stigstrombergsson

Den gamle knarrspiken Cato i Rom lär ha yttrat ovanstående rubriks latinska gloslista - i vart fall enligt en annan romare Cicero. Alf Henriksson berättar detta - samt en massa annat skoj - i sin två-volymare Antikens historier som just nu är föremål för omläsningsaktivitet. Rubrikorden är Catos motto om att hålla tal och blir översatt till svenska: 
Håll fast vid saken så följer orden.

Så vilken - onsdagskvällen till ära - är saken att hålla fast vid på det att orden må följa? Svaren är tväggehanda: 
Det är nu ett visst antal minuter kvar till LOST - mer exakt angivelse kommer senare.
Skolavslutningar som varit en sak jag nyligen dryftat i ett par inlägg.
Och där börjar jag.

Vad ser ni?

Det blev inledningsfrågan i gudstjänstdelen av gårdagens skolavslutning på folkhögskolan. Rektor hade då hållit ett kort tal samt märkes-nålat elever som tidigare inte fått skolans märkesnål. Så var psalmen Den blomstertid nu kommer sjungen i sann skolavslutningstraditionsanda och under psalmen ställde jag fram en pedistal med det arrangemang som vidstående bild visar. Klicka på den för förstoring samt begrunda dess utseende.

- Vad ser ni? var alltså min öppnande fråga till de närvarande.
- taggtråd...
- sten...
- en ros... svarade de närvarande - alltså skolans elever.

[Nu pausar jag eftersom från Umeå hemkommen dotter - snuppan - står och trampar för att kunna komma ut på internet. Dessutom är det fotboll på TV och 29 minuter kvar till LOST.]

- en ros... svarade de närvarande - alltså skolans elever. Tråden återupptages härmed.
- Vad bedömer ni att det föreställer? Vad säger arrangemanget er? blev ett par följdfrågor.
- det finns liv...
- Vad står för livet?
- Rosen!
- Vad står taggtråden för?
- Det som kväver livet...
- Att något kväver livet, dödar - är det vad ni ser? - pastorns sammanfattande fråga.
- Ja - svarade några. Men nu skakade andra på huvudet.
- Ni ruskar på skallen. Vad tänker ni?
- Det jag ser är att livet spränger döden! sa en kvinna. I vart fall var det innebörden. Det är med mina ord jag återger det.
- Nu vart det två betydelser! Att livet kvävs och hotas och att livet spränger det onda. Nu får ni bestämma er! Eller...
- Förresten - vad är starkare? Livet eller döden? frågade jag för att dra tanken vidare.
- Livet! Kärleken! Det positiva! smattrade svaren fram.
- Helt fel!! sa jag då. - Döden är ju starkare än livet för den tar ju oss allihop.
- Livet är en sjukdom med dödlig utgång fortsatte jag. Lämnad åt sig själv blir minnet av en människa en gravsten sedan barn, barnsbarn och barnbarnsbarn glömt att man funnits. För en del människor kan det bli ett monument eller en staty - men den är också av sten! blev min uppmuntrande fortsättning.

Såhär långt fram i skolavslutningen var ju all traditionell sommarlovsstämning flugen sin kos. Det är förresten en sorts känsla som det är ganska glest av på en folkhögskola där flera av dem som studerar i och med avslutningen går in i en period av ensamhet, öppen arbetslöshet osv. Flera säger faktiskt att skola är bättre än lov - även om man också vill ha lovet.

Nåväl - tråden återupptogs. Jag "predikade" ungefär med dessa ord:
Hos människan lämnad åt sig själv vinner döden. Dethär arrangemanget är en kopia av ett konstverk som finns i Auschwitz, ni vet förintelselägret där människor gasades. Där vann döden, tortyren, förtrycket tills dess att krafter utifrån fick verksamheten att utföra. De krafterna - England, Sovjetunionen, USA, Frankrike osv - använde också våld men min poäng är: Livet sprängde döden genom att en insats gjordes utifrån!
För människan som sådan spränger livet döden genom en insats utifrån - insatsen att Gud själv valde att bli människa och uppstod från de döda. Jesus är insatsen utifrån - rosen - som spränger döden!

Och sedan fortsatte jag ett tag till med fler ord om hur Gud arbetar till förmån för oss människor, om att Gud altsomoftast i sitt arbete använder sig av människor som ombud och i det läget inte är kräsen - kan använda sig av vem som helst.

Saken jag ville hålla fast vid var Jesus som Guds ingripande på vår sida - alltså Inkarnationen om vi vill använda ett fint ord. Det var Saken. Och Orden kom av sig själva både hos mig och de andra. Givetvis sjöng vi fler sånger och bad. För på en kyrklig folkhögskola får - till och med skall - man göra så.