stigstrombergsson

I en kommentar till förra inlägget ställdes en fråga - titta där.
Jag reflekterar vidare kring skolavslutningar bland annat utifrån den frågan.


En gång började jag prästens del av en avslutning med att fråga barnen - lågstadium och/eller 6 års-förskola - om de kände till denna sång:

Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fräs
på sommarn och gör lite somrigt så det växer massor med gräs...

Sedan kom jag inte längre. Barnen var roat upprörda över att någon kunde vara så korkad. De korrigerade mig givetvis och sedan berättade jag om vem man i kyrkan brukar anse vara den som gör sommaren - och allt annat. Och då berättade jag alltså Gud - säger jag för nutida tydlighets skull.

Detta var för mer än femton år sedan då allt inte var så gräsligt känsligt. Nu är det så mycket man enligt vissa inte får eller bör göra i samband med avslutningar. Jag tänker här på Skolverket och DO. Här behöver man gå balans utan att lägga sig platt.

Ett sätt att hantera det hela vore att lite illmarigt berätta för de närvarande vad det är man inte får berätta om - typ: I kyrkan tror vi att Jesus lever efter att ha varit död - men det får jag inte tala om. I kyrkan brukar vi be, alltså prata med Gud, men det får jag inte säga att vi ska göra. osv i all oändlighet. Men kanske vore det ändå olämpligt eftersom det skulle vara ta barn som gisslan när man egentligen vill provocera vuxna.
Ännu värre vore ju att bli gruvligt konsekvent och dölja allt - inte bara muntligt - som har med kristen tro att göra. Det skulle innebära ett svart draperi över altaret, ett likadant över altartavlan och alla andra bilder, ingen psalmsång, inga ljus osv. Snacka om att förstöra för barnen - och göra ett första intryck!

Seriöst dock:

Jag anser att kyrkotjänaren skall vara mer än konfrensier och stugvärd vid evenemanget. Visserligen är det skolans avslutning men är den i kyrkan är den också kyrkans. Därför tycker jag att kyrktjänaren i skolavslutningen i kyrkan skall vara klädd i Alba. Är det präster givetvis också Stola. Då ser vederbörande inte ut som en rektor eller en förälder. Intrycket blir i stället att prästen och kyrkan är något lite mystiskt och speciellt. Dessutom kan man förklara sin udda klädsel med att den brukar vi ha här i kyrkan. Den påminner om kläder Jesus bar. Och det är för att ge rum åt tron på Jesus som kyrkan är byggd och finns. osv i all oändlighet. Kanske skapas då, om man i en varm ton gör det lite studiebesöksaktig ett intryck av att kyrkan är något utöver leverantör av tradition och högtidlighet. Och de som blir arga då må bli arga.

Sånger barnen sjunger eller en bild i kyrkan kan också vara utgångspunkten för det man säger.
 
OBS: Har man flera avslutningar måste man ha olika anföranden vid vart och ett av tillfällena!!!!!
Mina egena barn lärde mig att varje avslutning måste på grund av syskonsyndromet hanteras unikt. Sådant tänkte jag inte på medan jag var församlingspräst utan körde glatt exempelvis ovanstående vers fem gånger på raken samma dag. Några år senare var tre av de fyra arvingarna kommna i skolavslutningsåldern och vi besökte som familj kyrkan vid tre tillfällen under en och samma förmiddag. Väl hemma vid fikat kåserade de två mellanstadiedöttrarna hej vilt över prästkollegans berättelse om en myra. Flickorna var hyfsat prästvana och visste att prelater stundom upprepar sig  men samma anförande flera gånger i samma syskonskara samma dag ger lätt och rätt ett lite larvigt intryck på barn. Hos föräldrar och andra anförvanter blir intrycket slentrianmässigt. 

Skolavslutningar är präst- och kyrkbildsskapande i mycket stor utsträckning
Det aldrig ges en andra chans att göra ett första intryck.
Det är det mariga.