stigstrombergsson

Rubriken blev inte huvudbehållningen av Internationella konferensen i Vilhelmina utan bara en liten trevlig detalj. Dessutom är det något jag aldrig gjort tidigare. Jag återkommer till det nedan.
Bilden blev dock nästan den bästa jag tog - i alla fall med kameran i min nya telefon. Den visar vädret dit, där och hem igen. Nog om vädret.

Luleå stift har alltså arrangerat internationell konferens med bland annat folkhögskolan som medarrangör. Därför for tre av oss lärare för att delta och i möjligast mån vara nyttiga för konferensen och för skolan. Väl framme i skymningen på fredagen enrollerades vi till något av ett dubbeluppdrag: att fungera som något av värdar för några av de internationella gästerna - min lott blev den anglikanske ärkebiskopen från Burundi och en präst från södra Indien - samt att med folkhögskolans minibuss vara chaufförer i snöglopp åt dem. Detta sista var särskilt viktigt eftersom ett ihållande tredagars första snöfall för säsongen gjorde tillvaron slipprig och hal, i synnerhet för från varma länder halkovala personer med lädersulade inneskor. 

Det blev en mycket bra konferens. Goda gudstjänster om än i något fall i längsta laget, ett intressant och varierat utbud av seminarier, inemot 400 personer, många människor man träffat förr och nu fick tillfälle att prata med osv. Dessutom full fart med jobb som bilkusk, seminarieledare, språkbrygga mm. Den årliga konferensens huvudärende är att öka kunskap om och engagemang i arbete för bland annat Lutherhjälpen, Missionen och Svenska kyrkan i utlandet. Programmet fylldes därför av seminarier om allt möjligt:

• Den urgamla koptiska kyrkans situation som minoritet i en muslimsk republik och den kyrkans växande dynamiska söndagsskolearbete.
• Arbetet för försoning i Burundi och kyrkornas roll i den processen.
• Situationen i Syd-Indien och hur de kastlösa genom befrielsebudskapet om Kristus stärks att kasta av förtryck, marginalisering etc.
• Situationen för kristna palestinier boende i Israel – inte Västbanken eller Gaza – samt arbetet för fred.
• Om Tanzanianska missionärers befrielseteologi samt deras arbete i Norge (!).
• Trafficing – alltså kvinnohandel.
• Vattenproblematik.
• Kulturmöten.
• Den samiska urbefolkningen och läget här hemma idag.
• Osv. Osv.

Deltagarna var främst anställda och förtroendevalda från församlingarna, personer utsedda att fungera som ombud för internationella frågor på den egna orten. Några mer framåt församlingar sände ungdomar till ett parallellt gående körläger och/eller sponsrade intresserade församlingsbor utöver politiker att delta. Från Älvsbyn reste två kyrkopolitiker och en anställd. Slutomdömet är att det var mycket inspirerande och tröttande dagar – och nödvändiga! Den kristna kyrkan är ju större än den lokala ankdamm en församling ofta utgör. Kyrkan är också större än samfundet Svenska kyrkan och världen är faktiskt större än Fosterlandet. Det behöver man påminna sig!!

Tredje världens representanter uttalar mer än man gör hos oss att basen för kyrkans aktivitet och arbete finns hos Gud och Guds makt, i Jesus och det han gjort, med Guds ande som ledare, i bön till Gud och i bön för varandra. De syd-kristna verkar helt enkelt frommare per kilo kroppsvikt – något som är både tänkvärt och utmanande.

Så till snödetaljen: Sedan jag omtalat för biskop Bernhard att den ihålligt fallande kramsnön är Guds gåva till Sveriges barn och deras föräldrar (den vita leksaken är ju gratis) nämnde jag att jag aldrig någonsin med en snöboll träffat en ärkebiskop. I sammanhanget tillade jag att jag funderade på att denna helg utöka meritförteckningen med en sådan trofé. Och det gjorde jag på söndagen – försiktigt, på hans högra sko. En skalp i bältet!