stigstrombergsson

Egon Berglund* ställde i kommentar till mitt inlägg val å kval 3 en fråga som för att besvaras till volymen tarvar en egen skrivning – alltså denna. Jag saxar ur hans fråga:
Eftersom jag medlem i en pingstförsamling och inte längre är medlem i Svenska Kyrkan vill jag inte lägga mig i ert kyrkoval men min fråga är hur ser du på att många i de så kallade frikyrkorna är dubbelanslutna till Svenska kyrkan och oftast väldigt aktiva både som valdeltagare och kandidater i kyrkorådet?
Till detta gav han ett par länkexempel man kan hitta i kommentaren.

Mitt svar är: Om detta har jag ingen åsikt men givetvis uppfattningar!

Med om detta har jag ingen åsikt menar jag precis vad jag säger. Det kommer inte an på mig att rannsaka och bedöma huruvida andras engagemang i en rörelse är rätt och rimligt. Det måste de bedöma själva precis som jag själv bedömer om och hur jag vill ta del i ett sammanhang jag är en del av. För mina uppfattningar i övrigt är det viktigt att veta några saker.

demokratin är given!

Givetvis har jag uppfattningar om hur Svenska kyrkan styrs och utser dem som skall fungera som styre. Primärt anser och gillar jag att kyrkan har en demokratisk uppbyggnad. Därför menar jag att alla som valt att vara kyrkotillhöriga måste ges en möjlighet att påverka och göra sin stämma hörd. I sammanhanget är det då rimligt att det för att kunna påverka finns satta gränser åtminstone vad gäller tillhörighet och viss mognadsgrad**.

Denna grundbult kommer jag inte undan. Alternativen vore att lämna den demokratiska strukturen för lekmannainflytande och göra landets största medlemsorganisation till en stiftelse typ Livets Ord eller ett nätverk likt OASrörelsen. Bägge dessa vägar innebär ett starkt inflytande av en grupp topp-personer och ett markant demokratiskt underskott och jag tycker det är olämpligt i en kyrka som lär att alla döpta är lemmar i en och samma kropp.

Demokratin är alltså given. Hur demokratin skall fungera kan dock alltid varieras. Idag kopierar Svenska kyrkan samhällets demokratiska system och ordnar direkta val på lokala, regionala och nationellt plan. Exakt så måste det givetvis inte vara. Alla andra demokratiska sammanhang – utom staten och kyrkan alltså – låter medlemmar välja lokala styrelser samt utse egna delegater till regionala och nationella plan. Så gör frikyrkor, EFS, fackföreningar, politiska partier, brukshundsklubbar, idrotten osv och den formen tror jag för kyrkan är värd att sträva efter – samt på sikt oundviklig.

storleken har betydelse!

Över 6000 personer i Älvsby församling fyller idag aktuella kriterier för tillhörighet och mognadsgrad och behöver alltså ges åtminstone något av en chans att utöva sin rätt till inflytande. Skulle man kalla till "årsmöte" och bara en tiondel kom på ett sådant funnes ingenstans där man kan få tak över huvudet. Och om man – som flera ibland verkar tycka – skulle begränsa rätten att påverka till dem som faktiskt på andra sätt är engagerade i verksamheten skulle man hamna i mycket besvärliga subjektiva gränsdragningsproblem. Som jag ser det blir därför det demokratiska valet idag den mest praktiska formen för detta även om mandatperioder, valprocedurer etc i princip inte alls behöver likna samhället utan mycket väl kan förändras.

Valet skall givetvis vara fritt. Vill i sammanhanget en eller en grupp människor som samtidigt tillhör en frikyrka eller en frimärksklubb söka komma in i de beslutande kyrkliga sammanhanget är det deras val. Och rättighet. Det ankommer inte på mig att säga att de gör fel. Jag kan tycka det är konstigt om vänsterhänta biodlare eller sekulariserade folkpartister formerar sig till kyrkoval, men någon principiell invändning kan jag inte resa. De som tillhör kyrkan måste ha rätten att själva avgöra om och på vad sätt de som personer eller grupper vill omsätta sin tillhörighet till inflytande.

partier och grupperingar

I den struktur kyrkan för närvarande har som ger alla tillhöriga möjligheten att ge sig in i styrelseleken är det de traditionella politiska partierna som tagit bollen. Detta är, utifrån det ovan sagda, i princip inte fel eftersom deras medlemmar också är kyrkotillhöriga men i praktiken är det givetvis både obegripligt och galet då politiska partier primärt är till för att utforma demokrati i samhället och inte i kyrkor. Att de som partier kandiderar beror således på internt politiskt hjärnsläpp kombinerat med inkonsekvens.

Det som förvånar mig är dock att partierna så länge varit så ensamma på banan och att till exempel frikyrkliga dubbelanslutna och/eller EFS inte oftare formerat sig till egna grupper för att klättra in i fullmäktige. Dock ser jag att man valt att inte göra så. I stället har man genom att ställa upp på de vanliga partiernas listor och med ett högt valdeltagande både visat sitt förtroende för och i handling legitimerat det politiserade system man ofta annars kritiserar. Så lite hjärnsläpp finns nog också på den kanten.

Av detta torde Egon med flera förstå att jag inte ser bittert på någon som engagerar sig i valet. Dock kanske jag ser på en del saker med ögon belägna under av förvåning höjda ögonbryn. Men det är som en annan sak.

till sist

I kyrkopolitiken tas väldigt sällan på lokal nivå principiellt viktiga beslut som påverkar verksamheten – nu skriver jag utifrån erfarenheten av att vara anställd i församling. Därför upplevde jag sällan de förtroendevaldas beslut som nedslående faktorer. Värre var i stället det ointresse för verksamheten och den frånvaro som jag kunde uppleva hos flera av dem. Och i det avseendet spelade det i praktiken ingen roll om frånvaron berodde på att personen var en icke troende sosse eller om det var en på Kristus troende som valt att vara mycket närvarande i annat kristligt sammanhang som inte alltid var speciellt öppet för samarbete med Svenska kyrkans lokala församling. För mig innebar det samma tomhet och gick faktiskt på ett ut.

---

* Egon Berglund är ”pappa” till bloggen dessa mina minsta bröder och skriver där om situationen i Palestina-Israel. Ta del av det han skriver!
** Tillhörigheten baseras på att man genom Dopet är infogad i den kristna kyrkan och valt att (fortsättningsvis) tillhöra Svenska kyrkan. Mognadsgraden är (för närvarande) satt till 18 år för att kunna väljas till styret, 16 år för att få rösta. Om dessa gränser ligger bra kan naturligtvis diskuteras men poängen är att gränserna är objektiva och tydliga, inte föremål för tolkning, vilket till exempel flit och nit i kristligt hängivenhet skulle vara.