morrisen avställd
Han körde en Morris – om jag minns rätt.
Den unge präst som när jag gick på högstadiet kom till Örnäsets församling och fick ansvaret för den ungdomsgrupp jag var med i. Hette Morén och körde Morris.
Givetvis blev det Morrisen som smeknamn, inte öknamn. Vi sa det med värme redan då. Naturligtvis inte till honom men väl om honom. Och med åren har jag kommit att värdesätta honom och det föredöme han var mer och mer.
Jag har använt tempus för förfluten tid – märkte du det?
Jo – så är det. Morrisen är avställd. Bilen gissar jag för länge sedan, ägaren Ove Morén detta år, knappt 82 år gammal.
Onsdag förra veckan var begravningen. Bloggarkompisen tobbe lindahl skriver bra om den – klicka här. Jag har inte så mycket mer att tillägga annat än vad jag tidigare berättat om honom, Morén alltså – här. Med bilden. Och vid ett annat tillfälle nämnt honom i förbigående – här – som modell för åtmistone en aspekt av min förkunnelse.
Ove var en angelägen präst. Han drev saker. Ville säga något till dem som hörde, inte bara dra sina tankar. Just tilltalet, närvaron gav det viktiga intrycket.
Hans närvaro hos oss unga och annorstans betydde nog en del frånvaro från fru och barn. Till dem formulerade jag vid begravningen: Tack för lånet! Och till Ove: Vila i frid.
Fick ju tillfälle att träffa Ove under livets "höst". Fantastisk engagerad man även då. Vi från hemtjänsten var hans konfirmander eller församlingsanställda och skulle förbereda de ena å de andra för höstens verksamheter både här och på andra orter. Han får nu vila i frid och vila så mycket han vill.
