stigstrombergsson

Nedanstående text är ett bearbetat utdrag ur den magisteruppsats i Bibelvetenskap som jag skrev för drygt ett år sedan. Uppsatsen handlade om Passionshistorien och då främst hur evangelisten Lukas i sin berättelse förhåller sig till sin förlaga Markus. Avsnittet som här är aktuellt är dock hämtat ur inledande noteringar där också evangelisten Matteus hantering av Markus redovisas helt kort. Att jag lägger in texten beror på att detta års Stilla vecka och Påsk utgår från Matteus.

Inlägget lägges in onsdag kväll när det är 8 minuter kvar till kvällens LOST.

3. Passionshistorien - inledande noteringar.

Alla de fyra kanoniska evangelierna i Nya testamentet innehåller en passionshistoria, en berättelse som beskriver ungefär femton timmar av Jesus liv. Hos var och en av evangelisterna rör det sig om ca 7 sidor text i det Nya testamente på grekiska som jag brukar använda och det gör passionshistorien till en ganska stor del av respektive evangelists berättelse - hos Markus nästan 7 sidor av 55, hos Matteus 7 av 83, hos Lukas 7 av 93 och hos Johannes 7 av 67. I berättelsen om Jesus lidande och död föreligger faktiskt den längsta sammanhängande händelsekedjan kring Jesus.

Innan Markus

Evangelisternas berättelser stämmer i stora drag överens vad gäller ordningen av händelser men skiljer sig mellan varandra i större eller mindre utsträckning vad gäller detaljer. Hos Paulus finner man samma ordning uttalad i 1 Kor 15:3-5 men hos honom finner man ingen löpande berättelse om Jesus. Dock nämner han Jesus lidande, död och begravning på ett sätt som tyder på att han - och hans läsare - känner berättelsen om korset i form av en sammanhängande historia. En sådan berättelse torde ha uppkommit mycket tidigt och på en för de första kristna central plats - troligen Jerusalem - och rimligen har berättelsen fått ett relativt standardiserat innehåll redan innan någon av evangelisterna skriver ned en löpande passionshistoria i sitt evangelium. Paulusnoteringen och evangeliernas likheter, främst i ordningsföljden, ger slutsatsen att berättelsen tidigt, sannolikt redan från första början, och tillsammans med berättelsen om uppståndelsen, var vad som muntligt förkunnades om Jesus.

Hur det muntliga berättandet om Jesus sista dygn tedde sig, innan det formulerades i skrift, finns ingen exakt vetenskaplig kunskap om annat än att det måste föreligga ett rimligt samband mellan det som senare skrevs och vad som muntligt brukade berättas. På samma sätt är det rimligt att anta ett samband mellan det som berättades och det som faktiskt hände även om denna berättelse - och andra - redan i sina muntliga stadier standardiserades en del.

Vi vet inte hur det som berättades muntligt varierade från berättare till berättare, tid till tid och från plats till plats. Det som kan anses självklart är att det först framfördes på arameiska och senare - fast näst intill samtidigt - framfördes på grekiska som också blev det språk som gav berättelsen sina skriftliga former. Vad gäller det finns teorier om att passionshistorien separat formulerades skriftligt mycket tidigt, innan det äldsta av de bevarade evangelierna, men den dominerande uppfattningen bland bibelforskare är att Markus är den person som ger passionshistorien den första skriftliga utformningen som en integrerad del av sin berättelse.

Markus - den som i skrift formar berättelsen

Till sin största del är Markusevangeliet sammansatt av avsnitt med händelser kring Jesus utan att dessa händelser direkt bygger på varandra. I skriven form har avsnitten givetvis, och många gånger mycket snillrikt, fogats samman till en löpande berättelse som går att följa och är relativt lätt att memorera, men det är inte med nödvändighet så att den ena episoden direkt bygger på en föregående och har den efterföljande som konsekvens. I passionsberättelsen däremot, framför allt från och med arrangemangen kring den sista måltiden, följer en händelse direkt på den föregående och leder till nästa på ett följdriktigt och logiskt sätt till den längsta sammanhängande händelsekedjan kring Jesus.

Stilistiskt skiljer sig inte passionsberättelsen hos Markus från resten av evangeliet. Sannolikt skulle det ha varit så om Markus haft en annan tidigare skriftlig passionshistoria som förlaga när han formulerade sin text. Evangelistens ganska enkla grekiska, hans sätt att foga satser, använda ett och annat arameiskt ord osv, löper genom hela hans framställning och därför bör Markus anses som den förste passionshistorieförfattaren.

