ”inhoppare” likt stafettläkare kräver, rentav erbjuds, en timpenning på 2 gånger komminister eller kyrkoherdelön. Detta absolut inte av girighet eller för egen vinning – minns 12 mars! – utan bara för att ekonomisidan och kanske allmänheten skall ruska om de systembevarare som styr, ställer och leder kyrkan.

** På samma sätt blev det med en tanke en gudstjänstfirare delgav nig i onsdags förra veckan. Hon och några andra hade samtalat om möjligheter att nästa år kunna ha någon form av Bibel-helg på annan ort – med mig som medaktör. Naturligtvis startade hjärnkontoret...

Absolut inget allvarligt! Bara irriterande. Rinnande näsa, torrhosta och lätt feber. Jämfört med annat lidande i släkt, bekantskapskrets och värld inte värt att jämra sig över. Effekten är dock dem att jag i helgen missade ett par saker.

Lille August, yngsta barnbarnet, hade party om lördagen. Tidigare i veckan fyllde han ett år men kalaset för familj och släkt var igår – utan morfar som höll sig hemma. Bilden publicerade gossens hulde fader i mitten av förra veckan. Det som slog oss, alltså morfar och mormor, är att denlilleknatten ser ut precis som hans mamma gjorde när hon var ett år.

Frånvaro från gudstjänsten på Andra söndagen i Advent hade samma orsak även om kroppstemperaturen blivit normal någon tiondel över 37. Sjukdom tycker jag är frånvaro med giltigt förfall som orden lyder i min gamla betygsbok från lågstadiet. Värre är när det förekommer andra orsaker till att vara hemmasittare när kristna samlas för att fira gudstjänst. Trötthet, oföretagsamhet, TV och liknande blir rimligen frånvaro utan giltigt förfall för folk som vill anse sig som kristna och/eller som anställda eller förtroendevalda enligt Kyrkoordningen - Svenska Kyrkans regelverk – skall dela kyrkans tro och liv.*

Jag flyter dock långsamt uppåt och tror jag kommer att vara i läge att leda Veckomässan med eftersnack i Älvsby kyrka på onsdag kväll – peppar peppar.

* I Kyrkoordning står ordagrant i inledningen till Första avdelningen om Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund: Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv. Till kristet liv hör väl rimligen att man söker fira gudstjänst fler sön- och helger än man låter bli – eller?

För ungefär en månad sedan bloggade jag under rubriken vad var det jag sa – här. Just den formuleringen har legat kvar i huvudet men då främst inte polemiskt kring dittan och dattan i kyrka, samhälle och värld. När vad var det jag sa förses med utropstecken och blir vad var det jag sa! är det ofta polemik och viljebrottning men med frågetecken blir tonen en annan. Det är den aspekten som sysselsatt grubbelapparaturen en lite jättesmula den sista tiden. Kring nästan 50 års förkunnelse, föredrag, olika studiesammankomster och mycket annat känns vad var det jag sa? som något jag kanske skulle försöka ta reda på och få reda i – kanske.

Som jag tidigare berättat tidigare har jag genom alla år sparat det allra mesta av prästerliga fusklappar och manus. Inom möjligheternas gräns skulle det därför gå att snoka igenom det hela och sammanställa joxet tematiskt och/eller kronologiskt till någon sorts bok med titeln Svamlade predikningar af Stig Strömbergsson volym 1-3 eller nåt liknande. I teorin skulle jag kunna göra det – knappast någon annan. Jag kan inte under himlen ana någon som skulle vara motiverad, inte heller någon som skulle kunna forcera handstilen i mer än hälften av materialet. EN skulle kunna göra det! Jag själv.

Då dyker nästa dilemma upp. Ska en sådan genomgång ske utifrån till vilka böcker och avsnitt i Bibeln som manusen behandlar eller vilken plats i kyrkoåret den behandlade texten gäller? Jag är ett stort fan av kyrkans år men egentligen ännu mer förtjust i Bibeln som sådan. Tufft att välja.

NATURLIGTVIS blir det hur som helst inte att noga skriva och redovisa varje manus. Huvva! Snarare funderar jag över en så kallad meta-nivå, alltså ett giraff-perspektiv för att skönja eventuella linjer, likheter och eller utvecklingar både vad gäller innehåll och metodik – med aktuella reflexioner från en 70-åring.]

Till texter i Första Mosebok har jag i en av arkivlådorna 19 predikningar, beredelseord och föredrag från 1977 till 2019 samt i ett par pärmar med utkast för Bibelstudiesammankomster säkert ytterliga något. Att gå igenom det tänker jag mig skulle vara görbart. På samma sak blir det med de andra Moseböckerna och en hel del av de övriga så kallade historiska böckerna i Gamla testamentet. Med profeterna blir det värre men inte jätteallvarligt mycket. När det kommer till Nya Testamentet blir det dock värre än värst, bibelstudiepärmarna oräknade. Bara till det korta avsnittet ur Matteusevangeliet kapitel 21 verserna 1-9, som är första årgångens Evangelietext för Första söndagen i Advent, den helg vi just firat utan att jag agerat annat än som gudstjänstfirare, finns 16 manus från 1977 tills för några år sedan. Med det som exempel är det lätt att föreställa sig volymen fusklappar till resten av just det evangeliet, de andra tre och Nya testamentet i övrigt.* Ska sådant bli föremål för analys och reflexioner?

Hur det än blir med mina författarfundering kommer de att vara ett för insyn dolt skrivprojekt och inte nämnvärt ”drabba” denna min anspråkslösa blogg.

Om bilden kan sägas att den föreställer ett tidigare skrivprojekt vars resultat inte väckte nämnvärt intresse.

* Just förkunnelse utifrån de 9 verserna blir marigt på lite olika sätt. Dels läser man den varje år på Första söndagen i Adventvilket gör att den färgar av sig också när andra och tredje årgångens texter är på tapeten på vägen mot Jul. Till detta kommer att själva händelsen finns hos alla fyra evangelisterna och därför återkommer varje år på vägen mot Påsk på Palmsöndagen som inleder Stora veckan med Skärtorsdag, Långfredag och allt. En annan sak som komplicerar det hela är själva sammanhangen – jag menar vilken typ av gudstjänst – man läser texten och förkunnar i. Det kyrkliga årets start i en huvudgudstjänst i en kyrka med kör och allt möjligt är ett sammanhang som kan skilja sig ganska mycket från till exempel mer samtalande skolgudstjänster på en folkhögskola.