Markus - datering och lokalisering - avsnittet utelämnas här

Matteus - Markusföljeslagare i stort

Det finns nu och i historien ett otal svar på frågan om de tre första evangeliernas tillkomst och inbördes relationer. Det dominerande sättet att beskriva problemet utgår från att Markusevangeliet skrevs först och, tillsammans med en annan muntlig eller skriven källa kallad "Q", var förlaga till Lukas- och Matteusevangelierna när dessa senare skrevs oberoende av varandra. Källan "Q" skulle alltså vara det material Matteus och Lukas har gemensamt men som saknas hos Markus. Försök har gjorts att rekonstruera "Q" utifrån samstämmigheten hos Lukas och Matteus gentemot Markus men de försöken har inte lett till samsyn om hur "Q" skulle ha sett ut mer än att innehållet främst måste ha varit ord från Jesus, tal, liknelser etc.

Om "Q" har funnits som skriftlig källa är osäkert. Tomasevangeliet, en skrift med främst smärre ord och korta sentenser av Jesus, är inte "Q" men visar att den typen av material cirkulerat också i skriven form, även om just Tomasevangeliet, åtminstone i sin idag kända form, är yngre än vad "Q" bör ha varit.

Matteus bygger på och följer nästan helt Markus passionsberättelse. De sparsamma tillägg och modifieringar han gör är inte i något fall samma tillägg och ändringar vi finner hos evangelisten Lukas. De kan därför inte komma ur den tänkta talkällan "Q" utan kommer ur Matteus egen bearbetning av Markus ganska enkla text samt från material Matteus är ensam om, så kallat särstoff hos Matteus. Språkligt ligger annars Matteus så nära Markus att man måste se det som ett direkt litterärt beroende - en avskrift med förbättringar och tillägg.

Det finns ett stort antal små modifikationer och strykningar som främst bör tillskrivas Matteus egen redaktionella bearbetning. Som exempel kan nämnas:

• Lärjungarna Jakob och Johannes i Mk 14:33 blir Sebedaios söner i Mt 26:37.
• Jesus bön att få slippa denna stund och denna bägare i Mk 14:35 kortas i Mt 26:39 till att gälla bara bägaren.
• De skriftlärda i Mk 14:43 utelämnas i Mt 26:47 i förteckningen över från vilka de som skall arrestera Jesus är utsända.

Också tillägg av samma smärre art förekommer - tre exempel:

• Jesus bön repeteras i Mt 26:39 och 42 men är utskriven bara en gång i Mk 14:36.
• Jesus tilltalar Judas i Mt 26:50 men inte i Mk 14:45.
• En av dem som stod där och drog sitt svärd i Mk 14:47 identifieras i Mt 26:51 som en som var med Jesus.

Denna lista över mindre förändringar kan givetvis göras mycket längre men dessa räcker för att visa på det karaktäristiska: Näst intill ordagrant följer Matteus Markus men ändå med en viss frihet.

Mer omfattande förändringar, till stor del utifrån Matteus särstoff, är:

• Ett tillägg i Mt 26:52-54 där Jesus avbryter slagsmålet vid arresteringen och påtalar att han kunnat få annan hjälp om han velat.
• En uppstramning av anklagelserna i Mk 14:56-63 till en mer kortfattad formulering i Mt 26:60-63.
• Införandet av berättelsen om Judas död i Mt 27:3-10.
• Införandet av två berättelser knutna till Pilatus - hustruns dröm i Mt 27:19 och att Pilatus tvår sina händer i Mt 27:24-25.
• Vid Jesus död läggs i Mt 27:51-54 till den rämnade tempelförlåten en jordbävning och att gravar öppnades och de döda kom ut.
• Slutligen för Matteus in berättelsen om vakterna vid graven i Mt 27:62-66.

Strykningen av episoden om den nakne bortflyende ynglingen i Mk 14:50-52, ett utelämnande Matteus gör oberoende av men gemensamt med Lukas, kan givetvis inte bygga på särstoff eller ses enbart som en språklig förbättring utan måste också bygga på andra motiv - osäkert vilka.

Oaktat de förändringar och främst tillägg Matteus gör till Markus text dominerar likheterna. Dessa två evangelister ger i allt väsentligt samma berättelse med samma betoningar och tyngdpunkter. Främsta belägget för detta är att Matteus i 17:46 behåller de sista ord Jesus yttrar samt också han återger det på arameiska med grekisk kommentar: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).